England

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Engelsmännen)

Hoppa till: navigering, sök

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel handlar om riksdelen England i Storbritannien. För hela landet som ibland kallas England, se Storbritannien.

England


(Flagga)	(Statsvapen)

Nationellt valspråk: Dieu et mon droit
(fra: Gud och min rätt).

Nationalsång: God Save the Queen (de facto)
(eng: Gud bevare drottningen)

Huvudstad

London
(kor: Loundres)
51°50'N, 0°50'V

Största stad

London

Språk

engelska, korniska

Statsskick

Konstituerande land av en unionsstat

Monark

Elizabeth II

Självständighet

Athelstan av England 927
till Treaty of Union 1707

Yta
- Totalt

130 439 km²

Folkmängd
- Totalt
- Befolkningstäthet

50 003 909
377 inv/km²

Valuta

GBP

Tidszon

UTC

Topografi
- Högsta punkt (m ö.h.)
- Största sjö (km²)
- Längsta flod (km)

Scafell Pike 977
Windermere 15
Themsen 346

Nationaldag

Sankt Görans helgondag: 23 april

Toppdomän

.uk

Landsnummer

44

England är en riksdel (eller constituent country) i den självständiga staten Storbritannien. Av de fyra riksdelarna är England den största både geografiskt och befolkningsmässigt (med 53 % av ytan och 84 % av befolkningen). De övriga delarna är Skottland, Wales och Nordirland.

Ordet "England" kommer från fornengelskans Engla-lond, vilket betyder "anglernas land" (engelska Land of the Angles).

England utgör tillsammans med Wales ett gemensamt judiciellt och administrativt system och därför ses England och Wales i vissa sammanhang som en entitet.

Historia

Huvudartikel: Englands historia

Den romerska provinsen Britannia, motsvarande England och Wales, var en av det Romerska rikets keltiska provinser. När Rom föll under 400-talet invaderades Britannien i flera vågor av germanska stammar från det som idag är nordvästra Tyskland, Danmark och Nederländerna. Dessa stammar var sinsemellan närbesläktade med likartade språk, och det rörde sig företrädesvis om saxare, jutar, daner och angler, som själva var flyktingar på grund av de olika nomadfolk som trängt in i norra Europa från Asien.

Den största delen av Britannien kom att behärskas av de nya bosättarna, vilka underkuvade kelterna, och började kalla det erövrade området för Anglernas land, vilket senare blev Anglosaxarnas land. De överlevande bland den keltiska befolkningen drog sig mot Wales och deras namn för England är Lloegr, vilket betyder det förlorade landet medan engelsmännens ord Welsh (walesare) betyder utlänning.

Under 800-talet utsattes landet för nya germanska invasionerna och erövringar, denna gång från vikingar.

Den germanska befolkningen försökte motstå invasionsförsök från normanderna, men misslyckades slutligen genom förlusten i slaget vid Hastings, 1066.

Genom bland annat en stark flotta som byggdes upp av Elisabet I av England under 1500-talet började England utvecklas till en världsmakt. England erövrade Wales under 1100-talet och 1543 blev det definitivt en integrerad del av Konungariket England. I vissa sammanhang fortsatte dock Wales att kallas för furstendöme.

Under 1600-talet genomgick England en lång och invecklad maktkonflikt under vilket kungen avsattes och landet styrdes som en republik under namnet Engelska samväldet (engelska Commonwealth of England). England var under denna tid även i personalunion med Skottland, under den skotska dynastin av huset Stuart. Konflikten slutade med monarken återinsattes, men att denne förlorade makten till parlamentet.

År 1707 beslutade de engelska och skotska parlamenten att ingå en politisk union (Treaty of Union 1707) och länderna slogs samman till Kungariket Storbritannien (engelska Kingdom of Great Britain). I och med detta upphörde de engelska och skotska parlamenten och ersattes av det brittiska parlamentet i London. Den brittiske kungen var även kung över Irland och 1801 ingick man ett nytt unionsfördrag som skapade det Förenade konungariket Storbritannien och Irland.

Slaget vid Hastings 1066, Tapisserie de Bayeux, Bayeux Musee, Normandie, Frankrike

Efter att Irland administrativt delats på 1920-talet, antog den brittiske monarken istället titeln som kung över det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

Politik

England lyder direkt under det brittiska parlamentet och regeringen i London. Till skillnad från de andra riksdelarna har England inte någon egen nationell lagstiftande församling. Den statliga förvaltningen i England är dock uppdelad i nio storregioner. Denna indelning får närmast jämföras med de statliga länsstyrelserna i Sverige, men Storlondon har exempelvis både en direktvald borgmästare och direktval regionförsamling. Man har även gjort försök med att införa direktvalda regionförsamlingar på annat håll, men lyckades inte: regeringen ville införa direkta val till regionförsamlingen för nordöstra England, men förslaget fick svagt stöd i en folkomröstning (21.8 procent, den 4 november 1978).

Regionalfördelningen av England utan direktvalda församlingar är en het politiskt fråga, med till exempel Konservativa partiet starkt emot indelningen. Konservativa partiet fick mer röster än Labourpartiet in England, men hade för lågt stöd i Skottland och Wales för att kunna vinna brittiska parlamentsvalet 2005.

Storlondon
Nordvästra England (huvudort: Manchester)
Nordöstra England (huvudort: Newcastle-upon-Tyne)
Sydvästra England (huvudort: Bristol)
Sydöstra England (huvudort: Guildford)
Västra Midlands (huvudort: Birmingham)
Yorkshire och Humber (huvudort: Leeds)
Östra England (huvudort: Cambridge)
Östra Midlands (huvudort: Nottingham)

Den lokala eller regionala administrativa indelningen är annars grevskapet (engelska counties) och i vissa delar av landet använder man sig av endast en lokal förvaltningsnivå. Grevskapet motsvarar närmast landsting eller storkommun. Förutom indelningen i administrativa grevskap finns en äldre indelning i historiska grevskap, vilket påminner om förhållandet med län och landskap i Sverige. I vissa fall överensstämmer indelningen i de moderna grevskapen med den historiska.