Venus

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Aftonstjärnan)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Venus  Astronomisk symbol för Venus
Venus-real.jpg
Venus i verkliga färger
Epok J2000
Aphelium 108 942 109 km
0,728 231 28 AU
Perihelium 107 476 259 km
0,718 432 70 AU
Halv storaxel 108 208 930 km
0,723 332 AU
Excentricitet 0,0068
Omloppstid 224,700 69 dygn
0,615 197 0 år
Synodisk omloppstid 583,92 dygn[1]
Medelhastighet i banan 35,02 km/s
Inklination 3,394 71°
3,86° mot solens ekvator
Longitud för uppstigande nod 76,670 69°
Periheliumargument 54,852 29°
Månar Ingen
Fysikaliska data
Medelradie 6 051,8 ± 1,0 km[2]
94,99% av jordens
Avplattning < 0,0002[2]
Ytarea 4,60×108 km²
90,2% av jordens
Volym 9,38×1011 km³
85,7% av jordens
Massa 4,8685×1024 kg
81,5% av jordens
Medeldensitet 5,204 g/cm³
Ytgravitation vid ekvatorn 8,87 m/s2
0,904 g
Flykthastighet 10,46 km/s
Siderisk rotationsperiod 243,0185 dygn
Rotationshastighet vid ekvatorn 1,81 m/s
Axellutning 177,3°[1]
Nordpolens rektascension 18 h 11 min 2 s
272,76°[3]
Nordpolens deklination 67,16°
Albedo 0,65[1]
Yttemperatur
   Kelvin
   Celsius
min medel max
735 K[4][5]
461,85 °C
Skenbar magnitud upp till -4,6[1]
Vinkeldiameter 9,7" — 66,0"[1]
Atmosfär
Tryck vid ytan 9,3 MPa
Sammansättning ~96,5% koldioxid
~3,5% kväve
0,015% svaveldioxid
0,007% argon
0,002% vattenånga
0,0017% kolmonoxid
0,0012% helium
0,0007% neon
spår karbonylsulfid
spår väteklorid
spår vätefluorid
Q space.svg
Hitta fler artiklar om Astronomi med Astronomiportalen
För andra betydelser, se Venus (olika betydelser).

Venus är den andra planeten i solsystemet från solen räknat. Den är nästan lika stor som jorden. Liksom de övriga sedan antiken i västerlandet kända planeterna (de ut till och med Saturnus) namngavs den av grekerna, varifrån vårt namn härstammar. Den fick namn efter deras kärleksgud Afrodite, och liksom för övriga planeter togs systemet över av romarna vars namn sedan ärvts. Deras kärleksgud hette Venus. Givetvis har planeten varit känd mycket långt innan antiken och haft olika namn i olika kulturer.

Planeten är molnbeklädd med en atmosfär i huvudsak bestående av koldioxid, men även mindre delar kväve, svaveldioxid och vattenånga ingår. Detta gör planeten mycket varm och mycket ogästvänlig för liv, åtminstone i de former vi känner till från jorden.

Venus kan främst ses i samband med solnedgång och soluppgång och kallas därför ibland för aftonstjärnan respektive morgonstjärnan. Eftersom planeten är nästan lika stor som jorden brukar den ibland också kallas för jordens systerplanet.

Venus tillsammans med Merkurius är de enda planeterna i solsystemet som saknar månar.

Innehåll

Venuspassager

Den 8 juni 2004 inträffade en venuspassage; under cirka 6 timmar så passerade Venus framför solskivan. Stora delar av Syd- och Mellansverige var dock molntäckta på förmiddagen vilket gjorde att många missade venuspassagen. Ingen då levande människa hade sett detta. Den senaste venuspassagens skedde 1882 och den senaste som gick att se i Sverige var 1769. Sådana passager har haft betydelse för astronomin, till exempel för att försöka beräkna avståndet till solen. Nästa venuspassage inträffar 6 juni 2012. Därefter tar det 105 år innan nästa Venuspassage inträffar. Venus har en omloppstid som har en nära exakt koppling till jordens omloppstid med förhållandet 13/8. Därför har Venus och jorden nästan exakt samma inbördes positionen efter 8 år (13 Venusomlopp). Detta gör att passagerna vanligen sker i par om två med åtta års mellanrum. Därefter tar det minst hundra år tills nästa passage inträffar.

Inre struktur

Venus storlek i förhållande till jordens.

Venus inre är ganska likt jordens. Den yttre delen av Venus består huvudsakligen av ett fast skikt berg som kallas skorpan och som är ungefär 40 km tjockt. Om du kunde se in i skorpan skulle du upptäcka att den är full av kamrar med smält berg som kallas magma. Dessa magmakamrar matar vulkaner på ytan. Under skorpan finns manteln som är ungefär 3000 km djup. Detta är ett ytterst hett område där halvsmält berg roterar som en tjock klibbig vätska. Berget i manteln transporterar värme till ytan genom konvektion, det förlopp där het materia stiger och kall sjunker. Överdelen av konvektionsströmmarna, där den heta materien är närmast ytan, kallas hetpunkter. Hetpunkterna åstadkommer de magmakamrar som matar vulkaner och de skjuter ibland upp hela skorpan och får marken att bukta ut. I Venus mitt finns kärnan, ett intensivt hett klot av smält metall, huvudsakligen nickel och järn. Kärnans temperatur hålls uppe på grund av trycket från Venus övre lager. Ingen vet säkert om kärnan är flytande eller fast eller bara delvis fast som jorden. De flesta teorierna om venus inre kommer från jämförelser med jorden. Man tror att Venus och jorden bildats på liknande sätt och i samma del av solsystemet, så den materia som bygger planeterna bör ungefär vara den samma.

Atmosfär

Venus har en atmosfär som främst består av koldioxid samt lite kväve. Den har ett tryck vid ytan som är ungefär 90 gånger större än trycket på jorden (motsvarar ungefär trycket på en kilometers djup i en ocean på jorden). Den stora CO2-rika atomsfären resulterar i en stark växthuseffekt som höjer yttemperaturen till ungefär 400 °C mer än vad den skulle varit i annat fall, vilket gör att yttemperaturen kan nå 500 °C. Detta gör Venus yta varmare än Merkurius, trots att Venus ligger nästan dubbelt så långt från solen.

Det är möjligt att Venus en gång i tiden hade lika mycket flytande vatten som Jorden. För fyra miljarder år sedan utstrålade inte solen lika mycket värme men i takt med att värmen ökade avdunstade vattnets koldioxid till atmosfären och koldioxiden gjorde att värmen på planetens yta steg ytterligare tills oceanerna helt hade avdunstat. När rymdsonden Magellan utforskade planeten fanns det förhoppningar att man skulle upptäcka spår av uttorkade floder eller andra tecken på att det funnits vatten men några sådana upptäcktes aldrig. Om det har funnits vatten så har sådana spår försvunnit eftersom Venus fortfarande är vulkaniskt aktiv.[6]

Yta

En 3D-bild av Venus yta.

Venus' yta domineras av stora slätter. Det finns också ett flertal breda fördjupningar, till exempel Atalanta Planitia, Guinevere Planitia och Lavinia Planitia. Det finns två stora högländer, Ishtar Terra i den norra hemisfären (ungefär lika stor som Australien) och Aphrodite Terra längs med ekvatorn (ungefär lika stor som Sydamerika). På Ishtar Terra finns en platå, Lakshmi Planum, vilken är omgiven av de högsta bergen på Venus inklusive det enorma Maxwell Montes. Data från Magellans bildradar visar att större delen av Venus' yta är täckt av lavafloder. Det finns ett flertal större vulkaner (liknande de på Hawaii eller Olympus Mons) såsom Sif Mons. Nyligen offentliggjorda fynd tyder på att Venus fortfarande är vulkaniskt aktiv, men bara på några få platser. Under de senaste hundra miljoner åren har den varit aktiv. Det finns inga småkratrar på Venus: mindre meteoriter förintas i Venus' täta atmosfär innan de kan slå ner. Kratrarna verkar uppträda i grupper, vilket tyder på att stora meteoriter bryts sönder innan de når ytan. De äldsta terrängerna på Venus verkar vara ca 800 miljoner år gamla. Vidsträckt vulkanism vid den tiden raderade det mesta av den tidigare ytan.

Tidiga upptäckter

Då Venus är det starkast lysande föremålet på himlen efter solen och månen har den haft stor betydelse för många människor. Även aboriginerna, som i övrigt inte är kända för sina astronomiska observationer, namngav Venus, under namnet Barnujbir, och det finns gamla ceremonier knutna till planeten. Aboriginernas kultur är tiotusentals år gammal. Den första astronomiska anteckningen om Venus kommer från Babylonien, under kung Amisaduqas regeringstid (mellan 1646 f.Kr. och 1626 f.Kr).

Studier med teleskop

Galileo studerade Venus med sina teleskop och såg att dess faser motsvarade månens. Det blev ett av hans argument till varför Kopernikus modell av solsystemet var bättre än Ptolemaios. Varken Galileo eller Christiaan Huygens några årtionden senare kunde se några strukturer. Den första som gjorde anspråk på att se några strukturer på Venus var en italiensk amatörastronom, Francesco Fontana; vad han såg var dock enbart optiska effekter från hans teleskop. Även Giovanni Domenico Cassini ansåg sig se strukturer och mätte från dem upp en rotationstid på 23 timmar och 21 minuter. Det är dock tveksamt om han såg några reella strukturer. Det samma gäller för observation gjorda under de följande århundradena, då planetens molntäcke döljer planetens yta. Många astronomer försökte mäta planetens rotationstid, med varierande resultat, ofta i storleksordningen 24 timmar.

Förutom att se strukturerar på planeten trodde sig Fontana och Cassini även ha sett en måne. De följdes i mitten av 1700-talet av andra, men efter 1764 skedde inga nya observationer av någon måne.

Genom att studera Venus passage framför solen 1761 kom den ryske vetenskapsmannen Michail Lomonosov fram till att planeten hade en atmosfär som var minst lika omfattande som jordens. Några årtionden senare kom Johann Hieronymus Schröter att finna flera belägg för dess atmosfär

Percival Lowell publicerade 1897 teckningar av kanaler på Venus precis som de han sett på Mars, de fick dock ett mer kyligt mottagande, beroende på svårigheterna att se strukturer på Venus på grund av dess atmosfär.

Studier med nya optiska hjälpmedel

De första spektroskopiska studierna av högre kvalitet blev gjorda av amerikanska astronomer 1932 och visade bland annat att atmosfären i huvudsak innehöll koldioxid. Planeten studerades med radar för första gången 1961.

Misslyckade försök att spektroskopiskt mäta rotationstiden genom att se dopplereffekten visade att rotationstiden måsta vara lång. Genom att fotografera i den ultravioletta delen av spektrumet kunde F E Ross se molntäcket. Andra mätningar visade att temperaturen i de övre molnlagren var låg (ungefär -35°C) och atmosfären var så tjock att lufttrycket på planetens yta borde vara ungefär 90 gånger det på jorden.

Rymdsonder

Mariner 2.

Den första rymdsonden som försökte nå Venus var Venera 1 som sändes iväg i februari 1961 av Sovjetunionen. Astronomerna förlorade dock snart kontakten med farkosten. Även den amerikanska sonden Mariner 1 misslyckades med att nå sitt mål.

Den första rymdsonden som verkligen nådde Venus var Mariner 2. Den passerade planeten 14 december 1962 på ett avstånd av drygt 30 000 kilometer. De mätresultat som sonden sände tillbaka visade att yttemperaturen är omkring 430 °C. De visade också att planeten inte har något mätbart magnetfält och att dess rotationstid är mycket lång, 243 jorddagar. Sonden upptäckte att Venus atmosfär är giftig och består av koldioxid med inslag av svavelsyra. På ytan är lufttrycket 100 gånger större än på jorden.[7]

De följande sovjetiska försöken att sända rymdsonder till Venus, Venera 2 och Zond 1, var misslyckade. Inte heller Venera 3 lyckades sända tillbaka några data, men ska enligt ryska astronomer ha kraschlandat på planeten, och därigenom blivit den första rymdsonden som landade på planeten.

Venera 4 lyckades 1967 till skillnad från sina föregångare med att uppnå de flesta av de mål som hade satts upp. Den nådde Venus och sände ner en kapsel som landade i Eistla Regio, dock utan att sända tillbaka några data efter att den hade landat. Samma år passerade Mariner 5 Venus på omkring 4 000 kilometers avstånd.

Venera 5 och Venera 6 var misslyckade försök att landa rymdkapslar på Venus, medan Venera 7 år 1970 lyckades landa i Navka Planitia och sända tillbaka data i 23 minuter. Två år senare landade Venera 8 på samma plats och sände tillbaka data under 50 minuter. Den mätte upp låga vindhastigheter. Mariner 10 passerade Venus på omkring 5 000 meters avstånd på sin väg till Merkurius.

Venera 9 och Venera 10 var liksom sina föregångare försök att landa kapslar på Venus. De nådde Venus i oktober 1975. De var lyckade och tog bilder i hög kvalitet av planetytan. Bilderna visade en stenig yta utan tydliga tecken på erosion, vilket hade kunnat tyda på förekomst av vätska. Venera 9 mätte temperaturen till 480 °C och inom en timme hade sonden upphört att fungera. Tre dagar senare landade Venera 10 och de två fotona från dessa sonder är de enda bilder som finns från Venus yta.[8] Venera 11 och Venera 12 var mer utvecklade rymdsonder av samma typ. De nådde Venus 1978 och sände tillbaka data, men misslyckades dock att sända tillbaka TV-bilder från ytan. USA sände samma år iväg Pioneer 12 och Pioneer 13, även kända som Pioneer Venus 1 och Pioneer Venus 2. Pioneer 12 gick i omloppsbana runt planeten fram till 1992. Pioneer innehöll fyra landare som landade i Beta Regio, Ishtar Regio, Themis Regio och norr om Aino Planitia. Båda sonderna var lyckade och sände tillbaka mycket data, bland annat om atmosfärens sammansättning.

Magellan när den släpps från rymdfärjan.

Venera 13 och Venera 14, som nådde Venus 1981, bestod bägge av en satellit i omloppsbana och en landare. De gjorde de första undersökningarna av markens innehåll. Vega 1 och Vega 2 var sovjetiska rymdsonder som passerade Venus på väg till Halleys komet och passerade Venus i juni 1985. De hade med sig varsin landare som i sin tur hade med sig varsin ballong som sände tillbaka temperatur- och vindhastighetsdata.

Den amerikanska rymdsonden Magellan gick i omloppsbana runt Venus mellan augusti 1990 och oktober 1994. Den kartlade planeten i större omfattning än någonsin tidigare. Totalt kartlade den 98 % av planetens yta. Under 1990-talet passerade Galileo och Cassini planeten på väg till Jupiter respektive Saturnus.

Sonden Venus Express gick in i omloppsbana kring Venus den 11 april 2006. Den tillhör ESA, europeiska rymdstyrelsen, och sköts upp från Kazakstan den 9 november 2005.

Skönlitteratur

På Venus ligger flera av stjärnflottans träningsanläggningar i det fiktiva Star Trek-universumet och Venus nämns i Arthur C. Clarkes 3001 - Den sista resan. Det är även här som upptakten till Frederik Pohls böcker om Stjärnporten äger rum.

I de två böckerna Världen och Noll-A samt Spelarna och Noll-A av A.E. van Vogt är Venus koloniserad av enbart Noll-A folk: ett Noll-A utopi i van Vogts mytiska värld.

Kuriosa

  • Venus roterar runt solen på cirka 5 400 timmar (225 jorddagar) och runt sin egen axel på cirka 5 823 timmar (243 jorddagar) vilket innebär att ett dygn på Venus är längre än ett år på Venus.
  • Venus ur Nordisk Familjebok första upplagan år 1893: Venus, astron., den 2:dra, från solen räknadt, af de stora planeterna, af de gamle äfven benämnd Afrodite (Aphrodite) samt Fosforos (Phosphorus), då den uppgick före solen, och Hesperos (Hesperus), då den nedgick efter solen, motsvarande våra uttryck morgonstjerna och aftonstjerna, namn, som planeten erhållit, emedan den på rund af sin banas läge innanför jordbanan icke kan skenbart aflägsna sig från solen mer än 48° och till följd deraf endast om morgnar och aftnar kan iakttagas, då solen icke är för djupt under horisonten.

Referenser

Litteratur

  • Patrick Moore: Venus, Cassell Illustrated, Hong Kong 2003. ISBN 1-84403-404-6. 
  • Seth Shostak: Sharing the Universe. Perspectives on Extraterrestrial Life., Berkely Hill Books, Berkeley 1998. ISBN 0-9653774-3-1. 

Noter

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 Williams, Dr. David R. (April 15, 2005). ”Venus Fact Sheet”. NASA. http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/venusfact.html. Läst 2007-10-12. 
  2. 2,0 2,1 Seidelmann, P. Kenneth; Archinal, B. A.; A’hearn, M. F.; et.al. (2007). "Report of the IAU/IAGWorking Group on cartographic coordinates and rotational elements: 2006". Celestial Mechanics and Dynamical Astronomy 90: 155–180. DOI:10.1007/s10569-007-9072-y. Hämtat 2007-08-28. 
  3. ”Report on the IAU/IAG Working Group on cartographic coordinates and rotational elements of the planets and satellites”. International Astronomical Union. 2000. http://www.hnsky.org/iau-iag.htm. Läst 2007-04-12. 
  4. ”Venus: Facts & Figures” (html). NASA. http://sse.jpl.nasa.gov/planets/profile.cfm?Object=Venus&Display=Facts&System=Metric. Läst 2007-04-12. 
  5. ”Space Topics: Compare the Planets: Mercury, Venus, Earth, The Moon, and Mars”. Planetary Society. http://www.planetary.org/explore/topics/compare_the_planets/terrestrial.html. Läst 2007-04-12. 
  6. Shostak (1998), s. 20-21
  7. Shostak (1998), s. 20
  8. Shostak (1998), s. 20

Se även

Externa länkar

Sök efter mer information om Venus på Wikipedias systerprojekt:
Wiktionary-logo-sv.png Ordbok & definitioner från Wiktionary
Wikibooks-logo.svg Böcker från Wikibooks
Wikiquote-logo.svg Citat från Wikiquote
Wikisource-logo.svg Orginalverk från Wikisource
Fel vid skapande av miniatyrbild: convert: delegate failed `"rsvg-convert" -o "%o" "%i"' @ error/delegate.c/InvokeDelegate/1065.
convert: unable to open image `/tmp/magick-HmwsdW0Q': No such file or directory @ error/blob.c/OpenBlob/2641.
convert: unable to load module `/usr/lib/x86_64-linux-gnu/ImageMagick-6.7.7/modules-Q16/coders/svg.la': file not found @ error/module.c/OpenModule/1285.
convert: unable to open file `/tmp/magick-HmwsdW0Q': No such file or directory @ error/constitute.c/ReadImage/583.
Bilder & media från Commons
Wikinews-logo.svg Nyhetsartiklar från Wikinews


Personliga verktyg
På andra språk