Carl Bildt

Från Rilpedia

Version från den 31 maj 2009 kl. 14.17 av LA2-bot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Denna artikel handlar om utrikesministern och före detta statsministern Carl Bildt. För författaren och ledamoten av Svenska Akademien, se Carl Bildt (1850-1931).
Carl Bildt
Carl Bildt 2001-05-15.jpg
Ämbetsperiod(er):
4 oktober 1991–
7 oktober 1994
Företrädare: Ingvar Carlsson
Efterträdare: Ingvar Carlsson
Födelsedatum: 15 juli 1949 (75 år)
Födelseplats: Sverige Halmstad, Halland
Maka: Anna Maria Corazza
Politiskt parti: Moderata samlingspartiet
Ministärer: Regeringen Carl Bildt
Namnteckning:
Carl Bildt signature.png

 Nils Daniel Carl Bildt (info), född 15 juli 1949 i Halmstad, är en svensk politiker (moderat) diplomat och adelsman. Han var riksdagsledamot 1979–2001, partiledare för Moderata samlingspartiet 1986–99 samt statsminister 1991–94. Sedan 2006 är han Sveriges utrikesminister.

Bildt gifte sig 1974 med Kerstin Zetterberg men äktenskapet blev kortvarigt. Han gifte sig 1984 med Mia Bohman (dotter till statsrådet och partiledaren Gösta Bohman)[1] och är sedan 1998 gift med den italienska grevinnan Anna Maria Corazza. Han har tre barn: dottern Gunnel (född 1989), sonen Nils (född 1991) samt sonen Gustaf (född 2004), varav de två första är med Mia Bohman och den yngste med Anna Maria Corazza.

Bildt är sonsons sonson till tidigare statsministern och riksmarskalken, friherre Gillis Bildt (1820–1894).[2]

Innehåll

Biografi

Carl Bildt föddes i Halmstad i Hallands län, som son till byrådirektör[3] Daniel Bildt[4] och förbundssekreterare Kerstin Andersson-Alwå. Hans bror och enda syskon, Nils Bildt, föddes 29 april 1952.

Bildt tog studenten 1968 på Östra Real i Stockholm, och blev samma år medlem i Moderaterna. Han gjorde militärtjänsten som personalassistent vid Försvarsstaben. Under universitetstiden var han politisk sekreterare i föreningen Högerstudenterna och aktiv i studentkårspartiet Opposition '68. 1971 blev han vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet, 1973 blev han ordförande.[5] Åren 1973-76 var Bildt redaktör för tidningen Svensk Linje.[6]

Han var även politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet 1973–76. Åren 1976–78 var han sakkunnig för samordningsuppgifter inom regeringen och 1979–81 statssekreterare i regeringens samordningskanslier. I riksdagen var Bildt sitt partis utrikes- och säkerhetspolitiske expert.

Under år 1983 reste Bildt till USA och diskuterade säkerhetspolitiska frågor med bland annat företrädare för CIA. Detta ledde till hård kritik från Olof Palme eftersom Sverige var involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående den dåvarande Ubåtsskyddskommissionens slutsatser. Bildt försvarade sitt agerade och fick stöd av moderaterna; historien bidrog till att göra Bildt till en välkänd offentlig person.

Tiden som partiledare och statsminister

Se även Regeringen Carl Bildt

Som partiledare från 1986 befäste han moderaternas ställning som största borgerliga parti och kunde 1991 bilda fyrpartiregering tillsammans med Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Regeringen liberaliserade regelverk, sålde ut statliga företag, inledde och slutförde förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen och startade byggandet av Öresundsbron. Bildt var själv ordförande i den it-kommission regeringen bildade för att stimulera den nya informationstekniken.

Den ekonomiska krisen, som orsakades av en kombination av 1980-talets missgrepp och krisen i det europeiska monetära systemet under främst 1992, skapade svåra problem. Hösten 1992 förhandlade regeringen Bildt fram flera krispaket tillsammans med det största oppositionspartiet, socialdemokraterna, men i likhet med vad som var fallet med de flesta motsvarande valutor tvingades den svenska kronan att överge sin fasta kurs. Efter det borgerliga nederlaget i valet 1994 avgick hans regering.

Bildt verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och undertecknade vid det europeiska toppmötet på Korfu i Grekland den 23 juni 1994 fördraget om Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Hans utrikespolitiska kunnande har senare lett till prestigefyllda internationella uppdrag.

Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare samtidigt som han stannade kvar på sin post som moderaternas partiledare. Efter ytterligare ett valnederlag i valet 1998 avgick Bildt som partiledare i augusti 1999. Han efterträddes då av den tidigare skatteministern Bo Lundgren.

Carl Bildt som utrikesminister tillsammans med den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice den 24 oktober 2006.

Internationella uppdrag

I juni 1995 utsågs han till EU:s medlare i jugoslaviska kriget.

Efteråt har Carl Bildt lyft fram den för krigsförbrytelser anklagade Slobodan Milosevic som den som åstadkom fred under de förhandlingar i Dayton som resulterade i fredsfördraget som avslutade Bosnienkonflikten. I Carl Bildts bok "Uppdrag fred" kan man läsa hur Carl Bildt skriver att den serbiske krigsförbrytaren Dusko Tadic är mer förståelig på grund av vad dennes mor fick genomlida under det andra världskriget under tiden i koncentrationslägret Jasenovac.

Han var en av ordförandena för fredsförhandlingarna i Dayton i november samma år och utsågs därefter till högste chef (hög representant, High Representative) för det politiska och civila förverkligandet av fredsavtalet i Bosnien-Hercegovina, och var därmed den mäktigaste civile befattningshavare i landet, efter fredsavtalet i Dayton, Ohio, 1995. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte kunde återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade då utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans specialrepresentant på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001. I egenskap av internationell diplomat blev han erbjuden att hålla The Tanner Lecture on Human Values, vilken han gav vid Cambridge University i mars 2005: Peace after War: our Experience, där han presenterade sju "läxor" om hur man bygger upp en stat efter en väpnad konflikt. År 1998 utkom han med en bok om sina erfarenheter i Balkan: Peace Journey: The struggle for Peace in Bosnia.

Han har sedan dess haft olika internationella uppdrag för bland annat ESA (Europeiska rymdorganisationen), Europakommissionen och ICANN. Förutom uppdrag i olika företagsstyrelser är han bland annat styrelseledamot i International Institute for Strategic Studies i London, European Policy Center i Bryssel, Apen Italia i Rom, Centre for European Reform i London och RAND Corporation i Washington och Santa Monica.

I början av sin tid som partiledare för Moderata samlingspartiet var Bildt ifrågasatt och i sitt första val, 1988, fick han inga höga förtroendesiffror, men mot slutet var Bildt väldigt populär och ansågs av såväl meningsmotståndare som partikamrater som en skicklig strateg. Han var ordförande för International Democrat Union 1992–99.

Carl Bildt är medlem i Trilateral Commission (grundad av David Rockefeller), tillsammans med bland andra Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. Han är hedersdoktor vid University of St. Andrews i Skottland, där han är medlem av rådet för Center for the study of Terrorism and Political Violence. Han har också ett engagemang i det slutna elitsällskapet Bilderberggruppen.[7] Han har även erhållit många dekorationer och hedersutmärkelser från flera länder.

Bildt var även programledare för tv-programmet Middag med Bildt som visades i TV8 2004–05.

Tiden som utrikesminister

Den som först föreslog Carl Bildt som utrikesminister påstås enligt Expressen hösten 2006 ha varit Maud Olofsson. Eftersom ingen av de andra partiledarna varken hade vilja eller tid kom Carl Bildt fram som den idealiske kandidaten. Bildt gjorde därefter politisk comeback till mångas överraskning och inträdde i regeringen Reinfeldt som utrikesminister den 6 oktober 2006. Han har därefter fått utstå omfattande kritik, från framför allt oppositionen, som menar att Bildts handlande som utrikesminister skulle styras av hans privata affärsintressen, intressen i Ryssland och Sudan via aktier och optioner i företagen Lundin Petroleum och Vostok Nafta. Bildt tillbakavisade kritiken och har även sålt sina aktier i företagen. Optionsinnehavet i Vostok Nafta medförde att han blev KU-anmäld av en socialdemokrat. Bildt har också blivit kritiserad för sin medverkan i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, en internationell organisation som förespråkade invasionen av Irak 2003. Även tidningen Expressen har varit starkt kritisk mot Bildts inblandning i politisk lobbying och affärsuppdrag.[8] Programmet Uppdrag Granskning har kommit ut med ett mycket kritiskt reportage om ubåtsskyddskommissionen 1983 som följde ubåtsjakten 1982. Bildt var framstående medlem av kommissionen. [9]

Som utrikesminister har Bildt i många sammanhang stått för en mindre kritisk hållning till USA och Israel än den socialdemokratiska regeringen. Under hans tid som utrikesminister har Sverige stått som värd för en FN-konferens om Iraks återuppbyggnad. I frågan om den israelisk-palestiniska konflikten, där Bildt visat stort personligt engagemang, har han stöttat Israels självständighet och rätt att försvara sig mot angrepp, samtidigt som han kritiserat landets ockupations- och bosättningspolitik, och försvarat palestiniernas rätt till ett internationellt erkänt hemland. Han har också upprepade gånger sagt att isoleringspolitiken mot Gazaremsan måste brytas, så att området kan överleva på handel och normal affärsverksamhet snarare än bara bistånd. Han har i starka ordalag fördömt både palestinska raketangrepp mot Israel från Gaza, och israeliska bombningar av Gazas civila näringsliv och det israeliska förbudet mot civil import till området.[1]

Under hans tid på UD har man beslutat att upprätta ambassader i Afghanistan och Vitryssland för att följa den inrikes och säkerhetspolitiska utvecklingen inom dessa länder. Han har varit en stark kritiker av bristen på demokrati och kränkningar av mänskliga rättigheter i länder som Ryssland, Iran, Kina samt Kuba. Bildt har varit en stark kritiker av den den ryska invasionen av Georgien samt av dess annekteringar av Abchazien och Sydossetien. På grund av Bildts starka kritik av Ryssland vill de ryska ledarna inte träffa honom.[10] . Sverige har även under den bildtska epoken på UD beslutat att delta i FN-insatser i Tchad och Centralafrikanska republiken. Man har även beslutat om svensk militär insats i Darfur för att försöka råda bot på inbördeskriget där.

Inom de utrikespolitiska frågor som är Bildts speciella paradgrenar, europa- och säkerhetspolitik har utrikesministern förespråkat europeisk enighet samt kärnvapennedrustning och rustningskontroll. I riksdagen har han med emotionell övertygelse talat om vikten om att inte lämna över hotet från kärnvapnen till efterkommande generationer. Utrikesdepartementet har även beslutat att godkänna republiken Kosovo trots starka protester från Serbien och Ryssland.

Carl Bildt som utrikesminister. Januari 2008.
Carl Bildt som utrikesminister. Januari 2008.

Utmärkelser

Carl Bildt erhöll den 6 juni 2003 [11] H.M. Konungens medalj i 12:e storleken med kedja, med motiveringen "För en synnerligen framstående politikergärning". Sedan de svenska statsordnarna upphörde att utdelas till svenska medborgare 1975 är detta den näst högsta utmärkelsen som kan tilldelas en svensk medborgare efter Serafimermedaljen.

Bildt är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989.[12]

Bibliografi

Källor

Tryckta källor

Webbkällor

Noter

  1. ↑ Isaksson (1994), s. 66-68
  2. ↑ Isaksson (1994), s. 57
  3. ↑ Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 44
  4. ↑ "80 år fyller den 9 juli Daniel Bildt, Helsingborg", Helsingborgs Dagblad 8 juli 2000, s. 18
  5. ↑ Isaksson (1994), s. 58-61
  6. ↑ Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985-1988, utgiven av Riksdagens förvaltningskontor, Stockholm 1986 ISSN 0283-4251 s. 44
  7. ↑ Clas Svahn (2007-06-01). ”Bildt deltar i hemligt möte” (på Svenska). Dagens Nyheter. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=656762. Läst 2008-02-22. 
  8. ↑ http://www.expressen.se/1.565039
  9. ↑ http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=75452
  10. ↑ http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1810309.svd
  11. ↑ Kungahusets hemsida
  12. ↑ KKrVA:s ledamöter

Externa länkar


Företrädare:
Carl Cederschiöld		 Fria Moderata Studentförbundets förbundsordförande
1973–1974		 Efterträdare:
Mats Svegfors
Företrädare:
Ulf Adelsohn		 Moderaternas partiledare
1986–1999		 Efterträdare:
Bo Lundgren
Företrädare:
Ingvar Carlsson		 Sveriges statsminister
1991–1994		 Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Företrädare:
Jan Eliasson		 Sveriges utrikesminister
2006–		 Efterträdare:
Innehar fortfarande posten


v • d • r
Sveriges statsministrar
Sveriges lilla riksvapen
v • d • r
Sveriges regering / regeringen Reinfeldt
Statsminister: Fredrik Reinfeldt (m)
Statsministerns ställföreträdare, departementschef: Maud Olofsson (c)
Statsråd, departementschefer: Beatrice Ask (m) · Carl Bildt (m) · Sten Tolgfors (m) · Göran Hägglund (kd) · Anders Borg (m) · Jan Björklund (fp) · Eskil Erlandsson (c) · Sven Otto Littorin (m) · Nyamko Sabuni (fp) · Andreas Carlgren (c) · Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Statsråd, övriga: Cecilia Malmström (fp) · Tobias Billström (m) · Ewa Björling (m) · Gunilla Carlsson (m) · Maria Larsson (kd) · Cristina Husmark Pehrsson (m) · Mats Odell (kd) · Lars Leijonborg (fp) · Åsa Torstensson (c)
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Carl_Bildt"
Personliga verktyg