Magnus Eriksson
Från Rilpedia
För andra personer med detta namn, se Magnus Eriksson (olika betydelser).
| Magnus Eriksson | |
 Kung Magnus av Sverige och Norge - domsigill |
|
| Regeringstid | Sverige: 8 juli 1319-februari 1364 (förmyndarregering trol. till 1331), delat regentskap med Erik Magnusson 1357-21 juni 1359 och med Håkan Magnusson från februari 1362 Norge: maj 1319-1343 (förmyndarregering trol. till 1331) Skåne: 19 juni 1332-1360 (personalunion) |
|---|---|
| Kröning | 1336 |
| Ätt | Folkungaätten |
| Föräldrar | Erik Magnusson och Ingeborg Håkansdotter |
| Gemål(er) | Blanka av Namur (1335-1363) |
| Företrädare | Sverige: Birger Magnusson Norge: Håkon V Magnusson Skåne: Johan III av Holstein (pantherre) |
| Efterträdare | Sverige: Albrekt av Mecklenburg Norge: Håkon VI Magnusson Skåne: Valdemar Atterdag (Skåne återbördat till Danmark) |
| Född | april eller maj 1316 |
| Död | 1 december 1374 Bömmelfjorden, Norge |
Magnus Eriksson, född i april eller maj 1316, död 1 december 1374 (drunkning), kung av Sverige 1319–1364, kung av Norge 1319–1343 som Magnus VII och kung av Skåne 1332 - 1360.[1][2][3] Son till hertig Erik Magnusson av Södermanland och den norska prinsessan Ingeborg Håkansdotter, samt sonson till Magnus Ladulås. Gift 1335 med Blanka av Namur.
Barn med Blanka av Namur:
- Erik Magnusson (1339-1359), svensk kung
- Håkan Magnusson (1340-1380), svensk och norsk kung
- Tre eller fyra döttrar med okända namn, alla döda unga[4].
Innehåll |
Förmyndartiden
Magnus Eriksson, sonson till Magnus Ladulås, son till hertig Erik Magnusson av Södermanland och Ingeborg, den norske kungen Håkon V Magnussons dotter, föddes i april eller maj 1316. Endast tre år gammal hyllades han, efter sin morfar Håkons död, (1319) till kung i Norge och valdes den 8 juli samma år, sedan ett unionsfördrag, Oslofördraget, blivit upprättat mellan de två rikena, till kung även i Sverige.
Till en början hade hans mor, hertiginnan Ingeborg, ett övervägande inflytande på regeringen i de båda rikena. Ingeborg hade varit närvarande när Oslofördraget slöts och i fördraget omnämns hon på ett sätt som kan tolkas som att vissa befogenheter skulle tillfalla henne. Efter Magnus tillträde som kung ingick hon i det svenska riksrådet. Hon hade fått Axvalls slott och län som underhåll och höll hov på Varbergs slott, där hennes son uppfostrades. Hon hade alltså en geografisk maktposition och på Varbergs slott omgav hon sig med Erik Magnussons tidigare medhjälpare, exempelvis den danske befälhavaren Knut Porse och släkten van Kyren från Holstein.
Mellan Ingeborg och de övriga i riksrådet uppkom snabbt misstänksamhet och motsättningar. Drotsen Mats Kettilmundsson tvingades att avgå och ersattes med Östergötlands lagman Knut Jonsson. Vid ett rådsmöte i Skara på sommaren 1322 lovade stormännen i riksrådet varandra att lämna gamla tvister från inbördeskriget bakom sig och att ingen skulle ge sig i lag med Ingeborg utan hela rådets samtycke.
För att undvika en dansk inblandning i den svenska politiken försökte riksrådet ha goda förbindelser med den danske kungen Erik Menved. Ingeborg och kretsen kring henne hade istället kontakt med Erik Menveds ovänner i Danmark och slöt förbund med Erik Menveds fiender i Tyskland. Sommaren 1321 ingicks ett fördrag mellan tronföljaren Magnus och Henrik II av Mecklenburg. Fördraget innebar giftermål mellan Magnus lillasyster Eufemia och hertig Albrekt av Mecklenburg samt löfte om ömsesidig hjälp i händelse av anfall från Danmark. I hemlighet kom man också överens om ett militärt anfall mot Skåne. Ett sådant förbereddes 1322 av Knut Porse men planerna rann ut i sanden.
Under åren 1323-1326 lyckades rikrådet inlösa Ingeborgs slott Axevall, Varberg och Hunehals samt tog ifrån henne platsen i riksrådet, vilket leddes av drotsen Knut Jonsson. Detta exempel följdes 1323 av norrmännen, som till riksföreståndare utsåg herr Erling Vidkunsson. Unionen emellan de båda rikena inskränktes därefter enligt unionsfördraget till ett försvarsförbund. Med Novgorod, till vilket land förhållandet länge varit spänt, ingicks freden i Nöteborg 1323.
Efter trontillträdet
Magnus blev myndig 1331 eller 1332 och han kröntes 1336 i Stockholm.
Skåne och Blekinge var pantlän under greve Johan av Holstein och hans administration där med hjälp av tyska fogdar hade framkallat ett starkt missnöje. En delegation från Skåne, ledda av biskopen i Lund Karl Eriksen, kom till Kalmar 1332 och förklarade att man hellre ville styras från Sverige. Greven inledde förhandlingar med svenskarna och man kom överens att den svenske kungen skulle inlösa panten för 34 000 mark silver. Strax efteråt reste Magnus till Skåne där han i juni 1332 hyllades på tinget i Lund.
Valdemar Atterdag ville efter de inre stridigheterna i Danmark återupprätta Danmarks tidigare inflytande och ville som en del i detta återfå överhögheten över Skåne. För Magnus del hotade förvärvet av Skåne att bli en större tugga än han kunde svälja. Summan på 34 000 mark var för tiden en oerhörd summa och för att få ihop beloppet tvingades kungen låna pengar av kyrkan samt ta lån av stormän i utbyte mot pantlän. 1326 hade kungen pantsatt Kalmar slott och Kalmar län, hela Östergötland, Gästrikland, Fjärdhundraland, Dalarna, Närke och Värmland. Genom att hovet inte längre kunde få inkomster från slottslänen grundlades en allvarlig finanskris som skulle hålla i sig i flera år framöver. Kungen tog också ut extra skatter, däribland tullar vid de skånska fiskelägena samt hårdare krav på gruvindustrin i Bergslagen. I början av 1350-talet utfärdades Magnus Erikssons stadslag som bland annat ville begränsa handeln till städerna för att på så vis kunna ta ut avgifter.
När den danske kungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna kung Magnus äganderätt till Skåne och Magnus, som vänt sig till påven med begäran om bekräftelse på köpet men av denne endast fått undvikande svar, invecklades Magnus, närmast på grund av sin mors panträtt till vissa slott i Danmark, i krig med kung Valdemar. Fred dem emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg, varvid Valdemar formellt avsade sig alla anspråk på Skåne och Halland.
Den finansiella krisen i riket, orsakat av lånen och panterna, gav upphov till en allt större klyfta mellan kungen och aristokratin. Kungen kritiserade förmyndarstyrelsen för att den skött ekonomin så illa att det inte fanns några pengar kvar vid hans trontillträde. Med hjälp av en bevarad pamflett vet man också aristokratins ståndpunkt: där väckte det misstänksamhet att kungen hade beslutat att kyrkan inte längre skulle vara ett frälse, det vill säga skulle i fortsättningen betala skatt. Rikets finanser försämrades också av att det skattebefriade frälset växte när det övertog jord som tidigare betalat skatt till kungen. Ytterligare ett skäl till missnöje var att Magnus 1343-1344 utsett sin äldste son Erik till tronföljare i Sverige och den yngste sonen Håkan till tronföljare i Norge. Detta var i strid med att båda länderna var valriken.
I slutet av 1340-talet var Magnus tvungen att förbättra relationerna med aristokratin i riksrådet. Genom en skrivelse från april 1346 som skickades runt hela landet bad kungen om ursäkt för de extra skatterna; sådana skulle i framtiden endast tas ut vid speciella tillfällen och då efter bifall från rikets ständer. En månad senare skänkte kungen och hans hustru Blanka en stor donation till Birgitta Birgersdotter för att få till stånd en klosterstiftelse i Vadstena.
Vid den ryska gränsen hade förhållandena länge varit osäkra och Magnus övergick därför 1348 med en här till Finland. Till en början hade han framgång. Men hans fördelar gick snart förlorade; och då digerdöden 1350 började rasa i Sverige upphörde kriget så småningom, utan känt fredsslut, av sig självt. Samtidigt var Magnus även betänkt på att förskaffa sig besittningar i Estland och Livland. Till följd av dessa planer och den avoghet Magnus under ryska kriget visat de handelsmän som trafikerade Novgorod kom han i fientligt förhållande till hansestäderna, mot vilka han inte heller förut någonsin visat sig särdeles vänligt stämd. Stillestånd ingicks visserligen med dem, men ständigt på kort tid. Vid dessa förhandlingar tjänstgjorde alltid Magnus Erikssons svåger, hertig Albrekt den store av Mecklenburg, som fredsmäklare.
Uppror mot Magnus Eriksson
Huvudartikel: Upproret mot Magnus Eriksson
1351 hade Magnus Eriksson måst upptaga ett lån av de penningar, som för påvestolens räkning hopsamlades i Sverige, och då han inte på utsatt tid kunde återbetala dessa, hotades såväl han som hans löftesmän (flera av rikets stora) med bannlysning. Det härav alstrade missnöjet ökades genom den gunst Magnus Eriksson visade hertig Bengt Algotsson, som utnämnts till hertig av Finland. 1352 beslutade kungen att kyrkan inte längre skulle vara ett frälse utan betala skatt, ett beslut som aldrig kom att verkställas. Missnöjet över kungens politik fick sitt utbrott i den resning som Magnus Erikssons äldste son, Erik, i förening med flera av rikets stormän 1356 företog. Genom denna tvingades hertig Bengt att fly ur landet och Magnus Eriksson måste (1357) till sin son avstå en stor del av riket. Oenigheten dem emellan bröt snart ut igen och Magnus Eriksson vände sig då till kung Valdemar i Danmark med begäran om hjälp samt ingick med honom ett fördrag 1359. Emellertid avled kung Erik helt plötsligt (juni 1359), och Magnus Eriksson blev därigenom åter ensam härskare över hela Sverige. Kung Valdemar ansåg sig vara bedragen av Magnus Eriksson samt började ett fälttåg mot Skåne och lyckades, troligen genom förräderi av hertig Albrekt av Mecklenburg, komma i besittning av Helsingborgs slott (1360). Inom kort intogs hela Skåne. År 1361 erövrades Öland med Borgholms slott och plundrades Visby. Magnus Eriksson hade emellertid utsänt flera av sina rådgivare till Tyskland för att sluta förbund med hansestäderna mot kung Valdemar. Ett sådant blev också ingånget, i Greifswald (september 1361), men på för Sverige ytterst hårda villkor, och de svenska sändebuden överskred därvid sina instruktioner. Då Magnus Eriksson därför inte ville ratificera fördraget uppkom oenighet mellan Magnus Eriksson och hans son, kung Håkan Magnusson, och denne lät till och med fängsla sin far (november 1361).
I februari 1362 blev Håkan Magnusson formellt vald till kung även över Sverige; men kort därpå ingicks en förlikning mellan honom och hans far, varefter de förde regeringen över Sverige gemensamt. Det mot Valdemar började kriget ledde inte till något resultat och redan hösten 1362 börjades fredsförhandlingar. På vintern förändrades ställningen helt och hållet genom att Håkan, troligen i förhoppning att därigenom återfå Skåne, gifte sig med Valdemars dotter, Margareta (april 1363). Därigenom bröts den av stormännen på hans vägnar ingångna förlovningen med Elisabet av Holstein. Samtidigt blev även flera av de svenska stormännen drivna i landsflykt. Dessa vände sig då till hertig Albrekt den store av Mecklenburg och erbjöd den svenska kronan åt hans son, Albrekt d. y. I november 1363 ankom denne med en här till Stockholm, hyllades av dess borgare och valdes i februari 1364 vid Mora stenar till kung. Magnus Eriksson och hans son kunde inte göra något verksamt motstånd, så att de redan i juli 1364 av det egentliga Sverige inte innehade mera än Västergötland, Värmland och Dalsland. På våren 1365 sökte de visserligen återtaga det förlorade, men blev slagna i mars 1365 i slaget vid Gataskogen, nära Enköping, där Magnus Eriksson blev tillfångatagen. Han satt därefter fången till 1371 då han vid den till hans förmån företagna resningen frigavs mot en dryg lösesumma. Han levde därefter hos sin son i Norge, och avled 1374 (genom drunkning) i Bömmelfjorden i Norge. Man vet inte var han ligger begraven - möjligen i Varnhems klosterkyrka.
Magnus Eriksson som person
Magnus Erikssons regeringstid är minnesvärd för den verksamhet som då utövades på lagstiftningens och rättskipningens områden. Magnus Eriksson utfärdade nämligen en mängd stadgar genom vilka han avlyste träldomen, sökte förebygga våldgästning och övervåld samt närmare bestämde utövandet av den kungliga domsrätten. Till största delen ingick dessa sedermera i den omkring år 1350 utarbetade, för hela landet gällande landslagen, den så kallade Magnus Erikssons landslag och kan betraktas som förarbeten till denna. Otvivelaktigt är vidare att han utfärdat flera andra stadgar, vilka även införlivats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område vittnar de inte få ännu i behåll varande domar, som utfärdats av honom eller på hans vägnar.
Eftervärldens bild av Magnus Eriksson har präglats av en pamflett, Libellus de Magno Erici rege, där kungen framställs som en lastbar och omoralisk person som styr sitt rike som en tyrann. Härifrån härstammar även tillnamnet Magnus smek.
Se även
Källor
- ↑ Diplomatarium Norvegicum (volumes I-XXI). Officiellt påbud från kung Magnus Eriksson i Helsingborg, daterat 4 juli 1343. Document Nr. 220, Riksarkivet. Utlagt av Dokumentasjonsprosjektet (Universitetet i Bergen, Universitetet i Oslo, Universitetet i Trondheim og Universitetet i Tromsø): Magnus medr guds nad Noreghs Svyia ok Skana konongr (Magnus med Guds Nåd Norges Sveriges och Skånes konung).
- ↑ Tegnér,Göran och Nina Folin. Medeltidens ABC. Statens historiska museum, 1985. ISBN 91-7844-041-6. s. 314.
- ↑ Henrikson, Alf och Björn Berg. Dansk historia. Stockholm: Bonnier, 1989. ISBN 91-0-047565-3. s. 170.
- ↑ Lars O. Lagerqvist & Nils Åberg Litet lexikon över Sveriges regenter Vincent förlag, Boda kyrkby 2004 ISBN: 91-87064-43-X s. 19
- Jerker Rosén: Gunvor Grenholm: Den svenska historien. Band 2. Medeltid 1319-1520, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1966, sid. 14-47.
- Nordisk familjebok (1912), band 17, s. 500-503 (länk)
| Företrädare: Mats Kettilmundsson Rikshövitsman |
Sveriges regent 1319 - 1364 (delade Sverige med Erik Magnusson 1356-1359, samregerade 1362-1364 med Håkon VI Magnusson) |
Efterträdare: Albrekt av Mecklenburg |
| Företrädare: Håkon V Magnusson |
Norges regent 1319 - 1343 |
Efterträdare: Håkon VI Magnusson |
|
||||||||||||||||||||||
