Från Rilpedia

Antisemitism, av anti- och semiter, är fientlighet mot semitiska grupper, främst gentemot judar och judendomen i sin helhet. Uttrycket är något förvirrande, då även araber ingår i klassificeringen semitiska grupper, medan en stor del antisemitiska strömningar inom främst Arabvärlden riktats enbart mot det judiska folket. Antisemitismens teman har varierat genom historien. De flesta kristna kyrkor brukade förr framställa judarna som Jesu mördare, genom dåtidens idéer om kollektivt och historiskt fortplantad skuld; men vare sig dessa idéer eller idén om det ursprungliga gudsmordet har numera stöd i någon viktigare gren av kristen teologi. I modern tid har dock syftet ofta varit att belägga judar med medfödda föraktliga karaktärsegenskaper.

I högerextrema sammanhang anses att de söker krossa den västerländska civilisationen och den vita rasen Begreppet har uppstått inom den kristna västliga kulturkretsen - och avser därför enbart judar, trots att etymologin antyder att det skulle handla om fientlighet mot semiter i allmänhet (till exempel även araber). Termen är alltså något felaktigt synonym med antisionism eller judefientlighet. Den myntades av Wilhelm Marr år 1879.^[1]

Innehåll 1 Historik 1.1 Antisemitism inom kristendomen 1.2 Under medeltiden 1.3 Modern politisk antisemitism 1.4 Mellan världskrigen 1.5 Efter andra världskriget 2 Antisemitism idag 2.1 Antisemitiska rörelser 2.2 Antisemitismen i Mellanöstern 3 Vidare läsning 4 Se även 5 Referenser 6 Externa länkar

Historik

Antisemitism inom kristendomen

Edward H. Flannery har spårat antisemitism så långt tillbaka som till trehundratalet före Kristus, troligtvis baserat i den monoteistiska judiska tro som så flagrant avvek från de polyteistiska religionerna under antiken. Inom kristendomen har det funnits en aversion mot judar, dels eftersom de inte velat konvertera till kristendomen, dels grundat på föreställningen att de var skyldiga till Jesu död. Särskilt under medeltiden fanns en religiöst präglad antisemitism i Europa. Under denna tid beskylldes judar av vissa för att sprida digerdöden bland annat genom att förgifta brunnar. Även inom Islam har judar varit förföljda och stigmatiserande karaktärsdrag som feghet, girighet och förrädiskhet har utmålats som särmärken för dem.

Den katolska kyrkan har i perioder varit starkt antisemitisk och har anklagats för att ha haft en dualistisk syn på antisemitism, där 'ond' antisemitism varit baserad på härstamning medan 'god' antisemitism behandlat klassiska teman som girighet, kontroll och konspirationer. Påve Paulus IV grundade 1555 Roms getto, där stadens judar tvingades bo. Drygt ett halvsekel dessförinnan, 1492, fördrevs samtliga judar från Spanien, som vid den tiden hade en stor judisk befolkning. Detta var mycket ett resultat av Tomás de Torquemadas och drottning Isabellas idéer om att judarna fördärvade det katolska Spanien. Först på 1800-talet tilläts judarna åter i landet.

Under medeltiden

Från medeltiden har västerlänningar också kritiserat judar för deras inflytande i handels- och finansväsendet (se Köpmannen i Venedig). Judarna hade mycket riktigt livnärt sig i hög grad på handel sedan romarna hade drivit ut de flesta ur Palestina; men i den kristna världen hade de inte heller annat att välja på, eftersom de kristnas egna lagar vid den tiden å ena sidan förbjöd kristna att ta ränta på lån, å andra sidan förbjöd judar att äga jord, inneha offentlig tjänst eller idka hantverk åt kristna kunder. Detta lämnade inte mycket utrymme över för annat än handel och bankirverksamhet som basnäring. Den verksamheten underlättades å andra sidan av att så många judar hade släkt och vänner spridda i världen och av att de flesta judiska män (genom sina religiösa påbud) var läskunniga. Denna internationalism, å tredje sidan, underblåste de kristnas uppfattning om judarna som trolösa och politiskt lömska.

Modern politisk antisemitism

Den moderna politiska antisemitismen uppstod på 1800-talet med massmedias genombrott och har lett till vederläggbara historier om ett för stort judiskt inflytande. Vidare har judarna, som ett kosmopolitiskt folk sammanhållet av starka religiösa band, ofta anklagats för illojalitet eller till och med fientlighet mot den kristna stat de har levt i. Detta har lett till pogromer och andra trakasserier då kristna stater har kommit i kris- eller mobiliseringsstämning, t.ex. under korstågen och världskrigen. Genom den undan för undan ökade frihet som judarna tillerkändes genom upplysningsidéer och en allt mer allmänbildad kristen medelklass, har kritik tillkommit mot en påstådd, och påstått dålig, dominans inom konster, vetenskap och politik - det sistnämnda i både öst- och västblocken.

Antisemitism blir en omskrivning för judehat, vilket flera politiker under tiden mellan senare delen av 1800-talet fram till andra världskriget även gick till val på i några europeiska länder. Den ryska revolutionen ledde till en stegring av antisemitiska stämningar eftersom flera av bolsjevikernas fiender kopplade samman judarna med bolsjevikerna. Statskontrollerad antisemitism förekom tydligast i Nazityskland, Sovjetunionen och östblocket.

Mellan världskrigen

Nazisternas antisemitism är synnerligen väldokumenterad och utmynnade ytterst i förintelsen, mordet på sex miljoner judar under andra världskriget. De ansåg att de orsakade Tysklands nederlag i det första världskriget och inflationskrisen. Kristallnatten 1938 var ett landsomfattande pogrom där runt 100 judar mördades, 30,000 fördes till koncentrationsläger och drygt 270 synagogor förstördes tillsammans med runt 7,500 judiska butiker.

Stalins antisemitism var mindre uttalad men drabbade ändå många. Som exempel kan nämnas återkommande utrensningar av judar som år 1939 i samband med avtalet med Hitler (Molotov-Ribbentroppakten), mord och fängslanden av medlemmar i den Judiska Antifascistiska Kommittén på 1940-talet, doktorernas konspiration 1952 och planer på judisk autonomregion i östra sibirien ("Judiska autonoma länet") ^[2].

Efter andra världskriget

Andra kända episoder är utvandringsvågor under 1940-, 1950- och 1960-talet från Sovjetunionen och östblocket. En pogrom i Kielce i Polen 1946 ökade den antisemitiska stämning som fanns efter kriget då ett par hundra tusen judar återvände hem, och som ledde till att mer än 100 000 polska judar utvandrade till Palestina^[3][4][5]. Vid utrensningarna 1968 i Polen^[6] emigrerade ett stort antal polska intellektuella av judisk härkomst till bland annat Sverige. I de sista fallen motiverade man utrensningar och utvandring från landet med antisionism. Antisemitism fanns dock i Polen som på så många andra håll långt före både kommunismen och Hitler.
Avhoppare från östblocket vittnar om att bla delar av KGB var fixerade vid sionistiska konspirationer som skulle hota det socialistiska samhällsbygget.

Inom EU har man talat om en stigande våg av antisemitiska handlingar som varierat i allvarlighet mellan vandalism och terrordåd.

Antisemitism idag

Under efterkrigstiden har förnekande av Förintelsen och kritik mot staten Israel varit vanliga angreppsvinklar bland antisemiter. Till antisemitismens stapelföda, på sina håll så sent som på 1900-talet, har också hört en mängd beskyllningar i stil med påstådda offer av spädbarn och inblandning i eller ansvar för slavhandel.

Under 2003 publicerades en rapport kallad Manifestations of Anti-Semitism in the EU 2002–2003^[7]. I denna katalogiserades den kända ökningen av angrepp på judar och på judiska affärsrörelser, synagogor och begravningsplatser. De länder med de mest anmärkningsvärda antalet angrepp var Belgien, Frankrike, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. Enligt rapporten är den största enskilda gruppen bakom angreppen unga muslimska européer. Den största ökningen av rapporterade angrepp konstaterades i Sverige: 26.4%. Den är den enda rapporten om antisemitism av EUMC.

I Sverige tvingas de judiska församlingarna till att lägga en fjärdedel av medlems- avgifterna till säkerhetsanordningar och vakter. Frågan om hur samhället och staten hanterar hotbilden mot svenska judar har varit föremål för debatt. ^[8]

Enligt bland andra SOS Racisme i Frankrike förorsakar särskilt mediernas förmedling av konflikterna i Mellanöstern antisemitiskt våld. ^[9]

Antisemitiska rörelser

I västvärlden är det främst nynazister som står för uttalad antisemitism.^[10]. I Frankrike hade endast 9% av de antisemitiska våldshandlingarna 2002 utförts av personer med anknytning till en högerextrem miljö. ^[11]

Antisemitismen i Mellanöstern

1869 kom de första översättningarna av antisemitisk litteratur till arabiska från franska men den stora spridningen skedde i samband med Dreyfussaffären på 1890-talet.

Efter det Osmanska rikets undergång, de oväntade förlusterna för Arabstaterna efter avvisandet av delningsplanen 1948, och den judiska statens tillkomst, ersattes de otillräckliga klassiska föreställningarna om judars ynklighet och obetydlighet av kristna stereotyper om svartmuskiga talmudiska trick och ond allmakt.

Under 30-talet fick de ökade spänningarna mellan arabiska befolkningsgrupper och judiska flyktingar regelbundet bränsle av den genomgripande nazistiska propaganda som sattes in på arabiska via radio och i tryckta medier. Ett flertal av de nationalistiska partier som bildades i arabstaterna hade den tyska nationalsocialismen som förebild. Stormuftin i Jerusalem föreställde sig ett heligt islamiskt krig med Tyskland mot världens alla judar. Efter andra världskriget genomgick Tyskland en denazifiering men delar av idéerna levde vidare i Mellanöstern och nu med en judisk fiende i staten Israel. ^[12]

I Mellanöstern har bland annat Sions vises protokoll fått nyupplagor och tolkats som äkta. Den antisemitiska propagandan i arabvärlden har idag stora likheter med kampanjerna i 30-talets Tyskland vilket har bidragit till uppkomsten av en ny distinktion: New Antisemitism.^[13]

Islamister använder sig av den antisemitiska idétraditionen med vissa strofer ur Koranen som utgångspunkt. I flera arabiska och muslimska länder finns en antisemitism som i olika grad tillåts i medier, undervisning och politik. Antisemitismen har där inte konfronterats med någon motsvarighet till den kritiska självrannsakan som de flesta västeuoropeiska länder periodvis genomgår. ^{[14][15] [16] [17]}

Demokraternas senator Hillary Clinton har fördömt antisemitismen i palestinska skolböcker. ^[18]

Vidare läsning

• Antisemitism : the longest hatred / Robert S. Wistrich 1991
• Återkomsten : antisemitism i Sverige efter 1945 / Henrik Bachner 1999
• Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige / Henrik Bachner och Jonas Ring 2006
• Judehatets svarta bok / Terje Emberland, Izabela A. Dahl, Ola Larsmo 2005

Se även

• Förintelsen
• Nazism
• Pogrom
• Förintelseförnekelse
• Zionist Occupational Government
• Antisionism
• Antiarabism
• Antiziganism
• Referenslistan på engelska artikeln

Referenser

1. ↑ Uppslagsordet antisemitism från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 15 juli 2008.
2. ↑ Robert Service: A History of Modern Russia s.324-5
3. ↑ (engelska)Antisemitism och pogrom i Kielce den 4 juli 1946 Studie av historikern Iwo Cyprian Pogonowski.
4. ↑ Kjell Albin Abrahamson Polen. Diamant i aska s.144-149
5. ↑ Jan T. Gross Fear. Anti-semitism in Poland after Auschwitz s.81-166
6. ↑ Robert Blobaum: Antisemitism and Its Opponents in Modern Poland, Cornell University Press 2005
7. ↑ Rapporten
8. ↑ Motion 2005/06:Kr289 Säkerhetskostnader för synagogor
9. ↑ EUMC sid 19
10. ↑ Uppslagsordet antisemitism -> Nya tiden från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 15 juli 2008.
11. ↑ [1]
12. ↑ [Bernard Lewis: Semites and Anti-Semites, 1997, s.147. Benny Morris: Rightous Victims: A History of the Zionist-Arab Conflict 1881-2001, 2001, s.166. Judehatets svarta bok; Terje Emberland, Izabela A. Dahl, Ola Larsmo 2005, s. 582]
13. ↑ www.axess.se
14. ↑ Levande historia
15. ↑ The Mufti and the Holocaust
16. ↑ MEMRI
17. ↑ Blaming the Jews; Brittisk dokumentär om antisemitism hos imamer, i palestinska skolböcker och spridningen av Sions vises protokoll
18. ↑ [2]

Externa länkar

• Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige Rapport av Forum för levande historia
• Sammanfattning/recension av Robert Blobaum: Antisemitism and Its Opponents in Modern Poland

(engelska)

• Litteraturlista Auswahlbibliografie: Antisemitismus in Ostmitteleuropa

(tyska)

• [3] Antisemitism - en introduktion. Artikel av Henrik Bachner
• [4] Engage Issue 5 - September 2007 Anti-Jewish stereotypes in Swedish public discourse - Henrik Bachner
• A course on Judeophobiainternetkurs baserad på Dr Gustavo Peredniks bok Judeophobia
• [5]The fight against Anti-Semitism and Islamophobia. Bringing Communities Together. European Monitoring Centre on Racism and Xenopobia (EUMC)