Urgermanska
Från Rilpedia
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. |
Urgermanska är namnet på det språk, som man med ledning av de germanska språkens äldsta former rekonstruerar som den gemensamma basen och utgångspunkten för dessa språks utveckling. Det urgermanska språkets splittring i skilda dialekter (de senare germanska språken med källor, från de första århundradena e.Kr.) måste ha ägt rum åtminstone en god tid f.Kr., enär de nyssnämnda dotterspråken redan vid sitt första uppträdande förete betydande olikheter.
Ursprung
Urgermanskan uppvisar betydande skillnader jämfört med andra indoeuropeiska språk. Den mest välkända är den ljudskridning som beskrivs av Grimms lag och Verners lag (de flesta forskare anser att de båda lagarna utgör successiva steg i samma utveckling), formulerade av Jacob Grimm 1822 respektive Karl Verner 1876. Ljudskridningen innebär grovt talat att urindoeuropeiska klusiler "mjukas upp" till urgermanska frikativor.
Urgermanskans vokabulär har även ett större antal ord som inte kan härledas till det indoeuropeiska urspråket. En möjlig förklaring till detta är att urgermanskan uppstått som ett kreolspråk mellan ett kentumspråk och något icke-indoeuropeiskt språk, som bildar ett substrat i de germanska språken. Ord som svärd och sjö har inga kognater (ord i två eller fler språk som är ursprungliga och har en gemensam källa, det vill säga ej lånord) utanför det germanska språkområdet, trots att urindoeuropéerna troligen hade sådana ord (svärd i betydelsen dolk, kniv).
Det är osäkert var språket hade sitt ursprung. Arkeologin antyder att runt 750 f.Kr. fanns en någorlunda enhetlig germansktalande population i södra Skandinavien och längs Nordsjö- och södra Östersjökusten från nuvarande Nederländerna till floden Wisła. Denna enhetlighet hade runt 250 f.Kr. splittrats i fem huvudgrupper: nordgermanska (urnordiska) i Skandinavien utom Jylland, nordsjögermanska längs Nordsjön inklusive Jylland, Elbe-germanska runt Elbe, Rhen-Weser-germanska runt dessa floder samt östgermanska mellan floderna Oder och Wisła.
Den större dialektala mångfalden i söder antyder att utvecklingen av urgermanskan haft sin tyngdpunkt där, men även södra Sverige har föreslagits med argumentet att där vad man vet saknas förgermanska ortnamn. Man bör notera att eftersom hela det urgermanska området binds samman av en enhetlig vattenmassa är det mycket möjligt att språket utvecklats parallellt genom handel, äktenskap och andra kontakter, vilket onödiggör en snävt avgränsad språklig "vagga".
Beträffande tidpunkten är meningarna mer delade. En del forskare, som Colin Renfrew, menar att samtliga neolitiska kulturer i Europa var indoeuropeiska. Det är i så fall troligt att urgermanskan redan under senneolitikum cirka 2000 f.Kr. utvecklas ur de språk som hade förts till Skandinavien av trattbägarkulturen och stridsyxekulturen. Enligt kurganhypotesen är istället stridsyxekulturen den första vågen av indoeuropeiska folk och urgermanskan utvecklas som en syntes främst mellan stridsyxekulturen och en andra våg indoeuropeer, höggravskulturen, under bronsålderns kulturutbyte.
