Svensk-norska unionen
Från Rilpedia
- Se svensk-norska unioner för medeltida unioner mellan Sverige och Norge.
| Förenade konungarikena Sverige och Norge | |||||
|
|||||
|
|||||
|
|||||
 |
|||||
| Huvudstad | Stockholm och Kristiania | ||||
| Största stad | Stockholm | ||||
| Språk | Svenska, norska | ||||
| Religion | Lutherdom | ||||
| Statsskick Sista kung |
Konstitutionell monarki Oscar II |
||||
|
|||||
|
|||||
| Yta • Totalt • Vatten |
(1814-1905) 774 184 km² |
||||
| Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet |
(1905) 7 560 000 9,77 inv/km² |
||||
| Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod |
Galdhøpiggen 2 469 m ö.h. Vänern 5 650 km² Klarälven–Göta älv 720 km |
||||
.png){kind=small}
Svensk-norska unionen (formellt Förenade konungarikena Sverige och Norge eller Sverige och Norge) var en statsrättslig förening mellan kungarikena Sverige och Norge under perioden 1814–1905. Unionen uppstod ur Kielfreden den 14 januari 1814 och den följande konventionen i Moss och stadfästes genom en revision av den norska grundlagen den 4 november 1814 och genom riksakten 1815. Unionen var en kompromiss mellan å ena sidan de norska självständighetssträvandena, uttryckta genom Eidsvollsgrundlagen, och å andra sidan Sveriges anspråk på Norge som en ersättning för det förlorade Finland och det till Danmark avträdda Svenska Pommern.
Innehåll |
Förhistoria
Kielfreden
Kielfreden slöts den 14 januari 1814 mellan Sverige och Danmark och tvingades fram av den svenske tronföljaren Karl Johan som var överbefälhavare för den allierade Nordarmén i kriget mot Napoleon. Efter slaget vid Leipzig 1813 vände han med sin här mot Danmark. Enligt fredstraktaten i Kiel avträdde den danska konungen Norge till konungen av Sverige medan Sverige avträdde Svenska Pommern och Rügen till Danmark samt betalade en miljon riksdaler till Danmark.
Enligt det första utkastet till fredstraktat skulle hela Norge övergå till Sverige, men i den färdiga traktaten undantogs de norska biländerna, Grönland, Island och Färöarna, vilka nu istället blev danska. Detta, att Norge skulle ingå i en vad de kallade tvångsunion med Sverige och dessutom förlora sina biländer, väckte stor vrede bland många i Norge.
Den 17 maj 1814 antogs den norska grundlagen (baserad på Montesquieus maktdelningslära) i Eidsvoll och den folkvalda församlingen valde därpå den danske arvprinsen Kristian Fredrik (sedermera Kristian VIII av Danmark) till norsk kung. Men utan utländskt stöd kunde inte den nya regimen i längden stå emot Karl Johans krav på Kieltraktatens uppfyllande, och fick efter en kort militär intervention (Sveriges senaste krig) ge vika. Vid Konventionen i Moss den 14 augusti ingicks vapenstillestånd, och Kristian Fredrik gav samtycke til abdikation mot att Norge fick behålla sin författning i en personalunion med Sverige. Han abdikerade och lämnade landet den 10 oktober, efter att ha överlämnat regeringsmakten till Stortinget. Den 4 november 1814 enades så det norska Stortinget och de svenska förhandlarna om villkoren, och en reviderad norsk författning antogs och Karl XIII (i Norge Karl II) valdes till norsk kung.
Enligt unionsfördraget skulle Norge vara förenat med Sverige i en union som ett eget rike med egna lagar och förordningar men med gemensamt kungahus och gemensam utrikespolitik ledd från utrikesdepartementet i Stockholm.
Unionen
1815–1860
Unionsvillkoren blev under hela unionen omstridda. Medan man från svensk sida försökte stärka unionsbanden för att på sikt skapa ett enda rike slog norrmännen vakt om sitt självstyre. Några framsteg vann norrmännen, 1835 fick de norska statsråden vara med och bestämma över den gemensamma utrikespolitiken, och handelspolitiskt gynnades man av tullättnaderna för handel inom riket som antogs 1825 (se Mellanrikslag).
Efter ett förslag från en gemensam svensk-norsk kommitté införde kung Oscar I i 1844 nya flaggor och ett nytt unionsvapen som tillgodosåg de norska kraven på en fullständig jämlikhet mellan de båda unionsländerna. Båda länderna fick en egen handels- och örlogsflagga, men med ett gemensamt unionsmärke i kantonen. Märket var en kombination av färgerna från bägge flaggorna, lika fördelade. Unionsvapnet var sammanställd av jämstora vapen för Sverige och Norge, under tvo kungakronor som symboliserade två separata riken.
1860–1905
Från 1860 blev relationerna alltmer ansträngda och unionen skakades av fyra stora kriser som alla bidrog till att unionen försvagades och att Norge stärkte sin ställning:
Ståthållarstriden (1859–1873) som handlade om ståthållarämbetets vara i Norge. Ståthållaren representerade konungen i dennes frånvaro och framstod i Norge som en symbol för svensk överhöghet. Striden började 1859 efter det att den tillträdande kungen Karl XV, av hänsyn till opinionen i Sverige och då speciellt Riddarhuset, inte infriade sitt löfte att avskaffa ämbetet. Striden slutade först 1873 med att titeln avskaffades och den norska regeringschefen fick titeln statsminister.
Statsrådssaken och vetostriden 1872–1884 handlade om de norska statsrådens rätt att delta i Stortingets förhandlingar. Stortinget fattade beslut om det 1872 men först 1884 sanktionerade Oscar II beslutet. Oscar II:s vägran att sanktionera beslutet ledde till vetostriden om konungens vetorätt i grundlagsfrågor. I och med Stortingets seger 1884 avskaffades konungens vetorätt mot grundlagsändringar och ett stort genombrott för parlamentarismen skedde i Norge.
Flaggfrågan handlade om Norges krav att föra sin egen flagga utan unionsmärke. Konflikten blev en viktig symbolfråga och stortinget röstade 1893, 1896 och 1898 mot kungens veto om att ta bort unionsmärket. 1899 gav Oscar II upp och stadfäste lagen vilket ledde, liksom vid tidigare kriser, till kraftfulla protester från konservativt håll. Även en försiktigt konservativ person som Johan August Gripenstedt rasade i pressen över eftergifterna mot Norge under de första kriserna, och sade "Norskarna få ej krusas utan böra styras med starka tyglar och piska".
Upplösningen
Förutom striderna bidrog de två ländernas skilda utvecklingar och de stora norska framstegen under slutet av 1800-talet till att Sverige och Norge gled alltmer isär och den kris som skulle bli den formella orsaken till unionens fall, konsulatfrågan, växte fram. Konsulatfrågan handlade formellt om de växande norska kraven på att skapa ett eget norskt konsulatväsende, men i realiteten lika mycket om Norges anspråk på att vara helt likställt med Sverige. Under 1890-talet anslöt sig även de konservativt borgerliga krafterna i Norge till detta krav.
Oscar II vägrade att tillmötesgå de norska kraven på ett konsulatväsende, vilket ledde till hårda motsättningar och regeringskriser i Norge. 1905 beslöt Stortinget enväldigt att skapa ett norskt konsulatväsende, vilket kungen återigen vägrade att sanktionera. Den norska regeringen svarade med att lämna in sin avskedsansökan, vilken kungen vägrade godkänna. Stortinget förklarade då att kungen hade misslyckats med att fullfölja sina plikter och förklarade därför unionen upplöst den 7 juni 1905. Den 13 augusti genomfördes en folkomröstning i Norge, där 368 208 röstade för upplösningen och 184 röstade emot.
Norges ensidiga upplösning av unionen ledde till spänningar och militär mobilisering på båda sidorna men efter hårda förhandlingar i Karlstad under augusti och oktober 1905 (se Karlstadskonferensen) fick unionen en fredlig upplösning. Man enades om villkoren för unionsupplösningen och Sverige erkände Norges självständighet. Den 26 oktober undertecknade de båda ländernas utrikesministrar, Fredrik Wachtmeister (Sverige) och Jørgen Løvland (Norge), fördraget.
På torget i Karlstad finns en staty över den fredliga upplösningen.
Orsaker till upplösning
Unionen hade länge varit ifrågasatt av norrmännen. Enligt historikern Dick Harrison var hotet från Ryssland en avgörande orsak till att den bestod. Efter att Ryssland förlorat rysk-japanska kriget var detta hot, enligt denna teori, inte längre starkt nog för att hålla ihop unionen. Denna teori kan kritiseras för att bara se på saken från svensk synvinkel, där Ryssland alltid hade setts som ett hot, till följd av de många krigen och konflikterna mellan Sverige och Ryssland. Man kan invända att Norge aldrig hade upplevt Ryssland som ett hot, och historiskt sett aldrig haft några allvarliga kriser eller konflikter med Ryssland, utan att Danmark-Norge tvärtom ofta hade varit allierad med Ryssland mot Sverige. Den rädsla för Ryssland som fanns i Sverige skulle därför inte alls återfinnas i Norge, och norrmännen skulle inte se något hot från Ryssland. Med detta synsätt tycks Dick Harrisons teori inte riktig.
Norge hade ingen egen utrikespolitik utan denna sköttes av det svenska utrikesdepartementet i Stockholm. Denna norska önskan om att själv bestämma utrikespolitiken var ytterligare ett skäl till unionsupplösningen 1905 (se Konsulatfrågan).
Som sammanfattning kan man säga att den Svensk-Norska unionen upphörde - inte på grund av att det fanns någon egentlig fiendskap mellan de båda nationerna - utan för att den grund unionen var byggd på hade blivit föråldrad under 1800-talets andra hälft. Statsmän från både Norge och Sverige var medvetna om att en ny tid hade kommit och unionen lades därför ned. Istället knöt man starka politiska och infrastrukturella band nationerna emellan, vilka resulterade i det mycket nära och fredliga samarbete som råder idag.
Se även
- Ned med vapnen!
- Bodøsaken
- Flaggfrågan
- Konsulatfrågan
- Mellanrikslag
- Norges historia
- Norska Ministerhotellet
- Riksståthållare
- Statsrådssaken
- Sveriges historia 1809-1866
- Sveriges historia 1866-1905
- Vetostriden
- Skandinavism
- Svensk-norska unioner
Litteratur
- Stråth, Bo, Union och demokrati: de förenade rikena Sverige och Norge 1814–1905. Nora: Nya Doxa 2005. ISBN 91-578-0456-7
- 1905 - unionsupplösningens år: nya perspektiv på ett svensk-norskt drama. Red. Torbjörn Nilsson & Øystein Sørensen. Stockholm: Carlsson 2005. ISBN 91-7203-668-0
- Odd Inge Skjaevesland: Ministerhotellet : Unionens bortglömda maktarena, Stockholm 2005. ISBN 978-91-1-301492-0.
