Brittiska imperiet
Från Rilpedia
Brittiska imperiet var tidigare den officiella benämningen på Storbritanniens kolonialvälde och maktområden, som även omfattade stater under brittiskt protektorat. Under 1900-talet ersattes gradvis beteckningen Brittiska imperiet med Brittiska samväldet, vilket sedan endast blev Samväldet. I dag är Samväldet en frivillig sammanslutning av självständiga länder. Av brittiska besittningar återstår i dag tio mindre områden samt två obebodda, som tillsammans utgör Storbritanniens översjöiska territorier.
Det Brittiska imperiet nådde sin största geografiska utsträckning mellan 1919 och 1922. Vid Versaillesfreden 1919 erhöll Storbritannien tidigare tyska områden som mandat från Nationernas Förbund, och 1922 blev sedan den första besittningen fullt självständig och oberoende av britterna - Egypten. Under 1700-talet hade Storbritannien betydande besittningar i Nordamerika, men vid denna tid var konceptet brittiskt imperium ännu okänt, och nuvarande USA har följaktligen aldrig ansetts ingå i ett imperium.
De brittiska besittningarnas politiska ställning till moderlandet var mycket växlande. Under namnet kronkolonier brukade man sammanfatta dem, som ej ägde självstyrelse med inför en folkrepresentation ansvarig ministär. De styrdes av en endast inför moderlandets regering ansvarig guvernör, vilken emellertid vid sin sida i de flesta av dem hade ett verkställande råd och i många även ett lagstiftande råd; av dettas medlemmar var vanligen en större eller mindre del folkvald.
Stundom förstods med kronkolonier endast de rent guvernörstyrda kolonierna till skillnad från kolonier med representativa institutioner och kolonier med full självstyrelse (responsible government). Dessutom fanns protektorat samt av privata bolag (chartered companies) förvaltade områden. Kejsardömet Indien intog en säregen ställning.
Storbritanniens utländska besittningar upptog 1911 en areal av 88 753 000 km2 med 389 000 000 invånare.
Innehåll |
Afrika
Besittningarna i Afrika var: den av en garnisonskommendant styrda ön Ascension, Basutoland, Bechuanaland-protektoratet, protektoratet Brittiska Somaliland, Brittiska Östafrika-protektoratet med Uganda och Zanzibarprotektoratet, Mauritius med Rodrigues, Cargados-, Chagos- och Eagleöarna, Nyasaland-protektoratet, det av British South Africa company förvaltade Rhodesia, Sankt Helena med den utan särskild styrelse Storbritannien tillhöriga ön Tristan da Cunha, Seychellerna, Swaziland, de till Sydafrikanska unionen federativt sammanslutna självstyrande kolonierna Kapkolonin, Natal, Transvaal och Oranjefristaten samt de västafrikanska besittningarna kolonin och protektoratet Nigeria, kolonin och protektoratet Gambia, kolonin Guldkusten med protektoraten Ashanti och Northern territories samt kolonin och protektoratet Sierra Leone. Nominell självständighet under brittiskt protektorat hade Egypten. Sudan styrdes av en brittisk generalguvernör, som sultanatet Darfur betalade tribut till.
Amerika
I Amerika innehade Storbritannien följande besittningar: den självstyrande kolonisammanslutningen (dominionen) Kanada, den självstyrande kolonin Newfoundland med Labrador, Bermuda-öarna, Brittiska Guyana, Brittiska Honduras, Falklandsöarna och Västindiska öarna, vilka administrativt delades i sex grupper (Bahama-öarna, Barbados, Jamaica med Turks Islands, Leeward Islands, Trinidad och Tobago och Windward Islands).
Dessa kolonier i Karibien som producerade sockerrör och som grundade sig på slaveri ansågs som viktigare och värdefullare. Nordamerikanska kolonier som exporterade tobak, bomull, ris, trä och päls hade inte lika stora finansiella framgångar men de erbjöd bra odlingsmark. Dessutom flyttade de flesta engelska nybyggare till regionen.
Nya kolonier inskaffades genom krig, till exempel 1664 New Amsterdam som innan tillhörde Nederländerna. Sjuårskriget (1756–1763) utkämpades även i Nordamerika och kallades där för French and Indian War. Under krigets lopp fick Storbritannien större områden som innan ingick i Frankrike.
Fram till 1776 hade Storbritannien även 13 kolonier på Nordamerikas östkust som 1776 slog sig fria och bildade landet USA. Storbritannien erkände USA:s självständighet 1783.
Asien
De brittiska besittningarna i Asien, förutom kejsardömet Indien, Storbritanniens viktigaste besittning, var Cypern, Kelantan och Trengganu, protektoraten Brittiska Nordborneo, Brunei och Sarawak, Hong Kong samt det från Kina "arrenderade" Weihaiwei.
Storbritanniens intresse för Kina började vid slutet av 1700-talet främst på grund av teodlingar. För att hålla sin handelsbalans jämt exporterade Storbritannien opium från sina besittningar i Indien till Kina. Det orsakade ekonomiska problem för Kina och resulterade i en väpnad konflikt kallat Första opiumkriget (1839–1842). Kriget vanns av britterna vad som säkrade deras maktställning i regionen.
Europa
I Europa utanför Brittiska öarna ägde Storbritannien kronkolonierna Gibraltar och Malta. Storbritannien ägde även Helgoland från 1814 tills ön 1890 överlämnades till Tyskland.
Oceanien
Storbritanniens besittningar i Oceanien var följande: den självstyrande kolonisammanslutningen Australien (kolonierna - nu kallade original states - New South Wales, Victoria, Queensland, South Australia, Western Australia och Tasmanien) med Northern Territory (sedan 1911; var förut anslutet till South Australia) och Brittiska Nya Guinea (sedan 1906 Territory of Papua), Dominion of New Zealand (Nya Zeeland med Auckland-, Chatham- och Hervey-öarna samt övriga brittiska Söderhavsöar), Fijiöarna, protektoratet Tonga, en mängd annekterade Stillahavsöar (bland annat Salomonöarna, Pitcairn samt Gilbert och Elliceöarna) under en "high commissioner of the western Pacific". De flesta öområden förvaltades inom det Brittiska Västra Stillahavsterritoriet. Nya Hebriderna stod under gemensam förvaltning av engelska och franska ämbetsmän.
Områden vunna i Versaillesfreden 1919
Efter första världskrigets slut 1918 slöts Versaillesfreden 1919 där Tyskland och Osmanska riket (nuvarande Turkiet) fråntogs alla sina kolonier. De före detta tyska kolonierna och protektoraten delades upp mellan Belgien, Frankrike, Japan och Storbritannien och skulle förvaltas som mandat under den nybildade internationella fredsorganisationen NF i förberedelse för självständighet. Från Tyskland fick Storbritannien då Sydvästafrika (nuvarande Namibia), nuvarande Papua Nya Guinea, samt Tanganyika (del av nuvarande Tanzania). Från Osmanska riket blev bland annat Transjordanien (nuvarande Jordanien) brittiskt protektorat, och Irak och dåvarande Palestina blev brittiska NF-mandatområden.
Motto
Det brittiska imperiet hade mottot "Solen går aldrig ned i det Brittiska imperiet" (engelska The sun never sets on the British Empire), eftersom det alltid var solsken någonstans i det Brittiska imperiet. Detta motto hade sitt ursprung i Karl V, som sade "I mitt rike går solen aldrig ner".
Se även
Externa länkar
(engelska)
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926 (Not).
