Lidingös historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Se även Lidingö kommun, Lidingös natur och separata artiklar i listan längst ner på denna sida.

Runhäll vid Kvarnbacken, Askrikevägen på Lidingö. Från omkring 1000 e.Kr. Här börjar Lidingös historia dokumenterad i skrift.

Lidingös historia i sammanfattning från forntid till nutid

Lidingös historia som boplats går tillbaka till Vikingatiden, d.v.s. den skandinaviska järnålderns sista period cirka 790-1100 e.Kr.

Inledning

Lidingös historia kan delas upp i ett antal tydliga tidsperioder som till viss del innehåller parallella skeenden;

• Forntiden från tidig järnålder fram till slutet av 1200-talet samtidigt med att Stockholm började utvecklas som stad.
• Bondesamhället med många mindre gårdar från 1300-talet fram till slutet av 1700-talet.
• Storgodsägarnas och de första industrialisternas tid från slutet av 1700-talet fram till mitten av 1800-talet.
• Byggande av renodlade villastadsdelar från omkring 1906 till omkring 1930 på mark som tidigare använts som jordbruksmark med kommunalt anlagda nät för dricksvatten, avlopp och elektricitet. I samma skede anläggning av spårvägsförbindelser med Stockholm.
• De nya industrialisternas och entreprenörernas tid från omkring 1910 med AGA som största företag. De välbeställda stockholmarnas sommarö från mitten av 1800-talet fram till 1930-talet.
• Byggande av koncentrerade bostadsområden med flerbostadshus från omkring 1950 fram till början av 1970-talet.
• "Den gröna öns" tid med avsättning av stora arealer mark som naturreservat och en uppbromsning av nybyggnationer på tidigare obebyggd mark från slutet av 1980-talet och framåt.

Genom att Lidingö är helt kringgärdat av vatten har öns förbindelser med fastlandet i alla tider varit ett centralt tema och diskussionsämne på Lidingö. Den första bron över till Stockholm byggdes först 1803. Tillkomsten av denna viktiga förbindelse med fastlandet kan till stor del tillskivas Lidingös första mer framträdande samhällsutvecklare, fabrikören Lars Fresk (1758-1830) som i slutet av 1700-talet uppförde en textilfabrik på Elfvik som han kombinerade med att driva lantbruk. Den tidigare avsaknaden av en bro kom att fördröja samhällsutvecklingen i förhållande till utvecklingen på fastlandet, främst i etableringen av tidiga industrier, vilket medförde att bondesamhället kvarstod under lång tid. Långt in på 1900-talet betraktades Lidingö av Stockholmare främst som en sommarö där man tog ångbåten ut till den egna eller hyrda sommarstugan för att få uppleva den rofyllda naturen och "livet på landet".

Namnet Lidingö

Olika tolkningar har framförts av betydelsen av namnet Lidingö och hur ön benämndes ursprungligen.

Det äldsta dokument man återfunnit där Lidingö omnämns i skrift är i ett testamente upprättat 1328 av Stormannen Jedvard Filipsson^[1], i meningen curiam in Lydhingø, motsvarande "en Lidingö gård". Vilken gård som avsågs angavs inte men enligt en teori kan det vara samma gård som anges i ett brev 1370 som "curiam meam dictam vigby" det vill säga Vikby bo (i ett salubrev 1381 skrivet som "Wiby" och 1384 som enbart "Boo" med två "o") motsvarande Bo gård i nuvarande stadsdelen Bo^[2], där Vik i namnet avser nuvarande Kyrkviken som på 1300-talet skar djupare in mot väster, med standlinjen betydligt närmare platsen för nuvarande Bo gård, ursprungligen Vikby.

Namnforskaren Carl Ivar Ståhle (1913-1980) hävdade att ursprunget till förledet Lydh var Ludd, motsvarande den fornordiska benämningen på vass och att den inre delen av Kyrkviken, som innan en kyrka byggdes, benämndes Ludh(a)vik- den vassrika havsviken. Kopplingar av förledet Lydh till ordet ledung och Vikingarnas ledungsflottor, som har förekommit i litteraturen, speciellt i samband med att Lidingö skulle välja stadsvapen 1926, avvisade dock Ståhle.

Namnet som det angavs 1328, Lydhingø, kan också ha samma ursprungsbetydelse som exempelvis gårdsnamnet Lydinge gods i Tuna socken nordost om Uppsala, men i form av en 'ö', Lydhinge-ö. Namnet Lydinge förekommer idag i ett namn på en fastighet på Lidingö.^[3] Ett annat faktum är att bokstaven i ända fram mot 1600-talet ofta angavs som ÿ ^[4], i vissa sammanhang och användes genomgående i exempelvis ordet wÿk motsvarande nuvarande stavningen vik varför Lidingö långt tillbaka tiden kan ha stavats som Lÿdingö eller Lÿdhingö med nuvarande uttal, eventuellt som ij.

Förledet Lid- och efterledet -inge

Nuvarande stavningen Lidingö är en moderniserad form av det namn på ön som anges på den äldsta karta som återfunnits över Lidingö, ritad av lantmätare Pedher Mehnlöös i november 1661, med stavningen Lijdingeöön. På en karta, ursprungligen upprättad 1696 och uppdaterad 1779 av Erland Ström anges namnet till Lidingeöhn, där man hållit fast vid efterledet -inge. Efterledet -inge i dessa båda stavningar är ett mycket vanligt efterled i gamla ortnamn i Mälardalen och många andra platser i Sverige (exempelvis Arn-inge, Han-inge, Hudd-inge, Gröd-inge etc.) och avser folk som bodde eller kom från en viss plats. Förleden är ofta terrängbetecknande, varför lid i betydelsen 'backe' eller 'kuperad terräng' skulle kunna passa in. Utefter den kustlinje som vetter närmast mot Stockholm finns det ett fåtal dalgångar med backar som folk till fots i första hand var hänvisade till förr i tiden när de skulle ta sig in och upp på Lidingölandet. Inne på Lidingö finns det också ett fåtal större områden som kan betraktas som flacka jämfört med förhållandena på fastlandet, varför berg och backar var något som Lidingöborna sen forntiden hade fått vänja sig vid. Etymologen Elof Hellquist (1864-1933) hävdade redan 1927 att den första delen Liding otvetydligt kommer av ordet lid, vilket betyder 'backe' eller 'bergssluttning'. Det är den namnteorin som från att Lidingö dyker upp i olika ägarhandlingar på 1300-talet som är det vedertagna ursprunget till nuvarande namn. Man kan dock inte utesluta att ön benämndes annorlunda runt 1200-talet, men ingen skriftlig dokumentation har återfunnits från tiden före 1300-talet.

Namnet uppdelat i tre delar (med olika stavningar som har använts under olika århundraden) kan sammanfattas som: Ludh(a)-, Ludd-, Lydh-, Lyd-, Lijd-, Lid-, -inge-, -ing-, -ø, -öö och -ö.

Landhöjningens betydelse för möjligheten till bosättningar

Lidingö vid tiden omkring 3000 f.Kr. låg till största delen under havsnivån.

Lidingös ungefärliga landkontur vid Kristi födelse. De mest framträdande fornfynden markerade, som daterats till cirka 1000 år senare, d.v.s. omkring Vikingatid då landmassan stigit ytterligare cirka 5 m ovanför havsytan.

För 5000 år sedan (3000 f.Kr), motsvarande en ungefärlig landkontur efter en 25 m nivåkurva på en topografisk karta, låg Lidingölandet till största delen under havsnivån. Enbart de högsta höjderna stack upp ur havet och bildade en stor grupp skärgårdsöar av varierande storlek som exempelvis Ekholmsnäsberget, nordvästra delen av Sticklinge och Näset. Norra och södra Lidingö var helt åtskiljda. Man kan bara skönja konturerna av Lidingö som det ser ut idag. 3000 år senare, d.v.s. vid Kristi fördelse, motsvarande nivåkurvan 10 m.ö.h. på en topografiska karta, hade Lidingö i stort sett fått nuvarande landareal med en landförbindelse i väster mellan norra och södra Lidingö, men där de låglänta delarna av landmassan utgjordes av stora vikar och dagens insjöar som Kottlasjön, Stockbysjön och Västra Långängskärret utgjordes av ett sammanhängande sjösystem med ett brett utlopp till Lilla Värtan. En djup vik skar in från väster vid Vreten mot den forntida boplatsen Sticklinge^[5] där man funnit ett sort antal fornfynd daterade till omkring yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.). Resten av den tidigare separation mellan södra och norra Lidingö utgörs idag av Kyrkviken.

Forntid

På Lidingö finns många gravlämningar och stensättningar från yngre järnåldern (500-1050 e.Kr.). Två större runristningar har hittats, en runsten där den övre halvan är borta med en ornamentik i form av en orm med drakhuvud och en mycket väl bevarad runhäll som hittades så sent som 1984 och låg gömd under ett tjockt lager jord och mossa. Runhällen, som finns i kvarteret Kvarnbacken intill Askrikevägen c:a 380 meter från Kyrkvikens strand, ligger i anslutning till en större samling gravar från järnåldern där två av gravarna daterats till yngre järnåldern. Platsen ligger inom det område där man anser att de första bosättarna slog sig ner som kallades Vikby bo, nuvarande stadsdelen Bo. Runhällen är daterad till tiden i området 1050-1100 e.Kr.^[6] Ornamentiken är i form av flera slingrande ormar som avslutats med ett Malteserkors överst som är typiskt för den förkristna tiden i Norden omkring år 1000 e.Kr. Runristningen har klassats som välgjord av en nutida runsistningsexpert även om den inte tillhör de mest framstående ur konstnärlig synpunkt^[7] och är med all sannolikhet huggen av en kringresande runristare^[8]. Texten på hällen som delvis är bortvittrad har tolkats som: "Åsmund ristade runor efter Sten, sin farfar och fadern till Sibbe och Gerbjörn och......Ulfs. Här ett stort minnesmärke efter en god man." För 1000 år sen då havsnivån relativt land låg c:a 5 m^[9]högre än idag, låg runhällen c:a 200-250 m från Kyrkvikens strand. Den andra större runristningen återfinns på en runsten där övre halvan är försvunnen och är daterat till samma tid som runhällen. Den kvarstående texten har tolkas som; "Kåre och Ingjald och ... efter Björn, sin fader, Gud hjälpe hans ande". Man har för övrigt inte hittat några fornfynd av betydelse utan i första hand gravlämningar från järnåldern, förutom vid Askrikevägen vid Rudalid, Stockby, Långängen, Nordöstra Sticklinge, Kappsta m.fl. platser, vilket tyder på att Lidingö liksom många andra öar i skärgården utefter kusten fick fasta större bosättningar betydligt senare än som var fallet i Upplands inland och utefter Mälarens stränder med mer skyddade vatten.

Tidiga bostättningar

Några av de forntida boplatserna var namngivna som Vigby, Vikby eller Vikby bo (senare Bo norr om det inre av Kyrkviken) där runhällen i Askrike finns, Hœrsaby (senare Hersby), Stiklingi (senare Sticklinge), Sundby (i närheten av nuvarande Rudalid vid Kyrkvikens norra strand), Stukkaby (senare Stockby) och Langœnge (senare Långängen).^[10] Inga fornfynd tyder på att den typiske sjöfarande vikingen hade några boplatser på Lidingö utan det var bosättare som ägnade sig åt jordbruk, fiske och jakt, kanske främst fiske genom att Lidingö under forntiden var helt täckt med skog och där den inre delen av Kyrkviken utgjorde en naturlig väl skyddad plats mot stormar och hög sjögång med god tillgång på fisk genom kontakten med det öppna havet i öster när Östersjön var helt befriad från olika miljögifter och onaturliga utsläpp.

1200-talet

Från 1200-talet finns väldigt lite uppgifter som kan hänföras till någon typ av dokumentation. Det var dock under perioden efter Vikingatidens slut omkring år 1000 fram till inledningen av 1300-talet som jordbruken måste ha börjat utvecklas på ön genom att skog börjat röjas och åkermark togs i bruk. I samma tidsskede började Stockholm utvecklas starkt.^[11]

1300-talet

Under perioden 1376-1381 förvärdade Bo Johnsson (Grip) (*c:a 1335, †1386) större delen av lidingölandet av stockholmsrådmannen Peter Ålänning, Magnus Thyrgilsson (kanik i Uppsala) och lagmannen Birger Ulfsson^[12]. Bo Jonssons egendomar omfattade bland annat gårdarna Sticklinge, Hersby, Skärsätra, Stockby, Grönsta, Litselgärdet^[13], Rudboda, Sundby, Yttringe, Hustega, Långnäs, Elfvik, Södergarn, Withesvik^[14], Bodal, Gåshaga, Gångsätra, Islinge, Killinge och Långängen. Lidingöborna hade vid den här tidpunkten börjat röja stora områden skog och bereda åkermark. Verksamheten på ön handlade därför mest om jordbruk, som fick en allt större betydelse med åren allteftersom ny åkermark kom till, men fisket stod också för en stor del av utkomsten där bl. annat strömming fiskades i stora mängder. 1384 bytte Bo Jonsson bort "allan hans aegodel innan Luddingö" till sin släkting Finvid Finvidsson (död c:a 1380) av släkten Frössvik som hade ett herresäte på Bogesundslandet, idag stavat som Frösvik.

1400-1500-talet

Finvid Finvidsson (död c:a 1380) som hade tagit över egendomen Lidingö efter sin släkting Bo Jonsson (Grip), dog utan att efterlämna några arvingar. Lidingö och kringliggande öar kom dock att föras vidare i släkten av hans syster Märta. Märta var gift med Jöns Bengtsson (Oxenstierna) som ägde mark i Täby och även större delen av Lidingö-landet. Jöns Bengtssons söner Nils Jönsson (Oxenstierna) och Bengt Jönsson (Oxenstierna) blev riksråd och kom att fungera som riksföreståndare då landet saknade en kung. Nils Jönsson (Oxenstierna) förvärvade 1418 en holme kallad Gamla Djursholm, som idag genom landhöjningen och utfyllnad utgör den södra udden i Germaniaviken och som på äldre kartor från tidigt 1900-tal kallas Djursholms udde. Ön blev en strategisk mittpunkt för hans egendomar på Bogesundslandet (Wäderöön), Lidingö och Djursholm. Nils Jönsson ska enligt sägnen ha begärt någon typ av tullavgift av de fartyg som förde in varor till Stockholm på den västra sidan av Lidingölandet, avgifter som i gamla rimkrönikor omnämnts som "sjöröveri" där det anges att Nils Jönsson hyste sjörövare i sitt stora hus på ön Gamla Djursholm, som skulle ha bordat förbiseglande fartyg. Nils Jönssons son Erik Nilsson (Oxenstierna) gifte sig med Karin Eriksdotter. När Erik Nilsson avled gifte Karin om sig med Laurens Axelsson Tott. Deras dotter, Ingeborg Larsdotter Tott, gifte sig med Jöns Ulfsson (av släkten Roos till Ervalla) som när han avled gifte om sig med riksrådet Nils Eskilsson (Banér) (1480-1520)^[15]. 1498 upprättade Jöns Ulfsson en jordebok som inbegrep samtliga egendomar från Bo Jonssons tid. Paret Jöns Ulfsson och Ingeborgs sonsöner antog släktnamnet Banér, där Gustav Axelsson Banér (1547-1600) var den som övertog Djursholm och Lidingö.

Ursprunget till att Lidingö kom att tillhöra Djursholm härrör således från Bo Jonsson (Grip) som enskild ägare.

Banérs på Djursholms gods styrde över Lidingös alla gårdar de närmaste århundradena fram till c:a 1774, en tid på närmare 300 år där i stort sett ingenting förändrades. Inkomsterna från jordbruket hamnade till största delen hos Banérs på Djursholms slott.

1600-talet

Karta över Lidingö upprättad av lantmätare Pedher Mehnlöös^[16], daterad till november 1661.

I slutet av 1600-talet upprättades kartor över alla gårdarna. Öns odlingsbara mark var som ett lapptäcke av gårdsägor där varenda kvadratmeter brukbar markdel var uppodlad eller utnyttjades för bete. Skog var också mycket viktigt att inneha för byggnadsmaterial men framförallt för gårdarnas stora behov av ved för uppvärmning och bränsle. Kol som bränsle var inte introducerat vid den här tiden. Antalet innevånare var dock högst 150-200 varför stora delar av skogmarken räckte till mer än väl för de gårdar som hade etablerat sig.

1623 uppfördes den första stenkyrkan på Lidingö, numera kallad Lidingö kyrka, som ersatte ett tidigare träkapell kallat Sankta Anna Capell, som man antar uppfördes i slutet av 1400-talet. I november 1661 målade lantmätare Pedher Mehnlöös, en enkel karta över Lidingö med omgivande landområden Ladugårdslandet i Stockhom, Danderÿ Socken med Diursholm och Wäderöön (Bogesundslandet) med Bogesunds slott och Frössvik. På Lidingö angav han ett 35-tal gårdar, där många namn existrerar än idag i form av stadsdelsområden. Några har fallit i glömska, bl. annat Lilla Brewÿk (ovanför Rödstugeviken vid Norra Sticklinge i väster), Hagan, Sundbÿ och Litzlegerdet^[17]. Brewÿk motsvarande nuvarande Brevik, angavs med symbolen för ett herresäte. Breviks gård blev senare dokumenterad som en av de större gårdarna på Lidingö och innehades med all sannolikhet av någon ur släkten Banér redan på 1600-talet. Fram mot 1750-talet innehades gården av marinofficeren Paul Banér, gift med Anna Charlotta Kurck och vid den laga skogsdelningen som skedde av Lidingölandet 1774 uppgavs Breviks gård inkluderande Käppala gård som den fjärde största av alla lidingögårdar med en areal på cirka 214 ha. Lilla Brewÿk, som egentligen kallades Lilla Breviks torp, med närheten över till Djursholm kan också ha varit ett boställe för Banérare. En färjeförbindelse med roddarfärja till Ekudden på Djursholmssidan upprättades tidigt i närheten av Lilla Brevik vid Rödstugeviken. Vissa namn saknas jämfört med idag, exempelvis Ekholmsnäs och en del områden har andra namn på kartan än nuvarande, exempelvis Bosön som på kartan anges som Lagnöön som ursprungligen var en ö skild från Lidingölandet. Det gemensamma utloppet från Kottlasjön, Stockbysjön och en numera igenlagd sjö strax intill Gångsätra gård till Lilla Värtan vid Mölna är angiven som en relativt bred bäck eller å som på mitten av 1600-talet användes för att driva en mjölkvarn vid Mölna^[18], senare även en kopparhammare. Inga uppgifter finns om antalet invånare, men de 35 gårdar som angavs borde ha betytt minst c:a 150-200 personer som i huvudsak arbetade inom lantbruket eller med närliggande sysslor. Den fiske- och jaktintresserade^[19] Karl XI skrev i sin anteckningsbok i februari 1692 att han tillsammans med sin då 10-årige son, sedermera Karl XII, hade varit ute på Lidingö och jagat varg och lodjur vilket tyder på att ön var mycket glest befolkad ända in på 1700-talet även om varg på ön rimligen borde ha varit sällsynt och enbart vintertid när den kunde ta sig över isen till Lidingö.

1700-1800-talet

Karta över Lidingö ursprungligen framtagen 1720 av lantmätare L. Kiezling, använd som underlag vid en uppdatering 1774 av lantmätare Gabriel Boding. De ljusbruna fälten på kartan anger uppodlad mark.

Karta över Lidingö 1846 utvisande vägnätet, större lantbruksgårdar och fastighetsgränser. Första Lidingöbron byggd 1802-1803 från Larsberg över till Kaknäs fanns kvar vid denna tid.

Den första mer kompletta beskrivningen av Lidingö upprättades av Lars Salvius 1741 och ingår i hans skrift om Sverige och Uppland^[20].

1731 inträffande en betydelsefull händelse som kom att fördröja en utveckling av Lidingön då generallöjnanten Johan Claesson Banér (1659-1736)^[21] gjorde Djursholms gods och Lidingö till fideikomiss vilket gjorde det omöjligt att avyttra egendomar på Lidingö. Claessons sonson kammarherre Johan Gabriel Banér d.y. (1733-1811) hade gjort militär karriär i Frankrike och återvände hem till Sverige som överste men kraftigt skuldsatt. För att förbättra sin ekonomiska situation ansökte han hos kung Gustav III att få överföra fideikomisset vad gällde delen Lidingö till Björkviks säteri i Östergötland i avsikt att börja sälja ut Lidingölandet. Han motiverade sin ansökan med att Lidingö "mest bestod av magra skärgårdshemman" och därför inte gav något större ekonomiskt utbyte. Det var Johan Gabriel Banérs större fodringsägare, grosshandlaren Johan Martin Schön (1719-1781)^[22] och assessorn Gustav Prinzell (1736-1798)^[23] som kom på idén att få fidiekomisset flyttat då Lidingö kunde vara attraktivt för högre ståndspersoner från Stockholm som önskade förvärva större lantegendomar i närheten av storstaden för avkoppling och nöje i en lantlig miljö. På det sättet skulle dom snabbt få tillbaka sina fodringar på Banér.

Banérs önskan om att få fideikomisset flyttat bifölls av Gustav III den 26 augusti 1773. Från den 29 augusti 1774 förrättades laga skogsdelning mellan Lidingös gårdar som enbart omfattade så kallade frälsehemman, undantaget "frälselägenheterna Ekholmsängen, Ekholmen, Caninholmen, och de vid stora segelleden belägne Fiäderholmarne samt Höggarn". Torpen med tillhörande uppodlad mark införlivades med respektive frälsehemman som torparen arbetade för. Skogsdelningen var en tilldelning av skog efter det mantal som var ansatt på gården. Tidigare betraktades skog som inte var inhängnad i anslutning till gården som allmän mark där man av hävd tog skog vid behov. Genom skogsdelningen kom också gårdarnas slutliga fastighetsgränser att fastställas. Lantmätaren Gabriel Boding angav i huvudtexten om skogsdelningen:

"Vad grunden till denna skogsdelning angår, så emedan intet öre finnes på dessa Fräslehemman; blev beslutit at dem skole tilldelas skog och mark efter de mantal på dem voro satte, förr än mestadelen av dem blefva förmedlade vid 1720 års skattläggning; ock bestå de således alle tillsammans af 12 5/8 oförmedlade Mantal, emellan hvilka all Skogsmarken som så väll innom som utom hägnaderne innehåller 4862 tunnland, 26 kappeland deltes efter dess läge ock beskaffenhet såsom här nedanföres finnes anfördt".

Den totala areal som skulle fördelas motsvarar 2400 ha att jämföras med Lidingös total areal enligt nuvarande uppgifter, 3050 ha, d.v.s. nära 80 % av den totala arealen. Följande 25 frälsehemman berördes av skogsdelningen som innefattade all skogsmark på Lidingö, (stavning enligt karta 1774):

• Sticklinge; Tÿketorp; Islinge; Bo; Grönsta; Lisselgärde; Grönsta (Capellans bostället); Rudboda; Sundbÿ; Wästra Yttringe; Östra Yttringe; Södergarn; Hustega; Långnäs; Elgvik^[24]; Räfvik; Gåshaga; Stora Brevik ock Käppala; Långängen; Stockbÿ; Mölna; SKärSätra; Gångsätra; Bodal ock Baggebÿ; Hersbÿ ock Wattängen.

De fyra största gårdarna efter skogsdelningen i total areal räknat kom att utgöras av; Hersby med Wattängen, Sticklinge, Stora Brevik med Käppala och som fjärde största gård Bo gård. Fastighetsgränserna kom under det kommande århundradet att ändras en hel del genom att vissa gårdar uppgick i andra respektive delades upp, men huvuddragen i fastighetsområdena kom att bestå ända fram till att AB Lidingö villastad grundades 1906 och består än idag i form av stadsdelsområden och bostadsområden.

25 november 1774 gav Gustav III sitt slutliga tillstånd för Banér att överflytta fideikomissdelen Lidingö till Björkviks säteri. Vägen låg därmed öppen för att börja sälja ut egendomarna på Lidingö. Johan Martin Schön tog själv hand om Skärsätra, en egendom som han behöll fram till sin död. Revisor Johan Falkson kom att överta Hersby gård som han tidigare hade arrenderat av Banérs. Banérs grepp om Lidingölandet var därmed bruten efter nära 300 år.

Lidingös lantbruksgårdar kom genom de nya ägarna att utvecklas starkt med en betydande ökning i åkerareal jämfört med situationen före skogdelningen trots att de flesta av de nya fastighetsägarna hade en helt annan bakgrund än som lantbrukare. De stora gårdarna kom att utgöra deras fasta boställen och en ny tid av högproducerande stora lantbruk kom att utvecklas med en stark ökning av antalet arbetstillfällen inom lantbruket. Många nya större herresäten uppfördes som Östra Yttringe gård (1801), Elfviks gård (1775), Bo gård (1777), nya Hersby gård (Hersbyholm) 1854, Gångsätra gård 1808 respektive nya Gångsätra gård 1907, m.fl. Genom att de tidiga herrgårdshusen oftats var byggda i trä har merparten av dessa försvunnit, men många av de som uppfördes i sten har efter omfattande renoveringar under olika tidsperioder, kunnat bevaras. En del har dock rivits genom att de varit dåligt underhållna och även saknat större kulturhistoriska värden. Lidingö kom att präglas av lantbruket ända fram mot 1930-talet. De sista lantbruken lades ner i slutet på 1950-talet. Idag återstår enbart Elfviks gårds lantbruk som drivs i kommunal regi.

Brytningstid från renodlat bondesamhälle till tidigt industrisamhälle

I slutet på 1700-talet när Lidingölandet hade börjat säljas ut och in på 1800-talet börjar en rad tidiga industrier att etablera sig på ön, bl. annat en stor klädesfabrik i anslutning till Elfviks gård (1798), en färgstoftfabrik i Mölna (1814), en vaxljusfabrik på Hustegaholm (1832), en ångmaskinsdriven såg i Käppala samt ett antal tegelbruk.

Åren 1802-1803 byggdes den första bron mellan Lidingö och Stockholm, en flottbro i trä som förlades mellan Larsberg och Kaknäs på Djurgården. Bron medförde en radikal förbättring av utbytet av varor, tjänster och arbetskraft mellan Stockholm och Lidingö. Lidingö kom genom bron att bli en stor mjölkleverantör till Stockholms östra delar. Tidigare hade färjor mellan Torsvik och Ropsten respektive mellan Rödstugeviken i Sticklinge och Ekudden vid Djursholm svarat för större delen av transportbehovet mellan Lidingö och fastlandet. Färjeleden mellan Sticklinge och Djursholm bekostades av Banérs på Djursholms slott fram till 1774-75 då Banér släppte sina ägarintressen på ön och den reguljära färjeförbindelsen upphörde men användes sporadiskt några år till. 1795 beslutade Lidingöborna att försöka bygga en bro som ersättning för den indragna färjeleden till Djursholm men den planen kom aldrig att realiseras. Det blev istället bron mellan Larsberg och Kaknäs. Larsberg blev därmed en central plats för alla transporter mellan Lidingö och Stockholm under mer än 80 år, ända fram till att den nya flottbron byggdes mellan Torsvik och Ropsten som stod klar 1884. På en ekonomisk karta över Lidingö från 1846 framgår att den överlägset största gården i areal räknat var Sticklinge gård som dock till största delen utgjordes av skog och därefter Hersby gård, Bo gård och Breviks gård. Brevik kallades vid denna tid fortfarande Stora Brevik.

Vägnätet 1846 framgår av den ekonomiska kartan och överensstämmer i stort med det vägnät som hade sitt ursprung från 1500-1600 talen där de naturliga förhållandena bestämde var vägar drogs fram, runt om höga berg och vid sidan av den uppodlade åkerarealen när fortskaffningsmedlen var till fots eller med häst och vagn. En huvudväg gick från Mölna norr ut väster om Kottlasjön och Stockbysjön förbi Stockby gård och upp till Lidingö kyrka. Spår av denna ursprungliga väg finns fortfarande kvar i det obebyggda skogsområdet strax väster om Stockbysjön. Grunden och terassen till Stockby gårds mangårdsbyggnad där vägen till kyrkan gick förbi finns också kvar. Vägen ut till Elfvik norr om Kyrkviken gick förbi ett antal gårdar, bland annat Västra och Östra Yttringe, en vägsträckning som idag inom naturreservatsområdet är identisk med hur vägen var dragen på mitten av 1300-talet när Elfviks gård hade etablerats. Sju väderkvarnar finns markerade på kartan; vid Näset, Hersby, Rudboda, Bo gård, Skärsätra, Mölna och en kvarn längst ut på Älviks udde. Antalet innevånare uppgick år 1850 till cirka 500 personer.

År 1804 installerades den första ångmaskinen som stationär drivmotor inom den begynnande "industriella" verksamheten på Lidingö i Lars Fresks textilfabrik på Elfviks gård, där man tidigare hade använt sig av så kallad hästvandring för driften i fabriken. Fresk var bland de första i Sverige som använde ångmaskiner som drivmotor inom tillverkningsindustrin även om ångmaskiner hade börjat användas i Sverige redan på 1720-talet inom gruvnäringen.^[25]. Färgstoftkvarnen i Mölna försågs med ångmaskinsdrift 1817.

År 1884 revs den första Lidingöbron mellan Larsberg och Kaknäs i samband med att Värtahamnen byggdes för att ge fri passage för större fartyg och en ny flottbro, även denna i trä, förlades mellan Torsvik och Ropsten. Brons placering bidrog starkt till att lidingös första villabebyggelse kom att bli koncentrerad till områdena Herserud, Hersby och Islinge.

Under slutet av 1800-talet anlades ett antal industrier för den nya tidens behov i den pågående industriella revolutionen som hade sin grund i den snabba utvecklingen av ångmaskinen som drivkälla. 1890 anlade Carl Gustav Dahlerus (1857-1910) ett kolförädlingsverk vid Islinge som fick en god avsättning av kol för drivning av ångmaskiner för industri och fartygsdrifter och även kol för framställning av tackjärn. Fabriken hade in på 1900-talet c:a 80 anställda. Fabriken lades ner 1907 när den nya kolimporthamnen kom till på Stockholmssidan i den norra delen av Värtahamnen. 1896 uppgavs att Lidingö hade totalt 1161 innevånare.

1900-talet

Befolkningsutveckling på Lidingö 1750-2007.

Vid sekelskiftet 1900 och fram mot 1910 genomgick Lidingö flera genomgripande förändringar i snabb takt där jordbruksmark började tas i anspråk för villastäder och industrier. Omvandlingen från jordbruksbygd till ett modernare samhälle inleddes i och med grundandet 1906 av Lidingö Villastad AB som kom att förfoga över ett markområde på 1500 ha, i huvudsak koncentrerat till västra och norra delen av Lidingö. Bolaget grundades av Hjalmar Arwin (1871-1927) som under några år innan hade köpt upp marken och sålde den därefter till det nybildade bolaget där han själv tillträdde som VD. Idéerna till Lidingö Villastad hade han hämtat från Djursholms villastad, grundat av Henrik Palme, där Arwin hade byggt och sålt ett stort antal villor men även större anläggningar, bl. annat Djursholms idrottspark, som hade lagt grunden till hans förmögenhet. Stadsplaneraren Per Hallman (1869-1941) anlitades för den övergripande planeringen av de olika villaområdena och inbegrep projektering av kommunalt ordnat vatten, avlopp, elektricitet och nya vägar; en helt ny komplett stadsplan från grunden.

Befolkningen ökade från c:a 1300 personer år 1900 till c:a 11000 år 1930. En ökning som till att börja med hade sin grund i de många villatomter som 1906-1907 bebyggdes i Herserud, Islinge, Hersby, Brevik och Skärsätra, men några år senare, i främst AGAs etablering på södra ön som omkring 1910-11 började uppföra sin stora fabriksanläggning nedanför Skärsätra vid Lilla Värtan gränsande till Gångsätra gårds ägor. Fabriken kom under många år framöver att utgöra Lidingös största industri med som mest c:a 900 anställda. Företaget fick ett avgörande inflytande på främst södra Lidingöns snabba utveckling med nya vägar, flerbostadshus som exempelvis Bergsätra, järnvägsspår för godståg och spårvagnar, affärer och skolor.

I samband med grundandet av Lidingö Villastad AB grundande Hjalmar Arwin också Lidingö Trafik AB med avsikt att bygga spårvägslinjer till de nya villaområdena och redan 1907 byggdes den första spårvägsslinjen för att främst betjäna villabebyggelsen på västra och norra Lidingö mellan Islinge och Hersbyholm, senare till Kyrkviken med en spårvagnsfärja från Islinge över till Ropsten på Stockholmssidan. En avgörande faktor till den tidiga spårvägslinjens tillkomst var att bilen vid den här tiden var ett sällsynt fortskaffningsmedel^[26] i Sverige, varför man var tvungen att bygga spårvägslinjer för att överhuvudtaget kunna realisera idén med ett utspritt villasamhälle ute på Lidingö med för den tiden mycket långa resvägen in till Stockholm där många hade sin arbetsplats. Det södra järnvägsspåret mellan Herserud och Gåshaga tillkom på bl. annat AGA:s initiativ och byggdes under åren 1913-1919. Ett antal mindre industrier anlades också, bl. annat AB Ljungströms Ångturbin som 1918 uppförde en fabrik i Gåshaga för tillverkning av ånglokomotiv och Svenska Aero i Skärsätra som tillverkade flygplan av tysk konstruktion.

Omkring 1908 när Lidingö Villastad började ta form i Herserud och Hersby hade Albert Janse (1854-1937) ägare till Elfviks gård från 1889, långt framskridna planer på att stycka upp Elfvikslandet och anlägga en villastad p.g.a dålig lönsamhet i jordbruket. Förutsättningen för detta var att en spårvagnslinje drogs ut till Elfvik genom en fortsättning av järnvägslinjen från Kyrkvikens ändstation. Detta ansågs bli för dyrt och planerna på en villastad på Elfvik kom därför aldrig att realiseras.

1925 stod den första "moderna" bron klar över till Stockholm, numera kallad "gamla" Lidingöbron för kombinerad järnväg-, person- och lastbilstrafik. I början av 1950-talet och in på 1960-talet ökade Lidingös innevånarantal dramatiskt genom tillkomsten av flera stora områden med flerbostadshus som områdena Bodal, Baggeby, Skärsätra, Näset, Lojo, Rudboda, Käppala, Fregattvägen (tillhörande Bodal), Högsätra och Larsberg, vilket medförde att Lidingö omvandlades från en "villastad" till en stad med ett blandat bostadsbestånd. Idag bor mer än 60% av Lidingös innevånare i flerbostadshus. Ett par nya stora industrier anlades på 1960-talet i Gåshaga, bl. annat Unilevers margarinfabrik AB LIVA Fabriker med som mest c:a 220 anställda och Svenska Shells anläggning Rasta, för tillverkning av smörjmedel, men som båda upphörde med tillverkningen på Lidingö under 1990-talet.

Under mitten av 1930-talet etablerades ett sommarstugeområde i Norra Sticklinge. Området stadsplanelades 1978 och försågs då med kommunalt vatten och avlopp. Stadsplaneringen medförde att många av de stora sommarstugetomterna styckades och nya villor uppfördes. Antalet fastigheter ökade i princip till det dubbla mot tidigare. Flerbostadshus tillkom under slutet av 1980-talet i skogsområdet på Södra Sticklinge, idag även kallat Sticklingehöjden.

Mot slutet av 1990-talet var samtliga större personalkrävande tillverkningsindustrier på Lidingö avvecklade samtidigt som antalet tjänsteföretag ökade starkt. Det kraftigt ökande innevånarantalet som inleddes i början av 1950-talet, medförde att Lidingös förbindelser med fastlandet på nytt kom upp på Lidingö stads agenda i början av 1960-talet. Gamla Lidingöbron blev en flaskhals och 1963 togs beslutet att anlägga en ny bro vid sidan av den gamla Lidingöbron. Nya Lidingöbron stod färdig 1971. I samband med projekteringen av nya Lidingöbron togs ett pricipbeslut att bygga en speciell järnvägsbro vid sidan av vägbron för Stockholms tunnelbana som skulle dras ut till Lidingö och fortsätta vidare över till Bogesundslandet som var tänkt att bebyggas med flerbostadhus, men detta projekt lades senare på is.

Lidingö saknade länge ett centrum, även om området kring Vasaplatsen utgjorde ett typ av centrum. Många menade att det inte fanns något behov av något stort köpcentrum. Efter långdragna diskussioner togs till slut ändock ett beslut i Lidingö kommunalfullmäktige 27 september 1993 att ett centrum skulle byggas. Man påbörjade bygget 1994 och sista etappen stod färdig i slutet av 1995.

2000-talet fram till 2008

Karta över Lidingö 2008. Gröna fält markerar skog.

Under 2000-talet fram till 2008 har inga dramatiska förändringar skett på Lidingö. Lidingöbornas intresse för att bevara Lidingös stora grönområden ökade dock markant där det utvigdade Långängen-Elfviks naturreservat, som invigdes i maj 2008 visar att detta ökade intresse också fått en tydlig politisk förankring. År 2005 antog kommunfullmäktige Lidingös hälsoprofil under parollen "din hälsa på Lidingö" där man betonar att kommunen aktivt ska arbeta för innevånarnas fysiska, psykiska och sociala hälsa för att stävja negativa trender i samhället. Stora skyddade grönområden nära befintliga bostadsområden ingår som en viktig del i detta. Trenden med tillkommande flerbostadshus inom redan befintliga bostadsområden och även helt nya bostadsområden på gammal industrimark fortsatte i jämn takt där bostadsområdet Gåshaga som byggdes mellan åren 2000-2007 utgör ett helt nytt område.

Framtida utveckling

Nästa stora bostadsområde som planeras är på AGA:s gamla industrimark på södra Lidingö där man avser blanda bostäder och arbetsplatser för tjänsteföretag och mindre tillverkande företag förutom de som redan är etablerade inom området Dalénum. Lidingös innevånarantal har fortsatt att öka under 2000-talet, främst beroende på tillkomsten av många nya flerbostadshus, vilket lett till att Lidingös förbindelser med fastlandet på nytt har kommit upp på Lidingö stads agenda, liksom en utbyggnad av genomfartsleden förbi Skärsätra-Mölna-Högberga ut till Gåshaga.

Lidingös särart med en blandning av stora orörda markområden och förtätade bostadsområden kommenterades redan 1926 efter att Lidingö hade blivit stad av dåvarande socialministern Gustav Möller som i positiv bemärkelse hävdade att Lidingö minsann inte såg ut som en stad i traditionell mening och uttryckte det som; "Lyckligt skulle det land vara som vore fyllt av sådana städer som Lidingön! Människorna skulle då leva ett sundare och lyckligare liv". Han såg dock med en viss oro på utvecklingen med tanke på närheten till Stockholm och gav ett råd till framtida stadsplanerare: "Fråga är om icke Lidingö för att rädda sin särart och de egenskaper som gör den till en kär tillflyktsort för många, behöver iaktta en viss restriktivitet i sin egen tillväxt".

Se även

Separata artiklar med en detaljerad historiebeskrivning, utöver den historiebeskrivningen som ingår i artiklar om respektive stadsdelsområden som finns listade under artikel Lidingö kommun:

Personporträtt

• Albert Janse
• Ebba Grip
• Carl Milles
• Carl Richard Nyberg, "Flyg-Nyberg"
• Klas Fåhraeus
• Lars Fresk
• Olga Björkegren
• Olga Milles
• Ruth Milles
• Svante Gustafsson Banér
• Wilhelmina Skogh
• Gustaf Dalén

Gårdar och byggnader

• Elfviks gård
• Villa Foresta
• Villa Paulsro
• Villa Söderås
• Grönsta prästgård
• Gåshagas historia, Gåshaga gård
• Högberga gård
• Larsbergs brostuga
• Lidingöbro värdshus
• Långnäs gård
• Långängens gård
• Millesgården
• Västra- och Östra Yttringe gårdar

Kultur- och naturområden

• Askrikefjärden
• Ekholmsnäs
• Ekholmsnäsbacken
• Fjäderholmarna
• Fågelöudde
• Hustegaholm
• Kappsta
• Kottla
• Kyrkviken
• Lilla Värtan
• Långängen-Elfviks naturreservat
• Ropstens historia
• Trasthagen i Stockby

Kyrkor

• Lidingö kyrka, Breviks kyrka, Rudboda kyrka och Bodals kyrka

Övrigt

• AGA AB
• Bosön
• Dalénum
• Duvholmen
• Lidingöbanan
• Lidingöbron
• Lidingöloppet
• Lidingö Runt
• Runt Lidingö

Källor

• Eric och Nils Forsgren: Lidingö - Människor och miljöer, 1995. ISBN 91-630-3812-9.
• Stockholms läns museum, artikel Industrihistoria i Lidingö kommun.
• Lidingö Hembygdsförening
• Lidingö stad, officiell webbplats
• Lidingö stadsarkiv.

Fotnoter

1. ↑ Jedvard Filipsson har angetts var av kunglig släkt. Hans far spelade en politisk roll i Sverige under Magnus Ladulås regering.
2. ↑ Enligt Carl Ivar Ståhle, 1954.
3. ↑ Fastigheten Lydinge 4:25 gränsande till fastigheten Alminge 4:24 på Lidingö i slutet av Abborrvägen i Sticklinge. En kort väg leder in till det privata fastighetsområdet.
4. ↑ Bokstaven ÿ är ett y med så kallat trema. I nederländskan används den ibland i stället för bokstavskombinationen ij, vilket förekommer på Lidingökartan från 1661 i namnet Lijdingeöö-landet.
5. ↑ Sticklinge kommer av ordet Stikill som betyder, smal spetsig.
6. ↑ Datering enligt det typologiseringssystem som tagits fram vid Uppsala universitet, ref: Anne-Sofie Gräslund, Uppsala universitet.
7. ↑ Runsristare Karl Dahlberg, Adelsö även kallad "Kalle Runristare".
8. ↑ Många runristningar i Uppland på vitt skilda platser har kunnat spåras till samma person som signerat sina ristningar, varför man dragit slutsatsen att runristning var ett yrke och gjordes på beställning.
9. ↑ Landhöjning på c:a 0.4-0.5 cm/år.
10. ↑ Forntida boplatser enligt namnforskaren Carl Ivar Ståhle.
11. ↑ Se atikel Stockholms historia.
12. ↑ Birger Ulfsson var son till den heliga Birgitta.
13. ↑ Litselgärdet, ursprungligen en egen gård med ett uppodlat flackt markområde strax öster om nuvarande Askrikevägen, i närheten av det område som man funnit gravhögar från järnåldern och som senare införlivades med Bo gård, har genom århundraden haft många olika stavningar; Lithlagiaerde (1370), Lizlegärdet (1661), Lillegärdet eller Lillgärdet (1720) och Lisselgärde (1774). Hur namnet borde stavas i modern tappning är oklart.
14. ↑ Vad namnet Withesvik avsåg för gård är oklart och finns inte angivet på några kartor av senare årtal.
15. ↑ Nils Eskilsson halshöggs på order av Kristian II.
16. ↑ Pedher Mehnlöös var "lantmäteriets" första chef. Lantmäteriverket var dock ännu inte grundat 1661.
17. ↑ Litzlegerdet, stavning enl. karta från 1661.
18. ↑ Namnet Mölna kommer av ordet 'mölla' som betyder kvarn. Den stensatta vattenrännan för kvarnhjulen finns delvis bevarad liksom dammen ovanför rännan och fungerar fortfarande som utlopp för Kottlasjön till Lilla Värtan. En del av en kvarnsten har återfunnits och finns uppsatt på ett minnesmonument på platsen.
19. ↑ Det mer än 2 mil långa stängslet runt Kungliga Djurgården för att hålla hjortar och andra djur inom hägn anlades med början 1680 under Karl XI:s tid då även Karl XI:s fiskestuga vid det inre av Husarviken byggdes, som gett upphov till namnet Fiskartorpet.
20. ↑ Beskrifning övfer Sveriget, Upland, 1741.
21. ↑ Efter Johan Gabriel Banér (1662-1706) som dog ogift, överfördes Djursholm och Lidingö till hans syssling Johan Claesson Banér (1659-1736).
22. ↑ Johan Martin Schön var förmodligen far till Peter Hinrik Schön som senare tog över Ekholmsnäs gård.
23. ↑ Gustav Prinzell blev senare adlad till von Stockenström.
24. ↑ Elfvik stavades av lantmätaren 1774 som Elgvik.
25. ↑ Mårten Triewald anses vara den som introducerade ångmaskinstekniken i Sverige, som efter sin hemkomst 1726 från en studieresa till England, konstruerade och byggde en egen ångmaskin för användning som pumpmotor i Dannemora gruvor.
26. ↑ Ford Motor Company grundades 1903. Fords storsäljare modell T, introducerades 1908 och Volvo AB kom ut med sin första bilmodell Volvo ÖV4 först 1927. 1912 var den totala bilimporten till Sverige 539 bilar.