Strandskata
Från Rilpedia
| ?Strandskata Status i världen: Livskraftig (lc) |
|
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Familj: | Strandskator Haematopodidae |
| Släkte: | Haematopus |
| Art: | Strandskata H. ostralegus |
|
|
|
| §Haematopus ostralegus Auktor: Linné, 1758 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Strandskata (Haematopus ostralegus) är en vadarfågel inom familjen strandskator och en karaktärsfågel för kusterna runt om i Europa. Den största koncentrationen av strandskata i Europa finns i Vadehavet vid Nordsjön och i angränsande landregioner.
Innehåll |
Utseende
Strandskatan är en stor och kompakt vadare med en längd på 39 till 45 cm, varav näbben är 6 till 9 cm och den har ett vingspann på 72-83 cm. Den är i huvudsak vit undertill och svart på ovansidan. Den har en lång röd näbb, rosafärgade ben och röda ögon. Könen är lika, förutom att honans näbb i genomsnitt är något längre.
Juvenila fåglar har mer gråaktig rosafärgade ben och en mer brunaktig mantel och näbbspetsen är mörk. De har vita fläckar på strupen och på halsens sidor. Den första sommaren har strandskatan en vit halskrage och näbbspetsen är mörk. De adulta fåglarna har också denna vita halskrage men saknar den mörka näbbspetsen.
Kännetecknande för strandskatan när den flyger är, förutom den vita nedre delen av ryggen, de breda vita vingbanden på ovansidan vingen och den breda svarta kanten på stjärten.
Läte
Strandskator är ljudliga fåglar. Strandskatans sammanhållningsläte är ett gällt och högröstat "kubik, kubik, kubik". Varningslätet ett skarpt upprepat "plitt plitt pli-pli-pli". Under häckningstiden hörs även ett högt drillande läte. När de försvarar sitt revir går de emot den främmande fågeln med nedåtriktat huvud och lite öppnad näbb, samtidigt som de utstöter ett högt läte.
Utbredning och taxonomi
gult-sommar, grön-året runt, blå-vinter
Arten är den mest spridda av strandskatorna och häckar i västra Europa, centrala Eurasien samt på nordöstra Asiens kuster.
Häckningsområden
Man skiljer på tre underarter som har olika häckningsområden:
- Haematopus ostralegus ostralegus, nominatformen, häckar vid nästan alla europeiska kuster från Island till Medelhavet och framför allt vid Nordatlantens kuster. I Östersjön är den däremot inte lika vanlig. I Tyskland häckar arten från kusten längs de större floderna långt in i landet. Andra länder med häckningsplatser i inlandet är Skottland, Irland, Nederländerna, Ryssland och Turkiet.
- Haematopus ostralegus lingipes häckar i Mindre Asien, västra Sibirien och sydliga delar av centrala Ryssland.
- Haematopus ostralegus osculans häckar i Kamtjatka, i Kina och på Koreahalvöns västkust. Där finns den särskilt i Saemangeumhavet.
Övervintringsområde
Strandskator är huvudsakligen flyttfåglar, men några av de västeuropeiska individerna stannar i sina häckningsområden eller flyttar bara kortare distanser. Många av de strandskator som på vintern påträffas i sydvästra England är individer som häckar i norra England eller Skottland. Häckfåglar från södra England och norra Centraleuropa övervintrar i regionen mellan häckningsområdet och Iberiska halvön. Ett mindre antal flyttar till Marocko. Populationer som under vinterhalvåret lever i Tunisien och Libyen har sina häckningsområden vid nordvästra Medelhavet och vid Adriatiska havet.
En liten del av den isländska populationen övervintrar vid Islands kustlinjer. Den övriga populationen från Island och häckfåglar från Färöarna flyger till Irländska sjön. De häckande fåglarna från Norge, Sverige, Baltikum och Ryssland övervintrar i södra Nordsjön.
De sydligaste vinterkvarteren ligger vid västafrikanska kusten i Ghana, men det är än så länge okänt var dessa fåglar häckar.
Flyttning till vinterkvarteren sker ganska snart efter häckningens slut. Till exempel påbörjar en del av de europeiska häckfåglarna flyttningen redan i mitten av juli, men de flesta flyttar i augusti eller september. Återflytten börjar redan vid slutet av januari och fortsätter fram till april. Vid flytten följer fåglarna kustlinjen och påträffas bara undantagsvis i inlandet.
Strandskatan i Sverige
I Sverige häckar nominatformen H. o. ostralegus längs kusterna från Bohuslän på västkusten till norra Uppland på ostkusten, vid de stora sjöarnas stränder och på de största öarna även ganska långt från stranden. I modern tid har det blivit allt vanligare att strandskator väljer att häcka på platta hustak, både i kustnära industriområden och längre in i städerna.
Den absoluta merparten av den svenska populationen är flyttfåglar med vinterkvarter i södra Nordsjön och västra Europa, men ett antal individer övervintrar på skär längre ut från kusten på västkusten.
Biotop
Strandskatan trivs på öppna strandmarker och på strandängar samt på sand- och grusstränder. Den kan även ses på åkrar längre in i landet.
Strandskator är på grund av sin föda starkt knutna till kuster med tidvatten. Arten föredrar därför grunda kustvatten, öar och mynningar av floder och åar. Däremot påträffas arten i centrala delar av Europa ibland på ängar med kort gräs. Häckningsplatsen ligger i dessa regioner vid insjöar eller vid större floder med grusstränder. De finns även i konstgjorda sjöar som blivit kvar efter gruvdrift.
Föda
Strandskatan lever främst på musslor, som den är skicklig på att öppna genom att hacka sönder skalet. Den kan äta 300 musslor på en dag. Den äter även insekter, kräftdjur, blötdjur och maskar.
Några sorters musslor som de äter är till exempel hjärtmusslor och blåmusslor. Dessutom ingår skålsnäckor, strandsnäckor och snäckor av familjen buccinidae i dess föda. I inlandet utgör daggmasken strandskatornas huvudsakliga föda. I motsats till hos vissa andra havsfåglar är djurets muskelmage inte tydligt utbildad. På grund av deras teknik att öppna födan med näbben behöver de inte smälta den i magen.
Under dagen födosöker strandskatan främst med hjälp av synen. Musslor som ligger längre ned i gyttjan hittar de med känsel och på grund av lerans skiftande färg. Under natten använder strandskator nästan uteslutande känselsinnet. De har bra förmåga att skilja mellan levande musslor och tomma skal.
Dessa fåglar kan sluka mindre musslor på en gång. De största hjärtmusslor som de äter helt har en diameter av 8 millimeter och för blåmusslor är måttet 12 millimeter.
Köttet i större musslor når de genom att öppna skalen och för det finns två olika sätt. Det första sättet utgår från att strandskatan bär musslan till ett fast underlag och lägger den där på marken med den flata sidan uppåt. Den håller fast musslan med fötterna, och slår med styv hals och sluten näbb lodrätt på musslan medan den gungar med höften. På detta sätt förstörs en av musslans muskler som sluter skalet. Sedan vrids musslan en bit och strandskatan använder näbben för att öppna den helt. För att öppna och äta en blåmussla behöver strandskatan inte längre än tio till femton sekunder. Hårda musslor kastar den ibland från ett högre ställe till marken för att öppna dem. Den andra varianten är att fågeln trycker sin näbb genom skalets halvor för att skada musklerna som sluter musslans skal.
En enskild individ använder alltid samma teknik, som den lär sig av sina föräldrar och förbättrar genom övning.
Beteende
Vid kusten är strandskatans aktivitet beroende av tidvatten vilket resulterar i att den är både dag- och nattaktiv. I inlandet är den däremot bara dagaktiv.
För att vara en vadare simmar den ganska väl. Smärre grupper har observerats simmande långt från fastlandet. Troligtvis vilar dessa fåglar vid högvatten och under mörka nätter på vattnet. Skadade och ännu inte flygfärdiga fåglar flyr ut på vattnet vid fara. Där kan de även dyka och tar sig fram under vattnet med hjälp av vingarna. De kan dyka sträckor upp till femton meter på mellan 30 och 50 centimeters djup.
Utanför häckningstiden lever strandskator mycket socialt, men vid häckningsplatsen är de oftast ganska aggressiva mot främlingar. Det förekommer till och med att de hackar ihjäl andra fåglar.
För att skydda boet mot rovdjur och andra faror spelar strandskatan skadad för att locka iväg inkräktaren eller låtsas häcka på en annan plats. Större djur som till exempel boskap hålls på avstånd med hjälp av näbben.
Häckning
Strandskator häckar för första gången när de är fyra år gamla, men har förmåga att häcka upp till 36 års ålder. Oftast är de monogama, men ibland finns hannar som har två honor. Paren är mycket trogna varandra och separationer förekommer mycket sällan. Om den ena fågeln dör påbörjar den andra en ny parbildning. För deras bo väljer dessa fåglar som häckar på marken ofta ett ställe vid sandstränder som ligger lite upphöjt och utanför tidvattenzonen. I inlandet föredras ängar som inte är i bruk. Viktigare än häckningsplatsens beskaffenhet är tillgången till föda. Så förekommer det också att strandskator häckar i sandtag, byggplatser, vid järnvägslinjer, på halmtak och i korgvide. Boet självt består bara av en grop i marken som skapas genom att vrida kroppen i underlaget.
En hona lägger oftast tre ägg men större kullar förekommer då flera honor ibland lägger ägg i samma bo. Äggen är grå eller gulbruna, med mörka fläckar så att de är svåra att få syn på på stranden. Som hos alla vadarfåglar sker bara en häckning per år. Men om kullen förstörs av boskapsdjur eller måsar sker oftast ett andra försök. Båda föräldrar ruvar lika mycket och det tar i genomsnitt 26 - 27 dagar. Efter att ungarna kläckts tar båda föräldrarna ansvar för ungfåglarnas uppfödning.
Ungarna utvecklas snabbare i inlandet än vid kusten. De förstnämnda fåglarna blir oftast självständiga cirka sex veckor tidigare, antagligen på grund av att födans sammansättning skiljer sig väsentligt. Huvudfödan för unga strandskator vid kusten består av musslor, snäckor och kräftor med hårt skal som måste brytas och som kräver en fullt utbildad näbb. Strandskator i inlandet däremot, äter huvudsakligen daggmaskar som kan förtäras direkt.
Häckningsframgång, dödlighet och ålder
En månaden efter den postjuvenila ruggningen har i genomsnitt 16 procent av årsungarna överlevt. Artens medellivslängd ligger i vilt tillstånd vid 15 år och i fångenskap kan de bli upp till 30 år gamla. Rekordet hölls av en individ som hittades 1993. Ringmärkningen från 1949 i Nederländerna visade att fågeln var 44 år gammal.
Status och hot
Efter en uppskattning som gjordes 1971 finns 550 000 individer av den nordvästeuropeiska populationen. Där ingår 13 000 par i Tyskland och 41 000 par i Nederländerna. Under andra hälften av 1800-talet minskade beståndet i större delar av Europa tydligt, men sedan 1930 växte det igen. Idag pendlar beståndet på grund av jakt och förstöring av fåglarnas biotop å ena sidan, och olika skyddsåtgärder å andra sidan. Orsaken till fågelns spridning i inlandet var troligtvis jordbrukets modernisering och intensifiering.
Strandskatan är idag den enda företrädaren för släktet strandskator i västra palearktis. Tidigare fanns på de östra Kanarieöarna Graciosa, Lanzarote och Fuerteventura en endemisk underart till den svarta strandskatan, Haematopus moquini meadewaldoi, som sedan 1968 kategoriseras som utdöd.
Strandskatan och människan
Strandskatan är en iögonfallande, högljud och orädd fågel som man lätt kommer ganska nära. Detta tillsammans med att den är en flyttfågel som återvänder till sina häckningsområden ungefär vid samma tidpunkt på våren gör att den känns igen och ofta noteras även av de som inte kallar sig fågelskådare. Trots detta förekommer den mycket lite i folktro.[1]
På Färöarna är strandskatan, som på färöiska heter Tjaldur, landets nationalfågel och dess ankomst från vinterkvarteren firas varje år den 12 mars på helgdagen Grækarismessa, som samtidigt gäller som vårens början. I en sång från 1800-talet som heter Fuglakvæði besjöng den färöiske nationalhjälten Nólsoyar Páll strandskatan, som sedan dess ses som symbol för Färöarnas självständighetssträvan.
I norra Skottland sa man att strandskatan, om man kommer för nära dess bo, förargat skriker "Bee gleechk! Bee gleechk!", vilket är gaeliska för "Var klok" eller "Se upp!".[2]
Strandskatan är Bohusläns landskapsfågel. Den har en mängd olika dialektala namn i Sverige som "albräck" i Småland och på Öland, "albräcka" i Östergötland, "albrok" och "spikgubbe" i Sörmland, "alvrick" och "albeck" på Åland, "tjäll" i Bohuslän, "marspiss", "marspitt", "mavspätt" och "strandridare" på Gotland och "stranskjor" i Småland.[1]
Referenser
Noter
- ↑ 1,0 1,1 Carl-Herman Tillhagen (1978) Fåglar i folktron, LTs förlag, Stockholm, sid:277, ISBN 91-36-01184-3
- ↑ Campbell, J. F. (1890-1893) Popular Tales of the West Highlands, vol.1-4, sid: 275 & 283, London
Källor
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Austernfischer, 18 december 2006.
Där anges följande källor:
- Colston, P. & P. Burton (1988): Limicolen - Alle europäischen Watvogel-Arten, Bestimmungsmerkmale, Flugbilder, Biologie, Verbreitung. - BLV Verlagsgesellschaft, München, ISBN 3-405-13647-4
- Glutz von Blotzheim, U. N. (Hrsg.) (1999): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. - Bearbeitet u. a. von Kurt M. Bauer und Urs N. Glutz von Blotzheim. Aula-Verlag, Wiesbaden, Band 6. Charadriiformes (Teil 1). 3., durchgesehene Auflage, ISBN 3-89104-635-9
- Bezzel, E. (1996): Vögel. - BLV Verlagsgesellschaft, München, ISBN 3-405-14736-0
Övriga källor
- Artdatabasen Svala
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999) Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. Stockholm: Albert Bonniers förlag
- Wahlberg,T. (1993) Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige , Stockholm: Rabén & Sjögren. ISBN 91-29-61772-3
- Lars Larsson, Birds of the world, CD-rom, 2001
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Strandskata
- Sveriges Ornitologiska Förening
- Artportalen: Dagens fågel - senaste observationerna - bilder
- Dansk ornitologisk forening
