Träffningen vid Ratan
Från Rilpedia
Träffningen vid Ratan | |||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|
Del av Finska kriget | |||||||
|
|||||||
Stridande | |||||||
Sverige | Ryssland | ||||||
Befälhavare | |||||||
Gustaf Wachtmeister | Nikolaj Kamenskij | ||||||
Förluster | |||||||
26 döda 122 skadade 2 tillfångatagna |
150 döda och skadade |
Pyhäjoki – Siikajoki – Revolax – Sveaborg – Pulkkila – Lemo – Nykarleby – Vasa – Kokonsaari – Lappo – Rimito Kramp – Sandöström – Kauhajoki – Alavo – Karstula – Grönvikssund – Ruona – Ömossa – Jutas – Oravais – Palva sund – Virta bro – Hörnefors – Sävar – Ratan
Träffningen vid Ratan ägde rum den 20 augusti 1809 i Västerbotten och var det sista som Sverige deltog i som krigförande land.
Efter att Gustaf Wachtmeister dagen före hade förlorat slaget vid Sävar retirerade förbandet till Ratan, där svenska skärgårdsflottan låg förtöjd, nyligen ditseglad med 120 fartyg och 10 000 man. Ryssarna, under ledning av Nikolaj Kamenskij, följde efter och gick omedelbart till anfall. Det svenska fältartilleriet, som var uppställt med sju pjäser på Ledskär och två på Rataskär, lyckades med stöd av kanonsluparnas pjäser stoppa det ryska anfallet. Striden utkämpades på stranden, vilket gjorde att även fartygens kanoner kunde användas. Efter sex timmars strid var ryssarna slagna och tvingades återtåga mot Sävar. Svenskarna förlorade totalt 1 000 man och ryssarna 1 500.
Före träffningen vid Ratan hade Kamenskij även planer på att snabbt slå till mot den andra svenska styrkan som befann sig söder om Sävar, men hans trupper var efter Ratan alltför utarmade. Den 23 augusti retirerade ryssarna norrut mot Skellefteå och kom senare att plundra Piteå, förföljda av de förenade två svenska förbanden.
Finska krigets avslutande vapenstillestånd ingicks i Frostkåge gästgivaregård norr om Skellefteå den 2 september 1809. Enligt avtalet skulle ryssarna vara förlagda i Piteå och svenskarna i Umeå.
Slaget har skildrats skönlitterärt av Björn Holm i Affairen vid Ratan (2003).
Källor
- Lars Eriksson Wolke, Svenska Slagfält (2003), Wahlström & Widstrand.