Svensk-norska unioner

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort.

Den svenska unionsflaggan (1844–1905)

Den norska unionsflaggan (1844–1899)

Sverige och Norge har bildat union vid ett flertal tillfällen.

Före den första unionen

De äldsta förhållandena mellan Sverige och Norge förlorar sig i sagotidens dunkel. Förbindelserna gick då inte mellan ett Sverige och ett Norge, eftersom riksenheten var ännu inte färdig på någondera sidan av den blivande riksgränsen, utan mellan de fylken och småkungadömen, i vilka den skandinaviska halvön var uppdelad. Redan då utmärkte svärdshugg ofta dessa förbindelser; kungar eller hövdingar från den ena sidan flydde, enligt traditionernas vittnesbörd, under fejderna inte sällan över till motsidan för att där hämta ny kraft. Själva gränsen var svävande eller växlade. Inga källor förekommer från tiden och den enda som förtäljer om förhållandena är Snorre Sturlasson och de isländska sagorna, som skrevs ned först på 1200-talet, vilket gör att dess faktauppgifter angående områdens politiska tillhörighet är i allra högsta grad opålitliga.

Under den period av tronstrider i båda rikena, som kännetecknar 1100-talet, utmärks mellanriksförhållandena inte sällan av att den från ena riket flyktade eller förjagade pretendenten i det andra riket sökte tillflykt och utgångspunkt för nya ansträngningar; så de svenska Knut Eriksson och Erik Knutsson, de norska Øystein Øysteinsson och Sverre Sigurdsson; och även under 1200-talets förra del var Värmland mer än en gång utgångspunkt för tronkrävares angrepp på Norge, vilket å andra sidan föranledde norska krigståg mot västra Sverige. Omsider slöts 1248 mellan Birger jarl och kung Håkon IV Håkonsson i Norge en förlikning, som 1252 stadfästes genom giftermål mellan Birgers dotter Rikissa och den norske kungens son och under en följd av år ledde till fredliga förbindelser.

Den första svensk-norska unionen (1319-43, 1362-63)

Unionsvapen för Håkon VI Magnusson som norsk och svensk kung, efter Gelres vapenbok.

Ur dessa framgick efter hand det äktenskap mellan Birgers sonson hertig Erik Magnusson och hertiginnan Ingeborg Håkansdotter, dotter och arvtagarinna till kung Håkon Hålägg i Norge, vilket efter dennes död 1319 skänkte Norges rike genom arvsrätt åt den treårige svenske hertigen Magnus Eriksson. Då denne kort därpå samma år även valdes till svensk kung kom den första svensk-norska unionen (1319-43, 1362-63) till stånd. Förhållandena mellan rikena under kungens minderårighet reglerades nödtorftigt genom föreningsfördraget i Oslo 1319, vilket för minderårighetstiden föreskrev att kungen i regel skulle ett år i sänder vistas i vartdera riket, samt lovade dessa på en gång frihet från intrång i det enas styrelse från det andra och ömsesidigt understöd vid behov av hjälp. Hertiginnan Ingeborg stod till en början på båda hållen främst i förmyndarstyrelsen, men då missnöje med hennes giftermål med dansken Knut Porse snart föranledde hennes avlägsnande därifrån, övertogs förmyndarregeringen på ömse sidor av rikenas råd, något som försvagade föreningsbandet. Då kungen själv 1332 övertog styrelsen förmådde inte detta, emedan han framför allt upptogs av sin svenska politik, göra föreningen fastare, än att redan 1343 hans treårige son Håkan Magnusson utsågs till Norges kung - till hans myndighetsålder 1355 skulle dock Magnus i hans namn föra regeringen. Därmed var föreningen faktiskt upplöst, men kom delvis ånyo till stånd 1362, då Håkan valdes till faderns medregent i Sverige, för att året därpå åter slitas, då Albrekt av Mecklenburg inkallades till svensk kung, varefter genom de följande oroliga årens strider endast vissa delar av Västergötland samt Värmland och Dalsland stannade i Håkans hand...

Kalmarunionen och den andra svensk-norska unionen (1449)

Kristian II med Norges, Danmarks och Sveriges krönta riksvapen

Erik XIV:s vapensköld, där Norges och Danmarks vapen har tagits upp

När Albrekt 1389 miste sitt rike till den 1380 avlidne Håkans gemål, Margareta Valdemarsdotter, dåmera efter sin son Olof Håkansson regerande i både Norge och Danmark, återknöts faktiskt föreningen, och denna gång under formen av en union mellan de tre nordiska rikena. På mötet i Kalmar 1397 vidtog Margareta därefter åtgärder för att för framtiden stadfästa denna union (den s.k. Kalmarunionen), men lät aldrig utfärda det utkast till föreningsfördrag som där uppsatts, förmodligen emedan det gav för mycket utrymme åt rikenas likställighet och vart rikes rätt att styras efter egna lagar. I stället sökte hon utveckla föreningen så att de andra rikena skulle styras från Danmark. Det lyckades också vad beträffar Norge, som från den tiden faktiskt alltmer blev ett lydrike under Danmark, men inte med Sverige, som av Erik av Pommerns laglösa regemente drevs till resning.

Förbindelserna mellan Sverige och Norge berodde under medeltidens sista skeden på de allmänna unionsstriderna. Rikena var förenade under de perioder då unionssträvanden hade överhanden, men eljest åtskilda. En kort tid 1449 var Karl Knutsson (Bonde) hyllad som kung både i Sverige och Norge (den andra svensk-norska unionen, 1449), men eljest hängde Norge alltjämt fast vid Danmark, och så förblev förhållandet även sedan Sverige definitivt genom Gustav Vasa 1521 lösgjort sig från unionen. I samband med dennes befrielsekrig erövrades för Sveriges räkning Blekinge och norra Bohuslän, men de gick genom förhandlingar snart förlorade.

Norge under danskt styre

Kalmarunionens sprängning kom att inleda en tid av övervägande motsatsförhållande mellan rikena. De hade redan förut haft sina främsta intressen riktade åt olika håll, Norge västerut åt Nordsjön och Atlanten, Sverige österut åt Östersjön, ty i sådan riktning pekade för båda de bästa samfärdslederna, havet, medan åter bergssträckor och skogsbygder skilde dem åt på landsidan. Nu kedjades därtill Norge fast vid den danska politiken, som leddes av motiv vilkas tyngdpunkt i regel låg på helt andra områden än de norska; och då därtill denna politik länge umgicks med planer att åter bringa Sverige eller åtminstone delar därav under danskt välde, fick även Norge tjäna som utgångspunkt för dess angrepp på Sverige. Alltifrån Kalmarunionstidens sista skeden hade därjämte Danmark vant sig att knyta förbindelser med Ryssland för att kunna genomföra sina planer mot Sverige. Det blev under sådana förhållanden en i Sveriges historia ofta upprepad erfarenhet att när riket som bäst var sysselsatt med sina uppgifter i öster eller söder det fick vara berett att samtidigt angripas från Danmark-Norge. Den erfarenheten hade Karl IX och Gustav II Adolf gjort; den fick Karl X Gustav göra; det stora anfallsförbundet mot Karl XII (1699) utgick från Danmark-Norge (se Stora nordiska kriget); under 1740-talet var det nära att angreppet upprepats; och Gustav III fick under loppet av sitt ryska krig möta ett dansk-norskt anfall (1788). De strävanden som från svensk sida vid olika tillfällen framträdde att befria sig från dessa anfall i ryggen och att förena Norge med Sverige berodde sålunda mindre på känsla av samhörighet mellan dessa båda riken än på önskan att vid kampen med Ryssland undslippa striden på två fronter.

Under de sammanstötningar med Danmark-Norge som förekom under dessa århundraden gjorde Sverige vid tre tillfällen landvinningar från den norska delen av det danska väldet. Den första 1644, då under kriget Särna och Idre socknar erövrades från Norge för att efter detsamma kvarstanna under svensk sida (den slutliga bekräftelsen härav kom emellertid först vid en senare gränsreglering), den andra, då genom Brömsebrofreden 1645 Jämtland och Härjedalen, och den tredje, då genom freden i Roskilde 1658 Bohus slott och län överlämnades till Sverige. För kortare tid hade Sverige dessutom även varit i besittning av Trondheims län, nämligen dels då det under Erik XIV:s tid 1564 var erövrat, dels 1657-1660, då det först genom erövring och sedan genom Roskildefreden tillhörde Sverige, som dock 1660 fick återlämna det. Vid andra tillfällen åter gjorde Sverige förluster till Norge. År 1613 fick det genom freden i Knäred uppge de anspråk på och den beskattningsrätt över samerna vid den norska kusten från Titisfjorden till Varangerfjorden, som det sedan länge innehavt tillsammans med Norge och som åtminstone under Gustav Vasas och Karl IX:s tid synes ha varit utvidgad till verklig besittningsrätt över vissa platser vid havskusterna. Genom 1751 års gränsreglering blev vidare vid olika delar av gränsen områden, på vilka Sverige sedan gammalt hade hävd, överlämnade till norsk besittning.

Den tredje unionen, 1814-1905

Se Svensk-norska unionen.