Runologi
Från Rilpedia
Runologi är läran om runor och runinskrifter. En person som sysslar med runologi kallas runolog.
Innehåll |
Historik
Runologins första verk är Johannes Magnus och Olaus Magnus runalfabet som publicerades i deras beskrivningar av de nordiska folken 1554 och 1555. Ungefär samtidigt intresserade sig även Olaus Petri och Laurentius Petri för runskriften. Vid denna tidpunkt var användandet av runor ännu inte avstannat, och studiet av runorna och själva användandet av dem överlappade varandra under en tid.
Johannes Bureus blev den som fick störst betydelse för runologins framväxt. Hans Runkänslanes Lärespån från 1599 är kanske det mest epokgörande runverket. Bureus var också den som genomdrev att svenska läseböcker skulle innehålla runundervisning (sådana läroböcker trycktes 1611, 1612 och 1624) vilket fick till följd att svenska officerare ibland använde runskrift som kod i meddelanden under trettioåriga kriget.
I Danmark verkade Ole Worm, som trots stora svårigheter lyckades föra forskningen framåt. Bureus och Worm var också drivande i respektive hemland för att ge dessa länders fornminnen skydd i lag, lagar som är bland de äldsta i sitt slag.
Magnus Celsius var den som 1674 lyckades tyda de stavlösa runorna (hälsingerunor).
Johan Göransson gav 1750 ut det stora verket Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar, där han samlat en stor del av de då kända svenska runstenarna i en volym, med bild.
Norrmannen Sophus Bugge lyckades 1865 tyda den äldre 24-typiga runraden, vilket dansken Ludvig F A Wimmer drog nytta av då hans 1874 publicerade avhandling visade att den 16-typiga runraden utvecklats ur den 24-typiga.
Redovisning av runinskrifter
Vikingatida runinskrifter brukar redovisas i tre steg:
- Inskrift: Inskriften redovisas precis som den står, men varje tecken byts ut mot sin latinska motsvarighet vilket kallas translitterering. Inskriften återges med fet stil och man kan välja ett annat skiljetecken mellan ord än det ursprungliga.
- Uttal: Det förmodade uttalet anges med kursiv stil. För detta används kunskaper i fornnordiska och kännedom om runstavningsregler.
- Betydelse: En översättning till nutidsspråk anges "inom citationstecken". Man brukar dock behålla den ursprungliga ordföljden.
Exempel på redovisning av inskrift, uttal och betydelse från Gripsholmsstenen
- þairR : furu : trikila : fiari : at : kuli
- þæirR foru drængila fiarri at gulli
- "De foro manligen fjärran efter guld"
Det 16-typinga futharken translittereras vanligen fuþãrk : hnias : tbmlR, men þ skrivs ibland som th (med risk för att läsaren tror att det är de två runorna t och h) och ã skrivs ibland som o.
Kända runologer
1500-tal
- Johannes Magnus, ämbetsman, teolog, Sveriges siste katolske ärkebiskop m.m.
- Olaus Magnus, svensk kyrkoman, katolsk titulärärkebiskop, diplomat, humanist m.m.
- Laurentius Petri, Sveriges förste evangelisk-lutherske ärkebiskop
- Olaus Petri, svensk reformator, humanist och historiker
1600-tal
- Johannes Bureus, Sveriges första riksantikvarie, Gustav II Adolfs lärare m.m.
- Magnus Celsius, svensk astronom och matematiker
- Johan Hadorph, svensk fornforskare, assessor i Antikvitetskollegiet och riksantikvarie
- Petrus Helgonius, student som utförde teckningar av åt runstenar åt Antikvitetskollegiet.
- Johan Peringskiöld, svensk fornforskare, assessor i Antikvitetskollegiet, sekreterare vid Antikvitetsarkivet och riksantikvarie
- Olof Verelius, svensk språkforskare, fornminnesforskare och historiker
- Ole Worm, dansk läkare och antikvarie
1700-tal
- Erik Julius Björner, svensk fornforskare
- Petter Dijkman, svensk häradshövding och fornforskare
- Johan Göransson, svensk arkeolog, fil.dr.
1800-tal
- Sten Boije af Gennäs, Fil lic, (1852-1936)
- Sophus Bugge, norsk språk- och folklivsforskare (1833-1907)
- Jakob Grimm (1785-1863), professor, Göttingen
- Johan Gustaf Liljegren (1791-1837), professor och riksantikvarie
- Ludvig F A Wimmer (1839-1920)
1900-tal
- Sigurd Agrell (1881-1937), professor i slaviska språk, Lunds universitet
- Elmer Antonsen, professor emeritus, University of Illinois, Urbana
- Erik Brate (1857-1924), fil. dr. svensk språkforskare
- Klaus Düwel, professor emeritus, Göttingen
- Otto von Friesen (1870-1942), professor i svenska språket vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien (stol 9)
- Sven B F Jansson (1906-1987), professor i runologi vid Stockholms universitet, riksantikvarie
- Hugo Jungner, Fil dr (1881-1940)
- Ragnar Kinander, Fil dr (1893-1964)
- Wolfgang Krause (1895-1970), professor, Göttingen.
- Erik Moltke (1901-1984), Runologisk laboratorium
- Ray Page, professor emeritus i anglosaxiska och fornnordiska, Cambridge
- Elisabeth Svärdström, Fil lic (1909-2008)
- Elias Wessén (1889-1981), svensk språkvetare, professor och ledamot av Svenska Akademien (stol 16)
- Marit Åhlen (1951-), fil. dr., tidigare avdelningsdirektör för Riksantikvarieämbetets kunskapsavdelning
Samtida runologer
- Svante Fischer (1971-), fil. dr., Institut runologique de France, Uppsala Universitet
- Lisbeth Imer (1973-), fil. dr., Runologisk laboratorium
- James Knirk, professor, Runearkivet, Universitetet i Oslo
- Rune Palm (1948-), docent i nordiska språk, Stockholms universitet
- Thorgunn Snaedal (1948-), fil. dr., Runverket
- Henrik Williams (1958-), professor i nordiska språk, lärare i runkunskap, Uppsala universitet
