Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens
Från Rilpedia
Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens (KFPRK) är ett konsultativt politiskt organ i Folkrepubliken Kina. Ledamöterna i konferensen utses av Kinas kommunistiska parti, men både medlemmar och icke-medlemmar finns representerade i KFPRK, som sammanträder en gång varje år, oftast samtidigt med Nationella folkkongressen.[1] För närvarande är Jia Qinglin ordförande i konferensen.[uppdatering behövs][2]
Konferensen har sitt ursprung i de förhandlingar som skedde mellan kommunistpartiet och Kuomintang efter segern i det andra sino-japanska kriget 1945, då det fanns ett behov att skapa bred folklig sammanhållning mellan olika partier. Den första politiskt rådgivande församlingen sammanträdde 11-31 januari 1946, men det kinesiska inbördeskriget satte stopp för fler möten.[3]
Mellan 1949 och 1954 var KFPRK i praktiken den lagstiftande församlingen i Kina, men i 1954 års konstitution överfördes denna funktion till Nationella folkkongressen. Sedan dess har KFPRK mest haft ceremoniell betydelse och främst tjänat att förankra regeringens politik i bredare folkskikt i enlighet med kommunistpartiets politik att bilda "enhetsfront" med landets demokratiska partier och andra "progressiva" krafter.[4] Således finns de s.k. "demokratiska partierna" representerade i KFPRK samt representanter för Hongkong, Macao och Taiwan. En rad icke-kommunistiska nationella personligheter har också varit ledamöter i konferensen, som den siste kejsaren Puyi och Sun Yat-sens änka Song Qingling.
Källor
- ↑ Presentation från konferensens officiella hemsida (på engelska), läst 2008-08-31.
- ↑ "Kinas nya ledare stiger fram," Svenska Dagbladet, 2007-10-23.
- ↑ Suzanne Pepper, "The KMT-CCP Conflict 1945-1949," i The Cambridge History of China: Republican China 1912-1949, del 2, redigerad av John King Fairbank och Albert Feuerwerker (Cambridge: 1986), ss. 729-33.
- ↑ Britta Kinnemark-Lander, Torbjörn Lodén, and Annika Söderman-Wirén. Stor oreda under himlen : politik, utbildning och kultur i Kina sedan kulturrevolutionen (Stockholm: Prisma, 1979), s. 15f.
