Alkoholpolitik i Sverige

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Alkoholpolitik)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Svensk politik
Flag of Sweden.svg
Politiska partier
Centerpartiet
Folkpartiet
Kristdemokraterna
Miljöpartiet
Moderaterna
Socialdemokraterna
Vänsterpartiet
Val
Politikområden
Sveriges utrikespolitik
Sveriges ekonomiska politik
Kärnkraftsfrågan i Sverige
Alkoholpolitik i Sverige
Sveriges utbildningspolitik
Sveriges invandringspolitik
Svensk kulturpolitik
Intressegrupper
Landsorganisationen
Svenskt näringsliv
Massmedia
Svensk press
Television i Sverige
Politikportalen

Alkoholpolitiken i Sverige syftar officiellt till att minska alkoholkonsumtionen i landet som ett led i att befrämja folkhälsan och minska de skadliga effekterna av alkoholen.[1]. Bland annat är målen att tillgången till alkohol ska begränsas, att efterfrågan på alkohol ska minskas, samt att öka kunskapen om konsekvenserna av alkoholdrickande och erbjuda bra vård och behandling. Den svenska regeringens politik är influerad av en rad beslut i EU som har fått till följd att det efter den 1 januari 2004 är tillåtet att ta in större mängd alkoholhaltiga drycker jämfört med tidigare. Statistik från bland andra Socialstyrelsen visar att det genomsnittliga alkoholintaget under år 2006 var tio liter ren alkohol för personer över femton år.[2]

När Sverige gick med i EU efter folkomröstningen den 13 november 1994 fanns en viss oro för att alhokolskonsumtionen skulle öka i Sverige. Oro fanns över vad som skulle hända med alkoholpolitiken i Sverige men dåvarande europaminister Ulf Dinkelspiel lovade att svenskarna även i fortsättningen ska få bestämma över sin egen alkoholpolitik. Sverige fick till en början undantag från EU:s regler att så gott som obegränsade mängder alkohol ska få föras över gränserna, men fick dock höja införselkvoten för vin och öl till tre liter mot tidigare en liter för vin respektive 15 liter mot tidigare två liter för ölen. Dessa regler skulle emellertid enbart gälla under en övergångsperiod under två år och sedan skulle frågan prövas på nytt år 1996. När det var dags för att omförhandla krävde EU-kommissionen att Sverige, Danmark och Finland skulle släppa sina undantagsregler och övergå till de gemensamma införselreglerna för hela EU. Den dåvarande svenska regeringen protesterade och lyckades förlänga undantaget fram till den 30 juni 2000. I den överenskommelsen stod det att Sverige var tvunget att gå med på de gemensamma införselreglerna i EU.

Det var dags att omförhandla undantagsreglerna igen under hösten 1999 och våren 2000. Dåvarande finansminister Bosse Ringholm begärde under ett möte med EU-kommissionären, som hade ansvaret för EU:s inre marknad, Frits Bolkestein i Bryssel den 31 januari 2000, att Sveriges undantag skulle fortsätta att gälla till år 2005. Dock svarade Bolkestein att Sverige skulle upphöra med undantagen redan den 1 juli 2000 istället. Det uppnåddes en kompromiss när kommissionen i april 2000 lade fram sitt förslag. Frits Bolkestein drog tillbaka sitt krav på att Sveriges undantag skulle upphöra i utbyte mot att införselkvoterna på öl från 15 till 24 liter, och vinkvoten från 5 till 20 liter i tre och ett halvt år då EU:s gemensamma införselkvoter skulle gälla fullt ut. Kommissionens förslag antogs sedan enhälligt av ministerrådet. Efter de överenskomna tre och ett halvt åren, det vill säga den 1 januari 2004, började EU:s gemensamma införselkvoter att gälla och var och en kan ta in 20 liter starkvin, 90 liter vin och 110 liter öl till Sverige. En privatperson kan ta in ytterligare utöver dessa kvoter om man kan bevisa att det är för privatbruk. [3]

Se även

Referenser

  1. ”Regeringskansliet”. http://regeringen.se/sb/d/2533/a/13805. Läst 11 augusti 2008. 
  2. ”Regeringskansliet”. http://www.regeringen.se/sb/d/2533. Läst 11 augusti 2008. 
  3. ”Accent”. http://www.iogt-nto.nu/templates/NewsPage____6117.aspx. Läst 12 augusti 2008. 
Personliga verktyg