Digerdöden
Från Rilpedia
Digerdöden, svarta döden, var en epidemisk sjukdom under medeltiden. De flesta forskare anser att digerdöden var ett utbrott av pest. Vissa forskare som Susan Scott och Christopher Duncan vid Liverpools universitet hävdar att digerdöden istället var en blödarfeber, en sjukdom liknande ebolafeber.
Själva ordet digerdöden är inte det ursprungliga namnet på 1300-talets katastrof. Den samtida beteckning på farsoten var "stora döden" eller "stora pesten".[källa behövs] Digerdöden betyder egentligen samma sak, ordet kommer från fornsvenskans digher som betyder just stor. Ute i Europa benämns katastrofen ofta med en ordkombination som inkluderar ordet "svart". Kanske syftade detta på någon av de fysiska förändringar som skedde efter att en person hade insjuknat, antingen bölderna eller fläckarna som kunde uppträda i ett senare stadium av sjukdomsförloppet.
Alla de tre formerna av pest, böldpest, lungpest och blodpest förekom under digerdöden. Dödligheten i böldpest varierade mellan 30 och 70 procent medan den vid de båda andra formerna var nära nog hundraprocentig. Pesten började i Kina år 1334 och spred sig sakta västerut via de handelsvägar som etablerats och som var en länk mellan öst och väst. År 1346 var pesten framme i Egypten och Syrien för att via Krim nå Europa. Våren 1347 anlände pesten till Konstantinopel och på hösten nådde den Messina på Sicilien troligen tillsammans med två fartyg från Kaffa på Krim.
Orsaken till pesten
Pest orsakas av bakterien Yersinia pestis som i första hand angriper gnagare, framförallt råttor men också den tidens hamstrar och ekorrar. Bakterien överförs i mindre utsträckning från råttor till människan genom direktkontakt, men framför allt via pestloppan Xenopsylla cheopis. På medeltiden var det framför allt svartråttan (Rattus rattus) som var värd för bakterien. Den kallas också för hus- eller skeppsråtta och levde i nära anslutning till människornas bostäder. Loppan angriper vanligtvis inte människan, men kan göra det om råttan dött och blivit kall. Den söker sig då till en levande, varm kropp i närheten*. När människorna väl blivit sjuka överförde de smittan till varandra.
- Denna varma kropp kan utgöras av nästan vilket annat djur som helst har ny forskning bevisat. Tidigare trodde man inte att lopporna skulle angripa pälslösa djur men den nya forskningen säger att de dras direkt till värmekällan och kan på så vis smitta djuren via närkontakt. Detta var dock mycket ovanligt och inträffade bara med ett fåtal arter av småfåglar i Italien. Bakterierna spreds främst inom arten då de oftast levde i flockar.[1]
Även råttorna blir sjuka av Yersinia pestis, men genom naturligt urval skapades troligtvis råttstammar som någorlunda kunde klara av pestbakterien.[källa behövs] Det skapades en sorts balans. Det är svartråttan som fått huvudskulden för spridningen av pesten. I dag tros inte mindre än 250 olika djurarter (mest gnagare) kunna överföra smittan till människor. En del smittar människorna direkt, men råttan kan bara smitta genom pestloppan som måste vara smittad av bakterien Yersinia pestis. Eftersom pestloppan bara kan överleva under verkligt varma sommarmånader är det diskutabelt om pesten fördes till Europa med svartråttan.
Det bör nämnas att även om Yersinisa pestis allmänt anses som orsaken till pesten, har det aldrig slutgiltigt bevisats. Moderna undersökningar[2] har misslyckats med att hitta DNA från bakterien i återfunna benrester från offren. Inte heller de beskrivna symptomen från den tiden stämmer fullt med hur pesten yttrar sig idag. Speciellt rapporterades ingen massdöd hos råttor, något som är ett typiskt tecken på pest och pesten drabbade även Island som inte har några råttor. Detta har lett till spekulationer om att digerdöden i själva verket var någon form av blödarfeber.
Olika sorters pest och symtom
Det fanns på tre former av sjukdomen: böldpest, lungpest och blodpest Det rör sig dock i grund och botten om samma sjukdom. Böldpest är inte lika dödlig som lungpest, men är mycket mer smittsam. En människa som drabbats av böldpest är inte smittspridaren, utan det är lopporna och råttorna. Om alla smittbärande råttor och loppor kunnat elimineras, hade inte den smittade personen varit farlig för sin omgivning. I det andra fallet, lungpest, är det människan som smittar. Om man hade fått böldpest så fick man stora bölder över hela kroppen och dessa kunde vara lika stora som äpplen och var också väldigt variga. Cirka 80% av alla som fick böldpest dog så denna form av pest var inte fullt så farlig som blod- och lungpest. Blodpest yttrade sig i stora mörka fläckar på kroppen ungefär som blåmärken men var mycket större och mörkare. Samtliga människor som fick blodpest dog. Vid lungpest började man att hosta blod och man dog hastigt. Även här var dödligheten 100%.
Pesten drabbade urskillningslöst. Män, kvinnor, rika eller fattiga drabbades lika hårt.[källa behövs] De första sjukdomstecknen var stelhet och frusenhet. En stickande känsla uppstod. Detta följdes av en brännande hetta. I nästa fas växte en hård böld fram, vanligtvis ur armhålan eller vid ljumsken. Svullnaderna blev svarta, och fyllda med var och blod. Därefter uppstod svarta fläckar på huden på grund av inre blödningar. Den pestsmittade plågades svårt och dog vanligen inom fem dagar. Många fick i stället för bölder hög feber, angrepp på lungor och andningsvägar, blodiga upphostningar och blod i urin och avföring. Dessa offer dog snabbare, vanligen inom tre dygn och i bland så snabbt som ett dygn. Man räknade med att ca 40 miljoner människor dog av pesten.
Digerdödens ankomst till Europa
Från 1340-1740 härjade pesten i Europa. Minst 15 miljoner människor miste livet (ungefär 1/3 av den tidens befolkning).
Digerdöden kom troligen till Europa från staden Kaffa på Krim där genuesarna höll en koloni och som var en viktig handelsknutpunkt. Kaffa var belägrad av en mongolhär under kiptjakkhanen Jambegs ledning. Pesten bröt först ut bland fiendehären år 1346 och de kristna i staden såg sin räddning i den död som drabbade fienden, som ledde till att fienden inte kunde fortsätta kriga. Innan tillbakadragningen tillgrep dock Jambeg bakteriologisk krigföring, troligen för första gången i historien. Han slungade med hjälp av kastmaskiner in pestlik över stadens murar och därmed var också pesten innanför murarna.
Panik utbröt bland försvararna innanför murarna. Fartygen som legat instängda i hamnen stormades, belägringen var bruten, och mongolhären hindrade inte längre deras avfärd. De begav sig iväg med pesten ombord. Vartefter besättningen decimerades, förliste fartygen eller drev i land och spred pesten vidare. Minst ett fartyg anlände till Messina på Sicilien och spred därigenom sjukdomen till Sydeuropa.
Digerdöden sprider sig norrut i Europa
Från Sicilien spred sig snart pesten till Italien där den spred sig norrut och västerut. I väster anlände den till Spanien för att sedan vända norrut. Till Frankrike kom den till Marseille 1 november 1347, för att ett par månader senare vara framme vid dåvarande påvestaden Avignon, där den först bröt ut i ett kloster. Alla munkarna utom en dog över en natt. Sommaren år 1348 var pesten framme vid Paris. England hade stora områden söder om Kanalen vid Calais dit smittan nådde och sedan hade den snart spridit sig över kanalen till England. Från Frankrike spred sig farsoten även österut mot Nederländerna och Tyskland.
Digerdödens ankomst till Norden
Norge var det första nordiska land som hemsöktes av pesten. Sommaren 1349 kom ett av Hansans handelsfartyg seglande från England och anlände till Bergen, det är oklart om fartyget hade några överlevande ombord eller om det drev omkring. De norrmän som lastade av fartyget blev snabbt sjuka och pesten hade därmed fått sitt fäste i staden. Pesten spred sig österut och trängde våren 1350 över till Sverige.
Hösten 1348 strandade ett redlöst engelskt skepp vid den jutska västkusten. Kustbefolkningen förde i land varorna och därigenom pesten. Den fick fäste och spred sig 1349 över hela Danmark, där den mötte den pestvåg som var på väg norrut från Tyskland. Från Tyskland spred sig pesten till Ryssland och Novgorod.
Varför fick pesten så stor spridning?
Aldrig tidigare, och heller aldrig senare har pesten spridits så enormt, aldrig har så många gått under, aldrig har så stora områden drabbats. Den medeltida människan reste i större omfattning än tidigare, handeln var omfattande och pesten spred sig vanligen mellan handelsknutpunkterna vid kusterna, men den spred sig också inåt länderna. De medeltida städerna var trånga och gatorna var ibland bara någon meter breda. Människor var fattiga och smutsiga och det de ville bli av med slängdes ut på gatan, där svin gick och bökade runt och råttor smög omkring. En perfekt miljö för bakterier att utvecklas i.
Det finns också teorier om att människors immunförsvar var försvagat till följd av att åkerjordarna hade utarmats på grund av hårt befolkningstryck.
Böldpest sprids via blod av loppan Xenopsylla cheopis som lever på gnagares blod. Svartråttan, som fungerade som värd för loppan, var etablerad kring medelhavsområdet redan under antiken.[3] Bakterierna tycks också ha varit särskilt elakartade denna gång, vilket bland annat framgår av att pesten uppträdde under alla sina tre former. Pesten försvann inte utan återkom vid senare tillfällen, men blev endast av lokal karaktär, ofta på slagfält. Pesten bekämpades försöksvis genom karantän och genom förbättrad hygien. Den svarta råttan trängdes undan av den starkare, men också folkskyggare brunråttan som kom till Europa vid 1500-talets mitt.[4] Som vid alla andra epidemiska sjukdomar utvecklade människan förmodligen en viss resistens.
Den medeltida synen på pesten
Digerdödens hänsynslösa och snabba framfart skrämde människor. Ingen visste egentligen vad den fruktansvärda sjukdomen berodde på och hur den skulle stoppas. De flesta hade aldrig hört talas om sjukdomen. Olika försök gjordes för att förklara pesten.
Heliga Birgitta hade i en uppenbarelse fått reda på orsaken var "Guds vrede över människornas synder". Botemedlet var att genom fromma gärningar blidka densamme. Så kunde ske genom att: Varje präst en gång i månaden sjöng den heliga Treenighetens mässa, att biskopen eller dennes vikarie en gång varje månad höll en högtidlig procession med de heliga relikerna. Dessutom borde biskopen samma dag samla fattiga till måltid och ödmjukt tvätta fötterna på dem. Varje enskild församlingsmedlem skulle en gång i månaden betänka och ångra sina synder, fasta en dag och läsa Fader vår tre gånger och Hell dig Maria en gång. Birgitta reste till Rom och hon var för många en stor kyrklig auktoritet. Hennes råd fick genomslagskraft, men de visade sig vara värdelösa.
Andra hänvisade till andra övernaturliga orsaker. Det fanns de som trodde att pesten spred sig med vinden och att det gick att skydda sig genom att utestänga den förgiftade luften. Fönstren skulle ha rutor av glas eller vara täckta av vaxat tyg, så att inte luften trängde in i huset. Bara om nordanvinden blåste ren och klar omkring middagstiden, kunde den utan fara släppas in. Kom vinden söderifrån, var det livsviktigt att hålla stängt.
Judarna levde under denna tid isolerade från det övriga samhället, och deras renhetslagar gjorde att de hade bättre hygien än genomsnittet. Det uppmärksammades snabbt att judar löpte mindre risk att insjukna.
Många såg detta som ett bevis på att epedemin var en judisk konspiration för att utplåna det kristna samhället, judiska köpmän reste runt och förgiftade de kristnas brunnar. Detta ledde till upplopp där judar lynchades.
Trots alla kloka råd dog människor i hundratusentals. Ingenting tycktes hjälpa. Många var övertygade att jordens undergång var nära. En stor del av dessa människor menade att det gällde att leva nu, leva gott och så länge det gick. Tvärtemot läkarnas förmaningar om stillhet och försiktighet med mat och dryck och att undvika alltför stor kontakt med människor gjorde de precis vad de tyckte om. Här gällde det att ta för sig av livets goda för man kan ju faktiskt snart vara död.
Men att leva på det sättet var bara att förarga Gud ännu mer, varnade prästerna. För det var just det som digerdöden berodde på, att människorna hade syndat och att Gud genom digerdöden bestraffade dem. Enda möjligheten att stoppa pesten var alltså att blidka Gud; till exempel genom att delta i botgörartåg, där människor drog fram på gatorna och vägarna i tusental klädda i trasor, barfota och ibland med ett rep runt halsen. De klagade högljutt, grät och slet sitt hår och slog sig med piskor.
Gisslartågen
En särskild form av botgörartåg var de så kallade gisslartågen. Ett gissel är en slags piska försedd med spetsiga, vassa taggar, som de slog sig med. Gisslartåget skulle påminna om Jesu lidande och pågå i trettiotre dagar, lika många år som Jesus själv levt på jorden. De gick från stad till stad, från by till by och med gisslet slog flagellanterna den i tåget närmast framförvarande blodig på ryggen. I början var gisslarna omåttligt populära vart de än kom och hälsades välkomna med klockringningar och folkets vördnad. Påven hade själv välsignat deras försök att få Gud att vända sin godhet mot människorna igen.
Gisslarna började emellertid angripa kyrkan. De förkastade flera av kyrkans viktigaste lärosatser, bikten och absolutionen, avlaten och själamässorna. De tyckte att kyrkans män levde ett syndigt liv och gisslarna ville överta deras uppgifter. Präster som försökte hindra dem angreps med våld och kyrkans gudstjänster stördes.
I början av offensiven hade de stöd av befolkningen som delade deras uppfattning om prästerskapet, men snart skedde en stor omsvängning. Det började i Strasbourg, där borgarna plötsligt vägrade att hysa gisslarna i sina hem. Stadskrönikören i Strasbourg, Closener, har skildrat hur gisslarna förändrades socialt:
De hederliga människorna drog sig tillbaka. Gisslarna fick i stället tillskott av dagdrivare och vagabonder, som vägrade arbeta och ägnade större iver åt att karessera damer än att gissla sig. Många kvinnor och jungfrur återvände från dem, som jag hört, inte sällan havande.
Andra mer enkla och naturliga förklaringar till att borgerskapet vände sig mot gisslarna kan ha varit att pesten bröt ut i Strasbourg medan gisslarna ännu var kvar i staden. Gisslarna kan själva ha fört med sig smittan från Österrike. Detta kan ha bidragit till att borgarna inte längre ville agera värdskap. Gisslarnas blodiga botgöring visade sig vara verkningslös. Politiskt aggiterade de för döva öron. Gisslarna hälsades inte längre med klockringningar under sin färd genom Tyskland och i många städer stängdes stadsportarna framför dem. Det slutade med att påven bannlyste gisslarna och rörelsen dog snabbt ut.
Judeförföljelsen
Det var naturligtvis kampanjen mot kyrkan som var den främsta orsaken till påvens ingripande, men i bullan nämner han också en annan orsak. Gisslarna hade genom sin agitation hetsat till judeförföljelser och vädjat till folks hat och avund. Folk i de städer och platser som ännu inte drabbats blev alltmer förtvivlade och menade att någon måste vara skyldig till denna mänskliga katastrof. De trodde helt och fullt att detta var Guds verk, men någon måste folks förtvivlan riktas mot.
Gisslarna ansåg att judarna var kristendomens värsta fiender och att judarna låg bakom pesten. De spred ut att judarna förgiftat brunnar och därigenom hade spridit pesten. Hetsen mot judarna tog fart. Judarna klädde sig annorlunda och var därför lätta att känna igen. Judarna hade sin egen religion och erkände inte Jesus som Guds son och världens frälsare. Många kyrkliga ledare påpekade gärna att de som korsfäst Jesus var judar (men glömde tala om att Jesus själv var jude). Judehatet var således ingen ny företeelse, men den fick sig en rejäl skjuts framåt under digerdöden. Det var judarna som bedrev utlåning av pengar till kungar och affärsmän, mot hög ränta eftersom det var riskfyllt att låna ut pengar. På medeltiden fick inte kristna låna ut pengar mot ränta och det var en av de få saker judar kunde ägna sig åt eftersom de var utestängda från gillen och skrån. Att döda judar var ett bra sätt att bli av med både långivare och skuld, tyckte åtskilliga kristna affärsmän.
På flera ställen i Europa brändes judar på bål. Undantaget var England, där judarna körts ut tidigare. Det fanns förvisso judar som erkände att de förgiftat brunnar, men med de medeltida förhörsmetoderna som fanns var det inget underligt med det. Med hjälp av sträckbänk och andra tortyrredskap framtvingades de mest besynnerliga erkännanden. Det finns all anledning att misstänka att de kristna inte alls på fullt allvar trodde att judarna låg bakom pesten. Skälen var ekonomiska och ett allmänt judehat i samhället.
Se vidare antisemitism.
Följderna av pesten
Efter digerdöden förbättrades folks levnadsvillkor. Kanske så många som en tredjedel av Europas befolkning dog under de sex år som digerdöden varade. Kött blev ett mycket vanligare födoämne för folk i gemen då kreaturskötseln fick ett nytt uppsving på jordar som övergivits. Boskapen drabbades inte av pesten, och det var färre människor som skulle dela på kakan. Åkermarken och spannmålen räckte åt alla. De magraste markerna behövdes inte längre som åkermark, och där växte skogen upp på nytt och gav trä, som var en viktig råvara för fartyg, byggnader och medeltida redskap och maskiner.
Folkminskningen ledde till brist på arbetskraft. Godsägarna tvingades ta hänsyn till böndernas krav på höjda löner och förbättrade villkor. Bönderna kunde alltmer välja mellan olika arbetstillfällen och blev på så sätt rörligare och självmedvetna. Motsättningar uppstod mellan bönder och godsägare, som med tiden ledde till bondeuppror på flera håll i Europa. I Östeuropa, som var relativt förskonat från smittan, gick istället bönderna till att bli mer livegna.
Nya teorier om medeltidens pest
Forskaren Susan Scott och professor Christopher Duncan har studerat pesten i Europa och menar att det inte alls rör sig om bakterier från loppor på råttor, utan ett virus.[5]
En anledning till varför råtterorin förkastas är den mycket snabba smittspridningen: 8 km/dag. En annan orsak är att studier av kyrkböcker visar att spridningen i första hand skedde inom släkten (syskon och kusiner) istället för slumpvis som borde varit fallet med spridning via råttor. Även det faktum att karantän användes som ett medel för att stoppa sjukdomsspridningen pekar mot en mänsklig smittbärare.
I många fall beskrivs att personerna dött av inre blödningar, något som förknippas med Ebola och inte böldpest. Det skulle också förklara varför vissa gener som ger bättre motståndskraft mot blödarfeber är vanligare i Europa än på andra ställen. Nyare datormodeller har visat på hur digerdöden har gjort cirka 10 procent av européerna immuna mot HIV.[6]
Graham Twigg publicerade 1984 The Black Death: A Biological Reappraisal där han genom att studera klimatet och ekologin i Europa vid den aktuella tiden kommit fram till att det skulle ha varit nästan omöjligt för råttor att sprida pesten och än mindre i den snabba spridningen. Hans teori är istället att digerdöden var ett utbrott av mjältbrand.
I boken In the Wake of the Plague av Norman F. Cantor från 2001 kommer han med teorin att digerdöden var en kombination av mjältbrand och sjukdom hos boskap. Han bygger sin teori bland annat på att symptomen inte stämmer med pesten och att spår av mjältbrand har hittats i en massgrav i Skottland.
Referenser
Litteratur
- Bra Böckers Världshistoria
- Stora Döden av Dick Harrison
- Farsoter i historien av William H. McNeill
- Digerdöden i Europa av Jörgen Ljung
- Black Death: Bubonic Plague (på engelska)
- Agro-K av Johnny Andersson
- Svarta Döden av Kim M. Kimselius (ungdomsroman)
Noter
- ↑ http://www.nyteknik.se/nyheter/innovation/forskning_utveckling/article12376.ece
- ↑ New Scientist
- ↑ Dick Harrison, Europa i världen, medeltiden, s. 16
- ↑ Encyclopædia Britannica, uppslagsord rat
- ↑ Pressrelease från University of Liverpool 19 maj 2004: New research suggests Black Death is lying dormant
- ↑ Journal of Medical Genetics 2005;42:205-208: Reappraisal of the historical selective pressures for the CCR5-{Delta}32 mutation
