Slaveri

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Slavhandlare)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Slavmarknaden; tavla av Gustave Boulanger (1824-1888).
Slav omdirigerar hit, för andra betydelser se Slav (olika betydelser)

Slaveri innebär att en människa (slav) kan ägas och behandlas som egendom av en fri person. I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.

Som slav kan man bli behandlad som ett husdjur vilket innebär att ägaren kan piska och sälja slaven. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet – se människohandel för denna definition.

Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri.

Historiskt har majoriteten av alla kulturer tillämpat slaveri. I Västeuropa började det avskaffas på 1200-talet. I Amerika avskaffades det under 1800-talet, i några fall efter att länderna blivit självständiga. I samband med att Afrika koloniserades i slutet av 1800-talet förbjöds slaveriet där. Slaveri var vanligt även i Asien in på 1800- och 1900-talen.

Innehåll

Slaveri under forntiden

När slaveriet först uppstod är förmodligen omöjligt att klarlägga. Under äldre stenåldern levde människor på jakt, fiske och födoinsamling, i regel i mycket små, ofta kringflyttande grupper. Såväl samhällets småskalighet som levnadssättet gjorde det svårare att samla på sig egendom än i ett bondesamhälle. Emellanåt har detta tolkats som att de sociala skillnaderna människor emellan var mindre, men denna slutsats är omdiskuterad och det kan inte uteslutas att det redan under äldre stenåldern funnits grupper eller enskilda personer som hållit andra människor som slavar, för en kortare eller längre period även om belägg saknas.

Efter hand som människorna blev bofasta, jordbrukande bönder och samhället blev alltmer storskaligt kan man i det arkeologiska materialet, exempelvis gravar, se en ökad differentiering, som kan bero på större sociala eller ekonomiska skillnader. Att det sannolikt redan under yngre stenålder fanns fattiga och rika, mäktiga och nästintill maktlösa, kanske till och med förtryckare och förtryckta. Om det fanns människor som i juridisk mening var ofria är däremot svårt att bevisa utan skriftliga källor.

De första skriftliga beläggen på slaveri finner man i några av de äldsta skrifter som bevarats, mer än 4 000 år gamla kilskriftstavlor från Mesopotamien. Även i Gamla testamentet omnämns både slavar och slavägare, vilket visar att slaveri var välkänt även i den israeliska kultur där Bibelns berättelser nedtecknades. Omfattningen av slaveriet i de forntida kulturerna i Främre Orienten, exempelvis i Mesopotamien, Egypten och Israel är dock omstridd, liksom i forntida Kina. I flera av dessa kulturer fanns ett omfattande system av tvångsarbete exempelvis för att gräva bevattningskanaler, men de människor som var ålagda detta tvångsarbete behövde nödvändigtvis inte vara ofria i juridisk bemärkelse, utan kan ha varit bönder som annars brukade sin egen jord och inte kunde säljas eller köpas. I de skriftliga källorna, som bland annat utgörs av köpekontrakt och lagar, framgår dock att det fanns ofria som kunde säljas och köpas och alltså betraktades som andras egendom. Dessa slavar tycks ofta ha varit husslavar som arbetat som tjänare i hushållen.

Ett sätt att skaffa sig slavar var att ta krigsfångar, som fördes hem som slavar till segrarens land eller stad eller såldes vidare. Många slavar hade alltså en annan kultur och ibland ett annat språk än slavägarna. Det framgår också av de skriftliga källorna att människor kunde sälja sig själva eller sina barn som slavar, tvingade därtill av fattigdom, svält eller skuldsättning.

Afrika

Slaveri var frekvent i Afrika, redan före européerna startade den atlantiska handeln, ett exempel är Kungadömet Kongo. [6] De afrikanska slavar som såldes för att användas i Mellanöstern och Amerika fångades in av de afrikanska slavjägarna. Afrikanska kungadömen som fångade slavar inkluderade Oyo-Yoruba, Kongimperiet, Benin, Fouta Djallon, Koya, Khasso, Kaabu, Fantekonfederationen, Ashanti, Aro och kungariket Dahomey. I Khasso var familjernas status beroende av antalet slavar de ägde. I stater som Ghana (750-1076) och Songhai (1275-1591) var omkring en tredjedel av invånarna slavar. Högre andelar återfinns inom många andra stammar. Ungefär hälften av Madagaskars befolkning var förslavad. I Etiopien användes kvinnor som sexslavar, i Somalia är den etniska gruppen bantu slavättlingar till sydliga grupper som tagits som slavar av somalierna.

Slaveriet i Afrika avskaffades i samband med kolonialismen på 1800-talet, antingen som ett resultat av direkt erövring eller av avtal mellan afrikanska ledare och främst Storbritannien. 1848 överenskom Storbritannien och Muskat att bekämpa slavhandeln. Liknande avtal skrevs med Mexiko, Chile, Uruguay och Bolivia 1843, med Gulfstaterna 1849 och med Zanzibar och Madagaskar 1873.[1]

Amerika

Exempel på behandlingen av slavar: ryggen är mycket ärrad av pisksnärtar
Slavkontrakt Lima/Peru 13 okt. 1794

Amerika före Columbus

I aztekerriket nyttjades omfattande slaveri. Slaveriet var personligt, inte ärftligt. Individer kunde sälja sig själva som slavar. Slavar som misskötte sig, bestraffades genom att sättas i en speciell halskrage av trä. Människooffren utgjordes vanligen av slavar; vid ett tillfälle 1487 offrades 84 000 människor för att inviga ett tempel. Även inom Mayariket användes slavar som byggnadsarbetare och som människooffer. Åtskilliga nordamerikanska indianstammar höll slavar, handlade med slavar och tog slavar från utomstående stammar. Det inkluderar Pawnee, Comancherna, Yurok och Haida-stammarna.

Den transatlantiska slavhandeln

När portugiserna började resa och sedan handla med lokala härskare efter Afrikas västkust återupptäcktes det slaveri som sedan lång tid fanns i Afrika. Portugiserna köpte slavar av afrikanska slavhandlare. Slavarna sattes i arbete i deras nya kolonier, framförallt i sockerplantager. Handelsmönstret mellan Europa, Afrika och Amerika brukar benämnas triangelhandeln. Fram till slaveriets avskaffande vid 1800-talets mitt kunde människor köpas och säljas över hela världen. Efter slaveriets formella upphörande fortsätter slavliknande förhållanden som barnarbete och trafficking att vara ett stort samhällsproblem. [2]

Sammanlagt 11,7 miljoner slavar fördes över till Amerika mellan 1525 och 1867. En andel av 88 % av slavarna överlevde resan över havet. De främsta transportörsnationerna var med Portugal / Brasilien (3,8 miljoner slavar), Storbritannien (3,1 miljoner), Frankrike (1,3 miljoner), Nederländerna (0,5 miljoner), Spanien / Uruguay (0,5 miljoner) och USA (0,4 miljoner). Slavarna fördes framför allt till Karibien och Sydamerika, endast en mindre del hamnade i USA. Den andel atlantiska slavar som fördes till USA har beräknats till ca 4 %.

Svensk delaktighet i transatlantisk slavhandel

Huvudartikel: Svensk slavhandel

Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska[3] sedan på engelska[4]. Sveriges andel av handeln var obetydligt liten. Om 50 stycken slavtransporter genomfördes av svenska skepp, så utgjorde därmed de svenska slavtransporterna 0,14 % av samtliga transporter. Om 10 stycken transporter utfördes av svenska skepp, utgjorde dessa 0,2 promille av samtliga transatlantiska slavtransporter.[5] Andelen slavtransporter som utfördes av Sverige är så liten att den inte redovisas separat i forskningsprojektets egna sammanställningar över den transatlantiska slavhandeln.[6]

Slaveri i USA

Huvudartikel: Slaveri i USA

Slavar importerades från bland annat Togo, Ghana, Nigeria och Benin. Import av slavar förbjöds 1808 i USA, medan slaveriet avskaffades först 1865.

Arabisk-muslimska världen

Arabisk illustration föreställande afrikanska slavar i Yemen, 1200-tal.

Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljoner[7] människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen, främst till dagens Marocko, Algeriet och Libyen samt de historiska Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:

Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, var man tvungen att erhålla slavar från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa. Arabiska slavpirater opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Alger, Sale och Tripoli. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända Européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel Cervantes som blev fri mot lösensumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som Britannien, Irland och Island. I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger. År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i Alger. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780.[8] Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.[9]

Islamiska härskare i Orienten använde förr till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus, där slavhandeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni Kaffa på Krim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten.[källa behövs] Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i rika mäns harem.

De flesta slavarna användes som tjänare eller arbetskraft, kvinnor ofta som sexslavar. Men vissa slavar levde ett behagligare liv, även om de fortfarande var tvungna att lyda sina herrar. Soldater och konkubiner hörde dit, och det gjorde också eunuckerna, som var tjänare åt kvinnorna i de rika männens harem. De osmanska sultanerna brukade faktiskt nöja sig med sina många slavinnor och inte gifta sig.[källa behövs] De flesta sultanerna hade därmed faktiskt också en slavinna som mor! Men om hon fortfarande levde, när hennes son blev sultan, så fick också en sådan slavinna titeln valide sultan (turkiska för "sultanens moder"), vilket var den förnämsta titeln för en kvinna i Osmanska riket.

Efter sjöslaget i Lepanto minskade det sjöbundna slavjägandet mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklandet av slaveriet i den muslimska världen.

Först 1962 förbjöds slaveri i länder som Saudiarabien[10][11][12] och Jemen[källa behövs], och i flera muslimska länder är det fortfarande vanligt med slavar. Ett exempel på detta är Mauretanien där det fortfarande är möjligt att födas in i slaveri. Det muslimska Mauretanien var det sista landet att olagligförklara slaveri.[13] Mauretaniens slaveri motiveras med fundamentalistisk islam. De förslavade konverterades till islam och uppfostrades till att tro att det var deras religiösa plikt att tjäna sina herrar. Slavarna lärdes att de på grund av sin "orena" svarta hy var förbjudna att röra vid Koranen. [14]

Asien i övrigt

Rangoon i Burma den 8 augusti 1945. En ung kinesisk kvinna från en av den Japanska armens "bekvämlighetsbataljoner" (sexuella slavar) intervjuas av en allierad officer.

Slaveri finns dokumenterat från alla delar av Asien: från Kaukasus i väster till Korea i nordost och till Kambodja i Söder.

Indien

I det tidiga, för-muslimska Indien existerade inte formaliserad slavhandel. Dock förekom ofria arbetare och träldom. Ummayaderna under Muhammad-bin-Qasim tog tiotusentals slavar på 700-talet. Under 11- till 1500-talen förekommer många angivelser om omfattande mängder slavar. Afrikanska slavar fördes till Indien av arabiska slavhandlare; Siddifolket är ättlingar til dessa slavar. År 1841 uppskattades antalet slavar i Indien till mellan 8 och 9 000 000.

Kina

Slaveriet i Kina har varierat över tiden. Uppskattningsvis fem procent av befolkningen var förslavad i Han-dynastins kina (200-tal), inklusive slavar som hämtats från Filippinerna. Slaveriet i Kina fortsatte ändå fram till tidigt 1900-tal.

Japan

Genom nästan hela Japans historia har slaveriet i öriket omfattat inhemska japaner. Slavhandel var ovanligt på grund av Japans isolation. Export av slavar från Japan till Kina finns noterat från 200-talet. Under andra världskriget användes omfattande slavarbetskraft, särskilt i Korea, på Java och i Japan.

Europa

Grekisk vas som visar en slav som räcker sitt barn till en kvinna.

Sydeuropa under antiken

Spartacus står staty utanför Louvren i Paris

Under antiken ökade slaveriet i omfattning.[källa behövs] I Grekland fanns det redan under klassisk tid, enligt samtida skriftliga källor, många slavar i de förmögna hushållen i Aten och andra grekiska stadsstater, men slavarna tvingades även att arbeta i exempelvis gruvor, där få fria kunde förmås att arbeta. Under romarrikets tid ökade antalet slavar än mer.[källa behövs] De för Roms del framgångsrika krigen, först inom Italien och senare i länder allt längre bort, ledde till att tillgången på krigsfångar och därmed slavar ökade. I de rikaste hushållen kunde det nu finnas hundratals slavar. Liksom i Grekland arbetade också romerska slavar i gruvor, men nu tillkom också ett nytt sätt att utnyttja slavarna. Den fattige, men självägande småbonden trängdes redan före Kristi födelse till viss del ut av rika herremän som köpte upp jorden och samlade den till jättelika jordbruksgods, latifundier. Tusentals slavar sattes att arbeta på dessa gods, som med tiden blev allt större.

Slaveriet i romarriket utmärktes att slavar fanns inom hel rad olika sysselsättningar och positioner, en del även i ledande befattningar, så var exempelvis förvaltarna på latifundierna ofta själva slavar eller frigivna slavar, trots att de stundom på egen hand styrde dessa godskomplex med hundratals både fria och ofria under sig. Slavar återfanns även inom den offentliga förvaltningen; under kejsartid tillhörde en del slavar staten eller kejsaren och de hade uppgifter inom den offentliga verksamheten, som t ex underhåll av akvedukterna, och även inom byråkrati och förvaltning. Många slavar, främst kvinnor, utnyttjades dessutom sexuellt, antingen av sina ägare eller som prostituerade.

Frigivning eller friköpande av slavar har förekommit under hela forntiden och antiken, men i varierande omfattning. I Grekland blev de frigivna slavarna inte medborgare utan betraktas som "utlänningar" utan medborgerliga rättigheter. I Rom kunde en frigiven slav bli romersk medborgare, även om han som frigiven fortsatte att vara knuten till sin förre ägare som klient. De frigivnas barn betraktades däremot som fullständigt fria medborgare. Rymningar och slavuppror förekom också. Slavarna i gruvorna eller på latifundierna var de som oftast levde under mest outhärdliga förhållanden och var också de som tycks ha deltagit mest i uppror. Gladiatorn och slaven Spartacus ledde ett av de största upproren år 73 f.Kr..

Träldom i Norden

Huvudartikel: Träl

Under vikingatiden i Sverige kallades slavar för trälar och var dels gratis arbetskraft, dels handelsvara. Träldomen förbjöds, åtminstone delvis beroende på kristendomens utbredande, i svensk lag år 1337. Under 1600- och 1700-talen skaffade sig dock både Danmark och Sverige kolonier i Afrika och Amerika där slaveri förekom. Sist upphörde det på Saint-Barthélemy 1847.

Nutida slaveri

Slaveri är idag förbjudet i Sverige genom Europakonventionen artikel 4, vilken är en del av svensk grundlag genom Regeringsformen 2:23. Slaveri definieras som legalt ägandeskap av annan och förbjuder även träldom, vilket definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika. Undvika skall förstås som mycket strikt, närmast att jämföras med att fly. Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb.

Även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och flera olika internationella konventioner (till exempel 1926 års slaverikonvention) förbjuder slaveri.

Förenta Nationerna uppskattar att omkring tolv miljoner människor lever som slavar. Den mest växande delen av slavhandeln är sexhandel av kvinnor och barn som också förekommer i västvärlden. De flesta slavarna idag finns dock i Asien (omkring nio miljoner).[15] Högre siffror förekommer, delvis beroende på olika definitioner av slaveri.

Den västafrikanska staten Mauretanien var det sista landet som förbjöd slaveriet, (2007). En första ansats att förbjuda slaveri gjordes 1981. Trots detta fortsatte slaveri vara accepterat och slavar köps och säljs öppet i landet.[16] Den 9 augusti 2007 gjorde Mauretaniens parlament en ny ansats att kriminalisera slaveriet. Uppskattningsvis 20 procent av Mauretaniens befolkning är ännu förslavade.[17] Mauretaniens slaveri har även en rasdimension. Slavägarna är ättlingar till invaderande arabiska och berber-stammar med ljusare hy medan slavarna är mörka afrikaner.[18]

Slaveri i religiösa texter

Bibeln

Mose lag innehåller flera avsnitt, som kan tyckas ge stöd för slaveri. Slavar av israelitiskt ursprung, som var sina herrars landsmän, men som hade tvingats in i slaveri t ex på grund av obetalda skulder, skulle friges vid nästa jubelår, som inträffade vart 50 år. Däremot fanns det inga hinder att en utlänning skulle kunna vara en israelits slav hela livet. Men lagen gav också slavarna ett visst skydd, och man skulle låta till och med sina tjänare och husdjur få ledigt på sabbaten. Det finns också berättelser i Gamla testamentet, som framställer slaveri som något negativt. Israeliterna befriades som bekant från slaveriet i Egypten, och många år senare hjälpte också profeten Elisa en änka att rädda sina två söner från slaveri. (2 Kon 4:1-8.)

I Nya Testamentet skriver aposteln Paulus i sina brev om hur de kristna ska uppföra sig i livet. Han uppmanar i och för sig slavarna att lyda sina herrar, men herrarna uppmanas också att behandla sina slavar väl. Och hela Filemonbrevet är en vädjan från aposteln för den förrymde slaven Onesimos, så att hans herre Filemon inte skulle bestraffa honom så hårt som han hade rätt till enligt lagen. Inom de kristna församlingarna skulle inte heller de olika medlemmarnas sociala status ha någon som helst betydelse, utan alla skulle vara lika mycket värda. Kristendomen kom därmed att ge de många slavarna i Romarriket ett människovärde, vilket ingen annan religion på den tiden kunde ge dem, och detta bidrog säkert till att religionen kunde få en sådan genomslagskraft, trots förakt och oförståelse och till och med förföljelser från omvärlden.

Den nya kristna tron anses, tillsammans med ändrade ekonomiska förusättningar, vara en orsak till att det antika slaveriet, som i hundratals år hade varit en del av samhället först i det gamla Grekland och sedan också i Romarriket, gradvis försvann i Europa under 400-talet och 500-talet. På ett likartat sätt, alltså åter igen av både religiösa och ekonomiska skäl, försvann också vikingatidens träldom gradvis här uppe i Norden under 1200-talet och 1300-talet, då kristendomen hade slagit i genom även här uppe hos oss och nya idéer hade kommit till oss söderifrån. Bibeln innehåller dock inga direkta förbud mot slaveri. Däremot innehåller den uppmaningar till de kristna att följa ordningen och lyda sina herrar. Dessutom tolkades Noas ord om att "Kaanan ska vara sina bröders träl" (1 Mos Kap.9) som att svarta människor alltid skulle vara andra människors slavar, för Kaanans far Ham ansågs också vara förfader till afrikanerna. Ursprungligen borde detta bibelställe enbart ha varit en förutsägelse av Noak om att israeliterna skulle besegra kaananéerna och erövra deras land. Men senare tiders människors gjorde sina egna tolkningar, som passade in även på deras tid. Så under 1800-talet kunde paradoxalt nog både försvarare och motståndare till slaveriet använda Bibeln som argument för sina åsikter.

Koranen och Hadith

Koranen innehåller ett flertal kapitel som stödjer slaveri. I boken bestämmer Allah vilka rättigheter en troende muslim har med sina slavar. Ingenstans i Koranen förbjuds ägande av eller handel med slavar. Slaveri diskuteras gillande i bland annat i surorna 2, 4, 23, 24, och 33. Dock finns en ayah där frigivande av slavar nämns som en god gärning.[19] Flera islamska texter och tolkningar stödjer att slavarnas barn förblir slavar. Slavar kan inte bli fria män genom att konvertera till islam, däremot förbättras deras och husbondens ställning i himlen om de konverterar. Kapitel 33 är centralt. Surans vers 50 slår fast det lagliga i att ta slavar från fienden. Kapitlet berättar även hur Allah hjälpte de troende att ta slavar från de kristna och judar som stred tillsammans med de otrogna. Tillstånd ges också till familjens kvinnor att tala fritt med slavarna inom hemmets väggar.[20] Sura 23:5-6 stipulerar att muslimska män har rätt att ha sex med alla slavkvinnor som man rättmätigt äger.[21] Muslimska män får även ha sex med sådana slavinnor som redan är gifta.[22] I Sura 24:31 deklarar Allah att muslimska kvinnor måste sänka sina blickar och dölja sina behag inför alla andra än män och kvinnor inom familjen, inklusive familjens slavar. I samma sura, vers 58, står skrivet att slavar måste be om tillstånd innan de får komma in i de muslimska ägarnas rum under tre speciella perioder om dagen.[23]

Rättroende muslimer ska följa Muhammeds exempel och leva som honom, i enlighet med sunnah. Hur Muhammed levde förtäljs i textsamlingen Hadith. Enligt Hadith så räknas slavar som egendom, och kan användas för att betala av pengaskulder [24]. Hadith beskriver också hur Muhammad själv handlade med slavar. [25][26]

Exempel på när slaveriet avskaffades i olika länder

I många länder har slaveri avskaffats för att senare komma tillbaka, i många andra har flera på varandra följande försök gjorts för att avskaffa slaveriet. I listan nedan anges året då beslutet verkställdes. Exempelvis fattades beslutet om avskaffandet i Sverige redan 1813, men först 1847 var alla slavar på svenskt territorium fria. Denna lagstiftning var främst relevant för den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karibien; den medeltida träldomen avskaffades 1337.

Se även

Referenser

Noter

  1. ↑ "Chronological Table of the Statutes" (1959 edition), en:Abolition of slavery timeline
  2. ↑ : Rediker, Marcus: ’’Slavskeppet’’. Karneval 2008. ISBN 978-91-85703-08-1
  3. ↑ [1]. Vice kommendanten Rosensteins ordonnance de police.
  4. ↑ [2]. Saint-Barthélemy «Code noir» suédois 1787.
  5. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Expanded dataset (2008, SPSS format) Datafil i SPSS-format
  6. ↑ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör
  7. ↑ Segal, Ronald (2002). Islam's Black Slaves: The Other Black Diaspora. New York: MacMillan / Farrar, Straus and Giroux. [3] ISBN 978-0374527976
  8. ↑ Davis. Robert. 2004. Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500-1800. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1403945518
  9. ↑ Milton, Jiles. 2005. White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and Islam's One Million White Slaves html
  10. ↑ [4]
  11. ↑ http://journals.cambridge.org/production/action/cjoGetFulltext?fulltextid=988328
  12. ↑ Miller, John (2008). Call it Slavery, The Wilson Quarterly, Summer 2008 full-text pdf
  13. ↑ International Day for the Remembrance of the Slave Trade and Its Abolition
  14. ↑ American Anti-Slavery Group (2008). Country Report: Mauritania - An 800-year-old system of black chattel slavery thrives in Mauritania. html
  15. ↑ Allt om Historia, nummer 10, 2006.
  16. ↑ Allt om Historia, nummer 2, 2007.
  17. ↑ International Day for the Remembrance of the Slave Trade and Its Abolition
  18. ↑ American Anti-Slavery Group (2008). Country Report: Mauritania - An 800-year-old system of black chattel slavery thrives in Mauritania. html
  19. ↑ Koranen 90:13
  20. ↑ Koranen 33:25-26, 33:50, 33:55
  21. ↑ Koranen 23:5-6
  22. ↑ Koranen 4:24
  23. ↑ Koranen 24:31, 24:58
  24. ↑ Bukhari (41.598)
  25. ↑ Bukhari (34:351)
  26. ↑ Muslim 3901
  27. ↑ [5]
  28. ↑ http://journals.cambridge.org/production/action/cjoGetFulltext?fulltextid=988328
  29. ↑ Miller, John (2008). Call it Slavery, The Wilson Quarterly, Summer 2008 full-text pdf
  30. ↑ Varia, Nisha (2008). As if I am not human: Abuses against Asian Domestic Workers in Saudi Arabia. Human Rights Watch, New York, USA. full-text pdf
  31. ↑ Miller, John (2008). Call it Slavery, The Wilson Quarterly, Summer 2008 full-text pdf

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Slaveri"
Personliga verktyg