Från Rilpedia

Mao Zedong

200px
Ämbetsperiod(er):
1954–1959 (President) 1943–1976[1] (Ordförade i KKP)
Företrädare:	Ingen
Efterträdare:	Liu Shaoqi
Födelsedatum:	26 december 1893
Födelseplats:	Shaoshan, Hunan
Dödsdatum:	9 september 1976
Dödsplats:	Peking
Maka:	Luo Yixiu Yang Kaihui He Zizhen Jiang Qing
Politiskt parti:	Kinas kommunistiska parti

Mao Zedong ( 毛泽东 (info), pinyin Máo Zédōng, Wade-Giles Mao Tse-tung), född 26 december 1893 i Shaoshan, död 9 september 1976 i Peking, var Kinas ledare från det kommunistiska maktövertagandet 1949 till sin död 1976.

Mao var en marxistisk teoretiker, politiker och revolutionär samt ordförande för det kinesiska kommunistpartiet från 1943. Han var Kinas de facto ledare från 1949 till sin död 1976 och var även förste president ("ordförande") i Folkrepubliken Kina åren 1954–1959.

Innehåll 1 Födelse och uppväxt 2 Inbördeskrig och inrikespolitik 2.1 Jiangxisovjeten, den långa marschen och inbördeskrig 2.2 Maos tal i Yan'an och kulturpolitiken 2.3 Jordreformen 2.4 "Låt hundra blommor blomma" och Kampanjen mot högerelement 2.5 Stora språnget 2.6 Lushankonferensen och Maos flytt till "andra linjen" 2.7 Kulturrevolutionen 3 Utrikespolitik 3.1 Mao väljer sida 3.2 Besök i Moskva 3.3 Koreakriget 3.4 Polen och Ungern 3.5 Brytningen med Sovjetunionen 3.6 Mötet med Nixon 4 Död 5 Maoism 6 Familj 7 Skrifter av Mao Zedong 8 Källor 9 Noter 10 Biografier 11 Externa länkar

Födelse och uppväxt

Mao föddes i byn Shaoshan. Han föddes på en fattig bondgård och uppfostrades till att bli en rik bonde och kornleverantör. Som barn gick Mao i sin bys grundskola där han skaffade baskunskaper om klassisk kinesisk litteratur. Som tonåring lämnade han sin familj för att studera på en bättre skola i grannlandet och senare på lärarhögskolan i Changsha.

Inbördeskrig och inrikespolitik

Se även: Kinas historia.

Mao Zedong var en av grundarna av Kinas kommunistparti (KKP) som bildades i Shanghai 1921. Från år 1927 var han en av ledarna för de kommunistiska grupper som kämpade i det kinesiska inbördeskriget mot nationalisterna (Guomindang) under Chiang Kai-shek.

Jiangxisovjeten, den långa marschen och inbördeskrig

I Jiangxi bildades 1931 Kinesiska sovjetrepubliken, även kallad Jiangxisovjeten, med Mao som ordförande. Statsbildningen varade till 1934 då Guomindangtrupper belägrade dess huvudstad Ruijin. Kommunisterna lämnade Jiangxi och påbörjade "den långa marschen" till Shaanxi. Under "den långa marschen" framträdde Mao efter januari 1935 som den främste kommunistledaren. Han hade redan nu informellt börjat kallas för ”Ordförande Mao”, inte för att han redan var ordförande i kommunistpartiet (en sådan post fanns inte vid denna tid), utan med anledning av hans ordförandeskap i regeringen för Jiangxisovjeten. Det var inte förrän den 20 mars 1943 som Mao formellt blev det kinesiska kommunistpartiets ordförande, först med den fulltändiga titeln "Ordförande i partiets Politbyrå" och sedan, när denna post skapades vid den sjunde partikongressen 1945, som "Ordförande i partiets Centralkommitté".^[2]

Åren 1937–1945 var Kina i krig med Japan. Det gjorde att inbördeskriget mellan kommunister och nationalister tillfälligt minskade i styrka och man bildade en "Andra enhetsfront" för att gemensamt bekämpa de japanska angriparna. Samarbetet var dock i realiteten minimalt; fortfarande pågick strider mellan nationalister och kommunister. Kommunisterna var dock inblandade i få sammandrabbningar med Japanerna. USA såg Chiang Kai-shek som en viktig allierad och stödde nationalisterna samtidigt som kommunisterna fick omfattande stöd från Sovjetunionen. Inbördeskriget flammade upp igen efter andra världskriget, och nu stödde USA öppet Chiang mot kommunisterna. Till en början hade nationalisterna framgångar med sin styrkor som var både mer stridstränade, bättre utrustade och i större nummerär. Under vapenvilan sommaren 1946 fraktades omfattande mängder krigsmateriel in i kommunisternas bas i Manchuriet, som gränsade till Sovjetunionen. Denna vapenvila var en vändpunkt i kriget och kommunisterna började få övertaget.

Chiang Kai-shek avgick formellt som president 21 januari 1949 efter att nationalisterna lidit svåra förluster. Folkrepubliken Kina proklamerades 1 oktober 1949, men striderna fortsatte. Den 10 december flydde Chiang Kai-shek med de flesta av sina trupper till Taiwan, där han fortsatte att hävda att hans regering var den verkliga representanten för Kina. ("Nationalistkina" innehade Kinas plats i FN ända till 1971.) De sista striderna avslutades i maj 1950 med att kommunisterna övertog ön Hainan.

Maos tal i Yan'an och kulturpolitiken

Den 2 maj 1942 höll Mao ett tal som kan läsas i "Föreläsningar om litteratur och konst". Konsten och litteraturen måste tjäna revolutionen. De politiska kriterierna överordnas de konstnärliga. "Det vi kräver är en enhet av politik och konst, enhet av innehåll och form, enhet av revolutionärt politiskt innehåll och en så fulländad konstnärlig form som möjligt."^[3]

Jordreformen

Mao genomförde en jordreform, som först gav mark åt 300 miljoner bönder. Efter 1953 påbörjades dock en kollektivisering av jordbruket enligt socialistisk modell, och denna hade i princip genomförts i hela landet (med undantag av de regioner som beboddes av olika etniska minoriteter) år 1957. P.g.a. bristande underhåll och avsaknad av nödvändiga investeringar var infrastrukturen på landsbygden i form av flodvallar, dammar och kanaler vid denna tidpunkt svårt förfallen. Mao beordrade då, delvis i ett försök att påskynda utvecklingen och moderniseringen av jordbruket vad han kallade det Stora språnget som innebar att s.k. folkkommuner bildades runt om i Kina och dessa ansvarade för att de landsbygdebefolkningen med handkraft skulle reparera infrastrukturen. Detta skedde också, men till en kostnad i människoliv som var ohygglig. Det misslyckade Stora språnget utmynnade i en omfattande svältkatastrof och ekonomiskt misslyckande.^[4]

"Låt hundra blommor blomma" och Kampanjen mot högerelement

I januari 1956 lade Kinas premiärminister Zhou Enlai fram en rapport inför partiets centralkommitté om de intellektuellas passivitet. Den 2 maj lanserade Mao sin slogan "Låt hundra blommor blomma och låt hundra tankeskolor tävla!" (baihua qifang, baijia zhengming). Det propagerades för en fri debatt och Mao uppmuntrade personligen till kritik av statsmakten. Under andra halvåret 1956 fick Mao till en början mycket lite gensvar, och det var först efter dett att han hållit ett tal den 27 februari 1957^[5] (av vilket bandupptagningar och en oredigerad utskrift distribuerades internt till bl.a. högskolor och forskningsinstitut) om lösningen av s.k. motsättningar bland folket, som en stor mängd brev med kritik och uppmaningar till förändringar inkom till de styrande och böcker och debattartiklar började skrivas. Debatten hade i början på juni 1957 blivit så livlig att Mao tvingades backa. En stort upplagd kampanj mot "högerelement" startades och kritikerna, uppemot 500 000 personer, stämplades som högerelement och tvingades till självkritik. Många av dem förvisades sedan till avlägsna trakter, degraderades eller trakasserades på andra sätt och stämplingen som högerelement låg kvar över dem även genom den senare kulturrevolutionen.^[6]

Stora språnget

Huvudartikel: Stora språnget

1958 tillkännagav Mao den andra femårsplanen för folkrepubliken Kina. Den kallades "Det stora språnget framåt" och syftade till att Kina industriellt och ekonomiskt först skulle "överträffa Storbritannien" och sedan "hinna upp USA" (chao-Ying gan-Mei). Båda målen antogs kunna nås inom en 15-årsperiod. Den kanske mest kända beståndsdelen i Det stora språnget var stålproduktionsförsöken även om reformförsök på landsbygden var de mer direkta orsakerna till den svältkatastrof som drabbade landet 1959-61. Historiker beräknar att mellan 15 och 46 miljoner människor dog till följd av det stora språnget.^[7] Kina under Maos ledning såg i slutet av 1950-talet med viss avund på Sovjets stora och kvalitetsmässigt överlägsna stålproduktion. Mao ansåg att stålproduktion och -export utgör en av grunderna i en stabil ekonomi och därmed lades mycket vikt vid stålproduktionsförsöken.

Arbetare och studenter uppmanades att samla in oanvänt järnskrot och gemensamt bygga "bakgårdsmasugnar" för att smälta järnet och göra det till stål. Man beräknade att det byggdes 600 000 bakgårdsmasugnar under denna tid. Den samlade bilden av Det stora språnget är att alltför mycket resurser koncentrerades på detta försök att skapa stål med tvivelaktigt resultat samtidigt som annat försummades i kommunerna.^[7]

Lushankonferensen och Maos flytt till "andra linjen"

Vid ett möte med andra partiledare och medlemmar i Politiska byråns ständiga utskott i kurorten Lushan i Jiangxiprovinsen i juli 1959 diskuterade Mao med sina kollegor hur man bäst skulle kunna komma till rätta med flera av de problem som uppstått p.g.a. Stora språnget och då i första hand obalansen i ekonomin. Den 14 juli överlämnade försvarsministern Peng Dehuai ett personligt brev till Mao i vilket han i mycket försiktigt valda ordalag höll honom i första hand ansvarig för problemen, något som Mao dock inte på detta sätt kunde acceptera. Maos motdrag blev att distribuera kopior av Pengs brev till de andra i ledarskapet och uttala ett mycket skarpt formulerat och personligt fördömmande av Peng. I en extremt spänd atmosfär under resten av juli ställde sig allt fler ledare på Maos linje, och vid ett hastigt kallat Centralkommittéplenum i Lushan de två första veckorna i augusti avsattes Peng och tre andra högt uppsattta medlemmar av partiet som sades haft “samröre” med honom. Till ny försvarsminister utsågs Lin Biao. En viktig följd av konfrontationen mellan Mao och Peng blev att det Stora språngets politik nu i stället för att modereras snarare under en tid intensifierades, och dess kritiker avfärdades som “högeravvikare”. Det skulle dröja ytterligare två år innan Mao på allvar började backa ned från sina utopiska planer på att genom ett enda stort “språng” lyfta Kina in i kommunismen på bara några år. Fr.o.m. 1962 hävdade Mao senare att han i praktiken hade dragit sig tillbaka till den s.k. "andra linjen" och låtit i första hand Liu Shaoqi och Deng Xiaoping leda landet. Men när Mao 1966 inledde den s.k. kulturrevolutionen var det i hög grad för att åter ta kommandot och visa vem som egentligen ledde Kina.

Kulturrevolutionen

Huvudartikel: Kulturrevolutionen

Mao inledde Kulturrevolutionen år 1966 vid ett möte med partiets centralkommitté; den pågick till 1976. Den handlade officiellt om att rensa upp Kina från kapitalister och borgerligt tänkande inom alla samhällsområden. Kulturrevolutionens viktigaste fråga var dock omfördelningen av makten i den kinesiska staten. Kulturrevolutionens slagord var "Storma högkvarteren!" och andemeningen i detta var att funktioner i kommunistpartiet var ingen garant för att man var en god kommunist. Under kulturrevolutionen var det en vanlig syn med partifunktionärer, professorer och produktionschefer som gjorde offentlig självkritik, men även längre ned i leden förekom kampanjer för ideologisk korrigering. Kritiker menar att Mao utnyttjade ungdomen och studenternas revolutionära glöd för att bidra till en omstrukturering av maktförhållandena i partiet sådan att Mao själv lättare skulle få kontroll. Före och under kulturrevolutionen skapades en stor personkult kring Mao som i mångt har drag från gammal kinesisk konfucianism.

Utrikespolitik

Se även: Folkrepubliken Kinas historia.

Mao väljer sida

I Jugoslavien hade den kommunistiske ledaren Tito brutit med Stalin. Därför hoppades och trodde den amerikanska presidenten Truman och hans rådgivare att inte heller Kina efter kommunisternas seger i inbördeskriget skulle bli en sovjetisk satellitstat. Det fanns likheter, som att både Mao och Tito länge dominerat sina respektive partier. Amerikanerna hade "förlorat" Kina till kommunismen men tröstade sig med att det inte skulle innebära en motsvarande "vinst" för Sovjetunionen. De trodde att Mao mycket väl kunde bli en "asiatisk Tito".^[8]

Mao hade emellertid ingen avsikt att följa Titos exempel. Mao var en hängiven marxist-leninist och var villig att underordna sig Stalin som den internationella kommunismens ledare. Den 30 juni 1949 förklarade Mao i ett berömt tal att Kina måste alliera sig med "Sovjetunionen, med folkdemokratierna och med proletariatet och de breda folkmassorna i alla andra länder och bilda en internationell enhetsfront.... [Vi] måste luta åt en sida."^[9]

Mao kände sig också förrådd av amerikanerna, som hade stött Chiang Kai-shek i inbördeskriget. Den sista tiden, efter att det stod klart att Chiang inte kunde segra, hade dock Trumanadministrationen gjort detta motvilligt på grund av press från den så kallade Kinalobbyn. Mao trodde även att USA planerade en invasion för att hjälpa nationalisterna, men det fanns inga sådana planer. Maos tal i juni ledde i sin tur till att många i USA trodde att den internationella kommunismen verkligen var en monolitisk rörelse som styrdes från Moskva.^[10]

Besök i Moskva

Förhållandet mellan Sovjetunionen och kommunisterna i Kina hade också ibland varit dåligt. I februari 1949 hade Stalin rått Mao att inte låta sina trupper avancera längre än till Yangtzefloden, utan nöja sig med att kontrollera norra delen av Kina. Fem månader senare, när en delegation från Kina ledd av Liu Shaoqi besökte Moskva, bad Stalin om ursäkt för att ha underskattat dem och föreslog att de skulle göra en slags "arbetsfördelning", där Kina kunde ha inflytande i Asien och Sovjet i Europa.^[11]

Stalin bjöd in Mao till Moskva i december 1949 med anledning av att den nya kinesiska staten hade utropats. De träffades den 16 december efter att Mao rest tio dagar med tåg. Mao ville att man skulle upphäva det gamla fördraget som Sovjetunionen slutit med Chiang Kai-shek 1945 och istället ville han ha en ny allians med ryssarna. Stalin var dock tveksam till att gå med på det. Efter deras första möte fick Mao gå sysslolös, halvt isolerad, så att journalister från väst spekulerade i om han var satt i husarrest. Inte förrän den 23 januari återupptogs förhandlingarna, som blev mycket hårda. Den 14 februari kunde emellertid ett "Fördrag om vänskap, samförstånd och ömsesidigt stöd" undertecknas av utrikesministrarna: Kina och Sovjetunionen hade fattat beslut om en 30-årig allians mot anfall från Japan, eller från någon stat som kunde tänkas samverka med Japan, en motsvarighet till västländernas Atlantpakten. De kom också överens om några saker vid sidan om fördraget: Sovjetunionen gav Kina en fördelaktig kredit på 300 miljoner dollar med bara 1 procents ränta, flottbasen Port Arthur liksom Changchun-järnvägen skulle återlämnas till Kina och några kinesisk-sovjetiska samarbetsbolag upprättades – bland annat för att exploatera naturtillgångar i Xinjiang. Sammantaget var överenskommelserna fördelaktiga för Kina, men trots det var Mao i efterhand mycket missnöjd, främst för att Stalin i början varit motvillig till att gå med på en försvarsallians och för att samarbetsbolagen påminde honom om den imperialism som Kina varit utsatt för sedan 1800-talet.^[12]

Koreakriget

Se även: Koreakriget

Den 25 juni 1950 startade Koreakriget med att Nordkorea anföll Sydkorea. Den nordkoreanske ledaren Kim Il Sung hade fått Stalins och Maos stöd för ett angrepp, även om båda ledarna hade varit tveksamma.^[13] För nationalisternas ledare Chiang Kai-shek så kom kriget som en skänk från ovan; den 5 januari hade Truman sagt att USA inte skulle ingripa ifall Taiwan attackerades av Folkrepubliken Kina, och efter att kommunisterna övertagit Hainan-ön i maj så var nästa steg i deras planer att angripa Quemoy och de andra småöarna för att nästkommande år attackera Taiwan.^[14] Enligt en order som utfärdades den 27 juni intog nu istället den Sjunde amerikanska flottan position i Formosasundet för att förhindra strider mellan de två kinesiska staterna.

Den 19 oktober 1950 sände Mao s.k. frivilligstyrkor in i Korea som angrep FN-styrkorna och de sydkoreanska trupperna. Detta inträffade efter att FN-styrkorna hade haft framgångar i inledningen av kriget och amerikanska och sydkoreanska trupper avancerat in över gränsen till Nordkorea. Angreppet var väsentligen en stor succé, och den 4 januari 1951 hade kineserna och nordkoreanerna intagit Seoul. De nådde ännu en bit in i Sydkorea innan fronten stabiliserade sig ungefär vid den 38:e breddgraden.

Denna militära framgång var den första verkligt stora kinesiska militära triumfen på över hundra år och gav Mao stor prestige i landet.

Polen och Ungern

1956, kort efter att Stalins efterträdare Chrusjtjov hade hållit sitt så kallade "hemliga tal", uppstod oroligheter i Polen, varefter en "liberal" grupp ledd av Władysław Gomułka lyckades komma till makten under starka protester från Sovjetunionen. Kort därefter kom en ännu svårare utmaning mot Sovjetunionen då ett fullskaligt uppror bröt ut i Ungern (se Ungernrevolten). Mao stödde Gomułka i Polen eftersom han (Mao) ansåg att anledningen till problemet var samma ryska "stormaktschauvinism" som Kina hade fått uthärda under så lång tid; Liu Shaoqi skickades till Moskva och övertalade Chrusjtjov att inte ingripa med våld. I fallet Ungern däremot lät Mao Liu Shaoqi sätta tryck på den sovjetiske ledaren att slå ned revolten. Att försvara ett broderlands rätt att välja sin egen väg till socialismen var en sak, men en kontrarevolution var något annat.^[15]

Brytningen med Sovjetunionen

I september 1959 möttes Chrusjtjov och den amerikanske presidenten Eisenhower i USA. Ryssarna var oroade av "det stora språnget" och de försökte lugna väst. Ryssarna hade tidigare tagit tillbaka sitt löfte om att hjälpa Kina att utveckla kärnvapen. De hade också vägrat att stödja Kina i gränsdispyten med Indien. Dessa saker förolämpade Mao. Bara det faktum att mötet ägde rum var emot Maos principer, och han ansåg att Chrusjtjov var eftergiven emot väst.

Delvis hade splittringen även inrikespolitiska orsaker. Det stora språnget hade misslyckats och rivalerna inom kommunistpartiet, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, försökte utmanövrera Mao. Mao utnyttjade bråket med Sovjetunionen och framställde sina rivaler som agenter för den främmande makten. Mao såg sig också som den rättmätige ledaren för kommunismen efter att Stalin dött och ersatts av Chrusjtjov, eftersom Mao var mest erfaren och eftersom Chrusjtjov tog avstånd från stalinismen.

De båda länderna hade länge kritiserat varandra indirekt bland annat genom att Kina angrep Tito, som Sovjet hade börjat normalisera sitt förhållande med, och Sovjet angrep den kinavänlige diktatorn i Albanien, Enver Hoxha. Men 1960 blev splittringen offentlig under två kommunistiska möten i Rumänien respektive Moskva. Chrusjtjov kritiserade Mao för hans "äventyrliga" politik. Kineserna anklagade Chrusjtjov för revisionism.

1962 blev splittringen djupare. Mao kritiserade ryssarna för att ha gett efter under Kubakrisen, och samma år stödde Chrusjtjov indierna i ett kortvarigt krig med Kina. De sista formella kommunikationerna mellan de två staterna var i juni 1963 då de kritiserade varandas versioner av kommunism. 1964 hävdade Mao att det skett en kontrarevolution i Sovjetunionen och att kapitalismen hade återinförts. Relationerna mellan kommunistpartierna i Kina och Sovjetunionen avbröts.

Relationerna försämrades ytterligare och 1969 bröt stridigheter ut vid gränsen mellan länderna. Efter att Aleksej Kosygin besökt Peking i september 1969 så lugnades dock konflikten ner.

Mötet med Nixon

År 1970 hade Mao insett att han inte både kunde vara ovän med Sovjetunionen och USA och dessutom stävja interna oroligheter. Han ansåg att Sovjetunionen utgjorde ett större hot mot Kina än vad USA gjorde och bestämde sig för att förbättra relationerna med amerikanerna.

I juli 1971 besökte USA:s nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger i hemlighet Peking, och i februari 1972 reste president Richard Nixon till Kina.^[16] Han träffade både Mao och premiärministern Zhou Enlai, och det beslutades att relationerna mellan länderna skulle normaliseras. Ryssarna blev ursinniga men de ordnade ett eget möte med Nixon i Moskva vilket skapade en triangeldiplomati som innebar att de värsta bråken mellan Kina och Sovjet var över.

Död

Mao Zedong dog vid 82 års ålder den 9 september 1976 tio minuter över midnatt i Peking. Maos hälsa hade försämrats under flera års tid och han avböjde från att framträda offentligt några månader innan sin död. Hans kropp låg på lit de parade i Folkets stora sal. En minneshögtid hölls på Himmelska fridens torg den 18 september 1976. En tre minuter lång tystnad hölls. Hans kropp placerades sedan i Maos mausoleum, trots att han ville bli kremerad och var en av de första högre ledare att i november 1956 underteckna ett förslag om att alla centrala ledare skulle kremeras efter sin död.

Som väntat uppstod en maktkamp om Kina efter Maos död. Å ena sidan fanns vänstern ledda av de fyras gäng, som ville fortsätta på den av Mao inslagna kulturrevolutionära vägen. Den andra sidan, som man grovt förenklat skulle kunna kalla för högern, var uppdelad i två grupper. Den ena gruppen ledd av Hua Guofeng, förespråkade en återgång till en mer centralstyrd planering efter sovjetisk modell och något som påminde om det man haft i Kina före kulturrevolutionen. Den andra gruppen var reformisterna, ledda av Deng Xiaoping, som ville reformera den kinesiska ekonomin till att bli mer marknadsorienterad och tona ned den maoistiska ideologin i de ekonomiska och politiska besluten.

Den moderata gruppen ledd av Hua Guofeng fick makten under en övergångsfas som varade i knappt två år men till sist utmanövrerades han av Deng Xiaoping, vilket ledde till införandet av den Öppna dörrens politik (改革开放 pinyin: găigé kāifàng ordagrant: reform och öppenhet) i slutet av 1978.

Maoism

Se maoism för mer om ideologin maoism

Maos speciella version av kommunism brukar kallas för maoism och är en variant av marxism-leninism. Före och under 1960-talet utvecklade Mao sin politiska ideologi i ett antal skrifter, men den mest kända av hans skrifter är utan tvekan citatsamlingen Maos lilla röda, som blev en bästsäljare även utanför Kina (i Kina såldes den inte bara utan delades också ut).

Familj

Mao Zedong var gift fyra gånger. Fruarna var:

1. Luo Yixiu (罗一秀, 1889-1910) från Shaoshan: gift 1907 till 1910 (arrangerat äktenskap)
2. Yang Kaihui (杨开慧, 1901-1930) från Changsha: gift 1921 till 1927, avrättad av Guomindang 1930
3. He Zizhen (贺子珍, 1910-1984) från Jiangxi: gift i maj 1928 till 1939
4. Jiang Qing: (江青, 1914-1991), gift 1939 till Maos död 1976

Hans förfäder var:

• Wen Qimei (文七妹, 1867-1919), mamma
• Mao Yichang (毛贻昌, 1870-1920), pappa, stilnamn Shunsheng (顺生)
• Mao Enpu (毛恩普), farfar

Han hade flera syskon:

• Mao Zemin (毛泽民, 1895-1943), yngre bror
• Mao Zetan (毛泽覃, 1905-1935), yngre bror
• Mao Zehong, syster (avrättad av Guomindang 1930)

Mao Zedongs föräldrar hade tillsammans sex söner och två döttrar. Två av sönerna och båda döttrarna dog tidigt, medan Mao Zedong, Mao Zemin, och Mao Zetan överlevde. Likt Mao Zedongs fruar, var Mao Zemin och Mao Zetan kommunister. Precis som Yang Kaihui, mördades både Zemin och Zetan under krigssituationer under Mao Zedongs livstid.

Notera att ze (泽) förekommer i alla syskonens namn. Detta är normalt vid namngivning i Kina.

Mao Zedong fick flera barn:

• Mao Anying (毛岸英): son till Yang, gifte sig med Liu Siqi (刘思齐) som föddes under namnet Liu Songlin (刘松林), dödad under Koreakriget.
• Mao Anqing (毛岸青): son till Yang, gifte sig med Shao Hua (邵华), son Mao Xinyu (毛新宇)
• Li Min (李敏): dotter till He, gifte sig med Kong Linghua (孔令华), son Kong Ji'ning (孔继宁), dotter Kong Dongmei (孔冬梅)
• Li Na (李讷): dotter till Jiang (vars födelsenamn var Li), gift med Wang Jingqing (王景清), son Wang Xiaozhi (王效芝)

Vissa menar att Mao fick andra barn under den revolutionära perioden. För det mesta ska då dessa barn ha lämnats kvar bland bönder. Två engelska forskare, Ed Jocelyn och Andrew McEwen, som gick hela den Långa marschen-vägen 2002–2003^[17] fann en kvinna som de tror kan vara ett av Maos övergivna barn.^[18] De hoppas att någon i Maos familj kommer vilja bidra till ett DNA-test.^[19]

Skrifter av Mao Zedong

• Citatboken "Maos lilla röda" ( 紅寶書 )
• Valda verk av Mao Tse-tung, band 1-4 med texter från åren 1926-49, band 5 utgivet 1977 med texter från 1949-57.
• Mao Tse-tungs samlade verk, utgivna 1993, med skrifter från 1921-76.
• Militärpolitiska skrifter, utgivna 1963.

Hans mest kända artiklar och tal inbegriper:

• Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan; 1927.
• En enda gnista kan tända en präriebrand; 1930.
• Om praktiken ( 实践论 ); 1937
• Om motsättningar ( 矛盾论 ); 1937
• Om långvarigt krig ( 论持久战 ); 1938
• Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra; 1939
• Till minnet av Norman Bethune ( 纪念白求恩 ); 1939
• Om ny-demokrati ( 新民主主义论 ); 1940
• Vändpunkten i andra världskriget; 1942
• Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst ( 在延安文艺座谈会上的讲话 ); 1942
• Tjäna folket ( 为人民服务 ); 1944
• Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen ( 愚公移山 ); 1957
• Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket ( 正确处理人民内部矛盾问题 ); 1957
• Teorin om de tre världarna ( 三个世界理论 ); 1974 presenterad för Kennet Kaunda, senare av Deng Xiaoping framlagd för FNs generalförsamling.

Företrädare: Chiang Kai-Shek	Kinas ledare 1949-1976	Efterträdare: Hua Guofeng
Företrädare: Zhang Wentian	Ordförande i Kinesiska kommunistpartiet 1943-1976	Efterträdare: Hua Guofeng
Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Ordförande i Centrala militärkommissionen 1943-1976	Efterträdare: Hua Guofeng
Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Kinas president 1954-1958	Efterträdare: Liu Shaoqi
Företrädare: Förste ämbetsinnehavaren	Ordförande i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens 1949-1954	Efterträdare: Zhou Enlai

Källor

• Engelska Wikipedias artikel Mao Zedong
• Engelska Wikipedias artikel Chinese Civil War
• Engelska Wikipedias artikel Sino-Soviet split
• Philip Bell, Världen efter 1945 (2003), ISBN 91-518-4058-8.
• John Lewis Gaddis, The Cold War: a new history (2005), ISBN 1-59420-062-9.
• Philip Short, Mao: a Life (2004), ISBN 0-340-60624-X.
• Jung Chang, Mao: den sanna historien (Prisma 2006, ISBN 91-518-4527-X).
• Maos skrifter, Maoistiskt forum
• Svenska internetarkivet med verk av Mao Zedong

Noter

1. ↑ http://en.wikipedia.org/wiki/Chairman_of_the_Communist_Party_of_China#List%20of%20Chairmen
2. ↑ Thomas Kampen, Die Führung der KP Chinas und der Aufsteig Mao Zedongs (1931-1945). Berlin: Verlag Arno Spitz, 1998.
3. ↑ Stig Hansen: 5 kineser, 1986.
4. ↑ Edwin Pak-wah Leung, Historical Dictionary of Revolutionary China, 1839-1976 (New York: Greenwood Press, 1992), sid. 96-99.
5. ↑ "Om den riktiga behandlingen av motsättningarna inom folket"
6. ↑ Kjellgren, Kinakunskap, Lund: 2000, sid 76
7. ↑ ^{7,0 7,1} Martin Alm, Det stora språnget, Forum för levande historia.
8. ↑ Gaddis, sidan 37.
9. ↑ Gaddis, sidan 37; för citatet, se Mao Zedong, "Om folkets demokratiska diktatur", 30 juni 1949.
10. ↑ Gaddis, sidan 38.
11. ↑ Gaddis, sidan 38-39; Bell, sidan 220; Short, sidan 421.
12. ↑ Yang Kuisong, "The Sino-Soviet Alliance and Nationalism: A Contradiction" (2005) PDF, Parallel History Project on Cooperative Security (PHP); Bell, sidan 220-221; Short, sidan 420-425.
13. ↑ James I. Matray, "Revisiting Korea: Exposing Myths of the Forgotten War", trumanlibrary.org.
14. ↑ Short, sidan 426.
15. ↑ Short, sidan 451.
16. ↑ Engelska Wikipedias artikel 1972 Nixon visit to China
17. ↑ Stepping into history, China Daily, 23 november 2003.
18. ↑ http://english.qianlong.com/7778/2003-4-16/208@792743.htm
19. ↑ http://www.newlongmarchers.com

Biografier

• Jung Chang, Mao: den sanna historien (Prisma 2006, ISBN 91-518-4527-X).
• Philip Short, Mao: a Life (2004), ISBN 0-340-60624-X.
• Edgar Snow, Red Star Over China (1937; Röd stjärna över Kina).

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Mao Zedong
  Bilder & media