Antikustprincipen
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (maj 2009) |
Antikustprincipen var den princip som rådde vid statligt (men i viss mån även privat) svenskt järnvägsbyggande från dess start 1856 fram till 1896.
Ursprunget till att man undvek att förbinda kuststäderna längs Sveriges öst- och västkuster samt stora insjöarna Vättern, Vänern och Mälaren berodde på ekonomiska, politiska och militärstrategiska faktorer. Militären motsatte sig idén om att bygga kustjärnvägar eftersom fienden vid en landstigning eller med hjälp av fartygsartilleri lätt skulle kunna slå ut järnvägstrafiken. Flyg fanns ännu inte (även om det 50 år senare hade utvecklats och kunde slå ut järnvägar). Många rederier ville inte utsättas för konkurrens eftersom kusttrafiken var omfattande mellan kuststäderna, och man förväntade sig att de nya ångbåtarna skulle öka den ännu mer. För Norrlands del hade en bana längs kusten också fått mycket dyrare broar på grund av att älvarna är bredare där, och att en del av älvarna trafikerades av fartyg en bit upp, t.ex. till Sollefteå och Boden.
Slutligen fanns idén från politiskt håll om att "bryta nytt land"; banorna skulle dras igenom ödemarker för att på så sätt stimulera byggandet av nya samhällen, likt de städer i USA som byggts längs järnvägarna. Detta betydde att järnvägen igenom Norrland drogs igenom inlandet och att hamnar som de i bl.a. Kalmar och Oskarshamn fick en järnvägsförbindelse med inlandet men ingen bana längs kusten.
Principen fungerade delvis i södra Sverige. Nya städer som Falköping, Skövde, Katrineholm och Hässleholm växte upp. Andra knutpunkter som Hallsberg, Laxå, Ånge, Vännäs blev ganska små som orter. Gamla huvudorter som Eskilstuna, Skara, Växjö och Örebro, liksom alla kuststäder i Norrland, blev utan statlig järnväg och fick nöja sig med sidobanor.
I Norge och Finland fanns tidvis samma princip, beroende på när järnvägen byggdes. Vissa järnvägar, t.ex. Oslo-Stavanger går en bit in från kusten (fast inte hela vägen eftersom en del av sträckan byggdes som privatbana). Även Helsingfors-St Petersburg går en bit in. Andra järnvägar byggdes längs kusten. T.ex. går järnvägen mellan Göteborg och Oslo utmed Oslofjorden på norska sidan av gränsen, medan den svenska sträckningen går via Dalsland istället för genom Bohuslän (jämför dock den senare tillkomna Bohusbanan). Norge var i union med Sverige men självstyrande i det mesta utom utrikespolitik och försvar.
Antikustprincipen fick överges när staten beslutade att SJ skulle ta över järnvägstrafiken mellan Malmö och Göteborg, som dittills hade gått på fem banor och fem olika bolag. Eftersom banan igenom Halland och i viss mån även Skåne hade dragits längs kusten hade man de facto en kustjärnväg trots att SJ inte skulle få ha några banor längs kusterna. Upphävandet 1896 kan ha berott på att järnvägen visat sig överlägsen ångbåtarna. Medelhastigheten hade höjts till runt 50 km/h medan ångbåtarna låg på sina omkring 10 knop (18 km/h). Upphävandet ledde bland annat till att man planerade och byggde en västkustbana mellan Oslo och Göteborg och en kustbana längs med Norrlandskusten. Järnvägsbyggandet på västkusten, Bohusbanan, fick stanna vid Strömstad 1909, eftersom unionsupplösningen med Norge gjort det omöjligt att fortsätta bygga banan mot Oslo; på östra sidan av Sverige byggdes en bana med sträckningen Norrköping-Nyköping-Järna som en avlastningsbana för tågen mellan Stockholm och södra Sverige och från Gävle drogs en kustbana norrut mot Härnösand. Under de senaste decenniet har man åter byggt nya järnvägar längs med kusten, bl.a. mellan Helsingborg och Landskrona som en del av nya Västkustbanan samt Botniabanan från Nyland upp till Umeå. Även Svealandsbanan mellan Södertälje och Eskilstuna via Strängnäs kan räknas till de nya kustbanorna. Åter andra kustbanor planeras att byggas (exempelvis Norrbotniabanan) eller rustas upp i Sverige och man försöker därmed reparera gamla järnvägstekniska "planeringsmisstag".
