Sven Hedin

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Sven Hedin porträtterad av Carl Emil Österman 1923

Norr Mälarstrand 66, Stockholm, Hedins sista bostad.

Sven Anders Hedin, född 19 februari 1865 i Stockholm, död 26 november 1952 i Stockholm, var en svensk upptäcktsresande och författare. Hans betydelsefulla upptäcktsresor i Centralasien gjorde honom till dåtidens kanske mest berömde svensk. År 1902 blev han den siste i Sverige att adlas och han var från 1913 ledamot av Svenska Akademien.

Under tre långa expeditioner mellan 1893 och 1909 kartlade Hedin stora landområden i Tibet och övriga Centralasien, som dessförinnan varit vita fläckar på kartan, samt löste gåtan med Lop Norsjön. Bara i Tibet kartlade han 170 000 kvadratkilometer. Trots att de metoder han använde för att beräkna avstånd var primitiva, och till största delen bestod i att räkna antalet steg som kamelen han red på tog, så har hans kartor senare visat sig vara exakta^[1].

Hedin var en stark Tysklandsvän och såg med misstro på Ryssland. Han stödde Tyskland i första världskriget och vek sedan aldrig från sin linje, trots de skiftande politiska omständigheterna i Tyskland. Hedins stöd för Hitler och Nazityskland svärtade hans rykte och den tidigare världsberömde upptäcktsresanden var persona non grata sina sista levnadsår. Hedin gifte sig aldrig och var barnlös.

Biografi

Sven Hedin föddes i Stockholm där hans far Abraham Ludvig Hedin var stadsarkitekt. Modern hette Anna Berlin. Släkten Hedin är känd sedan mitten av 1600-talet. Släktens anfader bodde i byn Hidingsta i Norrbyås socken 1,5 mil söder om Örebro. Hans son Lars tog sig efternamnet Hedin efter byn. Lars Hedin arbetade som kronouppbördsman. Sven Hedins farfar Sven Anders Hedin var kansliråd, och farfars far Sven Hedin (1750-1821) hovmedicus. Hans syster Alma Hedin, en känd välgörenhetsidkare som erhöll Illis quorum, var tidvis hans sekreterare.

Hedin adlades den 1 juli^[2] 1902 med bibehållet namn. Eftersom han var ogift slöt han själv sin ätt.

1905 valdes han in som ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Sven Hedin var efter den sista expeditionen 1935 och fram till sin död bosatt i fastigheten Norr Mälarstrand 66, Stockholm, där han förfogat över en lägenhet sedan 1931. Fastighetsägaren lät dekorera två av portens väggar med kartor över Asien. Kartorna var i färg och i relief. Hedin är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Resor och expeditioner

Sven Hedins expeditioner genom Asien täckte många tusen mil av okända vägar.

Vid 15 års ålder såg Hedin Adolf Erik Nordenskiölds och Vegaexpeditionens triumfatoriska återvändande till Stockholm efter expeditionen genom Nordostpassagen. Hedin blev djupt betagen av intrycken när tusentals människor hälsade polarforskaren Nordenskiölds fartyg "Vega" och dess besättning välkommen till Stockholm. Det var denna händelse som fick Sven Hedin att bestämma sig för att bli upptäcktsresande.

Första resan i Persien

I maj 1885 tog Hedin studenten från Beskowska skolan i Stockholm. Han hade då blivit erbjuden att arbeta som informator i Baku åt en svensk pojke vars far arbetade där som ingenjör åt bröderna Ludvig och Robert Nobel. I augusti påbörjades färden dit via Helsingfors och Sankt Petersburg, med tåg till Vladikavkaz och sedan häst till Tbilisi innan den sistra stäckan till Baku vid Kaspiska havet.

I Baku började Hedin studera asiatiska språk. Tyska och engelska hade han lärt sig i skolan men dessutom lärde han sig nu persiska och tatariska. Senare i livet lärde han sig även kirgisiska, mongoliska samt tibetanska och kunde hjälpligt förstå kinesiska.

Under tiden i Baku gjorde han med en kamrat, Baki Khanov, upp planer på att resa genom Persien. I april 1886 lämnade de Baku via båt till Persiens nordkust och red över Elburzbergen till Teheran. Där sökte de upp shahens svenske hovtandläkare doktor Hybenett och överlämnade fyra flaskor punsch medan doktorn gav dem introduktionsbrev. I Teheran blev Baki sjuk och Hedin var tvungen att fortsätta resan själv. Hedin red söderut mot Isfahan och sedan till Shiraz. 29 dagar efter avfärden från Teheran red han in i Bushir vid Persiska viken, en sträcka på 50 mil.

I Bushir hade Hedin inga pengar kvar och sökte då upp den rike köpmannen Aga Muhammed Hassan. När köpmannen förstod att Hedin var landsman till Karl XII som hade varit gäst hos turkarna blev Hedin köpmannens hedersgäst en tid och fick också en slant för resan hem.

Hedin kom så småningom till Konstantinopel där han mötte tidningsmannen C.G. Wrangel på gatan. Hedin berättade att han ville skriva en bok om sin persiska resa och Wrangel skrev ett rekommendationsbrev till förläggaren Karl Otto Bonnier. Bonnier var intresserad och hösten 1887 gav förlaget ut Hedins första bok, Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien.

Andra resan till Persien

I Kashgar i västra Kina ligger detta mausoleum över Abakh Khoja från 1600-talet. Hedin återvände flera gånger till Kashgar.

Efter återkomsten till Stockholm började Hedin vid Stockholms högskola med geologi och geografi som huvudämnen och tog i december 1888 fil.kand-examen. På hösten 1889 började han studera geologi vid Friedrich Wilhelm-universitet i Berlin under ledning av professor Ferdinand von Richthofen som själv rest omkring i Kina.

I april 1890 skickades en delegation för att till shahen av Persien Nasr-ed-Din överlämna serafimerorden. Med sina kunskaper i persiska fick Hedin fungera som tolk. När resten av delegationen for hem stannade Hedin kvar som gäst hos doktor Hybenett och fick tillfälle att medfölja när shahen med en uppvaktning på 1 200 personer reste på utflykt upp i bergen. Hedin besteg också Persiens högsta berg Kuh-e Damavand.

I september 1890 lämnade han Teheran och red karavanvägen mot Mashhad i Khorasan, Ashkhabad, Bokhara, Samarkand innan han till slut nådde Kashgar i Kina. Där blev han god vän med den ryske generalkonsuln Petrovskij som blev hans värd och rådgivare. Hedin skulle flera gånger återvända till Kashgar och använda staden som bas i framtida expeditioner.

I mars 1891 var han åter i Stockholm. Snabbt skrev han Konung Oscars beskickning till shahen av Persien (publicerad hösten 1891) och Genom Khorasan och Turkistan (publicerad hösten 1892). För att tjäna pengar höll Hedin föreläsningar och skrev artiklar för både svenska och utländska tidningar. I april 1892 reste han till Berlin för att följa Richthofens föreläsningar och sedan till Halle där han skrev sin doktorsavhandling om sin resa till Demavand, Der Demavend nach eigener Beobachtung

Första centralasiatiska expeditionen

Taklamakanöknen, där Sven Hedin var nära att dö under sin första expedition.

Mellan 1893 och 1897 reste Sven Hedin genom bland annat Pamir, Tarim-bäckenet med Taklamakanöknen och norra Tibet. Av den tillryggalagda sträckan på 26 000 km kartlade han 10 498 km, varav 3 500 km tidigare inte hade utforskats.

Han fann 1895, under korsandet av Taklamakan, ruinerna av Danda Oilik, en stad som sjunkit i sanden. Väggmålningar därifrån visade på indiskt, grekiskt och persiskt inflytande. Det var knappt han kom från den resan med livet i behåll på grund av vattenbrist. Två ledsagare och sju kameler dog. Den dramatiska resan har sedan dess utgjort en bestående legend. (I den berömde forskningsresandens spår genomförde Tibetkännaren Bruno Baumann våren 2000 en resa genom öknen och höll själv på att gå under.)

I Taklamakan finns några saltsjöar. Den mest kända är Lop Nor, den vandrande sjön, som fick sitt vatten från floden Tarim men som torkade ut 1972 och bildade en saltöken. Uttorkningen bevisade att Hedins teorier om sjöns vandring mellan två lägen var riktig.

Andra centralasiatiska expeditionen

Åren 1899-1902 i Centralasien. Kartlade Tibet, försökte utan att lyckas nå Lhasa. Fann den försvunna staden Loulan.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Tredje centralasiatiska expeditionen

1905-1909, tredje centralasiatiska expeditionen, huvudsakligen i Tibet. Fann bergskedjan Transhimalaya och kartlade Indus och Brahmaputras källflöden.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Fjärde centralasiatiska expeditionen

Mellan 1927 och 1935 ledde Sven Hedin den svensk-kinesiska expeditionen till Centralasien. Vid Sven Hedins tidigare expeditioner hade han varit ensam västerlänning, medan han nu var ledare för ett vandrande universitet som bestod av ett stort antal svenska och kinesiska vetenskapsmän, däribland arkeologer, botaniker och etnografer. Bland de svenska deltagarna fanns Georg Söderbom, Folke Bergman, August Larson (hertig Larson) och Gösta Montell.

Mellan 1927 och 1928 var expeditionen finansierad av Lufthansa, som hade som villkor att expeditionen skulle undersöka möjliga platser för mellanlandningar på den planerade flyglinjen Berlin-Peking-Shanghai, och hade flera tyska deltagare. När militärguvernören i Sinkiang (Xinjiang) förbjöd flygningar över sitt område tog finansieringen slut. Hedin lyckades dock få finansiering från den svenska riksdagen och privatpersoner, vilket gjorde att expeditionen kunde fortsätta mellan 1929 och 1933, efter förhandlingar med den nye makthavaren i Peking, Chiang Kai-shek. Mellan 1933 och 1935 finansierades expeditionen av den kinesiska regeringen, med uppdraget att vid sidan av de vetenskapliga undersökningarna bestämma möjliga sträckningar för bilvägar i Sinkiang.

Den stora mängden forskningsresultat publicerades mellan 1937 och 1992 i skriftserien Reports from the scientific expedition to the north-western provinces of China under leadership of Dr. Sven Hedin.

Detta korta avsnitt behöver utökas.

• svensk-kinesiska expeditionen
• SSAG

Sven Hedin och politiken

Borggårdstalet

Regeringen Lindman I hade 1907 tillsatt en försvarsberedning som föreslagit att flottan skulle rustas upp. Strax före sin avgång föreslog regeringen riksdagen i en proposition att man skulle satsa 4 miljoner kronor på att bygga pansarbåtar av F-typ, och detta bifölls av riksdagen.

Efter andrakammarvalet 1911 avgick regeringen och regeringen Staaff II tillträdde. Den nya regeringen, som lovat väljarna att sänka försvarskostnaderna, beslöt att byggandet av F-båten skulle skjutas upp. Till regeringens protokoll anförde då Gustaf V det i hans mening felaktiga i att skjuta upp verkställandet av ett av riksdagen fattat beslut, utan att något nytt i sak tillkommit. Högern , som höll med kungen, menade att uppskjutandet av beslutet var ett tecken på bristande på fosterländskhet.

I januari 1912 inleddes en insamling på privat initiativ för att ändå bygga F-båten, Nationalinsamlingen för pansarbåt, som snabbt samlade in 17 miljoner kronor. Samtidigt utkom Sven Hedins skrift Ett varningsord, där han menade att Sverige hotades av Ryssland och att om inget gjordes skulle kosacker dansa segerdanser på Stockholms gator. Skriften trycktes i mer än en miljon exemplar.

Kungen ogillade Staaff både som person och statsminister, inte minst för hans politiska liberala radikalisms skull, och sökte därför få bort honom. Kungen och hans krets, där Hedin ingick, såg hellre den moderat-liberale Louis De Geer d.y. eller Ernst Trygger, förstakammarhögerns ledare, som statsminister.

Den 21 december 1913 höll Staaff ett tal i Karlskrona, där han delvis försökte gå den försvarsvänliga opinionen till mötes. Staaff var dock delvis bunden av valprogrammet 1911 samtidigt som han inte ville ge intryck av att vara på reträtten.

Vid samma tidpunkt startade konservativa lantmän och andra förberedelserna för en politisk manifestation, det som fick namnet bondetåget, till stöd för kungen och krigsmakten. Den 6 februari 1914, inför de tusentals församlade bönderna höll kungen ett tal, det s.k. borggårdstalet, i vilket han tog avstånd från regeringens försvarspolitik. Regeringen Staaff svarade med att avgå; inte bara därför att kungen hade en annan åsikt än regeringen utan också därför att man ansåg att kungen handlat okonstitutionellt.

Borggårdstalet var skrivet av Sven Hedin och officeren och krigshistorikern Carl Bennedich.

Första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti 1914 hade det gått precis som Hedin varnat för - krig i Europa. Den 11 september lämnade han Stockholm. På västfronten hade kriget snabbt blivit ett skyttegravskrig, det kunde Hedin själv konstatera när han besökte västfronten i september-oktober. I det tyska arméhögkvarteret fick han träffa kejsar Vilhelm II av Tyskland som imponerade stort på Hedin.

I mars-augusti 1915 besökte Hedin östfronten. Hedin imponerades av de tyska officerarna, bland dem överbefälhavaren Paul von Hindenburg, fältmarskalk Helmuth von Moltke och general Erich Ludendorff.

Hedins frontreportage publicerades i Från fronten i väster (1915) som översattes till tyska och skickades ut till de tyska soldaterna. För boken blev han struken som medlem i brittiska Royal Geographical Society som ansåg att han tydligt solidariserat sig med Tyskland. Samma år utkom också Kriget mot Ryssland (1915).

I början av 1916 reste Hedin till Mellanöstern. Från Aleppo for han till Bagdad och besåg bland annat ruinstaden Babylon. Därefter fortsatte han till Damaskus och Jerusalem. Den ständige skribenten Hedin skrev ned sina reseminnen i Bagdad, Babylon och Ninive (1917) och Jerusalem (1918).

Väl hemkommen i Sverige skrev han Sveriges Öde (1918) där han argumenterade för att ett kommunistiskt Ryssland innebar en fara för Sveriges och Finlands säkerhet. Boken skrevs under sista krigssommaren men gavs inte ut förrän efter freden, efter en omarbetning av vissa stycken.

Hedin ägnade sig därefter åter åt Tibet och skrev nio volymer om Tibet, Southern Tibet 1906-1908. Arbetet tog flera år och avslutades 1922.

Nazismen

Sven Hedin var en stor tyskvän och beundrade Hitler.^[3][4][5] Beundran var ömsesidig, eftersom Hitler hade läst om hans äventyr i sin ungdom.^[4] Hedin hade starka nazistiska sympatier och var medlem i nationalsocialistiska organisationer i Sverige och utlandet, både före och efter kriget^[6]. Till exempel Riksföreningen Sverige-Tyskland där han var medlem 1938, 1942 & 1945. Han höll också ett tal vid invigningen av OS i Berlin 1936. 1937 utkom hans bok Tyskland och världsfreden. Den skrevs först på tyska för en tysk publik, och hade i stort sett bara positiva saker att säga om Tyskland. Hedin vägrade dock att gå med på krav om att han skulle stryka delar av boken, bland annat en passage där han kritiserade judeförföljelserna och framhöll att "I mitt blod är alltså var sextonde droppe av judisk härkomst. Jag håller på min sextondedel och ville inte mista den." Boken gavs aldrig ut i Tyskland.

1942 utgav han, med stöd av det tyska propagandaministeriet, boken Amerika im Kampf der Kontinente (svensk utgåva 1944, Amerika i kontinenternas kamp), där han lanserade en konspirationsteori om Roosevelts påstådda tyskhat och utpekade denne såsom skyldig till krigsutbrottet. 2 maj 1945, kort efter Hitlers självmord, skrev Hedin en nekrolog över Hitler för Dagens Nyheter där han beskrev den döde diktatorn som "en av de största män som världshistorien ägt"^[7]

Sven Hedin utnyttjade sina goda kontakter i Tyskland för att försöka rädda människor från koncentrationslägren. Enligt hans egna uppgifter lyckades han få över 100 personer frisläppta. Bekräftat är att han fick en norrman frisläppt från Sachsenhausen, professor Didrik Arup Seip, och fick tillstånd att sända livsmedelspaket till sin gamle studentkamrat Alfred Philippson i Theresienstadt, en insats som räddade livet på honom och hans familj.

Bibliografi

Adolf Fredriks kyrka. Av Liss Eriksson 1959.

Valda verk av Sven Hedin

• Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien: reseminnen, 1887
• Genom Khorasan och Turkestan: minnen från en resa i Centralasien 1890 och 1891, 1892-93
• En färd genom Asien 1-2, 1898
• Asien - Tusen mil på okända vägar 1-2, 1903
• Öfver land till Indien 1-2
• Scientific results of a journey in Central Asia 1899-1902, 1-7, 1904-07
• Transhimalaya: upptäckter och äfventyr i Tibet 1-3, 1909-12
• Från pol till pol 1-2, 1911
• Fronten i väster, 1915
• Kriget mot Ryssland, 1915
• Ein Volk in Waffen : den deutschen Soldaten gewidmet, 1915
• Southern Tibet: discoveries in former times compared with my own researches in 1906-1908, 1-12, 1915-22
• Till Jerusalem, 1917
• En levnadsteckning, 1920
• Jehol - Kejsarstaden, 1931
• Erövringståg i Tibet, 1934
• Stora hästens flykt, 1935
• Tyskland - 60 år, 1939
• Chiang Kai-Shek: marskalk av Kina, 1939
• Mitt liv som upptäcktsresande, 1-4, 1930
• Det kämpande Tyskland (under medverkan av Sven Hedin), 1941
• History of the expedition in Asia 1927-1935, 1-4, 1943-45
• Utan uppdrag i Berlin, 1949
• Mina hundar i Asien, 1952

Litteratur om Sven Hedin

• Wennerholm,Eric: Sven Hedin - en biografi, Bonniers, 1978. ISBN 91-0-043621-6. 
• Berg, Lars och Holmqvist, Stig: I Sven Hedins Spår (1992)
• Baumann, Bruno: Karavan utan återvändo: sanningen om Sven Hedins olycksdrabbade resa (2001)
• Peterson, Hans: Jag, upptäcktsresande Sven Hedin (2005)
• Odelberg, Axel: Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. Norstedts, Stockholm 2008. ISBN 978-91-1-301705-1

Referenser

Adolf Fredriks kyrkogård, Stockholm

1. ↑ I en undersökning som gjordes av professor Karl D. P. Rosén 1918 var felet i avstånd normalt högst 2 procent. (I Sven Hedins spår, Lasse Berg och Stig Holmqvist, sidan 141)
2. ↑ 1897 års män i ord och bild 1897-1947: en bokfilm 1897-1947 och ett biografiskt lexikon, red. fil dr H Granvik, museiintendent Nils Olsson, Carl Wahlstedt, K G Lindeström, Svenska Kulturförlaget, Stenström & Bartelson, Malmö 1947 s. 46
3. ↑ Hedin, Sven. Tyskland och världsfreden (Stockholm: Medéns, 1937), s 97
4. ↑ ^{4,0 4,1} http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=784
5. ↑ http://www.karlxii.se/karl-xii-som-hitlers-forebild/
6. ↑ Hübinette, Tobias: Den svenska nationalsocialismen, Medlemmar och sympatisörer 1931-45, Carlssons Bokförlag 2002, ISBN 9172034726
7. ↑ Odelberg (2008)

• Hadenius, Stig, Wieslander, Hans, Molin, Björn: Sverige efter 1900 - En modern politisk historia, Aldus, Stockholm 1968, Andra upplagan, sid. 63-69. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Sven Hedin
  Bilder & media

• Bibliografi
• Sven Hedin i Libris biblioteksdatabas
• Biografi på Kuusankoski bibliotek
• Var Sven Hedin en nasse?
• Strindberg om Hedin som humbug (1911)