Sergej Kirov
Från Rilpedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. Motivering: Propagandistisk, visar endast partilinjen från Stalin-tiden Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts. |
Sergej Mironovitj Kirov (urspr. Kostrikov), född 27 mars 1886 i Ursjum i guvernementet Vjatka, död 1 december 1934 i Leningrad, var en rysk kommunist och sovjetisk politiker.
Innehåll |
Barn- och ungdomsår
Kirovs uppväxttid i Ursjum, en av de mest avlägsna byarna i Uralområdet, belägen vid sumpmark och skogar, långt från varje järnvägsspår, var fylld av fattigdom och nöd. Guvernementet Vjatka var välanvänt av den ryska regimen som förvisningsplats för politiska brottslingar. Hit forslades t ex många dekabrister (anhängare av en revolutionär organisation i det tidiga 1800-tals-Ryssland), författaren Alexander Herzen samt satirikern Michail Saltykov-Sjtjedrin.
Många i dessa trakter levde under kronisk hunger och i ständig skuld och fick ge sig av till Sibirien eller Ural för att söka sin utkomst. Sergejs far, Miron Kostrikov, var en av dessa. Han gav sig av till Ural då Sergej var 4 år och försvann spårlöst. Försörjningen av Sergej, samt hans två systrar, låg nu ensamt på modern, Jekaterina Kusminitjna. Kusmonova, som hon kallades av sina grannar, tvingades till dagsverken och åtog sig allt tänkbart arbete för att skaffa mat åt sig själv och sina barn. Hon gick dock under i lungsot tre år efter sin makes död.
Nu var det upp till mormodern, Melania Avdejvna, att ta hand om barnen. Melania arbetade som barnsköterska i Ursjum men inte heller hennes krafter räckte till att försörja barnen. Sergej Kirov placerades således på barnhem, där han tillbringade åtta år. I barnhemmet började Kirovs skolgång. Tack varje goda betyg flyttades han upp flera klasser och blev senare, som 15-åring, antagen i en lägre teknisk skola i Kazan. Det var i denna stad som Kirov först knöt förbindelse med de illegala studentcirklarna. Under sina lov reste Kirov hem till Ursjum där han bland annat gjorde nära bekantskaper med politiskt förvisade. Han hade redan som pojke lärt sig revolutionära sånger av dem och nu kunde han diskutera samtiden med dem, samt erhålla revolutionär litteratur.
1904 avlade Kirov examen vid den tekniska skolan i Kazan och reste sedan till Tomsk i Sibirien, där han anställdes som ritare i stadsstyrelsen. Det var här Kirov blev revolutionär och anslöt sig till den illegala socialdemokratiska organisationen.
Kirov arbetade energiskt för den proletära revolutionen bland arbetarna och bönderna samt försvarade den leninska linjen då den mötte på motstånd från mensjeviker och revisionister.
Så kom 1905 och den blodiga söndagen, som gav eko över hela landet. Även i Tomsk förbereddes väpnade aktioner och med 10-12 gamla revolvrar ordnade man en väpnad demonstration genom staden. Demonstrationen blev dock överfallen av den lokala polisen och Kirovs vän, boktryckaren Kononov, dödades av gendarmernas kulor. Kononovs begravning följdes av tusentals personer och polisen vågade inte anfalla tåget. Några dagar efter demonstrationen häktades Sergej Kirov för första gången och gendarmerna rapporterade till sina befäl att ”Kirov ej lät sig påverkas i fängelset och ej fogade sig efter våra krav”.
Under hösten 1905 började järnvägsarbetarnas generalstrejk. Den 19-årige Kirov organiserade en kamptrupp av järnvägsarbetare, skaffade dem vapen samt lärde sig, tillsammans med dem, att bruka dessa vapen. Kirov förklarade också hur kampen inte enbart gällde dagskraven utan även störtandet av hela tsarismen.
I oktober 1905 gjorde tsaren stora eftergifter och många i det socialdemokratiska partiet (mensjevikerna) ville tona ner den revolutionära propagandan och menade att tiden för strejker och väpnade aktioner var förbi, nu skulle man satsa på val till duman. Kirov tillhörde minoriteten, som hävdade Lenins ståndpunkt, att det fortfarande gällde det väpnade upproret.
Under hösten 1905 iscensattes stora repressalier mot all revolutionär verksamhet i Ryssland. Socialdemokratiska partiavdelningar slogs sönder då medlemmarna häktades och Kirov tillbringade 2 år i fängelset, där han flitigt studerade allt han kunde få tag i. Sommaren 1908 utlöpte Kirovs fängelsestraff och han flyttade till Irkutsk där han återupptog förbindelserna med arbetarna samt återupprättade den sönderslagna partiorganisationen. Kirov måste dock återigen fly undan polisen och reste därför till Nordkaukasien och den avlägsna staden Vladikavkaz.
I Nordkaukasien
Två år innan Sergej Kirovs ankomst till Vladikavkaz hade den socialdemokratiska organisationen rivits upp av polisen. Medlemmarna hade häktats och skingrats. Kirov tog omedelbart upp partiarbetet igen och inriktade sig på järnvägsarbetarna samt arbetarna vid zinkverket. Steg för steg byggde han upp organisationen, under oerhört svåra förhållanden, och 1910 kunde han hålla sitt första arbetarmöte strax utanför staden. Inte mer än 15 man dök upp på det mötet. Under sin vistelse i Vladikavkaz studerade Kirov uppmärksamt den landsdel där han befann sig – alltså när han inte satt fängslad. Han besökte ofta stadens omgivningar, knöt bekantskap med bergsborna, ”samtalade länge med dem och klargjorde mycket för dem enkelt och lättfattligt – så enkelt som just Kirov kunde klargöra de mest invecklade saker.”[1]
Vid sidan av detta revolutionära, illegala arbete arbetade han som korrekturläsare och senare som medarbetare i den lokala tidningen ”Terek”. Men även i detta legala arbete förekom repressalier från myndigheternas sida. Tidningen ”Terek” publicerade artiklar, undertecknade S. Kirov, där författaren ivrigt gick till angrepp mot vad han kallade ”ultrareaktionärer och kapitalister”.
Då första världskriget utbröt kämpade bolsjevikerna – och Kirov – för att soldaterna skulle vända vapnen mot sina egna herrar och störta tsarismen och då februarirevolutionen bröt ut 1917 var Sergej Kirov ledare för bolsjevikgruppen i Terekområdet.
Ända sedan Kaukasien underkuvades av Ryssland hade kolonisationsmyndigheterna underblåst fiendskapen mellan kosackerna och bergsfolken i trakten, enligt den gamla devisen ”härska genom att söndra”. Kosackerna erhöll de bästa jordområdena och bergsfolken, tjetjener, ingusjer och osetiner, trängdes undan till steniga och karga landskap. Ständiga blodiga sammandrabbningar förekom folken emellan. Efter februarirevolutionen, då de revolutionära krafterna var starka, beslutade de kontrarevolutionära kosackofficerarna, bergsfurstarna, storbönderna och prästerna för att hetsa de olika folken i krig mot varann för att leda bort de fattiga bönderna från kampen för jord och bröd. Från och med sommaren 1917 organiserades i Vladikavkaz och omkringliggande byar, överfall och mord på ingusjer, osetiner och kosacker. Kontrarevolutionärerna spred amsagor och överdrev varje sammanstötning för att driva folken mot varann. Ingusjerna beväpnade sig och rustade till krig mot Vladikavkaz för att utkräva blodshämnd. Kirov ansåg att ett krig mellan nationaliteterna skulle innebära nederlag för revolutionen och han satte genast igång med att bekämpa alla slags provokationer folken emellan och begav sig till en ingusjby. Kulakernas och kontrarevolutionärernas agitation hade burit frukt och han satte livet på spel.
”Men Kirovs klara språk och främst hans djärvhet och beslutsamhet förfelade ej sin verkan, och han lyckades att förhindra det krig mellan nationaliteterna, som just var på väg att bryta ut. Kirov fann beröringspunkter mellan de fattiga ingusjerna och de revolutionärt sinnade bergsborna/.../”[2]
Kirov genomförde bolsjevikernas nationalitetspolitik, folken vände vapnen mot sina herrar istället för mot varann och Kirov fick till en försoning mellan de fientliga stammarna. Bolsjevikernas arbete började bära frukt; i början av oktober erövrade de majoriteten i Vladikavkazsovjeten och även Vladikavkazgarnisonen gick över på bolsjevikernas sida. Vladikavkazsovjeten valde Kirov till representant på den andra sovjetkongressen i Petrograd, dit han åkte och deltog i oktoberrevolutionen.
I Astrachan
Under sommaren 1918 mobiliserade de vita kontrarevolutionärerna med general Anton Denikin i spetsen med inbördeskrig som följd. Huvuddelen av Kirovs roll i inbördeskriget utspelades i Astrachan, en större stad vid Kaspiska havet. Kirov var där medlem av elfte Röda arméns revolutionära krigsråd.
Astrachan sågs som nyckeln till Kaspiska havet och de vita ville där förena sina trupper. Inför ett befarat nederlag beordrade Trotskij, som då var krigskommissarie, att Astrachan skulle utrymmas, men Kirov och XI:e armen lämnade in en protest till Lenin som svarade: ”Försvara Astrachan till det yttersta!”
Kirov lär ha sagt, på en partikonferens i Astrachan, att ”så länge det finns en enda kommunist i Astrachan-området förblir Volgas mynning sovjetland!”[3]
Astrachan försvarade sina skanser och de vita kontrarevolutionärerna kunde aldrig inta staden. Under hösten 1919 kunde Röda armén, förstärkt med nya trupper, gå till offensiv enligt en av Kirov utarbetad plan och man kunde besegra general Tolstovs trupper och senare även Denikin nära staden Kastornaja.
I Tbilisi och Baku
Efter att Kirov lett den delegation som i Riga slutit fred med Polen, i september 1920, återvände han till Nordkaukasien som medlem av bolsjevikernas centralkommités kaukasiska avdelning, och hans huvuduppgift var att upprättahålla freden mellan de olika folken samt att organisera sovjetmakten. Den 20 november 1920 kunde Terekområdets första folkkongress sammankallas. På kongressen uppläste Josef Stalin en deklaration om den autonoma bergsrepublikens bildande och omedelbart efter honom höll Kirov ett tal.
Kirov stod hela tiden på den leninska linjen gentemot Trotskij och trotskisterna och verkade för bolsjevikisk skolning av den partiavdelning där han verkade. Resultatet av detta blev att trotskisterna, på partiets distriktskonferens i Vladikavkaz, endast erhöll tre av sammanlagt 175 röster. Kirov blev där enhälligt vald som delegat till den tionde partikongressen och på denna kongress valdes han in i partiets centralkommité som suppleant.
I juli 1921 kom Kirov till Baku där han fram för allt hade två uppgifter. För det första att genomföra Lenins och Stalins nationalitetspolitik och därmed göra slut på de strider angående den nationella frågan som rådde bland Bakus kommunister. För det andra att återupprätta oljeindustrin i Baku som legat på is sen revolutionen. Vid sidan om detta reste Kirov frågor som t ex det ekonomiska stärkandet av Azerbajdzjans efterblivna lantbruksområden, höjandet av kulturnivån i de turkiska byarna, byggandet av arbetarbostäder och spårväg i Baku.
Transkaukasiens första stapplande steg mot socialism togs alltså under ledning av, inte bara Grigorij Ordzjonikidze, utan också av Sergej Kirov som, då han lämnade Baku i december 1925 för Leningrad fick följande omdöme i ett brev från Bakus bolsjeviker till leningradbolsjevikerna: ”I kamrat Kirov har ni kamrater, kommunister i Leningrad vunnit en fast, beprövad bolsjevik av Lenins gamla stam, den bästa och skickligaste ledare för er organisation.”[4]
I Leningrad
I Leningrad huserade sedan länge Grigorij Zinovjev, en person som skulle komma att bli dömd som landsförrädare och avrättad 1936. Zinovjev var vid tiden för Kirovs ankomst ledare för bolsjevikerna i Leningrad, men det hade från åtskilliga håll i partiets rapporterats om att Zinovjev misskött sina arbetsuppgifter och dessutom bildat en, till majoriteten inom partiet och centralkommitén, fientlig partifraktion tillsammans med Lev Kamenev och Trotskij.
För att ta itu med högerfraktionen skickades centralkommité-medlemmarna Vjatjeslav Molotov, Kliment Vorosjilov, Michail Kalinin, Petrovski samt Kirov själv och de mötte på starkt motstånd från zinovjev-anhängarna som bland annat försökte störa möten genom busvisslingar och skrål. De ditskickade representanterna för partiets CK talade dagligen i stadens fabriker, bland partimedlemmar, i kolchoser och bland komsomol-medlemmar och högerfraktionen förlorade så småningom all fast mark blands partiets gräsrötter. I enlighet med de breda partimassorna kunde därför alla Zinovjevs anhängare drivas bort från sina funktioner i partiet och de ersattes underifrån.
Sergej Kirov kom att bli oerhört populär bland Leningrads arbetande befolkning och han blev snart vald till ny ledare för bolsjevikpartiet i Leningrad. ”Kirov hade ännu för kort tid sedan varit okänd i Leningrad, men nu hälsades han på varje möte och efter varje tal med stormande, entusiastiska ovationer, likgiltigt om det var på ett fabrikskollektivmöte, ett fackförenings- eller komsomolmöte, en rayon- eller guvernementspartikonferens. Kirov auktoritet växte i allas ögon, och snart blev han Leningradproletärernas oumbärligaste, förtrognaste och käraste vän/.../”[5]
Kirov fortsatte bekämpa fraktioner inom partiet, om det så var höger- eller vänsterfraktioner, i enlighet med partimajoritetens linje. På sextonde partikongressen höll Kirov ett tal som han riktade mot högeroppositionens ledare: ”Ni måste karakterisera ert program på bolsjevikiskt sätt, utan att inlåta er på invecklade, teoretiska funderingar. Vi måste säga rent ut, att ert program i grund och botten är ett kulakprogram, vars genomförande sist och slutligen skulle leda till den proletära diktaturens undergång och till kapitalismens återupprättande.”[6]
Som medlem i SUKP(b):s politbyrå deltog Kirov även i utarbetandet av en rad teoretiska frågor, i frågor som rörde partiets historia etc.
Sergej satte också till sin uppgift att ta itu med Leningrads industrialisering. Han sa i december 1926 att man måste ”dirigera utvecklingen av Leningrads industri på så sätt, att man verkligen utnyttjar den möjlighet som finnes att förverkliga de allmänna partidirektiven om landets industrialisering, för att i våra fabriker igångsätta produktionen av maskiner och arbetsmaskiner på ett verkligt industriellt sätt.”[7] Under Kirovs år i Leningrad byggdes också, under hans dagliga uppsikt, en enorm mängd kraftverk och det var under Kirovs sista levnadsår, 1934, som hela Leningrad för första gången hade full tillgång till elektricitet.
Ett annat av Kirovs stora företag var skapandet av en gigantisk kultur- och vilopark för stadens alla arbetande på öarna i Leningrad.
Mordet
Sergej Kirov mördades av den partiopposition han varit med och ryckt undan fötterna på. Den första december 1934 tog sig mördaren, en ung trotskist, Leonid Nikolavej, in på partihögkvarteret i Leningrad med hjälp av ett gammalt, ogiltigt partikort och sköt Kirov. Utredningen av mordet ledde till avslöjandet av Leningradgruppen, en oppositionell terrorgrupp, som hade planerat mordet. Mördaren och hans kumpaner dömdes till döden, men utredningen ledde också till den s k Zinovjev-Kamenev-rättegången där en mängd högt uppsatta politiker blev dömda till fängelse, avrättning och förvisning för att ha haft kunskap om terrorgruppens syfte och existens utan att ha velat ingripa.[8]
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Sergej Kirov
Källor
- S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937
- Klasskampen under 1930-talet i Sovjetunionen - Utrensningarna i kommunistpartiet och de politiska rättegångarna, Mario Sousa, Göteborg : KPML(r), 2001, ISBN 91-7384-056-4
Referenser
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 14
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 16
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 20
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 29
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 32-33
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 35
- ↑ S. M. Kirov - Kort biografisk studie 1886-1934, B.P Posern, Stockholm 1937, s 35-36
- ↑ Klasskampen under 1930-talet i Sovjetunionen - Utrensningarna i kommunistpartiet och de politiska rättegångarna, Mario Sousa, Göteborg, 2001, s 14
