Mark 6

2: Och när det blev sabbat, begynte han undervisa i synagogan. Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: "Varifrån har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit honom given? Och dessa stora kraftgärningar som göras genom honom, varifrån komma de?
3: Är då denne icke timmermannen, han som är Marias son och broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo icke hans systrar här hos oss?" Så blev han för dem en stötesten.
4: Då sade Jesus till dem: "En profet är icke föraktad utom i sin fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus."
5: Och han kunde icke där göra någon kraftgärning, utom att han botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6: Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han omkring i byarna, från den ena byn till den andra, och undervisade.
7: Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och två, och gav dem makt över de orena andarna.
8: Och han bjöd dem att icke taga något med sig på vägen, utom allenast en stav: icke bröd, icke ränsel, icke penningar i bältet.
9: Sandaler finge de dock hava på fötterna, men de skulle icke bära dubbla livklädnader.
10: Och han sade till dem: "När I haven kommit in i något hus, så stannen där, till dess I lämnen den orten.
11: Och om man på något ställe icke tager emot eder och icke hör på eder, så gån bort därifrån, och skudden av stoftet som är under edra fötter, till ett vittnesbörd mot dem."
12: Och de gingo ut och predikade att man skulle göra bättring;
13: och de drevo ut många onda andar och smorde många sjuka med olja och botade dem.
14: Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade blivit känt. Man sade: "Det är Johannes döparen, som har uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom."
15: Men andra sade: "Det är Elias." Andra åter sade: "Det är en profet, lik de andra profeterna."
16: Men när Herodes hörde detta, sade han: "Det är Johannes, den som jag lät halshugga. Han bar uppstått från de döda."
17: Herodes hade nämligen sänt åstad och låtit gripa Johannes och binda honom och sätta honom i fängelse, för Herodias', sin broder Filippus' hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
18: och Johannes hade då sagt till honom: "Det är icke lovligt för dig att hava din broders hustru."
19: Därför hyste nu Herodes agg till honom och ville döda honom, men han hade icke makt därtill.
20: Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd. Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många stycken; och han hörde honom gärna.
21: Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och de förnämsta männen i Galileen.
22: Då gick Herodias' dotter ditin och dansade; och hon behagade Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan: "Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag giva dig det."
23: Ja, han lovade henne detta med ed och sade: "Vadhelst du begär av mig, det skall jag giva dig, ända till hälften av mitt rike."
24: Då gick hon ut och frågade sin moder: "Vad skall jag begära?" Hon svarade: "Johannes döparens huvud."
25: Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin begäran och sade: "Jag vill att du nu genast giver mig på ett fat Johannes döparens huvud."
26: Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för bordsgästernas skull ville han icke avvisa henne.
27: Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att hämta hans huvud. Och denne gick åstad och halshögg honom i fängelset
28: och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin moder.
29: Men när hans lärjungar fingo höra härom, kommo de och togo hans döda kropp och lade den i en grav.
30: Och apostlarna församlade sig hos Jesus och omtalade för honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
31: Då sade han till dem: "Kommen nu I med mig bort till en öde trakt, där vi få vara allena, och vilen eder något litet." Ty de fingo icke ens tid att äta; så många voro de som kommo och gingo.
32: De foro alltså i båten bort till en öde trakt, där de kunde vara allena.
33: Men man såg dem fara sin väg, och många fingo veta det; och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit landvägen och kommo fram före dem.
34: När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då ömkade han sig över dem, eftersom de voro "lika får som icke hade någon herde"; och han begynte undervisa dem i mångahanda stycken.
35: Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans lärjungar fram till honom och sade: "Trakten är öde, och det är redan långt lidet på dagen.
36: Låt dem skiljas åt, så att de kunna gå bort i gårdarna och byarna häromkring och köpa sig något att äta."
37: Men han svarade och sade till dem: "Given I dem att äta." De svarade honom: "Skola vi då gå bort och köpa bröd för två hundra silverpenningar och giva dem att äta?"
38: Men han sade till dem: "Huru många bröd haven I? Gån och sen efter." Sedan de hade gjort så, svarade de: "Fem, och därtill två fiskar."
39: Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned i gröna gräset.
40: Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i var.
41: Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket; också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42: Och de åto alla och blevo mätta.
43: Sedan samlade man upp överblivna brödstycken, tolv korgar fulla, därtill ock kvarlevor av fiskarna.
44: Och det var fem tusen män som hade ätit.
45: Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han själv tillsåg att folket skildes åt.
46: Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp på berget för att bedja.
47: När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land.
48: Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
49: Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt;
50: ty de sågo honom alla och blevo förfärade. Men han begynte strax tala med dem och sade till dem: "Varen vid gott mod; det är jag, varen icke förskräckta."
51: Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig. Och de blevo uppfyllda av stor häpnad;
52: ty de hade icke kommit till förstånd genom det som hade skett med bröden, utan deras hjärtan voro förstockade.
53: När de hade farit över till andra stranden, kommo de till Gennesarets land och lade till där.
54: Och när de stego ur båten, kände man strax igen honom;
55: och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och folket begynte då överallt bära de sjuka på sängar dit där man hörde att han var.
56: Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna. Och de bådo honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på hans mantel; och alla som rörde vid den blevo hulpna.

 

2: And when the sabbath day was come, he began to teach in the synagogue: and many hearing him were astonished, saying, From whence hath this man these things? and what wisdom is this which is given unto him, that even such mighty works are wrought by his hands?
3: Is not this the carpenter, the son of Mary, the brother of James, and Joses, and of Juda, and Simon? and are not his sisters here with us? And they were offended at him.
4: But Jesus said unto them, A prophet is not without honour, but in his own country, and among his own kin, and in his own house.
5: And he could there do no mighty work, save that he laid his hands upon a few sick folk, and healed them.
6: And he marvelled because of their unbelief. And he went round about the villages, teaching.
7: And he called unto him the twelve, and began to send them forth by two and two; and gave them power over unclean spirits;
8: And commanded them that they should take nothing for their journey, save a staff only; no scrip, no bread, no money in their purse:
9: But be shod with sandals; and not put on two coats.
10: And he said unto them, In what place soever ye enter into an house, there abide till ye depart from that place.
11: And whosoever shall not receive you, nor hear you, when ye depart thence, shake off the dust under your feet for a testimony against them. Verily I say unto you, It shall be more tolerable for Sodom and Gomorrha in the day of judgment, than for that city.
12: And they went out, and preached that men should repent.
13: And they cast out many devils, and anointed with oil many that were sick, and healed them.
14: And king Herod heard of him; (for his name was spread abroad:) and he said, That John the Baptist was risen from the dead, and therefore mighty works do shew forth themselves in him.
15: Others said, That it is Elias. And others said, That it is a prophet, or as one of the prophets.
16: But when Herod heard thereof, he said, It is John, whom I beheaded: he is risen from the dead.
17: For Herod himself had sent forth and laid hold upon John, and bound him in prison for Herodias' sake, his brother Philip's wife: for he had married her.
18: For John had said unto Herod, It is not lawful for thee to have thy brother's wife.
19: Therefore Herodias had a quarrel against him, and would have killed him; but she could not:
20: For Herod feared John, knowing that he was a just man and an holy, and observed him; and when he heard him, he did many things, and heard him gladly.
21: And when a convenient day was come, that Herod on his birthday made a supper to his lords, high captains, and chief estates of Galilee;
22: And when the daughter of the said Herodias came in, and danced, and pleased Herod and them that sat with him, the king said unto the damsel, Ask of me whatsoever thou wilt, and I will give it thee.
23: And he sware unto her, Whatsoever thou shalt ask of me, I will give it thee, unto the half of my kingdom.
24: And she went forth, and said unto her mother, What shall I ask? And she said, The head of John the Baptist.
25: And she came in straightway with haste unto the king, and asked, saying, I will that thou give me by and by in a charger the head of John the Baptist.
26: And the king was exceeding sorry; yet for his oath's sake, and for their sakes which sat with him, he would not reject her.
27: And immediately the king sent an executioner, and commanded his head to be brought: and he went and beheaded him in the prison,
28: And brought his head in a charger, and gave it to the damsel: and the damsel gave it to her mother.
29: And when his disciples heard of it, they came and took up his corpse, and laid it in a tomb.
30: And the apostles gathered themselves together unto Jesus, and told him all things, both what they had done, and what they had taught.
31: And he said unto them, Come ye yourselves apart into a desert place, and rest a while: for there were many coming and going, and they had no leisure so much as to eat.
32: And they departed into a desert place by ship privately.
33: And the people saw them departing, and many knew him, and ran afoot thither out of all cities, and outwent them, and came together unto him.
34: And Jesus, when he came out, saw much people, and was moved with compassion toward them, because they were as sheep not having a shepherd: and he began to teach them many things.
35: And when the day was now far spent, his disciples came unto him, and said, This is a desert place, and now the time is far passed:
36: Send them away, that they may go into the country round about, and into the villages, and buy themselves bread: for they have nothing to eat.
37: He answered and said unto them, Give ye them to eat. And they say unto him, Shall we go and buy two hundred pennyworth of bread, and give them to eat?
38: He saith unto them, How many loaves have ye? go and see. And when they knew, they say, Five, and two fishes.
39: And he commanded them to make all sit down by companies upon the green grass.
40: And they sat down in ranks, by hundreds, and by fifties.
41: And when he had taken the five loaves and the two fishes, he looked up to heaven, and blessed, and brake the loaves, and gave them to his disciples to set before them; and the two fishes divided he among them all.
42: And they did all eat, and were filled.
43: And they took up twelve baskets full of the fragments, and of the fishes.
44: And they that did eat of the loaves were about five thousand men.
45: And straightway he constrained his disciples to get into the ship, and to go to the other side before unto Bethsaida, while he sent away the people.
46: And when he had sent them away, he departed into a mountain to pray.
47: And when even was come, the ship was in the midst of the sea, and he alone on the land.
48: And he saw them toiling in rowing; for the wind was contrary unto them: and about the fourth watch of the night he cometh unto them, walking upon the sea, and would have passed by them.
49: But when they saw him walking upon the sea, they supposed it had been a spirit, and cried out:
50: For they all saw him, and were troubled. And immediately he talked with them, and saith unto them, Be of good cheer: it is I; be not afraid.
51: And he went up unto them into the ship; and the wind ceased: and they were sore amazed in themselves beyond measure, and wondered.
52: For they considered not the miracle of the loaves: for their heart was hardened.
53: And when they had passed over, they came into the land of Gennesaret, and drew to the shore.
54: And when they were come out of the ship, straightway they knew him,
55: And ran through that whole region round about, and began to carry about in beds those that were sick, where they heard he was.
56: And whithersoever he entered, into villages, or cities, or country, they laid the sick in the streets, and besought him that they might touch if it were but the border of his garment: and as many as touched him were made whole.

 

2: Ja kun tuli sapatti, rupesi hän opettamaan synagoogassa; ja häntä kuullessaan monet hämmästyivät ja sanoivat: "Mistä tällä on kaikki tämä, ja mikä on se viisaus, joka on hänelle annettu? Ja mitä senkaltaiset voimalliset teot, jotka tapahtuvat hänen kättensä kautta?
3: Eikö tämä ole se rakentaja, Marian poika ja Jaakobin ja Jooseen ja Juudaan ja Simonin veli? Ja eivätkö hänen sisarensa ole täällä meidän parissamme?" Ja he loukkaantuivat häneen.
4: Niin Jeesus sanoi heille: "Ei ole profeetta halveksittu muualla kuin kotikaupungissaan ja sukulaistensa kesken ja kodissaan".
5: Ja hän ei voinut siellä tehdä mitään voimallista tekoa, paitsi että paransi joitakuita sairaita panemalla kätensä heidän päälleen.
6: Ja hän ihmetteli heidän epäuskoansa. Ja hän vaelsi ympäristössä, kulkien kylästä kylään, ja opetti.
7: Ja hän kutsui tykönsä ne kaksitoista ja alkoi lähettää heitä kaksittain ja antoi heille vallan saastaisia henkiä vastaan.
8: Ja hän sääti heille, etteivät saaneet ottaa matkalle muuta kuin ainoastaan sauvan; ei leipää, ei laukkua, ei rahaa vyöhönsä.
9: He saivat kuitenkin sitoa paula-anturat jalkaansa; "mutta älkää pukeko kahta ihokasta yllenne".
10: Ja hän sanoi heille: "Missä tulette taloon, jääkää siihen, kunnes lähdette pois siltä paikkakunnalta.
11: Ja missä paikassa teitä ei oteta vastaan eikä teitä kuulla, sieltä menkää pois ja pudistakaa tomu jalkojenne alta, todistukseksi heille."
12: Niin he lähtivät ja saarnasivat, että oli tehtävä parannus.
13: Ja he ajoivat ulos monta riivaajaa ja voitelivat monta sairasta öljyllä ja paransivat heidät.
14: Ja kuningas Herodes sai kuulla hänestä, sillä hänen nimensä oli tullut tunnetuksi, ja ihmiset sanoivat: "Johannes Kastaja on noussut kuolleista, ja sentähden nämä voimat hänessä vaikuttavat".
15: Mutta toiset sanoivat: "Se on Elias"; toiset taas sanoivat: "Se on profeetta, niinkuin joku muukin profeetoista".
16: Mutta kun Herodes sen kuuli, sanoi hän: "Johannes, jonka minä mestautin, on noussut kuolleista".
17: Sillä hän, Herodes, oli lähettänyt ottamaan kiinni Johanneksen, sitonut ja pannut hänet vankeuteen veljensä Filippuksen vaimon, Herodiaan, tähden. Sillä Herodes oli nainut hänet,
18: ja Johannes oli sanonut Herodekselle: "Sinun ei ole lupa pitää veljesi vaimoa".
19: Ja Herodias piti vihaa häntä vastaan ja tahtoi tappaa hänet, mutta ei voinut.
20: Sillä Herodes pelkäsi Johannesta, koska tiesi hänet vanhurskaaksi ja pyhäksi mieheksi, ja suojeli häntä. Ja kun hän kuunteli häntä, tuli hän epäröivälle mielelle monesta asiasta; ja hän kuunteli häntä mielellään.
21: Niin tuli sopiva päivä, kun Herodes syntymäpäivänään piti pitoja ylimyksilleen ja sotapäälliköille ja Galilean ensimmäisille miehille.
22: Ja Herodiaan tytär tuli sisälle ja tanssi, ja se miellytti Herodesta ja hänen pöytävieraitaan. Niin kuningas sanoi tytölle: "Ano minulta, mitä ikinä tahdot, niin minä annan sinulle".
23: Ja hän vannoi tytölle: "Mitä ikinä minulta anot, sen minä annan sinulle, vaikka puolet valtakuntaani".
24: Niin hän meni ulos ja sanoi äidilleen: "Mitä minä anon?" Tämä sanoi: "Johannes Kastajan päätä".
25: Ja hän meni kohta kiiruusti sisälle kuninkaan luo, pyysi ja sanoi: "Minä tahdon, että nyt heti annat minulle lautasella Johannes Kastajan pään".
26: Silloin kuningas tuli hyvin murheelliseksi, mutta valansa ja pöytävierasten tähden hän ei tahtonut hyljätä hänen pyyntöään.
27: Ja kohta kuningas lähetti henkivartijan ja käski tuoda Johanneksen pään.
28: Niin vartija meni ja löi häneltä pään poikki vankilassa ja toi hänen päänsä lautasella ja antoi sen tytölle, ja tyttö antoi sen äidillensä.
29: Kun hänen opetuslapsensa sen kuulivat, tulivat he ja ottivat hänen ruumiinsa ja panivat sen hautaan.
30: Ja apostolit kokoontuivat Jeesuksen tykö ja kertoivat hänelle kaikki, mitä olivat tehneet ja mitä olivat opettaneet.
31: Niin hän sanoi heille: "Tulkaa te yksinäisyyteen, autioon paikkaan, ja levähtäkää vähän". Sillä tulijoita ja menijöitä oli paljon, ja heillä ei ollut aikaa syödäkään.
32: Ja he lähtivät venheellä autioon paikkaan, yksinäisyyteen.
33: Ja he näkivät heidän lähtevän, ja monet saivat siitä tiedon ja riensivät sinne jalkaisin kaikista kaupungeista ja saapuivat ennen heitä.
34: Ja astuessaan maihin hän näki paljon kansaa, ja hänen kävi heitä sääliksi, koska he olivat niinkuin lampaat, joilla ei ole paimenta, ja hän rupesi opettamaan heille moninaisia.
35: Ja kun päivä jo oli pitkälle kulunut, menivät hänen opetuslapsensa hänen tykönsä ja sanoivat: "Tämä paikka on autio, ja aika on jo myöhäinen;
36: laske heidät luotasi, että he menisivät ympäristöllä oleviin maataloihin ja kyliin ostamaan itsellensä syötävää".
37: Mutta hän vastasi heille ja sanoi: "Antakaa te heille syödä". Niin he sanoivat hänelle: "Lähdemmekö ostamaan leipää kahdellasadalla denarilla antaaksemme heille syödä?"
38: Mutta hän sanoi heille: "Montako leipää teillä on? Menkää katsomaan." Otettuaan siitä selvän he sanoivat: "Viisi, ja kaksi kalaa".
39: Niin hän määräsi heille, että kaikkien oli asetuttava ruokakunnittain vihantaan ruohikkoon.
40: Ja he laskeutuivat ryhmä ryhmän viereen, toisiin sata, toisiin viisikymmentä.
41: Ja hän otti ne viisi leipää ja kaksi kalaa, katsoi ylös taivaaseen ja siunasi ja mursi leivät ja antoi ne opetuslapsilleen kansan eteen pantaviksi; myöskin ne kaksi kalaa hän jakoi kaikille.
42: Ja kaikki söivät ja tulivat ravituiksi.
43: Sitten he keräsivät palaset, kaksitoista täyttä vakallista, ja tähteet kaloista.
44: Ja niitä, jotka olivat syöneet näitä leipiä, oli viisituhatta miestä.
45: Ja kohta hän vaati opetuslapsiansa astumaan venheeseen ja kulkemaan edeltä toiselle rannalle, Beetsaidaan, sillä aikaa kuin hän laski kansan luotansa.
46: Ja sanottuaan heille jäähyväiset hän meni pois vuorelle rukoilemaan.
47: Ja kun ilta tuli, oli venhe keskellä järveä, ja hän oli yksinään maalla.
48: Ja kun hän näki heidän soutaessaan olevan hädässä, sillä tuuli oli heille vastainen, tuli hän neljännen yövartion vaiheilla heidän luoksensa kävellen järven päällä ja aikoi kulkea heidän ohitsensa.
49: Mutta nähdessään hänen kävelevän järven päällä he luulivat häntä aaveeksi ja rupesivat huutamaan;
50: sillä kaikki näkivät hänet ja peljästyivät. Mutta heti hän puhutteli heitä ja sanoi heille: "Olkaa turvallisella mielellä, minä se olen; älkää peljätkö".
51: Ja hän astui venheeseen heidän tykönsä, ja tuuli asettui. Niin he hämmästyivät ylen suuresti sydämessään.
52: Sillä he eivät olleet noista leivistäkään päässeet ymmärrykseen, vaan heidän sydämensä oli paatunut.
53: Ja kuljettuaan yli toiselle rannalle he tulivat Gennesaretiin ja laskivat maihin.
54: Ja heidän noustessaan venheestä kansa heti tunsi hänet;
55: ja he riensivät kiertämään koko sitä paikkakuntaa ja rupesivat vuoteilla kantamaan sairaita sinne, missä kuulivat hänen olevan.
56: Ja missä vain hän meni kyliin tai kaupunkeihin tai maataloihin, asetettiin sairaat aukeille paikoille ja pyydettiin häneltä, että he saisivat koskea edes hänen vaippansa tupsuun. Ja kaikki, jotka koskivat häneen, tulivat terveiksi.