Kristian II
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Kristian II (olika betydelser).
 Kung Kristian II av Danmark, Norge och Sverige (porträtt 1521 av P. van Coninxloo) |
|
| Regeringstid | |
| Danmark | 22 juli 1513 - 20 januari 1523 |
| Norge | |
| Sverige | 1 november 1520 - 23 augusti 1521 |
| Kröning | |
| Danmark | 11 juni 1514 |
| Norge | 20 juli 1514 |
| Sverige | 4 november 1520 |
| Valspråk | XPS IHS elegit me regem populo suo ("Kristus Jesus utvalde mig till kung för sitt folk")[1] |
| Gemål | Elisabet av Österrike (12 juli 1515) |
| Företrädare | Danmark och Norge Hans Sverige Sten Sture den yngre (riksföreståndare) |
| Efterträdare | Danmark och Norge Fredrik I Sverige Gustav Vasa |
| Född | 1 juli 1481 Nyborgs slott, Danmark |
| Död | 25 januari 1559 Kalundborgs slott, Danmark |
| Begravningsplats | Sankt Knuts kyrka, Odense, Danmark |
Kristian II, danska Christian 2., i Sverige ofta känd under öknamnet Kristian Tyrann, född 1 juli 1481, död 25 januari 1559, var kung av Danmark och Norge 1513-1523 samt kung av Sverige 1520-1521. Han var son till kung Hans, sonson till Kristian I. Gift 12 augusti 1515 med Elisabet av Österrike.
Barn[2]
- Johan "Hans" (1518-1532)
- Maximilian (1519)
- Filip Ferdinand (1519-1520)
- Dorotea (1520-1580), gift 1534-1556 med kurfursten Fredrik II av Pfalz
- Kristina (1521-1590), gift 1534-1535 med hertig Frans II Sforza av Milano och 1541-1545 med hertig Frans av Lothringen
- son av okänt namn (1523)
Innehåll |
Biografi
Uppväxt
Kristian II föddes den 1 juli 1481 på Nyborgs slott som son till kung Hans av Danmark och Kristina av Sachsen. Kristian var lång till växten och intelligent. Han fick en god uppfostran, men var under sin uppväxt mycket obändig. En kort tid vistades han i den ansedde köpmannen Hans Bogbinders hem i Köpenhamn och trivdes tidigt i umgänget i borgerliga kretsar. Redan 1487 valdes Kristian till tronföljare av det danska riksrådet, 1489 av det norska och 1497 av det svenska. År 1502 visade han vid ett anfall mot Sverige stor tapperhet och skicklighet som anförare (han intog Älvsborg och Öresten). År 1506 sändes han som ståthållare till Norge, var en duglig men egenmäktig regent och dämpade 1508 genom hårdhet ett uppror som brutit ut där. I Bergen blev han 1507 eller 1509 bekant med holländskan Sigbrit Villomsdotter och hennes vackra dotter Dyveke, som genast blev hans älskarinna, och sedermera följde honom till Danmark.
Trontillträdet
Vid faderns död 1513 gjorde några jylländska adelsmän invändningar mot att ta Kristian till kung och ville erbjuda kronan åt hans farbror Fredrik. Kristian blev ändå erkänd som kung, dock först sedan han den 22 juli samma år utfärdat en för Danmark och Norge gemensam handfästning som gav adeln och prästerskapet ökade rättigheter samt väsentligen inskränkte kungens myndighet. Han måste rent av medge folket rätt till uppror mot honom, om han kränkte handfästningen. Själv hyste han högtflygande planer på att utvidga sin makt och trygga dess ärftlighet. I oktober 1513 hyllades han som hertig i ena hälften av Schleswig-Holstein, kröntes den 11 juni 1514 i Köpenhamn och den 20 juli samma år i Oslo samt firade den 12 juli 1515 sitt bröllop med Elisabet av Österrike. Trots häftiga klagomål från Elisabets farfar kejsar Maximilian I och hennes övriga släkt avbröt Kristian emellertid inte sitt förhållande till Dyveke.
Avrättning av slottsfogden
Då Dyveke plötsligt avled den 18 juni 1517 spreds ryktet att hon hade förgiftats. Kungen riktade sin vrede mot fogden på Köpenhamns slott, Torben Oxe, som hade eftersträvat Dyvekes gunst. Kristian lurade honom till att att till hälften erkänna detta och anklagade honom inför riksrådet för att ha kränkt kungens värdighet. Då riksrådet frikände honom lät Kristan i direkt strid med handfästningen i en gårdsrätt på 12 bönder, som lydde under slottet, förklara Torben skyldig och lät därefter avrätta honom den 29 november 1517, trots drottningens och stormännens förböner. Kristian blev nu ännu mer fientligt inställd mot adeln, som å sin sida upprördes av hans våldsamma och lagstridiga handlingar.
Trolöshet mot svenskarna
År 1517 hade öppen strid utbrutit i Sverige mellan riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle, och Kristian trodde nu att tiden var inne för honom att göra sina anspråk gällande. Men hans försök misslyckades både 1517 och 1518; senare gången blev han själv besegrad i slaget vid Brännkyrka. Förhandlingar inleddes då om ett möte mellan honom och Sten Sture den yngre, och Kristian mottog sex svenska adelsmän som gisslan, bland dem Hemming Gadh och Gustav Vasa. Men han bröt avtalet och bortförde de sex svenskarna i gisslan som fångar till Danmark. År 1519 utrustade han en stor här. Då påven bannlyst Sten Sture den yngre och gett Kristian i uppdrag att utföra straffdomen lät han i januari 1520 hären rycka in i Sverige. Danskarna segrade i slaget på Åsundens is, vid Bogesund, där Sten Sture den yngre blev dödligt sårad, och sedermera i slaget vid Tiveden. Vid Sten Sture den yngres död den 5 februari var Kristian i själva verket herre över Sverige. I mars gick många svenska adelsmän in på att erkänna Kristian som kung mot löfte om att glömma det som skett. Stockholm försvarades ännu med tapperhet av Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, men gav sig den 5 september mot liknande löften.
Stockholms blodbad
Efter ett uppehåll i Danmark blev Kristian den 1 november hyllad på Brunkeberg och 4 november krönt av ärkebiskop Gustav Trolle. Han hade hävdat sin rätt som arvkonung och ville inte vid kröningen hedra någon svensk man med riddarslag. Svek fruktade dock ingen. Kristian uppmuntrades av Gustav Trolle och råddes av Didrik Slaghecks och Jens Andersen Beldenaks att inte hålla tro och loven till kättare. Han lät Gustav Trolle anklaga Sten Stures vänner och därefter fängsla samt nästa dag, den 8 november, utan laglig rättegång (14 andliga domare dömde dem för kätteri) avrätta dem i Stockholms blodbad. Under sken av lag och rätt sökte han hämnas på och straffa dem som så länge trotsat hans makt, och för att framstå som den som verkställde påvens dom offrade han också män som senare främjat hans planer. Dels under hemresan genom Sverige, dels genom utskickade i de olika landsorterna, till och med i Finland, lät han sedermera utföra nya våldsdåd. Omkring 600 personer, till och med barn, drabbades, och Kristina Gyllenstierna tillsammans med flera andra adelsdamer fördes som fångar till Danmark.
Uppror i Sverige
En förbittring väcktes i Sverige mot kungen, som sågs som grym och trolös och kom att kallas "Kristian Tyrann". Kristian, som kanske hade hoppats att med ens nedslå allt motstånd mot unionen med Danmark, gjorde tvärtom genom sin framfart denna förening fullständigt om intet. Troligen berodde denna reaktion på att den svenska allmogen under 1400-talet hade avsatt många olämpliga kungar och därför hade vant sig vid att behandlas väl. Redan i februari 1521 försiggick en resning i Sverige mot Kristian, och i augusti blev Gustav Vasa, som ställt sig i spetsen för motståndsrörelsen, vald till riksföreståndare. Kristian måste därför snart uppge hoppet att återvinna sitt välde.
Ständiga motgångar
Från denna stund hade han ständiga motgångar, och den hjälp som han väntade från sin svåger kejsar Karl V fick han inte. Däremot hotade snart faror från annat håll. Lübeckarna hyste gammalt groll till honom, därför att han gynnade Nederländernas handel i Norden och sökte göra Stockholm till en stapelstad för handeln på Östersjön. Vid nyårstiden 1521 planlades till och med ett stort handelskompani, som skulle omfatta alla Nordens länder och ha säte i Nederländerna. Lübeckarna anslöt sig därför till svenskarnas resning och skövlade bland annat Bornholm och Helsingör (1522). Kristian hade alltid haft ett spänt förhållande till sin farbror hertig Fredrik, men i augusti 1522 måste han ingå en förödmjukande förlikning med honom och bland annat avstå från den länsrätt över Holstein som kejsaren året förut tillerkänt honom.
Missnöje med Sigbrit
Kristian hade fått inte bara adeln, utan även en stor del av allmogen, mot sig genom att använda Sigbrit som rådgivare. Från hösten 1517 (efter Dyvekes död) hade hon hand om hela finansförvaltningen och deltog under kungens frånvaro från Danmark tillsammans med drottningen i rikets styrelse samt krävde tunga skatter. Annars försökte Kristian, förvisso enligt Sigbrits råd, förbättra borgarståndets och de lägre klassernas ställning. Han strävade väl närmast efter att grundlägga ett starkt envälde, understött av dessa samhällsklasser. Redan 1514 utgav han en förordning för Köpenhamn och de andra själländska städerna, som senare utsträcktes till hela Danmark, riktad mot kringresande utländska köpmän. Adel och prästerskap förbjöds att bedriva handel och hantverkerierna inskränktes till städerna.
Reformer
År 1521 kom en förordning om skeppsvrak, som förbjöd den utplundring av skeppsbrutna som då var vanlig. Senare kom en annan förordning, som fördömde "den onde og ukristelige skik at sælge bønder som andre ufornuftige kreaturer", det vill säga en och en utan medföljande jord. Vidare lindrades "vornedskabet", så att bonden fick rätt att lämna sitt födelsegods, om han led orätt där. Dessutom sökte Kristian sätta en gräns för prästerskapets och munkarnas världsliga och överdådiga levnadssätt samt utvidga kungamaktens inflytande vid utnämningar av biskopar. Han ville också förbättra undervisningen, och redan 1519 mottog han tack vare sin morbror Fredrik den vise av Sachsen lärare från Wittenberg för att utbreda reformationen. De nådde dock inga större framgångar och lämnade snart landet. Kristian var alltså i många stycken före sin tid, men hans reformer var föga förberedda och avstannade också när han föll från makten.
Sammansvärjning och vankelmod
Under den allmänna oron lät Kristian vid jultiden 1522 inkalla en herredag i Kalundborg, men de jylländska biskoparna och några adelsmän samlades dessförinnan i Viborg och beslöt fördriva Kristian samt söka hjälp hos hans farbror. Kristian lovade nu att sammankalla en allmän riksdag, till vilken också köpstäder och bönder skulle sända sina förtroendemän och där alla klagomål skulle undersökas och avhjälpas. Men utan att avvakta denna skickade de sammansvurna den 20 januari 1523 ett uppsägelsebrev till honom. Då tappade Kristian helt och hållet modet, inlät sig i underhandlingar och drog sina trupper ur Jylland, varigenom hans anhängare tvingades att avfalla. Kristians vankelmod belyses bäst därav att han en natt flera gånger seglade fram och tillbaka över Lilla Bält utan att kunna fatta ett avgörande beslut. Av fruktan för hans nyckfullhet tordes ingen nu ge sig i hans våld, och hans anhängare blev ständigt färre. Den 26 mars hyllades Fredrik I i Viborg, där Kristians lagar offentligt brändes upp som "skadliga och stridande mot goda seder". Utan försök till motstånd lämnade Kristian Köpenhamn den 13 april och drog med sin familj och en skara trogna anhängare till Nederländerna i hopp om att där finna hjälp. Köpenhamn och Malmö höll sig en tid i väntan på hans återkomst med undsättning, men Sören Norbys nederlag i Skåne 1525 stängde varje utsikt för Kristian att återvinna kronan i Danmark.
Lutheran, sedan katolik igen
Kristian hade dock sökt hjälp även i Tyskland. Han fann i sin nöd tröst i att träda i förbindelse med Martin Luther, till vars lära drottning Elisabet anslöt sig. De bosatte sig därpå i Lier i Brabant, där Elisabet avled i januari 1526, varefter barnen togs ifrån Kristian för att inte uppfostras som kättare. Men då bägge hans motståndare, Fredrik I och Gustav Vasa, slöt sig till reformationen, blev Kristian 1530 åter romersk-katolik och förlikades därigenom med kejsaren. Slutligen kunde Kristian hösten 1531 samla en här och flotta, men vid överfarten från Nederländerna till Norge gick 10 av hans 25 skepp förlorade. Likväl landsteg han i södra Norge den 1 november och hade till en början framgång. Riksrådet hyllade honom, han belägrade Akershus och försökte till och med göra ett infall i Västergötland. Men då i maj 1532 en dansk och en lübsk flotta kommit till Akershus' undsättning, inledde Kristian förhandlingar och beslöt den 28 juni ge sig mot lejd och löfte om furstligt underhåll och personligt möte med Fredrik I.
Avstod tronanspråk
Då Kristian anlände till Köpenhamns redd ville emellertid Fredrik inte ta emot honom, och varken riksrådet eller hans övriga motståndare (Gustav Vasa och lübeckarna) ville tillåta att han frisläpptes. Kristian fördes därför 30 juli till Sönderborgs slott, där han de första åren blev väl behandlad och åtnjöt stor frihet och kunde umgås med flera adelsmän, men efter grevefejdens utbrott 1534 sattes han under sträng bevakning, spärrades in i ett tornrum och fick endast en gammal soldat till sällskap. Då Kristian III:s välde syntes tryggat mildrades Kristians fångenskap 1540, och 1546 avstod han från alla anspråk för sig och sina efterkommande på rikena. Men eftersom Kristians döttrar inte ville ge sitt samtycke till detta fördes han 1549 till Kalundborgs slott, där han levde i mild fångenskap de sista 10 åren av sitt liv. Han avled den 25 januari 1559 av sorg över Kristian III:s död tre veckor tidigare. Han ligger begraven i S:t Knuts kyrka i Odense, dit också hans gemåls stoft överfördes 1883.
Myten om Kristian den gode
Enligt en populär svensk myt skulle Kristian II i Danmark vara känd som "Kristian den gode", eller på danska "Christian den Gode", och i vissa varianter av myten "Kristian den folkkäre" eller "Kristian bondevän"; vilket alltså skulle stå i kontrast mot den vida använda svenska benämningen för Kristian II, "Kristian Tyrann". Enligt Gunnar Richardson, Professor emeritus med utbildningshistoria som specialitet, uppkom myten i svenska läroböcker och har fått draghjälp av att svenska författare såsom Alf Henrikson ändrat uppfattning om Kristian II. Richardson skriver: "Varför har då denna myt blivit så spridd och älskad i Sverige? Svaret är enkelt: den fyller en både ideologisk och didaktisk funktion. Man kan i skolans historieundervisning och i lärarutbildningen knappast finna ett tacksammare stoff för att påvisa nationellt och etnocentriskt präglad historieskrivning."[3] Men enligt danska historiker används över huvud taget inget tillnamn för Kristian II i dansk historieskrivning. I en intervju med Richardson säger den danske historikern Mikael Venge, författaren till artikeln om Christian II i Dansk Biografisk Leksikon (1979): "Jeg synes, De skulle protestere, næste gang den svenske radio påstår noget så grebet af luften, der kunne opfattes som om danskerne billigede [gillade] det Stockholmske blodbad."[3] Myten om att danska historiker kallar Kristian för "den gode" omhuldas idag främst av guider i Stockholm som enligt Richardson "kryddar sin visning av Gamla stan i Stockholm med nyheten om Kristian Tyranns rehabilitering på hemmaplan."[3]
Synen på Kristian II
Få personer i historien har gett upphov till så mycket debatt bland historiker som Kristian II. Orsaken till detta ligger delvis i att Kristian själv var en dubbelnatur (I psykiatriska analyser av hans person har han ibland beskrivits som schizofren). Inte ens de historiker som i övrigt har en väldigt positiv bild av honom förnekar grymheten i hans illgärningar vid Stockholms blodbad och i eriksgatan strax därefter. Å andra sidan var Kristian långt före sin tid i sina sociala reformer mot adelns och kyrkans makt till gagn för borgare och bönder. Det är ingen tvekan om att Kristian var en mycket begåvad och framåt person som dock ofta misslyckades i sina intentioner på grund av sin dubbelnatur.
Kristian II var framförallt borgerskapets kung. Han upprättade ett handelskompani med Malmö och Köpenhamn som huvudorter. Dessa skulle ta upp kampen mot Hanseaterna. Borgerskapet i Malmö och Köpenhamn var också de som stödde honom in i det sista.
Bland bönderna i Danmark torde han åtminstone periodvis varit populär på grund av de sociala reformer han genomförde. Hans utrikespolitik skadade dock exporten och därmed böndernas ekonomi. Det ökade skattetrycket och avväpningen av bönderna gjorde honom impopulär med tiden. Vid sin landsflykt i Nederländerna försökte han med Örnvisan göra sig populär bland bönderna inför sin återkomst. I visan, som är ett stycke kunglig propaganda, beskrivs han som böndernas och småfolkets beskyddare. Det är också en vanlig, måhända överdriven, beskrivning av honom i både svensk och dansk historieskrivning.
Litteratur
- Allen, C.F. De tre nordiske Rigers Historie under Hans, Christiern den Anden , Fredrik den Förste, Gustav Vasa, Grevefejden 1497-1536, 1864-72.
- Arup, Erik: Kong Christiern 2., 1947.
- Larsson, Lars-Olof. Kalmarunionens tid. Prisma, 2003.
- Larsson, Lars-Olof, Porträtt av en furste (1999) Populär historia. (nr. 4).sid. 28-34.
- Reiter, Paul J. Kristian Tyrann : personlighet, själsliv och livsdrama, Stockholm 1943
- Venge, Mikael: Christian 2. fald : Spillet om magten i Danmark januar-februar 1523. Odense University Press, 1972.
- Venge, Mikael: "Når vinden føjer sig ..." : spillet om magten i Danmark marts-december 1523. Odense universitetsforl., 1977.
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Kristian, 1904–1926 (Not).
- ↑ Svenska kungliga valspråk, Lars O. Lagerqvist, Nils Åberg, Kenneth Andersson, Vincent Förlag, Stockholm 1996 ISBN 91-87064-13-8 s. 6
- ↑ Wilhelm Karl von Isenburg Stammtafeln zur Geschichte der Europäischen Staaten II Marburg 1965
- ↑ 3,0 3,1 3,2 Gunnar Richardson, "Kristian II - Tyrann eller den gode?", Dagens Forskning, 2002-05-13.
Se även
| Företrädare: Hans |
Kung av Danmark 1513-1523 |
Efterträdare: Fredrik I |
| Kung av Norge 1513-1523 |
||
| Företrädare: Sten Sture den yngre (riksföreståndare) |
Kung av Sverige 1520-1521 |
Efterträdare: Gustav Eriksson (Vasa) (riksföreståndare) |
|
||||||||||||||||||||||
_Roi_de_Su%C3%A8de,_de_Danemark_et_de_Norv%C3%A8ge_.svg){kind=small}
