Finska kriget
Från Rilpedia
| Finska kriget 1808-1809 | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Napoleonkrigen | |||||||
 Björneborgarnas marsch av Albert Edelfelt. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige |
 Ryssland |
||||||
| Befälhavare | |||||||
 Mauritz Klingspor Carl Johan Adlercreutz Georg Carl von Döbeln Fabian Wrede |
Mall:Landsdata Ryssland Fredrik Vilhelm von Buxhoevden Mall:Landsdata Ryssland Bogdan von Knorring Mall:Landsdata Ryssland Michail Barclay de Tolly Mall:Landsdata Ryssland Kosatchovskij |
||||||
| Styrka | |||||||
| ~13 000 finska soldater ~8 000 svenska soldater Totalt: ~21 000 man |
~24 000, i slutet av kriget var det mer än 50 000 soldater | ||||||
| Förluster | |||||||
| Minst 2 400 | Minst 5 500 | ||||||
Pyhäjoki – Siikajoki – Revolax – Sveaborg – Pulkkila – Lemo – Nykarleby – Vasa – Kokonsaari – Lappo – Rimito Kramp – Sandöström – Kauhajoki – Alavo – Karstula – Grönvikssund – Ruona – Ömossa – Jutas – Oravais – Palva sund – Virta bro – Hörnefors – Sävar – Ratan
Finska kriget, även kallat 1808–09 års krig, utkämpades åren 1808–1809 mellan Sverige och Ryssland. Ryssland stöddes av Frankrike samt dess talrika bundsförvanter (bland andra Danmark) och Sverige av Storbritannien.
Historiskt har även Hattarnas ryska krig och Gustav III:s ryska krig kallats "finska krig".[1]
Kriget utkämpades som ett led i sin tids världskrig, Napoleonkrigen, efter att kejsar Alexander I av Ryssland och kejsar Napoleon slutit fred i Tilsit i juli 1807. Uppgörelsen förpliktade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige ifall landet inte bröt sina förbindelser med Storbritannien. Orsakerna till Gustav IV Adolfs val att inte alliera sig den mäktiga fransk-ryska alliansen var antagligen hans personliga hat mot Napoleon och hans kanske något orealistiska syn på Sveriges förmåga att försvara sig mot dessa stormakter. Som en följd av Napoleonkrigen hade de ryska trupperna en betydande krigserfarenhet – något de svenska trupperna efter närmare 20 rätt fredliga år saknade. Sveriges situation försvårades ytterligare av den rätt utbredda defaitismen och låga stridsmoralen bland de svenska officerarna.
Innehåll |
Krigsförlopp
Planering och ryskt anfall
På natten den 21 februari 1808 anfaller Ryssland utan krigsförklaring med 24 000 man under general Fredrik Vilhelm von Buxhoevden.
Den svenske överbefälhavaren, fältmarskalk Vilhelm Mauritz Klingspor, befinner sig då i Stockholm. Grundat på underrättelser att ryska styrkan skulle vara ungefär 60 000 man – en uppgift som ryssarna anges ha "smugit in" via diplomatiska kanaler – gör han upp sin krigsplan att fördröja och retirera tills förstärkning från Sverige kan anlända senare på våren. Han kan inte få fram ytterligare trupp eftersom för det första måste man vintertid marschera över Torneå men på våren kan man segla in i Finska viken, och för det andra befarar man ett angrepp från Danmark förstärkt med betydande franska trupper (ledda av general Jean Baptiste Bernadotte senare Karl XIV Johan) och behöver ha trupp kvar i Sverige. På grund av isen kan inte heller Sveriges allierade Storbritannien komma till undsättning med sin överlägsna flotta.
I Finland är, under Klingspors frånvaro, den nu 73-årige generallöjtnanten Karl Nathanael af Klercker befälhavare över försvaret och han gör snabbt upp sina planer. Han har redan den 1 februari fått en förvarning från den svenske ambassadören Kurt von Stedingk i Sankt Petersburg att ett ryskt anfall kan komma snart.
Det ryska anfallet är delat på två fronter: den större under Pjotr Bagration och Nikolaj Kamenskij längs kusten vid Abborrfors, nära Kymmene älv och den andra under Nikolaj Tutjkov längre norrut i Savolaks. Anfallet är menat som en överraskning men af Klercker är förberedd och har dragit samman sina trupper vid östra gränsen i två brigader under ledning av överste August Fredrik Palmfelt och överste Carl Johan Adlercreutz.
Svensk reträtt
Klingspor själv behöver bara en vecka för resan från Stockholm över Torneå till södra Finland och övertar befälet den 1 mars. Han förkastar direkt af Klerckers försvarsplan och börjar sin planerade allmänna reträtt. Vid den södra fronten retirerar cirka 7 700 man och vid den andra drar sig Savolaxbrigaden med cirka 4 000 man under Johan Adam Cronstedt tillbaka mot Kuopio. De finsk-svenska styrkorna retirerar så snabbt att man redan efter tre veckor når Vasa. Den ryske överbefälhavaren von Buxhoevden ser då chansen att besätta södra Finland och låter bara en begränsad styrka under Rajevskij följa efter svenska hären norrut.[2]. von Buxhoevden intar den viktiga fästningen Svartholm den 18 mars och Åbo på "andra sidan" i södra Finland redan den 22:e. Tre dagar senare upprättar han sitt högkvarter där. Ryssarna kontrollerar dock inte ännu hela södra Finland eftersom af Klercker redan före anfallet placerat så mycket trupp som kunde rymmas på den viktiga fästningen Sveaborg (cirka 7 000 man och rikliga förråd).
Inte förrän den 16 april hinner större ryska styrkor ifatt den snabbt retirerande svenska hären och slaget vid Pyhäjoki slutar med rysk seger. Den svenske generaladjutanten Löwenhielm tillfångatas och ersätts direkt med översten för andra brigaden, Carl Johan Adlercreutz och Georg Carl von Döbeln tar över andra brigaden. Redan två dagar senare, den 18 april blir von Döbeln angripen av ryssarna när han går över den frusna älven Siikajoki. Han slår tillbaka men beordras retirera. Då blottar de ryska styrkorna sin center och Adlercreutz går snabbt till anfall igen och ryssarna slås. Nio dagar senare vinner Adlercreutz och Cronstedt med Savolaxbrigaden en större seger vid Revolax' prästgård. Då tillfångatas den ryske generalen Bulatov. Dessa två svenska framgångar markerar en vändpunkt efter svenskarnas långa reträtt.
Förlusten av Sveaborg
Trots den förtänksamma förläggningen av nästan 7 000 man och rätt rikliga förråd i Sveaborg förlorar Sverige fästningen. I mitten av mars startar den ryske överbefälhavaren von Buxhoevden själv en belägring som även innehåller ryktesspridning via mutade officerare till de svenske i den nu helt isolerade fästningen att kriget är förlorat och försvar är lönlöst. Även fästningens befälhavare, amiralen Carl Olof Cronstedt, hjälten från Svensksund, övertygas av sina närmaste rådgivare, och avtalar den 6 april en vapenvila fram till den 3 maj med villkor att fästningen ska överlämnas om inte svensk förstärkning om minst fem linjeskepp har anlänt dessförinnan. De svenska kurirerna med begäran om undsättning förhalas av ryssarna och ingen kommer till undsättning denna hårda vinter. Ryssarna får Sveaborg nästan utan strid den 3 maj tillsammans med 94 fartyg och mycket förnödenheter. Förlusten av Sveaborg utgör ett viktigt bakslag för Klingspors försvarsplan.
Landstigningar på Åland och Gotland
Två mindre kända episoder under Finska kriget är landstigningarna på Åland och Gotland under våren 1808. I slutet av mars anländer ryska trupper till Åland vilket resulterar i att bönderna reser sig i vad som kallas Upproret på Åland. Den väpnade resningen kulminerar i Kumlingeslaget den 9 maj då den åländska bondehären besegrar och tillfångatar de ryska trupperna. Den 22 april 1808 intar konteramiral Nikolaus Bodisco från Riga det försvarslösa Gotland med 1 600 man och proklamerar Gotland som ryskt område "för all evig framtid". Den framtiden blir något kortare när en expedition under konteramiral Rudolf Cederström med överstelöjtnant Carl Johan Fleetwood och 1 800 man ombord återtar ön den 16 maj och skickar hem de avväpnade ryssarna.[3][4][5]
Våren i Savolax
På östra fronten i Savolax tågar Johan August Sandels med sina cirka 1 500 man i Savolax jägarregemente från Uleåborg. I slaget vid Pulkkila den 1 maj tillintetgör han en rysk styrka på ungeför 500 man. Därefter ägnar han sig åt att förstöra ryssarnas förråd och försörjning vilket blir en total framgång - redan efter 3 veckor har han eliminerat fler än 1 000 motståndare och förstört eller tagit samtliga ryska förnödenheter i östra Finland. Samtidigt har han kapten Carl Wilhelm Malm återtagit staden Kuopio men den förloras snart åter när generalen Michail Barclay de Tolly med cirka 7 000 man går till motoffensiv. Någon större aktivitet utvecklas dock inte under sommaren; Sandels håller med 2 500 man sina goda positioner medan de Tolley förbereder ett större anfall, bland annat från sjösidan. Inte förrän han tvingas bort genom bestämmelserna i stilleståndet i Lochteå (se nedan) lämnar Sandels området.
Sommarkampanjen
Nu har våren kommit och vattnen mellan Stockholm och Finland är öppna. Trots detta anländer mycket lite svenska förstärkningar. Kung Gustaf IV Adolf prioriterar försvaret mot Danmark och Norge och vill avvara så lite trupp som möjligt. Generalmajor Eberhard von Vegesack seglar först i juni från Stockholm mot Åbo med 2 000 soldater ombord. Tillsammans med den svenska skärgårdsflottan landstiger von Vegesacks trupp den 19 juni vid Lemo nära Åbo men de måste efter en lång strid återgå till fartygen redan dagen efter. En annan liten landsättning sker vid Vasa den 24 juni. Trots att landstigningarna inte är särskilt lyckade har de effekten att tvinga ryssarna att avsätta trupp för att hindra nya landstigningar och fördröjer därmed något den ryska framgången.
Hösten 1808
Klingspor har trots allt lyckats dra samman cirka 10 000 man i fyra brigader samt Sandels' Savolaxbrigad. Krigets verkliga avgörande kommer i slaget vid Oravais den 14 september 1808 där den svenska huvudstyrkan på cirka 5 000 man (hälften av den totala svenska styrkan), ledd av Carl Johan Adlercreutz, med ovanligt stora förluster besegras av ryssarna under Nikolai Kamenskij. Dagen före har Georg Carl von Döbeln segrat i det legendariska slaget vid Jutas.
Båda arméerna har dock dessutom stora problem på grund av höstvädret och med försörjningen och den 29 september 1808 överenskoms ett stillestånd i Lochteå på ryskt initiativ. Svenskarna åtar sig bland annat att Sandels ska retirera från Savolax. Direkt efter detta återvänder Klingspor till Stockholm och af Klercker blir åter överbefälhavare; men nu är de svenska styrkorna så försvagade att han bara kan fortsätta retirera. Den 27 oktober (ryssarna sade upp stilleståndet 19 oktober) står det berömda slaget vid Virta bro där Sandels' 1 200 man slår över 5 000 ryssar tack vare många hjältemodiga insatser. I Johan Ludvig Runebergs dikt Sven Dufva besjungs dessa insatser.
Både väder och bristen på förnödenheter hämmar nu båda arméerna värre än tidigare varför man på svenskt initiativ upprättar konventionen i Olkijoki den 19 november, framförhandlad mellan Adlercreutz och Kamenskij. von Buxhoevden, som inte bara förhalat tsar Alexanders order att säga upp stilleståndet i Lohteå utan också godkänt konventionen i Olkijoki, avskedas därför av en missnöjd tsar Alexander I. Den gamle svenske överbefälhavaren avgår nu och ersätts formellt av Klingspor men eftersom denne inte åter beger sig till slagfälten blir det i praktiken generalmajor Hans Henrik Gripenberg som för befälet på plats. Drygt tre veckor senare efter Olkijoki (den 13 december) har svenska armén uppfyllt sitt åtagande att helt lämna Finland och båda arméerna går i vinterläger kring Kemi och Torne älvar.
Striderna i Sverige
Efter vinteruppehållen förs striderna i Sverige. Den 17 mars drar sig Sverige tillbaka från Åland och Umeå överlämnas till ryssarna den 22 mars 1809. Genom Konventionen på Åland kan hotet mot Stockholm avvärjas.
Den 15 maj 1809 stod slaget vid Lejonströmsbron i Skellefteå. Den ryska armén på 6 000 man under general P A Schuvalov ville säkra spannmålslagret vid Landskyrkan, vilket försvarades av omkring 600-800 svenskar under överstelöjtnant J H Furumark. När svenskarna fick alarmerande rapporter om att ryska trupper närmade sig började de att förstöra broarna över Skellefteälven för att fördröja fiendens avancemang. Ryssarna nådde fram till norra älvkanten och inledde genast eldgivning mot de svenska trupperna som var sysselsatta med att rasera bron, de svenska trupperna lyckades förstöra bron så pass mycket att den bara var framkomlig för infanteri. Svenskarna slog till hastig reträtt sedan ryssarna börjat ta sig över den bräckliga isen nedanför bron.
Slutstriderna, som från svensk sida var tänkta att försena ryssarna så att huvudstyrkan skulle hinna dra sig undan mot Umeå, kostade många liv. Syftet med striden nåddes inte heller, eftersom en del av ryska armén hade gått runt den svenska flanken, och fångade de flyende svenskarna vid Yttervik. Överstelöjtnant Furumark, 588 man och hela trossen kapitulerade. Skelleftebygden var sedan ockuperad av ryssarna över sommaren 1809
Slaget vid Sävar utkämpas den 19 augusti 1809.
I augusti 1809 landsattes i Ratan en svensk armé som under ledning av general Gustaf von Wachtmeister skulle återta Umeå. Under framryckningen mötte svenskarna vid Sävar en rysk armé under befäl av den 32-årige generallöjtnanten N.M. Kamenskij.
Den ryska armen var på marsch söderut när Kamenskij fick underrättelse om den svenska landsättningen i Ratan. De ryska trupperna fick då order att vända norrut. Några av de förband som sattes in i striderna vid Sävar hade då i ilmarsch tillryggalagt 80 kilometer på 36 timmar.
Omkring 2000 ryssar och 1200 svenska soldater fick sätta livet till under stridigheterna den 19-20 augusti 1809. General von Wachtmeister, bedömde efter åtta timmars strider att den svenska styrkan löpte risk att bli slagen. Han beordrade reträtt mot Ratan.
Svenskarna lyckas, med flottans hjälp och förstärkningar, stoppa ryssarnas framfart vid Ratan dagen efter och tvingar därmed ryssarna att dra sig norrut där de i stället plundrar staden Piteå efter en strid med staden regemente. Detta blir Finska kriget sista strid. De ryska styrkorna är bara tillfälligt hejdade men Sverige får ett förhandlingsläge. De ryska styrkorna anses ha kunnat erövra Stockholm om inte fred hade slutits i tid.
Slutet
Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Kung Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades den 13 maj 1809. Den slutliga vapenvilan ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Freden undertecknades senare i Fredrikshamn den 17 september 1809: Finland, Åland samt delar av dåvarande Västerbotten och Lappland avträddes till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland. Snart inleddes en jakt på syndabockar. Flera svenska officerare hade troligen dömts till döden om inte ryska påtryckningar och en allmän amnesti kommit emellan. Bland dessa fanns Sveaborgsofficerarna Carl Olof Cronstedt den äldre och Fredrik Adolf Jägerhorn, Carl Magnus Gripenberg (för kapitulationen på Svartholm) och Hans Henrik Gripenberg (för kapitulationen i Säivis).
Slag, avtal och personer
Förluster
Sverige-Finland: minst 7 000 stupade. om man medräknar civila offer, lantvärnsmän och andra offer så stiger dödssiffran över 20 000. Källa: Finsk kriget 1808-1809 isbn 91-518-4101-0
Ryssland: minst 10 000 stupade i slag, okänt nummer andra förluster. Källa: Finsk kriget 1808-1809 isbn 91-518-4101-0
Se även
Wikimedia Commons har media som rör Finska kriget
- Fänrik Ståls sägner.
- Finska vinterkriget
- Elisa Bernerström
- Åland under Finska kriget
- Svenska trupper under finska kriget
- Rysk-svenska krig
Litteratur
- Sveriges krig åren 1808 och 1809 (9 band, 1890-1922), utgiven av (svenska) Generalstabens krigshistoriska avdelning
- Carl Otto Nordensvan, Finska kriget 1808-09 (1898), elektronisk utgåva hos Projekt Runeberg
- Carl Johan Ljunggren (utgiven av Reinhold Hausen), Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808-1809 (1903; nytryckt 2006) ISBN 951-583-140-7
- Nordisk familjebok, artikeln Finland (Historia) (1908)
- Hugo Schulman, Striden om Finland 1808-1809 (1909)
- Martin Hårdstedt, Finska kriget 1808-1809 (2006) ISBN 978-91-518-4101-4
Källor
- SMB Svenskt Militärhistoriskt bibliotek webbplats
- The Final War - The Swedish-Russian War of 1808-09
- Nordisk familjebok, Uggleupplagan 1904–26 (om NF)
- Krigets och Fredens väg - historieturismrutten från Österbotten till Västerbotten
- Steven H. Smith: Bibliography of the Russo-Swedish War of 1808-09
- Finska kriget 1808-1809 - Drabbningen vid Ömossa den 6 september 1808
Noter
- ↑ Nordisk Familjebok, 1908, s.360, "Finska krig"
- ↑ Vissa bedömare anser att von Buxhoevdens beslut att låta 4/5 av sin styrka gå mot Helsingfors var ett misstag (ref SMB i källor)
- ↑ Cederström, Olof Rudolf, artikel i Nordisk familjebok, band 3, spalt 129-130 (1880).
- ↑ Cederström, Olof Rudolf, artikel i Svenskt biografiskt handlexikon, vol. I, sid 176-178 (1906)
- ↑ Gunnar Geisle, Här steg ryssarna iland 1808, artikel i Gotlands Allehanda. Publicerad 2008-04-19, länkad 2008-08-26.
