Från Rilpedia

Emeritus/emerita är en titel som används i kombination med yrkestiteln av präster och professorer när de gått i pension. Det betecknar att de alltjämt har vissa skyldigheter och rättigheter knutna till den tidigare yrkesverksamheten.

Titeln härrör från latinets emeritus, vilket betyder "den som har tjänat ut", "veteran". Femininformen är emerita och pluralformen emeriti. Titeln uttalas med betoning på det andra e:et; eméritus, emérita, emériti. Den fullständiga titeln blir således professor emeritus respektive professor emerita. I pluralis talar man om till exempel emeritipräster eller professorer emeriti.

Fram till 1900-talets början innehade präster sina tjänster livet ut. När ett pensioneringssystem skulle införas 1910 inrättades genom Kungl. Maj:ts beslut ett begränsat antal så kallade emeriti-löner i varje stift. De äldsta prästerna kunde ansöka om att komma i åtnjutande av en sådan och därmed få lämna sin tjänst. En sådan präst lade ordet ”emeritus” till sin tidigare tjänstetitel, till exempel ”kontraktsprost emeritus”, ”kyrkoherde emeritus”. Den som är "före detta kyrkoherde i X församling" har alltså titeln "kyrkoherde emeritus". År 1927 infördes emeritus-systemet också för biskopar.

Emeritus-/emerita-titeln innebär att en präst/biskop emeritus/emerita fortfarande - trots pensioneringen - är formellt knuten till stiftet och kyrkan. En emeritus/emerita är alltjämt bunden av sina vid präst-/biskopsvigningen avgivna löften och har rätt att förrätta gudstjänster och utföra prästerliga handlingar, till exempel dop och begravning. En emeritus-/emeritapräst kan alltså utan särskilt förordnande utföra till exempel en vigsel med civilrättslig rättsverkan. (För en domare är denna rätt knuten till innehavd tjänst.) Begreppet "emeritus"/"emerita" kan sägas tydliggöra skillnaden mellan "tjänst" och "ämbete". Åtskillig prästtjänst i Svenska kyrkan utföres idag av emeritipräster.

När universitetens professorer skulle börja pensioneras infördes 1916 emeritus/emerita-begreppet också för dem. En professor emeritus/emerita är - trots pensioneringen - fortfarande knuten till sitt universitet och till sin vetenskapliga fakultet och institution med rätt att tjänstgöra där och i mån av utrymme också fortsättningsvis ha tjänsterum där och sin forskarplats i till exempel ett laboratorium. ^{[källa behövs]} Åtskillig högkvalitativ forskning i Sverige utföres idag av professorer emeriti.

Det historiska begreppet ”emeritus”/"emerita" har alltså en bestämd innebörd. Begreppet skiljer sig från beteckningen före detta och kan av nämnda skäl inte på ett seriöst sätt knytas till andra yrkeskategorier än präster och professorer. Emeritus-/emerita-begreppet används endast vad gäller en persons sluttjänst samt innehavare av ordinarie eller fullvärdiga utnämningar. En ordinarie biskop eller professor som lämnar sin tjänst för att exempelvis ta ett annat arbete kan inte tituleras "emeritus"/"emerita", utan får nöja sig med att vara före detta biskop eller före detta professor. Samma sak gäller för innehavare av tillfälliga eller tidsbegränsade tillsättningar.

Den som i särskild ordning av regeringen tilldelats hederstiteln ”professors namn” eller av biskopen utnämnts till "prost honoris causa" har emellertid titeln ”professor” eller "prost" livet ut och får aldrig tillägget ”emeritus”/"emerita".

Begreppet "emeritus"/"emerita" används även studentikost och mera skämtsamt för före detta innehavare av förtroendeuppdrag inom studentkårer eller studentnationer.

Litteratur

Ragnar Norrman, "Prästerskapets emeritilöner", Kyrkohistorisk årsskrift 92 (1992).