Germanska språk

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

De germanska språken i Europa

██ Lågtyska (västgermanska)

██ Högtyska (västgermanska)

██ Insulära anglo-frisiska (västgermanska)

██ Kontinentala anglo-frisiska (västgermanska)

██ Östnordiska

██ Västnordiska

██ Gräns mellan nord- och västgermanska språk.

De germanska språken utgör en av grenarna i den indoeuropeiska språkfamiljen. De största germanska språken är de västgermanska språken engelska och tyska, med ca 340 och 120 miljoner modersmålsanvändare vardera. Totalt i världen; över 600 miljoner modersmålsanvändare.

Andra betydande språk innefattar ett flertal västgermanska språk (däribland holländska och afrikaans) och de nordiska språken (framförallt svenska och danska). SIL Ethnologue uppger att det finns 53 olika germanska språk och dialekter.

Deras gemensamme förfader är urgermanska som antagligen talades under tidig nordeuropeisk järnålder. Urgermanskan och alla dess efterkommande utmärker sig genom ett antal unika lingvistiska företeelser, den mest kända är antagligen konsonantförskjutningen känd som Grimms lag. Tidiga germanska dialekter kommer in i historien tillsammans med de germanska folk som bosatte sig i Nordeuropa längs Romarrikets gräns från 100-talet e.Kr.

Särdrag från några germanska språk

De germanska språken skiljer sig från varandra i högre grad än vad som är fallet inom en del andra språkfamiljer, som till exempel de romanska eller slaviska språken. I grova drag skiljer sig de germanska språken från varandra i fråga om hur konservativa eller progressiva de är vad gäller en generell utveckling mot analytiskhet. Vissa, såsom tyskan, holländskan och isländskan, har bevarat mycket av sin invecklade flekterande morfologi, ett arv från urindoeuropeiskan. Andra, som till exempel engelskan, svenskan och afrikaansen, har rört sig mot en till stor del analytisk struktur.

Ett särdrag som återfinns i alla germanska språk utom engelskan är V2-ordföljd, något som är en ganska ovanlig lingvistisk företeelse. Engelskan har till största del ersatt denna struktur med en komplett SVO-ordföljd.

De flesta germanska språk har ganska invecklade vokalsystem och ett stort antal fonem.

Skrift

De tidigaste spåren från germanska är från namn, som nedtecknades av Tacitus under första århundradet e.Kr., och vid ett tillfälle på 100-talet, på en inskription på Negauhjälmen. Från omkring 100-talet e.Kr. utvecklade talare av tidiga germanska dialekter den äldre futharken. Tidiga runinskriptioner är också starkt begränsade till personnamn och är därför svåra att tolka. Det gotiska språket skrevs med det gotiska alfabetet som utvecklades av biskop Wulfila till hans bibelöversättning på 300-talet e.Kr. (se Silverbibeln). Senare började kristna präster och munkar som skrev och talade latin förutom sina germanska modersmål skriva de germanska språken med något modifierade latinska bokstäver, bortsett från i Skandinavien, där runskriften fortsatte att vara i bruk fram på medeltiden, men i vissa delar som exempelvis Gotland och Älvdalen så långt fram som på 1700-talet.

Som ett tillägg till standardvarianten av det latinska alfabetet utvecklade flera germanska språk ett flertal olika diakritiska tecken och extrabokstäver, som till exempel Ä, Ö, Ü, ß (Eszett eller dubbel-s), IJ, Ø, Æ, Å, Ð, Ȝ, och Þ och Ƿ från runskriften. Äldre tryckt tyska är vanligtvis skrivet med olika varianter av frakturstil.

Jiddisch använder det hebreiska alfabetet.

Lingvistiska markörer

Några unika särdrag hos de germanska språken är:

1. Nedbrytningen av indoeuropeiskans tempussystem till dåtid och nutid
2. Användandet av en dental ändelse (/d/ eller /t/) istället för en vokaländring (avljud) för att markera dåtid. Se: germanska svaga verb.
3. Förekomsten av två olika typer av verbböjning: svag (genom att använda dentala ändelser) och stark (genom att använda avljud). Engelskan har 161 starka verb; nästan alla av dem är av fornengelskt ursprung. Se: västgermanska starka verb.
4. Åtskillnaden av stark och svag adjektivböjning. Moderna engelska adjektiv ändras inte bortsett från i komparativ och superlativ; detta var inte fallet med fornengelskan, där adjektiv böjdes olika beroende på om de föregicks av en artikel eller en demonstrativ.
5. Konsonantförskjutningen känd som Grimms lag.
6. Betoningsförskjutningen till ordstammens rot. Även om engelskan har en oregelbunden betoning så har inhemska ord nästan alltid en fast betoning oavsett vad som läggs till dem. Detta är antagligen den allra viktigaste förändringen.

En omstridd hypotes är den germanska substrathypotesen som antar att ett antal ord med etymologier som är svåra att koppla samman med andra indoeuropeiska familjer, men varav varianter förekommer i nästan alla germanska språk, skulle peka på ett icke-indoeuropeiskt substratspråk bakom den germanska språkgruppen. Inga hittills utgivna etymologiska ordböcker stöder hypotesen.

Alla germanska språk tros härstamma från ett hypotetiskt urgermanskt språk, vilket utsatts för ljudförskjutningarna från Grimms lag och Verners lag. Dessa ägde antagligen rum under Nordeuropas järnålder från ca 400-talet f.Kr. men andra gemensamma innovationer som delar germanskan från urindoeuropeiskan föreslår en gemensam historia för pre-urgermansktalande genom den nordiska bronsåldern.

Från sitt första uppträdande är de germanska dialekterna uppdelade i tre grupper, väst-, öst- och nordgermanska språk. Deras exakta förhållande till varandra är svår att avgöra från den lilla samling runinskrifter som finns och de förblev inbördes begripliga genom folkvandringen vilket gör att det är svårt att klassificera vissa självständiga dialekter. Den äldsta sammanhängande germanska texten som bevarats är den gotiska översättningen av Nya testamentet från 300-talet e.Kr. av Ulfilas. Tidiga språk av västgermanska är på fornhögtyska och fornengelska och härstammar från 800-talet e.Kr. Nordgermanska förekommer endast på utspridda runinskriptioner, då i form av urnordiska, ända fram tills det utvecklades till fornnordiska runt år 800. Längre runinskriptioner har dock överlevt från 700- och 800-talet (Eggjumstenen, Rökstenen), längre texter på det latinska alfabetet förekommer från 1100-talet (Íslendingabók), och viss skaldpoesi verkar komma från så tidigt som 800-talet e.Kr.

Runt 900-talet hade dialekterna särat så mycket på sig att det blev svårt för germanerna att förstå varandra sinsemellan. Vikinganybyggarnas kontakter med de anglosaxiska engelsmännen i Danelagen tros ha bidragit till den fornengelska grammatikens kollaps, vilket resulterade i medelengelskan som dateras från 1100-talet.

De östgermanska språken förlorade sin betydelse runt slutet av folkvandringarna. Burgunderna, goterna och vandalerna blev lingvistiskt assimilerade av sina respektive grannar runt 600-talet, endast krimgotiskan blev kvar ända fram till 1700-talet, då även den dog ut.

Under den yngre medeltiden separerades de västgermanska språken genom medelengelskans isolerade utveckling på sin ö, medan språken på fastlandet blev berörda av det högtyska konsonantförskjutningen, vilket resulterade i högtyska och lågtyska, tillsammans med vissa centraltyska dialekter. Från äldre modern tid hade detta utvidgats med betydande skillnader, från högalemanniska i söder till nordnedersaxiska och frisiska i norr, och även om båda dessa ytterligheter klassas som tyska, är de sinsemellan mycket svårbegripliga. De sydliga dialekterna har genomgått en andra ljudförskjutning men har förblivit närmre till medeltyskans vokalsystem, medan de nordliga dialekterna har förblivit oberörda av konsonantförskjutningen men har förenklat sitt vokalsystem.

De nordgermanska språken å andra sidan har förblivit mycket mer enhetliga, och även idag kan talarna av svenska, norska och danska till en viss grad förstå varandra sinsemellan.

Klassificering

Notera att uppdelningen mellan undergrupperna sällan är precisa; de flesta övergår i varandra och har dialekter som fortfarande är begripliga för talare av ett annat språk.

Språkträd

• Västgermanska språk
  • Högtyska språk
    • Tyska
      • Centraltyska
        • Luxemburgiska
        • Pennsylvanientyska (talas av Amish och andra grupper i sydöstra Pennsylvania)
      • Högtyska
        • Alemanniska
          • Schwabentyska
          • Lågalemanniska
            • Alsatiska
          • Högalemanniska
            • Schweizertyska
        • Bayerska
    • Jiddisch
  • Lågtyska språk
    • Lågsaxiska
      • Nordlågsaxiska
      • Westfaliska
      • Ostfaliska
    • Lågfrankiska
      • Holländska
      • Afrikaans
      • Lågtyska
  • Anglo-frisiska språk
    • Frisiska
    • Engelska.
    • Lågskotska
• Nordgermanska språk
  • Västnordiska (Öskandinaviska)
    • Norska dialekter som står nynorskan närmast.
    • Isländska
    • Färöiska
    • Norn (Utdött)
    • Jämtska
  • Östnordiska (Halvöskandinaviska)
    • Danska
    • Norska dialekter som står bokmålet närmast.
    • Svenska
  • Gutniska

Jämförelse

Huvudartikel: Jämförelse av de germanska språken

Ordförråd

Flera av dessa ord har genomgått en betydelseförskjutning. Till exempel hör ordet 'sterben' (dö) ihop med engelskans 'starve' (svälta).

(*) Anmärkning: Motsvarigheten betyder 'potatis'. Det korrekta ordet är 'Súrepli'.

(**) Anmärkning: Betyder 'orm', inte 'mask' som övriga ord.

(***) Anmärkning: föråldrat, används endast i sammansatta ord som 'heimwee' (hemlängtan)

(****) Förfallet (genom ålderdom)

(*****) Det regelbundna gamlar, gamlest föredras.

(******) Troligen brett, ifrån nambred (namnbräda).

(*******) Hám är taget ur ordet Hámweardes (hemåt). Lite osäkert om det kan han samma betydelse som hem.

Uttalsnoter:

• ā uttalas som ett o-ljud.
• þ uttalas som th i modern engelska.
• æ uttalas som kort a i cat.

Se även

• dansk tunga
• fornnordiska
• germaner
• nordiska språk
• Indoeuropeiska
• Svenska
• Svenska dialekter
• Johan Ihre
• Carl Gustaf Nordin