Större hackspett
Från Rilpedia
?Större hackspett Status i världen: Livskraftig (lc) |
|
---|---|
Större hackspett ♀
|
|
Systematik | |
Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
Rike: | Djur Animalia |
Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
Klass: | Fåglar Aves |
Ordning: | Hackspettartade fåglar Piciformes |
Familj: | Hackspettar Picidae |
Underfamilj: | Egentliga hackspettar Picinae |
Släkte: | Dendrocopos |
Art: | Större hackspett D. major |
|
|
§Dendrocopos major Auktor: Linné, 1758 |
|
Större hackspett ♂
|
|
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.
Innehåll |
Utseende
Den känns igen på de stora vita markeringarna nedåt från skuldran. Längden är 23-25 cm och vingspannet 34-39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Vuxna hanar har svart hjässa men en röd fläck i nacken; vuxna honor saknar rött på huvudet. Unga exemplar har röd hjässa som mindre hackspett.
Utbredning och taxonomi
Taxonomi
Den större hackspettens närmsta släktingar är mellanspett (D. medius), vitryggig hackspett (D. leucotos) och balkanspett (D. syriacus). När balkanspettens utbredningsområde expanderade i Europa hybridiserade den ganska ofta med större hackspett men idag är det mycket ovanligt.[1]
Utbredning
Större hackspett förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet. Den är regionalt utdöd på Irland[2] och den har observerats vid ett fåtal tillfällen på Island och Färöarna.[2]
Underarter
Större hackspettens underarter delas upp i två huvudgrupper: major, som omfattar de allra flesta underarterna, och cabanisi som omfattar de populationer som finns i området kring kina och sydöst till nordöstra Indien. Olika auktorer har erkänt olika antal underarter av större hackspett. Generellt kan man säga att de erkända antalet underarter har minskat med tiden. Peters erkände 27 stycken 1948,[3] 22-26 av Cramp et al. 1985[4] och 14 av Winkler et al. 1995.[5] Även Clements 2008 erkänner 14 underarter,[6] vilka är följande:
- D. m. major - nominatformen förekommer i Skandinavien och västra Sibirien, till Uralbergen, norra Polen och norra Ukraina
- D. m. pinetorum (C. L. Brehm, 1831), inkl. anglicus (Hartert, 1900) & italiae (Stresemann, 1919) - förekommer i Storbritannien, Frankrike och Centraleuropa till Italien, Balkanhalvön, Turkiet och Kaukasus
- D. m. harterti (Arrigoni, 1902) inkl parroti (Hartert, 1911) - förekommer på Sardinien och Korsika
- D. m. hispanus (Schlüter, 1908) - förekommer på Iberiska halvön
- D. m. canariensis (König, 1889) - förekommer på Teneriffa
- D. m. thanneri (Le Roi, 1911) - förekommer på Gran Canaria
- D. m. mauritanus (C. L. Brehm 1855), syn. lynesi (Harrison, 1944) - förekommer i Marocko
- D. m. numidus (Malherbe, 1843) - förekommer i norra Algeriet och Tunisien
- D. m. poelzami (Bogdanov, 1879) - förekommer i transkaukasus och södra området kring Kaspiska havet
- D. m. brevirostris (Reichenbach, 1854) - förekommer i västra Sibirien till nedre delarna av Amurfloden, Manchuriet och Mongoliet
- D. m. kamtschaticus (Dybowski, 1883) - förekommer på Kamchatkahalvön och kring de norra kustområdena av Ochotska havet
- D. m. japonicus (Seebohm 1883), syn. tscherskii (Buturlin. 1910) och hondoensis (Kuroda, 1921) - förekommer i östra Manchuriet, Sakhalin, på Kurilerna, i Korea och norra Japan
- D. m. cabanisi (Malherbe, 1854), inkl. hiananus (Hartert & Hesse 1911) - förekommer i södra Manchuriet till sydöstra Kina, östra Burma och Hainan i Indokina
- D. m. stresemanni (Rensch, 1924) - västra Kina till Burma, sydöstra Tibet och nordöstra Indien
Genom fossila lämningar finns det en känd förhistorisk underart, D. m. submajor (Jánossy, 1974), från mellersta pleistocen (250.000 till 300.000 år sedan), funnen i Centraleuropa, bland annat Hundsheim i Österrike. Taxonet har ibland behandlats som en egen art men skiljer sig enbart i storlek ifrån nominatformen av större hackspett.[7]
Förekomst i Sverige
Den lever främst i löv- och blandskog, ibland även barrskog, från Skåne till Lappland. Längst i norr är den mindre vanlig eller sällsynt.
Ekologi
Häckning
Större hackspett hackar ut sitt bohål i en asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd. Den kan även häcka i holk. I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter de har lämnat boet.
Föda
Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som t ex blåbär och lingon. Den större hackspetten uppsöker gärna fågelborden under vintern.
Noter
- ↑ Haffer, Jürgen (1989) Parapatrische Vogelarten der paläarktischen Region, Journal für Ornithologie, vol.130, sid:475-512
- ↑ 2,0 2,1 Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ↑ Peters, James Lee (1948) Checklist of the Birds of the World. (Piciformes), vol.6
- ↑ Cramp, Stanley, et al (1985) The Birds of the Western Palearctic. (Terns to Woodpeckers), vol.4
- ↑ Winkler, H., Christie, D. A. & Nurney, D. (1995) Woodpeckers: A guide to the Woodpeckers of the world.
- ↑ Clements Checklist version nov. 2008 (exceldokument), www.birds.cornell.edu, läst 2008-11-29
- ↑ Mlíkovský, Jirí (2002) Cenozoic birds of the world. Part 1: Europe , Ninox press, Prag, sid:150 (pdf)
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Större hackspett
- Sveriges ornitologiska förening
- Dansk ornitologisk forening