Från Rilpedia

Runor är benämningen på en uppsättning skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner.^[1] "Runraden" kallas futhark på grund av de sex första runornas ordningsföljd (jämför alfabet). De äldsta runfynden är från det sena 100-talet e.Kr. Runorna ersattes allteftersom, i Norden på 1000-1200-talet, av det latinska alfabetet även om runskriften länge levde kvar på sina håll. I Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat tryckte en lärobok med runor för skolbruk. Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas. Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen. Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.

Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken men med undantag för ungerska runor (Székely Rovásírás) brukar dessa inte tituleras eller klassificeras som runor.

Innehåll 1 Runornas ursprung 2 Äldre runor (urgermanska runor) 2.1 Gotiska runor 2.2 Anglofrisiska runor 2.3 Markomanniska runor 3 Yngre runor (skandinaviska runor) 4 Medeltida runor 5 Andra typer av runor 5.1 Begreppsruna 5.2 Bindrunor 5.3 Dalrunor 5.4 Lönnrunor 5.5 Manuskriptarunor 5.6 Stavlösa runor 6 Moderna runor 7 Ungerska runor 8 Orchonrunor 9 Unicode 10 Nazistisk runanvändning och modern runmagi 10.1 Armanenrunor, ariosofi och nazism 11 Bureus, Agrell och New Age 12 Se även 12.1 Kända runinskrifter 12.2 Olika typer av runor 12.3 Användningsområden 12.4 Övrigt 13 Referenser 13.1 Noter 14 Externa länkar

Runornas ursprung

Mycket litet är känt om runradens ursprung, men sannolikt är den inspirerad av något eller några av de klassiska alfabeten, såsom det grekiska, latinska eller etruskiska, ^[1] De olika runtecknen stämmer i många fall överens med bokstäver i klassiska alfabet. Man har hävdat att runorna utformades för att ristas i trä.^{[källa behövs]} En sak som tyder på det är att det inte finns några vågräta linjer i runtecknen; dessa skulle i så fall ha gått längs träets fibrer och blivit svårlästa.

En sen hypotes av John Troeng är att åtminstone fem runors utseende eventuellt skulle kunna associerats med arameisk-semitiska nabateiska tecken, ^[2][3] vilket då skulle förklaras med att runorna fördes upp till Skandinavien av före detta romerska trupper av blandat ursprung som bosatte sig intill vad som motsvarar dagens Danmark, och som upprättat handel vid sidan av att införa runorna.

Äldre runor (urgermanska runor)

Äldsta varianten av runor innehåller 24 tecken och de äldsta fynden är enligt Riksantikvarieämbetet sannolikt från 300-talet e. Kr. Denna runrad var en företeelse som utbredde sig över hela det germanska språkområdet, men som har speciella koncentrationer i Tyskland, Danmark och Sverige. Den gotländska Kylverstenen är det äldsta fyndet av en fullständig urgermansk futhark. Futharken är indelad i tre "ätter":

Varje runas namn började med inledningbokstaven utom femtonde och tjugoandra runorna (algiz och iŋwaz) vars ljud aldrig förekom i början av ord. Symboler som θ eller þ uttalades som i engelskans that eller thing och motsvaras av "d" eller "t" i nusvenska. De finns över 300 bevarade inskrifter med denna futhark varav de äldsta är inskriptioner på små föremål som vapen och smycken.

Gotiska runor

Se även: Wulfila

En förr accepterad teori som numera anses förlegad, är att runorna utvecklades ur det gotiska alfabetet ^{[källa behövs]}. De fåtaliga fynd finns det inget som styrker denna teori, då gotiska runinskrifter använder en klassisk 24-stavig futhark.

I den gotiska kulturkretsen ersattes den 24-staviga futharken med det Gotiska alfabetet (huvudsakligen baserad på grekiska alfabetet) direkt utan mellansteg. Vissa tecken i det gotiska alfabetet har dock ett utseende som direkt verkar ha inspirerats av runor, främst uraz av uruz och fe ur fehu.

Anglofrisiska runor

En utvidgad runskrift, anglofrisiska eller anglosaxiska runor, med 28 tecken (senare utvidgat till 33), brukades från 400-talet och spreds senare till England. Inskrifter med dessa runor finns mest i Storbritannien, och futharken återfinns bland annat på Themsensvärdet, Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).

Markomanniska runor

I De Inventione Litterarum, en text som enligt Benediktermunken Hrabanus Maurus baserar sig på källor från 7-800-talets karolingska rike, finns ett runalfabet bevarat som av hävd brukar kallas det markomanniska, även om det inte finns någon direkt koppling till markomannerna. Runalfabetet består till synes av en blandning av äldre germanska och anglosaxiska runor. Alfabetet brukar antas vara ett tidigt försök att hitta runor ekvivalenta till det latinska alfabetets bokstäver.

Yngre runor (skandinaviska runor)

Huvudartikel: Futhark

De yngre runorna är de "vanliga runorna" som användes under vikingatiden. Den återfinns i Skandinavien och i områden från fornnordiska bosättningar från 800-talet fram till medeltiden. De består av en reducerad version av den 24-typiga futharken och innehåller 16 tecken. Detta innebär att många av runorna fick representera flera olika fonem. Att runraden blivit kortare och inte längre är på ett sätt en paradox då de nordiska språken vid denna tid fått in många nya ljud som inte kunde skrivas med den gamla 24-staviga runraden.^[4] Det finns mycket få inskrifter från övergångstiden mellan äldre och yngre runraden vilket gör det svårt att säga hur övergången skett. Det finns två varianter av runorna, långkvistrunor (normalrunor) och kortkvistrunor.

Långkvistrunor eller normalrunor (kallas ibland missvisande danska runor) brukades sannolikt från 800-talet och framåt i Danmark, senare även i Sverige. Inskrifter finns på bland annat Görlevstenen. Kortkvistrunor (ibland felaktigt kallade svensk-norska runor) brukades sannolikt under 800-talet i det idag är Sverige och Norge. Inskrifter finns på bland annat Rökstenen som har världens längsta runinskrift.

Långkvistrunorna är de vanligast förekommande på runstenar. De användes antagligen som en mer högtidlig form på exempelvis minnesmärken medan kortkvistrunor användes för att skriva vardagliga meddelanden som ristades i trä.^[5] Det finns nästan 3000 inskrifter med yngre runraden i Sverige varav de flesta är från år 950-1100.

Medeltida runor

Under medeltiden utvecklades en modifierad runrad med bland annat stungna runor. Syftet med den nya runraden var att man skulle kunna återge alla relevanta fonetiska ljud som fanns i språket vid denna tid och att kunna återge de icke-fonetiska latinska tecknen c, q och z. Se även Codex Runicus. Runorna hade vid denna tid börjat ställas i alfabetisk ordning och kallas därför för runalfabet, och inte futhark.

Medeltida runor.

Andra typer av runor

Begreppsruna

En begreppsruna är en runa som enskilt har en betydelse via dess namn. Till exempel användes ofta t-runan för att symbolisera guden Tyr (till exempel på gotländska Kylverstenen). Ett annat exempel är på Stentoftenstenen i Blekinge där man kan läsa "Hådulf gav j", där j-runan står för jara, vilket betyder god tillväxt.

Bindrunor

En bindruna består av ett flertal runor som satts samman på en gemensam stav.

Dalrunor

Dalrunor är en form av runor som användes i Dalarna fram till 1900-talets början.

Lönnrunor

Lönnrunor är ett sätt att skriva runor så att man kan gömma textens innehåll (ett slags chiffer) för att ibland göra det svårt att läsa men ibland även för dekorationens skull.

Två exempel på lönnrunor är isrunor och korsarmsrunor.

Manuskriptarunor

Manuskriptarunor, av latinets 'runica manuscripta', är runor som skrivits med penna på pergament eller papper. Ett känt exempel på en hel handskrift i manuskriptarunor är Codex Runicus, Skånelagen.

Stavlösa runor

Stavlösa runor, även kända som hälsingerunor, är en variant av runskrift där huvudstavarna är bortrationaliserade, varpå skriften består av streck och punkter med olika lutning, längd och höjdplacering.

Litteratur

• René Derolez: Runica manuscripta (Brugge, 1954).

Moderna runor

Nutida runristare har utvecklat en variant av runorna för att få med alla tecken som behövs för att skriva nutida svenska.^{[källa behövs]}

Modern runrad.

Ungerska runor

Ungerska runor är inte besläktade med de germanska, men kallas ändå runor på grund av likheten med de germanska. Av vad som är känt är majoriteten skrifter med ungerska runor förstörda av Stefan I av Ungern (975-1038), eftersom de ansågs "hedniska", men skriftsystemet brukades ända in till 1850-talet i Transsylvanien.

Orchonrunor

Runliknande tecken av turkiskt ursprung, (Orchon), kallas ibland lite missvisande för orchonrunor.

Unicode

I Unicode (den framväxande teckenkodningen för alla världens skriftspråk) är sammanlagt 81 teckenkoder allokerade: 75 är runor, tre skiljetecken och resterande tre tecken som användes i runstaven (skandinaviska kalendern). Tecknen spänner över området 16A0 - 16FF (hexadecimalt). För att se de nedanstående tecknen behöver du ha en unicodefont som stödjer runor installerad, till exempel Junicode^[6], Free Mono, Caslon Roman^[7] eller Code2000.

Runa	HTML	Bokstav	Runa	HTML	Bokstav	Runa	HTML	Bokstav
ᚠ	ᚠ	Fehu Feoh Fe F	ᚹ	ᚹ	Wunjo Wynn W	ᛒ	ᛒ	Berkanan Beorc Bjarkan B
ᚡ	ᚡ	V	ᚺ	ᚺ	Haglaz H	ᛓ	ᛓ	Short-Twig-Bjarkan B
ᚢ	ᚢ	Uruz Ur U	ᚻ	ᚻ	Haegl H	ᛔ	ᛔ	Dotted-P
ᚣ	ᚣ	Yr	ᚼ	ᚼ	Long-Branch-Hagall H	ᛕ	ᛕ	Open-P
ᚤ	ᚤ	Y	ᚽ	ᚽ	Short-Twig-Hagall H	ᛖ	ᛖ	Ehwaz Eh E
ᚥ	ᚥ	W	ᚾ	ᚾ	Naudiz Nyd Naud N	ᛗ	ᛗ	Mannaz Man M
ᚦ	ᚦ	Thurisaz Thurs Thorn	ᚿ	ᚿ	Short-Twig-Naud N	ᛘ	ᛘ	Long-Branch-Madr M
ᚧ	ᚧ	Eth	ᛀ	ᛀ	Dotted-N	ᛙ	ᛙ	Short-Twig-Madr M
ᚨ	ᚨ	Ansuz A	ᛁ	ᛁ	Isaz Is Iss I	ᛚ	ᛚ	Laukaz Lagu Logr L
ᚩ	ᚩ	Os O	ᛂ	ᛂ	E	ᛛ	ᛛ	Dotted-L
ᚪ	ᚪ	Ac A	ᛃ	ᛃ	Jeran J	ᛜ	ᛜ	Ingwaz
ᚫ	ᚫ	Aesc	ᛄ	ᛄ	Ger	ᛝ	ᛝ	Ing
ᚬ	ᚬ	Long-Branch-Oss O	ᛅ	ᛅ	Long-Branch-Ar Ae	ᛞ	ᛞ	Dagaz Daeg D
ᚭ	ᚭ	Short-Twig-Oss O	ᛆ	ᛆ	Short-Twig-Ar A	ᛟ	ᛟ	Othalan Ethel O
ᚮ	ᚮ	O	ᛇ	ᛇ	Iwaz Eoh	ᛠ	ᛠ	Ear
ᚯ	ᚯ	Oe	ᛈ	ᛈ	Pertho Peorth P	ᛡ	ᛡ	Ior
ᚰ	ᚰ	On	ᛉ	ᛉ	Algiz Eolhx	ᛢ	ᛢ	Cweorth
ᚱ	ᚱ	Raido Rad Reid R	ᛊ	ᛊ	Sowilo S	ᛣ	ᛣ	Calc
ᚲ	ᚲ	Kauna	ᛋ	ᛋ	Sigel Long-Branch-Sol S	ᛤ	ᛤ	Cealc
ᚳ	ᚳ	Cen	ᛌ	ᛌ	Short-Twig-Sol S	ᛥ	ᛥ	Stan
ᚴ	ᚴ	Kaun K	ᛍ	ᛍ	C	ᛦ	ᛦ	Long-Branch-Yr
ᚵ	ᚵ	G	ᛎ	ᛎ	Z	ᛧ	ᛧ	Short-Twig-Yr
ᚶ	ᚶ	Eng	ᛏ	ᛏ	Tiwaz Tir Tyr T	ᛨ	ᛨ	Icelandic-Yr
ᚷ	ᚷ	Gebo Gyfu G	ᛐ	ᛐ	Short-Twig-Tyr T	ᛩ	ᛩ	Q
ᚸ	ᚸ	Gar	ᛑ	ᛑ	D	ᛪ	ᛪ	X

Runa	HTML	Skiljetecken
᛫	᛫	Punkt .
᛬	᛬	Multiple Punctuation (:)
᛭	᛭	Cross Punctuation (+)
Runa	HTML	Gyllental*
ᛮ	ᛮ	Arlaug (gyllental 17)
ᛯ	ᛯ	Tvimadr (gyllental 18)
ᛰ	ᛰ	Belgthorn (gyllental 19)

^*Gyllentalen är tre ytterligare runor för att representera talen 17-19, utöver 1-16 som representeras av de 16 bokstäverna i yngre runraden.

Nazistisk runanvändning och modern runmagi

Armanenrunor, ariosofi och nazism

Den yngre futharken inspirerade till en nyutvecklad sorts runmagi i början av 1900-talet, via framförallt den österrikiske ockultisten Guido von List (1848-1919). von List hävdade att han fått en sann uppenbarelse rörande runornas hemlighet under en ögonoperation. Från 1902 och fram till sin död arbetade han frenetiskt på sina armanenrunor och sitt så kallade "Armanentum", det vill säga en grupp av förkristna nordiska visa män som arbetade med det som kom att kallas ariosofi, en kombination av runmystik och rasistisk ockultism. Enligt von List var också armanernas viktigaste symbol swastikan, hakkorset. Detta i kombination med von Lists fascination för antisemitism skapade grogrunden för de extremt högerorienterade ockulta grupperna Thulesällskapet och Germanen Orden.

von Lists 18-typiga runrad är till större delen baserad på den yngre futharken, med vissa namn och ljudvärden tagna från den anglosaxiska futhorcen. De två sista runorna, Eh och Gibor, som lagts till den yngre futharken, är tagna från de anglosaxiska Eoh and Gyfu. Bortsett från dessa runor, och en flyttad man-runa (från nummer 13 till 15), är runsekvensen identisk med den yngre futharken. Runformerna är dock ibland spegelvända:

1. Fa (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
2. Ur (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
3. Thurs (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
4. Os (en spegelvänd version av yngre futharkens Os)
5. Rit (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
6. Ka (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
7. Hagal (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
8. Nauth (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
9. Is (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
10. Ar (överensstämmer med yngre futharkens kortkvistmotsvarighet)
11. Sig (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
12. Tyr (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
13. Bar (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
14. Laf (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
15. Man (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet)
16. Yr (överensstämmer med yngre futharkens motsvarighet men med ljudvärdet "i")
17. Eh (namnet är taget från den anglosaxiska futhorken, runformen liknar yngre futharkens Ar)
18. Gibor (namnet liknar den anglosaxiska futhorkens Gyfu)

Armanenrunor inspirerade efterföljaren Siegfried Adolf Kummer till sina idéer kring ett slags "runyoga", presenterad i Heilige Runenmacht (1932). Det är Kummers idéer som ligger till grund för många nutida runmagikers användande av armenanrunor. Kummer förstärkte bland annat von Lists rasistiska idéer och skapade en gruppering kallad "Sammanslutningen av osynliga arier".^[8] Det är troligt att Adolf Hitler fått mycket av sin nazisymbolinspiration från de ockulta grupperingarna i Wien, framförallt den "Kosmiska kretsen" kring antisemiten och ockultisten Alfred Schuler, som i München lanserade svastikan för Hitler.^[9] Exempel på runor är sowil/sól-runan som omtolkades till en "sig-runa" (seger-runa), och som därmed blev symbol för "striden, segern och solens kraft". Den har används av bland annat SS och Svensk socialistisk samling. På liknande sätt har iwaz-runan omtolkats till "vargfälla" och mannaz/man-runan till "livet" och till "motstånd". ^[10]

von Lists ariosofi och armanenrunor överlevde Andra världskriget och har visat sig populära inom nynazistiska ockultistiska grupper, och även hos Adolf Schleipfers Armanenorden 1976 och Jürgen Riegers Artgemeinschaft. Vissa andra nutida teoretiker, som Savitri Devi, Miguel Serrano och Karl Wiligut rubriceras ibland som ariosofiker. Ett svenskt exempel på överlevande ariosofi med runmagi är boken Nordisk magi av Karl Gungner (pseudonym för Åke Bylund) där det bland annat talas om utomjordiska arier - tankar som är besläktade med von Lists efterföljare, nazistiske tänkaren Lanz von Liebenfels' böcker.

Armanenrunorna genomgick också en reningsprocess efter andra världskriget, som gjorde att de kunde användas även av ickenazistiska ockultister och new age-grupperingar. Framför allt var Karl Spiesberger engagerad med att reformera runsystemet och rensa det från rasistiska drag av typen von List och Kummer.^[11] Spiesberger placerade hela runsystemet i ett "pansofiskt" eller "ecklesiastisk" kontext för att rädda det.^[12] På senare tid har Karl Hans Welz,^[13][14] Stephen E. Flowers, Adolf Schleipfer, Larry E. Camp och Victor Ordell L. Kasen^[15] fortsatt arbetet med att försöka lösgöra armanenrunorna från varje konnotation till rasism, antisemitism och de tänkare som faktiskt uppfann armanenrunorna.

När det gäller runmagi inom new age och ockulta kretsar i ett internationellt perspektiv utövar armanenrunorna och arvet efter von List fortfarande störst inflytande.

Bureus, Agrell och New Age

En annan, mindre spridd, linje av modern runmagi kan sägas utgå från dels Johannes Bureus runologiska idéer på 1600-talet kring en så kallad "Adulruna" och runkabbala, samt Sigurd Agrells uthark-teori från 1930-talet. Då dessa idéer i grunden saknar beröringspunkter med antisemitism och Guido von List har de blivit allt mer populära i ockulta New Age-kretsar som till exempel den svenska grupperingen Dragon Rouge, där grundaren Thomas Karlsson gett ut böcker kring både Bureus och Agrells runidéer (även på engelska). Till denna linje av runmagi hör även författaren Atrid Grimssons (pseudonym för Jörgen Eriksson) Runmagi och shamanism (1990) som bland annat utgår från Agrells uthark-teori och blandar den med healing och modern shamanism.

Se även

• Alfabet
• Futhark
• Runologi
• Runsten
• Samnordisk runtextdatabas
• Sveriges runinskrifter
• Uthark

Kända runinskrifter

• Alfabetisk lista över runstenar
• Björketorpsstenen
• Charnayspännet
• Hunnestadsmonumentet
• Kylverstenen
• Rökstenen
• Sparlösastenen
• Codex Runicus
• Kensingtonstenen (falsarium)

Olika typer av runor

• Begreppsruna
• Bindruna
• Dalrunor
• Hälsingerunor
• Lönnrunor
• Manuskriptarunor
• Punktrunor
• Svensk runrad från 1000-talet

Användningsområden

• Runkalender
• Runmagi
• Uthark-teorin

Övrigt

• Bomärke
• Fornpermiska alfabetet
• Ungerska runor
• Orchoninskrifterna
• Cirth

Referenser

Noter

1. ↑ ^{1,0 1,1} Gertrud Pettersson: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund 2005, Andra upplagan, sid. 52. ISBN 91-44-03911-5. 
2. ↑ Forskning och Framsteg nr 3/04 sid 8. Henrik Höjer
3. ↑ A Semitic origin of some runes, by John Troeng
4. ↑ Gertrud Pettersson: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund 2005, Andra upplagan, sid. 53. ISBN 91-44-03911-5. 
5. ↑ Gertrud Pettersson: Svenska språket under sjuhundra år, Studentlitteratur, Lund 2005, Andra upplagan, sid. 54. ISBN 91-44-03911-5. 
6. ↑ http://junicode.sourceforge.net/
7. ↑ en:Caslon Roman
8. ↑ "Naturligt - övernaturligt", Ferstling, Poul, Forum 1997, ISBN 91-37-09486-6, kapitel "Ockulta vetenskaper", sid 162-164
9. ↑ "Stefan George och andra studier", Sven Stolpe, Bonniers 1956, kapitel "Kosmikerna", sid 61-63
10. ↑ "Runor", Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 1998, ISBN 91-88930-32-7, kapitel "Nazisternas missbruk av runorna", sid 217-218
11. ↑ Spiesberger, Karl Der erfolgreiche Pendel-Praktiker (1962).
12. ↑ Flowers, Stephen, (Edred Thorsson) Futhark: A Handbook of Rune Magic. (York Beach, Maine 1984) ISBN 0-87728-548-9 s.16.
13. ↑ [1]; [2].
14. ↑ Knights of Runes [3]
15. ↑ Kasen, Victor Ordell L. 'Personlig hemsida'

Externa länkar

• Erik Brates Sveriges runinskrifter (1928) på Projekt Runeberg
• Johan Göranssons Bautil, det är: alle Svea ok Götha rikens runstenar (1750) via Sveriges depåbibliotek
• Runskrift hos Riksantikvarieämbetet
• J.H. Looijenga (1997). ”Runes around the North Sea and on the Continent AD 150-700”. Groningen universitet. http://irs.ub.rug.nl/ppn/163895791. 
• C-uppsats om de tidigaste svenska runblecken (i PDF-format)