Ryska
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009) |
| ryska 'Русский язык' |
|
| Talas i | Ryssland, Ukraina, Vitryssland, Kazakstan, Moldavien, Mongoliet, Israel och en rad andra länder |
|---|---|
| Region | Östeuropa och Asien |
| Antal talare | 280 miljoner |
| Klassificering | indoeuropeiskt ryska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i | Ryssland, Vitryssland, Kazakstan, Kirgizistan, FN och utbrytarstater Transnistrien, Sydossetien och Abchazien |
| Språkmyndighet | - |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | ru |
| ISO 639-2 | rus |
| ISO 639-3 | [1] |
| SIL | RUS |
Ryska (ryska: русский язык, russkij jazyk, ['ru.skʲɪj jɪ.'zɨk]) är det största av de slaviska språken. Det talas främst i Ryssland samt i tidigare sovjetiska delrepubliker, såsom Estland, Lettland, Litauen, Moldavien, Kazakstan och Ukraina. Efter omfattande emigrationer sedan 1990-talet finns numera även stora rysktalande populationer i Israel (utvandrade ryska judar) och Tyskland (så kallade Volgatyskar, ättlingar till de tyskar som hämtades till Ryssland av Katarina den stora).
Ryskan skrivs med en variant av det kyrilliska alfabetet. Bevarade skrifter på östslaviska finns från 900-talet och framåt. Ryskan behåller mycket av östslavisk syntetisk böjningsstruktur och slaviskt ordförråd, men har i sin nutida form även många lånord i ämnen som politik, vetenskap och teknik.
Inom de slaviska språken räknas ryskan med ukrainskan och vitryskan till den östslaviska gruppen. Den sydslaviska kyrkslaviskan har under långa perioder haft stort inflytande över ryskans utveckling, och har påverkat såväl dess grammatik som dess ordförråd.
Innehåll |
Klassificering
Ryska är ett östligt slaviskt språk inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Vad gäller talspråket är det närmast släkt med vitryska, ukrainska och bulgariska (som dock är sydslaviskt).
Ryskans grundläggande ordförråd, ordbildningsprinciper och, i viss mån, böjningar och litterära stil har påverkats kraftigt av kyrkslaviska, en språkform som utvecklats ur den sydslaviska fornkyrkoslaviskan och som används av ryska ortodoxa kyrkan. Många ord i nutida ryskt skriftspråk ligger närmare modern bulgariska än ukrainska eller vitryska. De östslaviska ordformerna har dock ofta bevarats i de olika dialekterna, som snabbt minskar i användning. I vissa fall används både de östslaviska och de kyrkslaviska formerna, med något olika betydelser.
Förutom av kyrkslaviskan har ryskans ordförråd och litterära stil påverkats starkt av grekiska, latin, franska, tyska och engelska.
Utbredning
Ryska talas främst i Ryssland och, i lägre grad, i de andra länder som en gång var delrepubliker i Sovjetunionen. Till 1917 var ryskan det enda officiella språket i det Ryska imperiet. Under den sovjetiska perioden fluktuerade politiken mot de språk som talades av de olika andra etniska grupperna. Fastän varje sovjetrepublik hade sitt eget officiella språk hade ryskan den enande rollen och den högsta ställningen. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 har flera av de nyblivna självständiga staterna uppmuntrat sina inhemska språk, vilket delvis har upphävt ryskans privilegierade ställning, fast dess roll som språket för postsovjetisk samvaro runtom i området har fortsatt.
I Lettland, där mer än en tredjedel av befolkningen är ryskspråkig, har ryskans ställning och användande i skolor debatterats mycket. De rysktalande har mestadels invandrat från Ryssland och andra delar av dåvarande Sovjetunionen efter andra världskriget. I Estland utgör de som invandrat under sovjettiden och deras ryskspråkiga barn ungefär en fjärdedel av befolkningen. En mycket mindre ryskspråkig minoritet i Litauen har till stor del assimilerats under årtiondet sedan självständigheten och utgör för närvarande mindre än en tiondel av landets totala befolkning.
På 1900-talet lärdes ryska ut i skolorna i Warszawapaktens medlemsländer och andra kommunistiska länder som tidigare var satellitstater till Sovjetunionen, särskilt i Polen, Bulgarien, Jugoslavien och Tjeckoslovakien. De yngre generationerna kan vanligen inte ryska flytande, eftersom det inte längre är obligatoriskt i skolan. I många länder i Centralasien är ryskan fortfarande ett viktigt språk; det är ett av de officiella språken i Kazakstan och Kirgizistan och det beräknas att det i det förstnämnda kan talas av omkring 95 % av befolkningen. Tidigare, och i mindre utsträckning även fortfarande, har ryska lärts ut i asiatiska länder som Laos, Vietnam och Mongoliet på grund av det sovjetiska inflytandet, och det används fortfarande som ett lingua franca i Afghanistan av olika folkgrupper.
Ryska talas också i Israel av åtminstone 750 000 judiska immigranter från före detta Sovjetunionen (enligt folkräkningen 1999). Israeliska medier publicerar regelbundet material på ryska.
Stora ryskspråkiga gemenskaper finns också i Nordamerika (särskilt i stora stadscentra i USA och Kanada som New York, Los Angeles, San Francisco, Toronto, Miami och Chicago). I de första två finns över en halv miljon ryskspråkiga. På ett antal platser ger de ut egna tidningar och bor i självförsörjande områden (särskilt den generation invandrare som började anlända i början av 1960-talet). Endast ungefär en fjärdedel av dem är etniska ryssar. Före Sovjetunionens upplösning var den överväldigande majoriteten ryskspråkiga judar. Efter ökningen av invandring från före detta Sovjetunionen ändrades proportionerna något. Enligt folkräkningen i USA år 2000 talades ryska i hemmet av 1,5 % av befolkningen, eller ungefär 4,2 miljoner, vilket gör det till det tionde mest talade språket i USA.
Stora rysktalande grupper finns även i Västeuropa. Dessa har utökats i flera omgångar av invandringsvågor sedan början av 1900-talet. Tyskland, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Italien, Belgien och Grekland har betydande ryskspråkiga grupper som totalt utgör 3 miljoner människor. Två tredjedelar av dem är faktiskt ryskspråkiga avkomlingar till tyskar, greker, judar, armenier och ukrainare som antingen bosatte sig i släktens ursprungsland när Sovjetunionen fallit ihop eller bara söker tillfällig sysselsättning.
Tidigare brukade ryska emigranters avkomlingar förlorade ryskan i den tredje generationen. Nu när gränserna är öppnare är det troligt att ryskan överlever längre, särskilt som många emigranter besöker sina hemländer regelbundet och även ser ryskspråkig TV.
Nyligen utförda uppskattningar av det totala antalet ryskspråkiga:
| Källa | Modersmålstalare | Modersmål rankning | Totalt antal talare | Totalt rankning |
|---|---|---|---|---|
| G. Weber, "Top Languages", Language Monthly, 3: 12–18, 1997, ISSN 1369-9733 |
160 miljoner | 8 | 285 miljoner | 5 |
| World Almanac (1999) | 145 miljoner | 8 (2005) | 275 miljoner | 5 |
| SIL (2000 WCD) | 145 miljoner | 8 | 255 miljoner | 5–6 (oavgjort med arabiska) |
| CIA World Factbook (2005) | 160 miljoner | 8 |
Officiell ställning
Ryska är officiellt språk i Ryssland och ett av de officiella språken i Kazakstan, Kirgizistan, Vitryssland och den icke internationellt erkända republiken Transnistrien i Moldavien. Det är ett av de sex officiella språken i FN.
Dialekter
Trots att en utjämning skett efter 1900, särskilt vad gäller ordförrådet, återstår ett stort antal dialekter i Ryssland. Vissa språkforskare indelar de ryska dialekterna i två huvudsakliga regionala grupperingar, "nordliga" och "sydliga", med Moskva i övergångszonen mellan de två. Andra delar in språket i tre dialektgrupper, nordlig, central och sydlig, med Moskva i den centrala regionen.
Dialekterna uppvisar ofta distinkta avvikelser från standard vad gäller uttal och intonation, ordförråd och grammatik. En del av dessa är kvarlevor av äldre språkbruk som nu fullständigt försvunnit i standardspråket.
Typiskt för de nordliga dialekterna är att obetonat /o/ till skillnad från i standardspråket uttalas tydligt (fenomenet kallas okanje оканье). I de sydliga dialekterna palataliseras slut-/t/ och /ɡ/ uttalas /h/. Vissa av dessa drag finns också i nutida ukrainska , vilket antyder ett språkligt kontinuum eller starkt inflytande åt det ena eller andra hållet.
En av de första som studerade ryska dialekter var Michail Lomonosov på 1700-talet. På 1800-talet sammanställde Vladimir Dal den första ordboken som inbegrep dialektalt ordförråd. Detaljerad kartläggning av ryska dialekter påbörjades vid sekelskiftet 1900. Den stora Dialektologiska atlasen över ryska språket (Диалектологический атлас русского языка, Dialektologitjeskij atlas russkogo jazyka, /dʲəʌˈlʲektəlʌˈɡʲiʨəskʲəj ˈatləs ˈruskəvə jəzɨˈka/) publicerades i tre foliovolymer 1986–1989 efter fyra årtionden av förberedande arbete.
Standardspråket är baserat på Moskvadialekten.
Alfabet
- Huvudartikel: Ryska alfabetet
Ryska skrivs med en modifierad version av det kyrilliska alfabetet och består av 33 bokstäver.
Följande tabell ger alfabetets stora bokstäver med IPA-värden för varje bokstavs ljud:
| А /a/ |
Б /b/ |
В /v/ |
Г /g/ |
Д /d/ |
Е /jɛ/ |
Ё /jo/ |
Ж /ʐ/ |
З /z/ |
И /i/ |
Й /j/ |
| К /k/ |
Л /l/ |
М /m/ |
Н /n/ |
О /o/ |
П /p/ |
Р /r/ |
С /s/ |
Т /t/ |
У /u/ |
Ф /f/ |
| Х /x/ |
Ц /ʦ/ |
Ч /ʨ/ |
Ш /ʂ/ |
Щ /ɕː/ |
Ъ /ˠ/ |
Ы /ɨ/ |
Ь /ʲ/ |
Э /ɛ/ |
Ю /ju/ |
Я /ja/ |
Några gamla bokstäver som har avskaffats vid något tillfälle är ѣ /ie/ eller /e/, і /i/ och ѧ /ja/. Tecknen ъ och ь uttalades ursprungligen som ultra-korta eller reducerade /ŭ/, /ĭ/.
Ortografi
Rysk stavning är jämförelsevis ljudenlig i praktiken. Den utgör en balans mellan fonetik, morfologi, etymologi och grammatik och har, liksom de flesta levande språks stavning, en del motsägelser och kontroversiella inslag. Till de vanligaste hör att bokstaven г (translittererat g) i pronomen som его och genitivsuffix som -его/-ого uttalas [v].
Den nuvarande stavningen följer den stora reformen 1918 och den slutliga kodifieringen 1956. En uppdatering som föreslogs i slutet av 1990-talet har fått ett fientligt mottagande och har inte formellt blivit antagen.
Kommateringen, som ursprungligen baserats på bysantinsk grekiska, omformulerades på 1600- och 1700-talen efter franskan och tyskan.
Fonologi
Ryskans fonologiska system har ärvts från samslaviskan, men genomgått betydande ändringar under den tidiga historiska perioden, tills det i stort sett fick sin nuvarande form runt 1400. Språket har fem vokaler, vilka skrivs med olika bokstäver beroende på om den föregående konsonanten är palataliserad eller ej. Konsonanterna förekommer normalt i par: en icke-palataliserad och en palataliserad, vilka traditionellt beskrivs som hårda och mjuka. De 'hårda' konsonanterna är ofta velariserade, men vissa dialekter velariserar bara /l/ i sådana positioner. Standardspråket, som baseras på Moskvadialekten, har stark tryckaccent och måttfull variation i tonhöjd. Stavelsebetoningen är inte fast och utmärkes inte i ortografin. Betonade vokaler är något förlängda, medan obetonade vokaler (utom /u/) "reduceras", det vill säga bildar ett system med färre oppositioner. Sålunda uttalas /a/ och /o/ i obetonad ställning på samma sätt: ordinitialt och efter hård konsonant närmast före betonad stavelse som [ʌ], eljest som ett schwa. Efter mjuk konsonant sammanfaller alla obetonade vokaler utom /u/ i ett kort i-ljud.
Den ryska stavelsestrukturen kan vara ganska komplex med både initiala och finala konsonantklustrar på upp till 4 konsonanter. Med en formel där V står för stavelsens kärna (vokal) och K för varje konsonant kan strukturen beskrivas som följer:
(K)(K)(K)(K)V(K)(K)(K)(K)
Exempel på ord med fyra konsonanter i följd: встреча ("möte"), удобств (genitiv plural av удобство, "bekvämlighet").
Konsonanter
| Bilabial | Labio dental |
Dental & alveolar |
Post- alveolar |
Palatal | Velar | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Klusiler | p pʲ |
b bʲ |
t tʲ |
d dʲ |
k | ɡ | |||||
| Affrikator | ʦ |
ʨ |
|||||||||
| Frikativor | f fʲ |
v vʲ |
s sʲ |
z zʲ |
ʂ ɕ |
ʐ ʑ |
x | ||||
| Nasaler | m mʲ |
n nʲ |
|||||||||
| Flappar | r rʲ |
||||||||||
| Approximanter | ɫ lʲ |
j | |||||||||
Ryska utmärker sig genom sin distinktion efter palatalisering för de flesta konsonanterna. Medan /k/, /g/, /x/ har palataliserade allofoner [kʲ, gʲ, xʲ] kan bara /kʲ/ möjligen ses som ett fonem, fastän det är marginellt och i allmänhet inte anses distinktivt. Palatalisering betyder att mitten av tungan höjs under och efter konsonantens artikulering. I fallet med /tʲ/ och /dʲ/ höjs tungan tillräckligt för att orsaka en svag frikation (affrikator). /t, d, ʦ, s, z, n och r/) är dentala, det vill säga uttalade med tungan mot tänderna snarare än mot tandvallen.
Det bör observeras att de palataliserade postalveolara frikativorna ɕ och ʑ alltid uttalas som långa konsonantljud. Många har därför velat betrakta vart och en av dem som en fonetisk realisation av två andra, "sammansmälta", fonem, detta trots att ljudet ɕ ofta representeras av en bokstav - щ. Med en sådan analys blir antalet konsonantfonem i ryskan 32.
Grammatik
- Huvudartikel: Rysk grammatik
Den nutida ryskan har behållit mycket av samslaviskans syntetiska karaktär.
I nominalböjningen finns två numerus (singular och plural), tre genus (maskulinum, femininum och neutrum) och sex kasus (nominativ, genitiv, dativ, ackusativ, instrumentalis och lokativ). Vokativ finns bevarad för vissa ord och namn av religiös betydelse, som Боже /'boʒə/ "Gud", etcetera. Adjektiv, pronomen och de första två kardinaltalen varierar också efter genus. Fornryska hade ett tredje numerus, dualis, men förutom att det används i nominativ och ackusativ med talen två, tre och fyra (till exempel два стула /dva 'stulə/, "två stolar", nuförtiden omkategoriserat som genitiv singular), har den försvunnit. Det finns tre deklinationstyper i ryskan. Den första deklinationen används för maskulina och neutrala substantiv. Den andra deklinationen används för de flesta feminina substantiv. Den tredje deklinationen används för feminina substantiv som slutar på ь och för neutrala substantiv som slutar på мя.
Verben böjs i tre personer och två numerus. Verb uppträder oftast i så kallade aspektpar (perfektiv resp. imperfektiv), där aspekten kompletterar de fåtaliga tempusformerna. Böjningen i såväl kasus som tempus sker genom tillägg av böjningssuffix.
Också inom ordbildningen är suffixen, liksom prefixen, vanliga. Särskilt utmärkande och använda är de så kallade diminutivsuffixen.
Se även
Externa länkar
