Nordiska språk

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Skandinaviska)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Nordiska språk
Talas i Sverige, Norge, Danmark, Island, Finland
Region Norden
Klassificering Indoeuropeiska språk

 Germanska språk

    Nordiska språk
Officiell status
Officiellt språk i Norge: norska (bokmål och nynorska)

Danmark: danska,

Grönland: danska,

Finland: svenska,

Färöarna: färöiska, danska,

Island: isländska,

Sverige: svenska (de facto),

Sønderjylland eller Südschleswig (i Schleswig-Holstein): danska,

Nuckö (Noarootsi): svenska,

EU: svenska, danska
ISO 639-3 [1]

Nordiska språk, även nordgermanska, är en språkgrupp i norra Europa, som omfattar språken danska, svenska, norska, färöiska och isländska, samt det utdöda språket norn. De nordiska språken förhåller sig på olika sätt till de nordiska dialekterna, som i Skandinavien bildar ett dialektkontinuum. En skarp språklig gräns går först mot de tyska dialekterna i syd. Ur ett strikt lingvistiskt perspektiv är därför de nordiska tungomål som talas på det skandinaviska fastlandet (undantaget således isländska och färöiska) snarare att betrakta som olika dialekter än skilda språk, givet även den ömsesidiga begripligheten.

Ungefär 20 miljoner människor i Norden har ett skandinaviskt språk som modersmål.[1] Nordgermanska språk talas också i viss utsträckning av immigrantgrupper huvudsakligen i Nordamerika och Australien.

Nordiska språk tillhör de germanska språken, tillsammans med de utdöda östgermanska språken och de västgermanska språken (till vilka bland annat tyska och engelska hör). Germanska språk är i sin tur en av huvudgrupperingarna inom den indoeuropeiska språkfamiljen.

Det är viktigt att skilja mellan nordiska språk, som är en gemensam beteckning för den nordgermanska undergruppen i den indoeuropeiska språkstammen, och språk i Norden, som också omfattar språk både från den uraliska språkfamiljen (samiska och finska) och från den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).

Innehåll

Allmänt om nordiska språk

De nordiska språken härstammar från fornnordiskan. Rökstenen ger en viss uppfattning om detta språk.
Denna karta visar samtliga germanska språks utbredning i Europa. Norr om den röda linjen finns de nordiska språken. Ljusblå färg visar västnordiska språk och mörkblå färg östnordiska språk.
En modernare indelning av de nordiska språken.
Blå - fastlandsnordiska
Grön - önordiska.

Nordiska språk är en undergrupp av de germanska språken och härstammar från fornnordiskan, det språk som började talas i Norden från ca 700-talet e.Kr. och som runt 1000-talet delades upp i de mer distinkta regionala dialekterna fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska och fornisländska.

Till en början var skillnaderna minst mellan svenska och danska (östnordiska språk) och mellan (väst-)norska, färöiska och isländska (västnordiska språk), medan skillnaderna var större mellan dessa grupper: väst- och östnordiska språk, samt forngutniskan. Dock utgjorde de östnorska dialekterna ett mellanstadium till fornöstnordiskan.

På dessa språkhistoriska grunder indelas dock de nordiska språken i två grupper. Till de västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) och norska, som alla har sitt ursprung i dialekten fornvästnordiska. De östnordiska språken omfattar danska och svenska, som uppstod ur fornöstnordiskan. En separat gren av de nordiska språken utgjorde forngutniskan, som talades på Gotland under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet.

I dag räknas emellertid gutniskan inte som språk utan ses som en nordisk dialekt då den inte har ett vedertaget skriftspråk och eftersom Gotland inte är en egen stat.

En ålderdomlig svensk dialekt utgörs av älvdalskan som talas i Älvdalen. Den ligger fornsvenskan nära och har ett eget skriftspråk och en egen ortografi utformad.

En modernare indelning av de nordiska språken

En modernare klassificering, så kallad synkron klassificering, delar upp de nordiska språken på ett annat sätt. Denna uppdelning bygger istället på dagens skillnader, varvid språkgruppen delas upp i två andra grupper: ö-språk och skandinaviska språk.

Färöiska och isländska ingår då i den första gruppen och norska, svenska och danska i den andra. Denna uppdelning är mer relevant, när det gäller dagens situation hos språken, dock inte språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan de båda grupperna fastlandsskandinaviska och ö-skandinaviska har uppstått på grund av ö-skandinaviskans isolering. De skandinaviska dialekterna har genomgått liknande utvecklingsstadier och påverkats av i synnerhet lågtyskan. Av de skandinaviska språken står särskilt det bokmålsnorska och danska skriftspråket varandra mycket nära. Detta beror på att bokmålet utgått från danskan (som under dansk-norska unionen var det enda officiellt tillåtna skriftspråket). Nynorskan som har utgått från de norska dialekterna och är relativt opåverkade av danskan, har å andra sidan fler drag gemensamma med svenska, vilka bokmålnorskan saknar. Samtliga skandinaviska språk är ömsesidigt begripliga, framförallt norrmän och svenskar har mycket lätt för att förstå varandra, medan dessa har svårare att förstå danskt uttal, vilket har haft en säregen utveckling.

Diskussion om en eventuell skandinavisk språkunion

Ibland skiljer man de två norska skriftspråken åt och räknar nynorskan till de västnordiska språken, medan bokmål, som är mycket mer påverkat av danska, räknas som östnordiskt. Distinktionen mellan västnordiskt och östnordiskt är dock vansklig på många sätt. Nordiska dialekter glider exempelvis över i varandra och någon naturlig gräns mellan västnordiskt och östnordiskt existrar inte.

Eftersom danska, norska och svenska är ömsesidigt begripliga, har det diskuterats mellan länderna om att inrätta en skandinavisk språkunion, så som skedde 1980 med nederländskan, för att på lång sikt stärka språkens ställning internationellt.

Den nordiska språkfamiljen

Kartan visar de fyra huvudgrupperna av norska dialekter: nordnorska i gult, trönderska i mörkblått, västnorska i orange och östnorska i ljusblått.

Ur historisk synpunkt räknas de sydsvenska dialekterna ibland som östdanska mål. Rent språkligt finns det dock inga nationella gränser mellan de nordiska dialekterna och diskussionen vad som är östnordiskt, kontra västnordiskt, danskt och svenskt är därför ofta meningslös.

I Norge förekommer, vid sidan av bokmål och nynorska, två icke-officiella men etablerade typer av skriftspråk: Riksmål, som liknar bokmål, men är mer konsevativt än detta. Riksmålet används av många, speciellt i städerna. Vidare finns högnorska, som är ganska lik nynorskan, men som är mer trogen Ivar Aasens ursprungliga dialektanpassning. Det används av en minoritet.

Gutniskan räknas varken till de östnordiska eller de västnordiska språken utan utgör en separat gren. På grund av framförallt politiska skäl är dock dagens gutniska dialekt inte att betrakta som ett språk.

Jamska, som räknas till de norrländska målen, kan både jämföras med den norska trøndskan och med norrländska mål. På grund av detta har det diskuterats om jamska ska räknas till de västnordiska eller till de östnordiska dialekterna. Se dock ovan.

Älvdalsmål anses allmänt höra till sveamålen, men det har numera en egen ortografi och på grund av att den inte kan förstås av personer som talar andra dialekter anser många språkforskare att älvdalsmålet ska räknas som ett eget språk.[2] Detta är dock en kontroversiell åsikt.

Historia

Från ungefär år 200 e. Kr. kunde nordiskt språk skiljas från andra germanska språk. Av runinskrifter kan man se den utvecklingen av ett nordiskt språk, urnordiska.

Efter de urnordiska och fornnordiska perioderna kom det nordiska språket att delas upp i en fornöstnordisk, en fornvästnordisk och en forngutnisk gren. De fornöstnordiska språken var fornsvenska och forndanska som senare blev svenska och danska. Den västliga grenen, från början fornnorska, kom senare att delas upp i norska, isländska och färöiska. [3] Skandinaviska bosättare förde ned sig fornvästnordiska till Island och Färöarna omkring år 800. Av de moderna nordiska språken är skriven isländska det som står närmast det gamla språket. [4]

Nordiska språks särdrag

Det finns en del som skiljer nordiska språk från övriga språk i den germanska språkfamiljen och en del av detta räknas upp under rubrikerna i detta avsnitt.

Förändringar under tidig urnordisk tid

Innan den stora synkopeperioden, som började på 500-talet, skedde en del förändringar i urnordiskan[5], som redan då kom att skilja nordiska språk från övriga germanska språk och som ännu lever kvar.

Bortfall av slutljudet n

Slutljudet n har fallit bort i de urnordiska slutljuden. Det gäller till exempel efter ordet i, som heter in på engelska, tyska, italienska, sardiska, friuliska och latin. Detsamma gäller verbens infinitivformer, till exempel känna, som heter kennen på tyska (ursprungligen med ett a framför n).[5]

I fornengelskan fanns också n bevarade i infinitiven, men i den senare engelskan föll sedan hela inifinitivändelsen bort i till exempel verbet fæstnian. Det motsvarar svenskans fastna, som har blivit fasten på modern engelska, (det första n:et är bibehållet). Ytterligare exempel på bortfall av bokstaven n i nordiska språk är ordet , som tidigare hette å (jämför satsen "å ena sidan"). Engelska och tyska motsvarigheter här är on och an. P:et i kommer från sammansättningen upp + å, uppå (jämför engelskans "upon"). En skillnad mellan väst- och östnordiska språk när det gäller bortfall av n som slutljud är ordet lögn på svenska (där n:et är bevarat), och där motsvarigheten heter lygi på isländska.

Även bortfall av m som slutljud har förekommit i danskan, norskan och isländskan. Det danska och norska ordet fra liksom det isländska frá hänger samman med ordet fram, liksom svenskans från och engelskans from. I forndanska förekom både fran och fra jämsides, men i fornvästnordiska har bara formen frá funnits. När det urnordiska fram föll bort, bildades formen frá. [6]

Bortfall av uddljudet w eller v

Uddljudet w har fallit bort framför u och o,[5][7] bland annat på grund av vokalens och konsonantens likheter (jämför engelskans o-liknande w), till exempel: orm, ulv, ull, under med flera, vars etymologiska motsvarigheter heter worm, wolf, wool, wonder på engelska och Wurm, Wolf, Wolle, Wunder på tyska.[8] Ett annat ord är ordet ord som på engelska och tyska heter word respektive Wort.[5][7] Detsamma gäller också etymologiskt orden orka, yrke, yrka på svenska och det fornisländska yrkia, som betyder "arbeta". De nordiska ordens motsvarigheter på engelska och tyska är work, Werk, Werken, würken med mera.[9] V:et har bibehållits i det svenska ordet verk, liksom i alla andra ord som börjar på va-, ve- eller vi- i svenska. Ytterligare ett exempel är ordet und på isländska. Und är en synonym till ordet "sår" och heter Wunde på tyska och wound på engelska.[7]

I isländska finns bevarade former i verbens tema där v har fallit bort. Till exempel heter ordet vunnit på isländska unnið (men vinna i infinitiv, det betyder bland annat "arbeta") och även i imperfekt plural unnum "vi arbetade" eller "vann". Det förekommer också i andra verbs tema, till exempel i verbet verða ("bli, varda") där "blivit, vorden" heter orðið, orðinn. Verben "vada" och "växa", vaða, vaxa på isländska har också till exempel imperfektformerna óð, óx i singular; uxum etc. i plural.[7]

Återkomst av w eller v som uddljud i nordiska språk

Så småningom uppstod åter ett initialt w-ljud framför o i danska, norska och isländska. I ord som började med wa- påverkade w-ljudet a (partiell assimilation), så att detta blev o. Sedan ändrades halvvokalen w till konsonanten v och den kvarstod framför o. På så sätt fick danskan och norskan orden vogn (av wagn), voks (av wax), da. vold och no. voll (av wall), vorde (av wartha, nysvenska varda). Utöver denna förändring fick norskan och danskan (liksom svenskan) på senare tid in en del lånord som börjar på vo-, som till exempel volt och volumen (volym). I isländska påverkade w-ljudet den långa vokalen á, så att den blev o. Exempel på detta är vog ("våg att väga med", av vág), vogur (bukt, av vágr), vopn (vapen, av vápn), vor (pronomen; av várr), vor (årstid, av vár), votur (våt, av vátr).[10]

Bortfall av w framför r i de västnordiska språken

Uddljudet w, v har fallit bort framför r i västnordiska språk. Vrå heter till exempel på isländska, vrede heter reiði; och vred heter reiður. Fler exempel här är ordet vräka som heter reka, vrak som heter rak (något efterlämnat och drivande, bland annat när det gäller hö), vrång som heter rangur, röng, rangt i de tre genusen (jämför engelskans wrong), vrida som heter ríða etc. Jämför engelskans uttal av wring, wreck, wrong med flera..[11]

Bortfall av uddljudet i eller j

Uddljudet j har fallit bort framför alla vokaler; till exempel i orden år, ok och i orden ung, yngre, yngst, som motsvaras av engelskans och tyskans year, Jahr, Joch, yoke, young, jung, jünger osv. [12]

Nordisk brytning

Det har funnits en tendens att lägga in bokstaven j framför en ursprunglig vokal. Detta har två olika orsaker. Det ena är att det beror på nordisk brytning, som innebär att en efterföljande vokal har skjutits in och "brutit" en monoftong (vokalen e) till en diftong. Denna brytning finns inte i de västgermanska språken, till exempel tyska och engelska. I andra fall kan det finnas en ursprunglig urgermansk diftong eu, som har utvecklats olika i de olika germanska språken.

När det gäller nordisk brytning, kan man tala om a-brytning och u-brytning. A-brytning har skett i ord som det isländska stjarna, stjärna på svenska, genom att ett a har skjutits in efter e. Resultatet blev stiarna. Genom i-omljud blev det stjärna i svenska och stjerne i danska, svenska och norska, medan isländska inte påverkades av i-omljud. Istället har det i vissa fall påverkats av u-omljud, så att den isländska motsvarigheten till tjärn heter tjörn. I de västnordiska språken är brytning mindre vanlig än i de östnordiska. Sålunda motvaras svenska stjäla, danska stjæle, av isländska och nynorska stela, liksom de svenska och danska/norska jag, jeg på nynorska motsvaras av eg.

Den andra formen av brytning, u-brytning, innebär att ett u har skjutits in efter e och har bildat former om miolk, biorn och hiort. Genom i-omljud blev biorn till björn i de östnordiska språken (och genom u-omljud till björn även i isländska). Miolk blev mjölk i svenska och nynorska samt mjólk i isländska. Hiort blev hjort i svenska och danska/norska, medan det genom u-omljud blev hjörtur i isländska.

En tredje brytning är w-brytning av kort y i de östnordiska språken. Det innebär att ett y som står före ngw eller nkw brutits till iu. Exempel på detta är urnordiska synkwa, som blev siunke siunka i danska och svenska. I danska omvandlades sedan siunke till synke genom i-omljud. I isländska blev synkwa till sykkva genom assimilation av n, och senare sökkva genom sänkning av y. På samma sätt har det fornisländska syngva blivit siunga i forndanska och fornsvenska. Ordet lyng på isländska har likaså blivit liung i de östnordiska fornspråken.[13]

Återkomst av i eller j som uddljud i nordiska språk

Alla urnordiska uddljudande halvvokaliska i försvann runt 500-talet e. Kr. Ett enda ord har vi kvar oförändrat sedan dess (bortsett från att i blivit j). Det är ordet ja (på färöiska och isländska ).

Ett initialt j-ljud uppstod så småningom åter framför vokalerna. Till största delen beror detta på att j bildades genom a-brytning, eller u-brytning. I isländska berördes inte ia av omljud, men istället blev io till genom u-omljud.

Exempel på ord som genomgått a-brytning: Ordet jag berördes inte av omljud i svenska, men däremot i danska och norska, jeg. I övrigt finns ett antal inhemska ord i de nordiska språken som börjar på jä-, je- och jæ-. Exempel från norska: Jerpe, jerv, jette, jevn. Motsvarande ord på svenska resp. danska heter järpe, jærpe och så vidare. På isländska finns orden jarðar- (jord-), jafn och jarl, (varav det sista är lånord i svenska).

Exempel på ord som genomgått u-brytning: Jord i svenska, norska och danska. I isländska börjar de ord som berörts av u-brytning med jö-, eftersom de också har förändrats genom u-omljud. Sådana ord är jörð (jord) och jökull ( jökel är lånord i svenska).[14][15]

De två inhemska ord som börjar med ju- har i urnordiska börjat med eu. Det är dels jul (isl. jól), som kommer av urnordiska *euhula och dels juver, som kommer av urnordiska *eudhr-.[16]

Rätt många ord som börjar på j har de nordiska språken (speciellt svenska, norska och danska) fått som lånord, till exempel jaga, jungfru, januari, juni, jesuit, jovialisk från tyska respektive latin.

Förändring av den urgermanska diftongen eu

Den urgermanska diftongen eu blev ofta monoftongen i i de västgemanska språken. I engelska blev stavningen ofta ee, som i deer, medan tyskan ofta har stavningen ie, som i Tier. I de nordiska språken blev eu till iu, så att till exempel det urgemanska deuza- blev diur. I svenska kvarstår det som djur, i isländska blev det dýr genom R-omljud, och i danska blev diur senare dyr genom i-omljud. Vidare har ordet tjuder, av urgemanska teuðra-, i isländska blivit tjóður, i norska tjor, och i danska tøjr. Verbet gjuta på svenska är dessutom en form som är lik den isländska formen gjóta, liksom njuta är likt njóta och skjuta är likt skjóta. När j har föregåtts av r har utvecklingen i isländska skilt sig från den som skett i svenska. När isländska har fått brjóta, krjúpa, rjóka och så vidare, har svenska, liksom danska, oftast fått y genom i-omljud. De tre isländska orden i exemplet motsvaras alltså av bryta, krypa, ryka på svenska. I lånordet djävul (från grekiska diábolos) har ia blivit djævel i danska och djevel i norska. Isländska har fått djöfull genom u-omljud.).[17]

Andra tidigt uppkomna skillnader

De särskilt för nordiska språk förekommande personliga pronomina han och hon, som inte har några ursprungliga pluralformer eller någon neutrumform. Motsvarigheterna i tyska och latin är: er, sie, es respektive is, ea, id. I de nordiska språken fungerar, sedan denna språkändring, de demonstrativa pronomina det, de, dem osv. som personliga pronomina i neutrum och plural istället för de ursprungliga formerna. Engelskan har dessutom importerat detta som lånord när det gäller pluralformerna they, them. På engelska är annars motsvarigheten i singular he, she, it. He är möjligen en äldre form än han, hon.

En annan tidig förändring som skedde var att urgermanska uu och ii i urnordiskan blev ggu och ggi. Till exempel:

  • hauuan>hagguan>hoggva, "hugga", (höggva på isländksa, jämför hauen på tyska).
  • dauuō>dogg (genitiv doggvar), "dagg", (dögg på isländska, jämför Tau på tyska).
  • triuuar>tryggr (ackusativ tryggvan), "trygg, trogen", (jämför treu på tyska).
  • aiia>aggia>egg, "ägg", (jämför Ei på tyska).
  • Friiō>Frigg, gudinnan Frigg, (jämför Friafornhögtyska).
  • tveir, tvær, tvö "två" på isländska, med genitiv tveggja (analogt utvecklat ur <tvai-iō).[18]

Senare förändringar

Bortfall av n

Bokstaven n har ofta fallit bort framför k, g och d, t; speciellt i de västnordiska språken. Exempel finns i imperfektformerna gick, fick, stack, sprack med flera. I tyskan motsvaras gick av ging och de ursprungliga infinitiverna för stack och sprack är stinga och springa. Det ena verbets tema, som ännu finns kvar i isländskan, blir alltså springa, spring, sprakk, sprungum, spryngi, sprungið. Sticka på svenska har alltså utvecklats ur imperfektformen stack. Till detta kommer också verbet dricka som heter drink och trinken på engelska och tyska, liksom orden tacka, tack som heter thank, danken, Dank osv. på engelska och tyska. I västnordiska språk (isländskan) har denna utveckling gått ännu längre. Verbet sjunka heter till exempel søkkva, sökkva i vissa norska dialekter och på isländska, likaså böjs bland annat verbet binda på isländska enligt följande tema: binda, bind, batt, bundum, byndi, bundið, det vill säga: batt har ersatt den svenska motsvarigheten band. Ännu ett exempel är att Frankrike heter Frakkland på isländska. I ortnamn i bland annat Bohuslän finns en liknande ljudutveckling: brant heter bratt, liksom klint heter klätt med mera. Det ursprungliga nk blir alltid kk och det ursprungliga nt blir alltid tt i de västnordiska språken.[19]

Referenser

Noter

  1. Holmberg, Anders and Christer Platzack (2005). "The Scandinavian languages". I The Comparative Syntax Handbook, redaktörer Guglielmo Cinque and Richard S. Kayne. Oxford och New York: Oxford University Press. Excerpt at Durham University.
  2. Sapir, Yair (2004). Elfdalian, the Vernacular of Övdaln. Conference paper, 18−19 juni 2004. Åtkomligt i format pdf i elektroniska arkivet vid Uppsala universitet.
  3. Bandle, Oskar (utgivare). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages. Walter de Gruyter, 2005, ISBN 311017149X.
  4. Lund, Jørn. Language. Publicerat online av det danska utrikesministeriet, Version 1-november 2003, hämtat 13 november 2007.
  5. 5,0 5,1 5,2 5,3 Arne Bengtsson, Vårt språks liv och historia 1963, s. 7.
  6. Elias Wessén, "Isländsk grammatik" 1961, sid. 39.
  7. 7,0 7,1 7,2 7,3 Elias Wessén, Isländsk grammatik 1961, s. 37.
  8. Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om ordet "ull").
  9. Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om orden yrkja och würken).
  10. Niels Åge Nielsen, Dansk etymologisk ordbog 1969, s. 460-470.
  11. Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk 1961, s. 61.
  12. Bengtsson 1963, s. 7 och Wessén 1961, s. 37 (den senare också om det engelska ordet yoke som betyder "ok").
  13. Elias Wessén, Svensk språkhistoria, del 1 1965, s. 25-27.
  14. Nielsen, Niels Åge, "Dansk etymologisk ordbog" 1969, s.460-470.
  15. Wessen, Elias, "Svensk språkhistoria", del 1, 1965, s. 25-27.
  16. Svensk etymologisk ordbok, s. 282-287
  17. Svensk etymologisk ordbok, se respektive ord som nämns
  18. Wessén 1961, s. 36.
  19. Iversen 1961, s. 50-51 och s. 55-56.

Litteratur

  • Arne Bengtsson, Vårt språks liv och historia, Bonniers – Svenska Bokförlaget, andra tryckningen, Albert Bonniers boktryckeri, Stockholm 1963;
  • Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, Lund 1918-20;
  • Ragnvald Iversen, Norrøn Grammatikk, Aschehoug & Co., sjätte reviderade upplagan, Aktietrykkeriet i Trondhjem, Oslo 1961;
  • Niels Åge Nielsen, Dansk etymologisk ordbog, Köpenhamn 1969;
  • Svenskt Ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003;
  • Sven B. F. Jansson, Isländsk-svensk ordbok, Íslenzk-Sænsk Orðabók, Rabén & Sjögren Bokförlag, Kungälv 1989, s. XX ff. - Förteckning över starka och oregelbundna verbs tema finns från s. XXIII och framåt. Verb där bokstaven v har fallit bort framför u och o finns främst på s. XXVIII, där verb som börjar med bokstaven v finns uppradade.
  • Elias Wessén, Isländsk grammatik, Norstedts – Svenska Bokförlaget, andra upplagan, Carl Bloms Boktryckeri A.-B., Lund 1961.
  • Elias Wessén, Svensk språkhistoria, del 1, Almqvist & Wiksell/Gebers förlag, 1965.

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg