Smålands historia
Från Rilpedia
Denna artikel handlar om Smålands historia
Innehåll |
Förhistoria
Till de tidigast bebyggda delarna av Småland hör trakterna vid Östersjön. Den äldre stenålderns sista period är i Kalmar län företrädd med jämförelsevis många fynd av en kultur, som trängt fram från söder längs kusten och som i detta län förefaller ha haft sina medelpunkter i Ryssby (Kalmar län) och Mönsterås socknar. Även i det inre av södra Småland vid sjöarna Åsnen, Salen och Bolmen har lämningar påträffats från den äldre stenålderns befolkning, men endast ganska sparsamt. Först under gånggrifternas och hällkistornas period nådde stenålderskulturen här rikare utveckling. Invandringsvägarna vid denna första bebyggelse verkar företrädesvis ha gått utefter Mörrumsån och Helgeåns övre lopp. Det småländska höglandet i norr befolkades jämförelsevis sent, och det är ännu ovisst, om de tidigaste kulturpåverkningarna där främst kommit från Väster- eller Östergötland eller södra Småland.
Då Småland består till stor del av skogar, berg och kärr har de olika bygderna i landskapet varit kraftigt isolerade från varandra och hade sannolikt inte sammanslutit sig i något större landskapsförbund, då namnet Småland uppstod som gemensam geografisk beteckning för bygderna söder om Öster- och Västergötland.
Medeltiden
Enligt Sigfridslegenden (från början av 1200-talet) skulle kristendomens första förkunnelse i Småland ha skett genom Sankt Sigfrid, som säges ha döpt Olof Skötkonung, alltså i början av 1000-talet. Det är dock ovisst hur mycket av historisk kärna det finns i legenden. I alla händelser verkar Småland ännu vid början av 1100-talet ha varit till stor del hedniskt, att döma av Snorres ord i skildringen av Sigurd Jorsalafares korståg till Småland 1123, att "inbyggarna där i landet icke höllo på den kristna tron, ehuru dock några anammat dopet".
Senast från slutet av 1100-talet bildade Värends fem härad eget stift, Växjö stift. Det övriga Småland var under hela medeltiden förenat med Linköpings stift. Från detta skildes dock under 1500- och de första åren av 1600-talet efter hand Finnveden och Njudung samt Tveta och Vista härad och fördes över till Växjö stift. Sedan i början av 1600-talet har stiftsindelningen i Småland förblivit tämligen oförändrad ända till 1914, då Växjö och Kalmar stift förenades till ett stift, Växjö stift. Om man räknar Mo härad till Småland, är detta landskap nu delat på tre stift: Växjö, Linköpings och Skara.
Till Småland räknades under medeltiden och ännu senare de nu till Östergötland hörande Kinda och Ydre härad. Å andra sidan fördes Mo härad, som under senare tider ofta betraktas som en del av Småland, i äldre tid alltid till Västergötland. Genom hela medeltiden verkar det som Småland juridiskt sett hört till två lagsagor. De sydvästra och mellersta delarna, sträckande sig i norr in i höglandet, där Lagan och Emån har sina källor, och omfattande de tre "landen" Värend, Finnveden och Njudung, bildade alltsedan 1100-talet och kanske tidigare tillsammans en lagsaga, som ursprungligen, efter huvudlandet kallades Värends, under unionstiden möjligen någon gång Smålands, men sedan början av 1400-talet i regel Tiohärads lagsaga. Den hade sin egen lagbok, varav dock till vår tid bevarats endast kyrkobalken, och dess landsting hölls i Växjö. De olika "landen" i lagsagan har antagligen ursprungligen vart och ett haft sina särskilda rättssedvänjor.
Hela den övriga delen av Småland, d.v.s. trakterna i norr och öster tillhörde Östgöta lagsaga, om också vissa av rättssedvänjorna var olika i Småland och Östergötland och östgötalagmannen endast mera sällan verkar ha tagit befattning med lagskipningen inom "Kaimarna foghati" (= mellersta och södra delen av nuv. Kalmar län).
Den administrativa indelningen har ända fram till slutet av 1600-talet varit mycket obestämd. I bland var hela Småland förenat under en landshövding eller ståthållare, vanligen har det dock varit uppdelat i två eller flera olika län. Från slutet av 1680-talet har de tre länen, Jönköpings län, Kronobergs län och Kalmar län i stort sett haft sina nuvarande gränser.
Småland var ända till Roskildefreden 1658 gränslandskap mot Danmark och därför ofta skådeplatsen för danskars och svenskars fejder. Minnet av dessa strider har bl.a. tagit form i den medeltida traditionen, att slaget vid Bråvalla skulle ha utkämpats i Skatelöv. Vid flera tillfällen gjorde danskarna under medeltiden härnadståg in i Småland, och under 1500-talets första årtionde fördes långvariga strider i Kalmartrakten om besittningen av Kalmar. Synnerligen svårt hemsökt blev Småland under Nordiska sjuårskriget (1561), Rantzaus vinterfälttåg )1567-68), uppbrännandet av Växjö (1570) samt under Kalmarkriget (1611-13). Även 1644 omtalas danska härjningar i västra Småland. Sista gången danska trupper visade sig som fiender i småländska bygder var under Karl XI:s krig.
1500-talet och framåt
Under Gustav Vasas tid hörde Småland till de mera oroliga landsändarna. Smålänningarna var ett envist folk, och smålandsbönderna har kanske också hållit särskilt starkt fast vid den gamla ordningen i kyrkan. "Västgötaherrarnas uppror" 1529 tog sin början i Småland i Västra härad. Från Småland, från trakterna ned mot blekingska gränsen, utgick också det svåraste av alla de uppror som Gustav Vasa hade att bekämpa, Dackefejden.
Efter Dackefejden tog det decennier innan ekonomin och befolkningen i större delar av Småland hade återhämtat sig. Småland blev under 15-1600-talen särskilt utsatt för danska och svenska arméers härjningar under de olika svensk-danska krigen. Denna risk avtog i och med Skånelandskapens försvenskande under 1600-talet och Stormaktstidens slut på 1700-talet. Det senare betydde dock att det småländska kustlandskapet blev missgynnat genom att Kalmars roll som gränsbefästning övertogs av den nygrundade blekingestaden Karlskrona.
1800-talet blev ett omvälvande århundrade för Smålands del. I mitten av seklet uppstod en frikyrkorörelse som stod i strid med Konventikelplakatet. Denna rörelse blev särskilt stark i Jönköpings län och går under smeknamnet Bibelbältet. Industrialiseringen kom igång tidigt i Jönköpings län och delar av Kronobergs län medan östra Småland med Kalmar län halkade efter, framförallt för att stambanan hamnade långt ifrån länet och övrig järnvägsutbyggnad kom igång sent. Småland var samtidigt härjat av en stor nöd och fattigdom, det blev missväxtår under slutet av 1860-talet vilket bidrog starkt till att emigrationen ökade. Småland blev känt som utvandrarnas land, något som gestaltades i litteraturen genom Vilhelm Mobergs tetralogi Utvandrarserien under 1900-talet.
Avvittringen lade grogrunden för bondeägda skogar och i sin tur för skogsbrukets framväxt vid sidan av jordbruket. Sågverk, pappersbruk, glasbruk, trävaruindustrier och snickerier m.m. blev basen för Smålands industrialisering. Under 1900-talet har framväxten av offentlig sektor och utbildningsväsendet gjort sitt. Växjö fick 1999 Växjö universitet (ursprungligen en filial till Lunds Universitet under 1960-talet ) samtidigt som Högskolan i Kalmar och Högskolan i Jönköping byggdes.
 |
Detta korta avsnitt behöver utökas. |
Källor
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Småland, Historia, 1904–1926 (Not).
Litteratur
- Alvemo, Bo: Dackefejden, Svenskt militärhistoriskt bibliotek, Luleå 2006
- Larsson, Lars-Olof: Dackeland, Norstedts, Stockholm 1979
