Månen
Från Rilpedia
 |
|||||||
|
Upptäckt
|
|||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Upptäckt av | alltid varit känd | ||||||
| Perigeum | 363 104 km 0,0024 AU |
||||||
| Apogeum | 405 696 km 0,0027 AU |
||||||
| Omloppsbanans medelradie | 384 400 km 0,00255 AU |
||||||
| Excentricitet | 0,0554 | ||||||
| Omloppstid | (siderisk) 27,32166155 dygn | ||||||
| Medelhastighet i banan | 0,968-1,082km/s 1,022 km/s medel |
||||||
| Inklination | 18,30°-28,60° mot jordens ekvatorsplan 5,1454° mot ekliptikan |
||||||
| Måne till | Jorden | ||||||
|
Fysikaliska data
|
|||||||
| Medelradie | 1 738,1[1] km | ||||||
| Ytarea | 3,793×107 km² | ||||||
| Massa | 7,347673×1022 kg | ||||||
| Medeldensitet | 3,3462 g/cm³ | ||||||
| Ytgravitation vid ekvatorn | 1,622 m/s² | ||||||
| Flykthastighet | 2,38 km/s | ||||||
| Axellutning | 1,5424° | ||||||
| Albedo | 0,12 | ||||||
| Yttemperatur Kelvin |
|
||||||
|
Atmosfär
|
|||||||
| Tryck vid ytan | 3 × 10-13 kPa | ||||||
| Sammansättning | Helium 25% Neon 25% Väte 23% Argon 20% Metan, Ammoniak, Koldioxid Spår |
||||||
 Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen
|
|||||||
Månen (Latin: Luna) är jordens enda naturliga satellit, och den femte största i solsystemet. Medelavståndet mellan jorden och månen (centrum till centrum) är 384 403 km, ungefär trettio gånger jordens diameter. Månen har en diameter på 3 474 km, vilket är ungefär en tredjedel av jordens diameter, och en volym på ungefär 2% av jordens. Gravitationen på månen är ungefär 17% av den på jorden. Månens omloppstid runt jorden är 27,3 dagar.
Månen är den enda himlakroppen som människor har färdats till och landat på. Den första rymdfarkosten som lämnade jordens gravitation och passerade nära månen var den sovjetiska sonden Luna 1, den första som kraschlandade på månen var Luna 2 och den första som fotograferade månens baksida var Luna 3. Alla tre sändes upp 1959. Den första rymdfarkosten som gjorde en lyckad landning på månen var Luna 9 och den första som gick i omloppsbana runt månen var Luna 10, båda under 1966. De enda bemannade resorna till månen skedde under det amerikanska Apolloprogrammet vilket resulterade i sex landningar mellan 1969 och 1972. Efter Apolloprogrammet avstannade utforskningen av månen men flera länder har planer på att skicka nya rymdfarkoster, bemannade och obemannade, till månen i framtiden.
Innehåll |
Överblick
Under de 29,53059 dygn det tar för månen att tillryggalägga ett varv kring jorden, s k synodisk omloppstid, genomgås en komplett måncykel med alla månfaser, exempelvis fullmåne och halvmåne. Månen har givit upphov till tidsbegreppet månad, som numera dock är längre än en måncykel.
Månen har en diameter på 3 476 km vid ekvatorn. Densiteten är 3,34 (jämför med vattens 1,00). Medelavståndet mellan jorden och månen är 384 392 km. Månens yta är cirka 38 miljoner kvadratkilometer vilket är ungefär detsamma som fyra gånger Europa. Omkretsen är 10 940 km.
Bilden till höger visar månen fotograferad av rymdsonden Galileo på ett avstånd av 560 000 km. Bilden visar västra hemisfären med Mare Orientale, som har en diameter på ca 1 000 km, i centrum. Till vänster syns "månens baksida" och till höger "månens framsida". Från jorden är det alltid framsidan som syns vilket beror på att månen roterar runt sin egen axel ganska precis en gång per varv runt jorden (ny forskning visar dock att månens baksida kan ha varit framsida för 3,9 miljarder år sedan) [2]. Detta fenomen beror i sin tur på att jordens dragningskraft (likt tidvattnet) dragit ut månen till en ellipsoid med huvudaxeln riktad och låst i position mot jorden. Månens elliptiska bana gör dock att en liten del av dess baksida syns.
Solens attraktionskraft på månen är dubbelt så stor som jordens vilket gör månens bana kring jorden mycket komplicerad och att det tar över 18 år innan månen återvänder till sitt utgångsläge. Isaac Newton sade "Jag hade aldrig haft huvudvärk, utom de dagar jag studerade månens teori". Månens bana ryms i en toroid (ungefär formen av ett bildäck).
Månfärder
Första sond som kom i närheten av månen var den sovjetiska månsonden Luna 1 som 2 januari 1959 passerade månen på avståndet 7 500 km. Första sonden som kraschlandade på månen var Luna 2. Detta skedde 12 september 1959, i Mare Imbrium. Luna 3 var först att fotografera månens baksida. Första bekräftade mjuklandningen gjordes 31 januari 1966 av den sovjetiska månsonden Luna 9.
Tolv personer har satt sin fot på månen, alla är män från USA. Dessa var tolv astronauter ur det amerikanska Apolloprogrammet. De första två var Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin "Buzz" Aldrin ur besättningen för Apollo 11 som landade i Stillhetens hav i juli 1969 och stannade drygt ett dygn på månen. Den sista månlandningen, med Apollo 17, ägde rum 1972. Man tillbringade tre dygn på månen. Den 14 december lämnade Eugene A. Cernan månen, och han är den siste som varit där.
Under början av 2004 sade USA:s president George W Bush att NASA skulle sända människor till månen igen, som ett steg mot en bemannad färd till Mars.
Det finns flera konspirationsteorier som går ut på att färderna till månen inte har ägt rum, utan iscensatts. Se Konspirationsteorierna om månlandningarna.
Se vidare lista över samtliga månpromenader
Se även rymdkapplöpningen.
Uppkomst och historia
Månbanans inklination gör det omöjligt att månen kan ha bildats tillsammans med jorden eller ha fångats upp av jorden efter planetens bildande. Månens uppkomst har varit föremål för omfattande vetenskaplig debatt.
| Månens tidsåldrar | |
|---|---|
| Copernician | 1100 Miljoner år (MÅ) till nu |
| Eratosthenian | 3200 MÅ till 1100 MÅ |
| Övre Imbrian | 3800 MÅ till 3200 MÅ |
| Nedre Imbrian | 3850 MÅ till 3800 MÅ |
| Nectarian | 3920 MÅ till 3850 MÅ |
| För-Nectarian | 4550 MÅ till 3920 MÅ |
Fram till månfärderna kring 1970 då bergartsmaterial togs hem till jorden fanns tre olika teorier bland astronomer om hur månen bildades:
- Jordens rotation hade varit väldigt hög och material hade släppt i vätskeform från jorden.
- Jorden hade fångat in månen genom gravitation. Detta ansågs dock som ytterst osannolikt med tanke på månens stora massa (1/100 av jordens) i förhållande till jorden.
- Månen var en dubbelplanet till jorden och hade bildats samtidigt.
Berggrundsmaterialet från månen visade att månen hade samma kemiska sammansättning som jorden och skiljde sig från den sammansättning som förekommer i meteoriter. Dessutom var flertalet bergarter på månen vulkaniska (basalt) vilket visade på att månen en gång hade varit smält. Ingen av de tidigare teorierna stämde med dessa fakta. En amerikansk astronom lanserade då en ny teori om att jorden krockat med en annan planet av Mars storlek och material från jordens mantel slungats ut och bildat månen.
Fler indicier finns i solsystemet på våldsamma kollisioner vid solsystemets bildning, exempelvis Saturnus ringar, och en av Neptunus månar, som består av två delar som verkar ha varit separerade.
Nyligen har jättekollisionshypotesen kommit att räknas som den mest troliga vetenskapliga förklaringen till månens uppkomst. Denna hypotes bygger på att månen skapades av det skräp som uppstod när en mycket tidig, halvsmält jord kolliderade med ett planetliknande objekt i Mars storlek. Denna himlakropp har fått namnet Theia eller Orpheus. Materialet som kastades ut från nedslaget ska ha lagt sig i bana runt jorden för att till slut bilda månen.
Denna hypotes förutsätter dels att månens sammansättning överensstämmer med jordens och dels att radiometrisk datering kan visa att månens skorpa bildades mellan 20 och 30 miljoner år efter jordens.[3]
Då månen befann sig mycket nära jorden och starka tidvatteneffekter verkade, omformades månen från en smält sfär till en ellipsoid med axeln vänd mot jorden. När månen började svalna bildades en kraftig skorpa över smältan i dess inre. Eftersom smältan dras mot jorden är skorpan mycket tunnare i riktning mot jorden än på den motsatta sidan.
Speciellt under det sena tunga bombardemanget för omkring 3,8-4 miljarder år sedan var många stora meteoriter kapabla att penetrera den tunna skorpan på den sida som är vänd mot oss, medan väldigt få kunde göra det på den andra sidan. När den tunna skorpan penetrerades strömmade varm lava upp från kärnan och började sprida sig över ytan. Denna svalnade och bildade de "hav" som syns idag. Detta förklarar också varför det knappt finns några "hav" på den "mörka" sidan.
Månens geologiska epoker är definierade efter dateringen av ett antal större nedslag i dess historia. Perioden för det sena tunga bombardemanget har fastställts genom analyser av månkratrar och en månsten. År 2005 bestämde ett team forskare från Tyskland, Storbritannien och Schweiz månens ålder till 4 527 ± 10 miljoner år. Detta skulle betyda att månen bildades bara 30-50 miljoner år efter solsystemets uppkomst.[4]
Fysiska egenskaper
Inre struktur
| Innehåll i månens mantel och kärna | |
|---|---|
| Syre | 42,6 % |
| Magnesium | 20,8 % |
| Kisel | 20,5 % |
| Järn | 9,9 % |
| Kalcium | 2,31 % |
| Aluminium | 2,04 % |
| Nickel | 0,472 % |
| Krom | 0,314 % |
| Mangan | 0,131 % |
| Titan | 0,122 % |
Den nuvarande modellen för månens inre erhölls från de seismometrar man använde under Apolloprogrammet. Dessa instrument användes för att mäta spridningen av de seismiska vågorna som passerar genom kärnan och manteln under månskalv och kraternedslag.
Månens massa är tillräckligt stor för att tidigare teorier att månens inre skulle vara ett tomrum ska kunna uteslutas. Den låga densiteten indikerar att lättmetall dominerar. Månens skorpa varierar i djup men har ett medeldjup på ungefär 68 kilometer. Skorpan är tjockare vid högplatåerna och tunnast under "haven". Skorpan är i genomsnitt tjockare på månens baksida än den sida som är vänd mot jorden, vilket också är anledningen till att inga stora "hav" finns på baksidan.
Månens mantel är ungefär 1000 kilometer djup, med en liten kärna som har en diameter mellan 300 och 425 kilometer. Den yttre delen av kärnan kanske fortfarande är smält, men detta vet man inte säkert. Större delen av de nuvarande seismiska aktiviteterna hänger samman med tidvatteneffekter på jorden.[5]
Selenologi
Månlandskapet präglas av nedslagskratrar, nedslagsprodukter, några vulkaner, lavaflöden och magmafyllda sänkor. Månens yta består av mörka, släta lavaslätter som kallas hav, och upp till 8 000 meter höga berg. Dessa berg, så kallade ringberg, har troligen uppstått vid nedslag och vid vulkanutbrott. Varje år störtar upp till 4 000 meteoriter på månen. De ljusa delarna utgörs av kuperade höglandsområden. Den största månkratern Kopernikus är 96 kilometer bred. Den kan man se tydligt med en kikare.
Atmosfär
Tidigare antogs att månen saknar atmosfär. Nu vet man dock att den har en mycket tunn atmosfär, en så kallad exosfär. Atmosfären väger sammanlagt omkring 10 ton. Som jämförelse väger luften i ett normalstort klassrum cirka 300 kilogram. Atmosfären består till största delen av väte, men där finns även små mängder helium och neon. Man tror att människan har förorenat atmosfären i och med månlandningarna. Månens atmosfär förnyas med jämna mellanrum av solvinden.
Förmörkelser
Solförmörkelse
Huvudartikel: Solförmörkelse
En solförmörkelse sker när månen passerar mellan jorden och solen så att solen täcks. En solförmörkelse kan vara partiell eller total. Den är partiell när månen endast täcker en del av solen, så att den fortfarande syns, och total när månen täcker hela solskivan. När det sker en total solförmörkelse kan man urskilja solens korona. Det kan inte förklaras som annat än en slump att solen vars diameter är 400 gånger så stor som månens ligger just 400 gånger så långt bort, vilket gör att de två himlakropparna ser nästan exakt lika stora ut från jorden.
Månförmörkelse
Huvudartikel: Månförmörkelse
En månförmörkelse inträffar när månen hamnar i jordens skugga. Månen blir dock aldrig helt svart, på grund av att lite solljus bryts i jordens atmosfär och träffar månen. Vid en månförmörkelse får månen en röd eller rödbrun färg vilket beror på att det mesta av ljuset som bryts i jordens atmosfär har lång våglängd. Till skillnad från solförmörkelser är månförmörkelser synliga från hela jorden samtidigt (förutsatt att månen ligger ovanför horisonten).
Månen inom folktro, symbolik och dylikt
Månen ingår som en av Planeterna i Zodiaken, där den är en av de tre viktigaste och symboliserar känslolivet, empati och intuition.
Månen har inom folkloren ansetts ha en negativ inverkan på människan, jämför med engelskans lunatic, "galning", och det svenska uttrycket "månadsrasande", som användes som beteckning för personer som led av mano-depressiv sinnessjukdom, och "mångalen".
När månen är i avtagande anses det enligt astrologin passa bra att avsluta saker. Det ska vara en bra tid avbryta, säga ifrån och göra sig av med sin negativitet. En viloperiod är det som ska passa bäst vid "mörkermåne", det vill säga vid nytändningen av månen. Den ska stå för det "underjordiska" och ska vara en lämplig tid för vila och meditation. När sedan månen är ny och i växande ska det vara dags att ta tag i saker igen och vara en bra tid för investeringar. Det ska också vara en bra period att inleda kärleksförhållanden, och det ska vara en bra tid för kreativitet, utveckling och att påbörja nya projekt.
Månen används ofta inom lyrik och sång som ett sätt att ge mystik och magi åt en dikt eller vers.
I många böcker så står det att magin är starkare under fullmåne. Det finns andra saker som att varulvar bara förvandlas i fullmåne. Många växter ska vara plockade i just fullmåne, som ur Harry Potter och andra häx- eller trollkarlsberättelser. Andra säger att häxor bara kan trolla den natten det är nymåne.
Juridiska förhållanden
De flesta länder, inklusive de som utför rymdfärder, har skrivit under rymdfördraget. Detta fördrag säger att rymden, månen och andra himlakroppar har en status som liknar internationellt vatten och Antarktis. Inget land har särskild rättighet, alla länder har rätt att färdas där, inget land kan förbjuda andra länder, ingen får installera militärbaser. Verksamhet för kommersiell vinning, t ex gruvdrift, får inte förekomma här. Ändå har vissa företag deklarerat äganderätt över månen, planeter och stjärnor, samt sålt delar av dem. Dessa "äganderättsbevis" är juridiskt inte mer än ett dekorativt papper.
Kuriosa
För att göra avståndet mellan månen och jorden mer konkret kan det beskrivas på detta sätt: Om du sitter i en bil och kör 70 km/h och det skulle finnas en väg att köra upp till månen så skulle det ta 228 dagar att komma fram. Om start sker vid nyår är man framme i mitten av augusti.
Referenser
- ↑ Moon
- ↑ Has the Moon Changed Its Face?
- ↑ Tests of the giant impact hypothesis
- ↑ http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/310/5754/1671 Chronometry of Lunar Metals and the Age and Early Differentiation of the Moon
- ↑ Crust composition selected from Ahrens, Global Earth Physics : A Handbook of Physical Constants, American Geophysical Union (1995). ISBN 0-87590-851-9
Se även
- Gregorianska kalendern
- Siderisk omloppstid
- Tropisk omloppstid
- Drakonisk omloppstid
- Anomalistisk omloppstid
- Saroscykeln
- Månskalv
- Lista över månens berg
- Lista över månens hav
- Lista över månens kratrar
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Månen
| Sök efter mer information om Månen på Wikipedias systerprojekt: |
||
|---|---|---|
 |
Ordbok & definitioner från Wiktionary | |
 |
Böcker från Wikibooks | |
 |
Citat från Wikiquote | |
 |
Orginalverk från Wikisource | |
|
Bilder & media från Commons | |
 |
Nyhetsartiklar från Wikinews | |
|
||||||||||||||||||||||
