Wilhelmina Skogh
Från Rilpedia
| Wilhelmina Skogh | |
 Wilhelmina Skogh omkring 1902 efter att hon utsetts till VD för Grand Hôtel i Stockholm. |
|
| Född | 14 december 1849 Rute socken, Gotland, Sverige  |
|---|---|
| Död | 18 juni 1926 Stockholm |
| Utbildning | Restauratris |
| Yrke/uppdrag | Hotellägare, VD. |
| Make | Per Samuel Skogh (1849-1904) |
| Barn | Gustav (Wahlgren) Skogh |
| Föräldrar | Wahlgren (förnamn ej kända) |
Lorentina Wilhelmina Skogh, född Wahlgren, den 14 december 1849 i Rute socken på Gotland, död den 18 juni 1926. Wilhelmina Skogh blev en föregångare inom hotell, restaurang- och turistbranschen i Sverige i samband med att det svenska järnvägsnätet byggdes ut i slutet av 1800-talet. Hon hade i början av 1900-talet ett avgörande inflytande på Grand Hôtels utveckling genom att initiera en rad viktiga renoveringar i hotellet vid sitt tillträde som VD 1901 och senare tog initiativet till uppförandet av annexet Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården (1905-1909), som vid den tiden inrymde den mest storslagna festlokal som något hotell i Europa kunde erbjuda.
Innehåll |
Familj
Wilhelmina Skogh växte upp på Fårö i närheten av Fårösund på Gotland. Namnen på hennes föräldrar är inte känt. Hennes far som var skollärare gifte sig med enda dottern till en förmögen storbonde och strandfogde som ägde Broa Gård på Fårö. Fadern kunde dock, enligt hennes egen utsago, inte förvalta egendomen och han dog fattig när Wilhelmina var 6 år gammal. Familjen fick det knapert och några år efter sin fars död flyttade hon till sin mormor som bodde i närheten av Broa Gård där hon tillbringade den mesta tiden av sin uppväxt.
Wilhelmina gifte sig 1888 med vinhandlare Per Samuel Skogh (1849-1904). Barn;
- Gustav (Wahlgren) Skogh.[2].
Uppväxt och karriär
Under sin uppväxt vid Fårösund fick hon tidigt många intryck från fjärran länder genom de lastfartyg som ofta sökte skydd i hamnen i Fårösund när det blåste hårt ute på Östersjön och undrade ofta vad som fanns bortom horisonten dit fartygen styrde. Längtan ut i vida världen blev till slut så stark att hon bestämde sig för att försöka få ett arbete på fastlandet. Wilhelmina kom ensam med ångbåt till Stockholm vid 14 års ålder efter avslutad skolgång och konfirmation. När hon gick omkring i folkvimlet på kajen och letade efter den släkting som skulle möta henne, dök en okänd man upp som erbjöd sig att bära den tunga resväskan och den nya kappa som hon fått av sin mamma inför resan. I ett obevakat ögonblick försvann mannen med väskan och kappan, en händelse som hon aldrig skulle glömma. Hon vågade aldrig berätta den tråkiga händelsen för sin mamma som hon regelbundet brevväxlade med. I resväskan fanns en världsatlas som hon tydligen hade sett som helt nödvändig när hon tog steget ut i vida världen.
Hon fascinerades av storstadslivet, de fina hotellen och restaurangerna. Efter en kortare tid som biträde i en leksaksaffären sökte hon jobb på restaurangen vid Strömparterren nedanför Norrbro och fick börja med att torka glas i disken från tidig morgon till sent på kvällen. Hon avancerade dock snabbt och innehavaren Wilhelm Davidson såg en stor talang i Wilhelmina. När Wilhelmina blev äldre började hon studera på kvällarna vid sidan av arbetet och läste bland annat språk och bokföring med en klar målsättning att en dag få ett eget ansvar för en rörelse.
Entreprenören Wilhelmina Skogh
Wilhelmina flyttade så småningom upp till Gävle för att ta en anställning som servitris men letade ivrigt bland platsannonserna efter ett arbete med huvudansvar för en hel verksamhet. Vid 26 års ålder, när hon arbetade på Hotell Fenix vid Skeppsbron i Gävle, fick hon efter många avslagna ansökningar p.g.a. sin ringa ålder, till slut en anställning inom Statens Järnvägar som restauratris (föreståndare) med uppdraget att inrätta och driva en restaurang i järnvägsstationen i Storvik utanför Sandviken. Anställningen i Storvik skulle hon, enligt henne själv, ha fått genom en rekommendation av häradshövding Troilius i Gävle, en släkting till generaldirektör Troilius, dåvarande chefen för statens järnvägar. Förutom en fast lön hade hon provision på försäljningen och verksamheten utvecklades så bra att hon redan året därpå 1876 fick en möjlighet att ta upp ett banklån för att i egen regi bygga ett hotell i anslutning till stationshuset som stod klart 1878. I samband med hotellbygget grundade hon företaget AB Wilhelmina Wahlgren.
År 1884 förvärvade hon järnvägshotellet i Bollnäs av gästgivare Pehr Larsson, därefter järnvägshotellet i Lingbo och senare på en förfrågan av trafikchefen för Gävle-Dala järnväg Nettelblad, tog hon över ansvaret för turisthotellet i Rättvik. Hon var också under en tid chef för stadshotellet i Gävle. Hon förstod tidigt att man måste marknadsföra sina produkter och tjänster och hade återkommande annonser ute i dagstidningar för att göra reklam för sina hotell. I en annons för hotellet i Storvik med en bild på hotellet betonar hon Storvik som en knutpunkt för järnvägslinjerna till Dalarna och stora stambanan och ett lämpligt ställe att intaga middag. Exempel på annonstext:
Storviks hotell, övergångsplats för Resande till Dalarne (Falun, Rättvik, Mora, Orsa) och Norra Stambanan (Stockholm, Bollnäs, Sollefteå, Östersund, TrondHjem), rekommenderas för intagande af måltider. Utmärkt restaurant. Begränsadt antal comfortabla rum. Söderifrån kommande Resande behaga observera, att biljettpriset å jernvägen Stockholm, Falun, Orsa, via Storvik är numera lika med samma via Krylbo och Borlänge. Noggranna underrättelser, medelst tryckta vägvisare och tidtabeller, tillhandahållas gratis. Undertecknat, Wilhelmina Wahlgren.
Wilhelminas generösa öppettider på järnvägshotellens 3:e klass restauranger där det serverades öl och vin både vardag som helgdag var inte alltid så populärt hos ordningsmakten då många "överlastade" icke resenärer skapade oordning runt stationerna. I Bollnäs var det ibland livliga diskussioner om detta där det finns protokoll bevarade från 1899 och några år framåt som tar upp problemet, där kommunalnämnden vid upprepade tillfällen anmodar henne att sluta med de generösa öppettiderna för icke resande för att få bort det tilltagande fylleriet runt järnvägsstationen "som stör vanliga medborgare och bidrar till en allmän demoralisation inom samhället". Wilhelmina struntar i detta och svarar nämnden skriftligt att "om någon oordning å restaurationen ifråga förekommit så skulle det härleda sig af att kommunalnämnd och polisbetjening icke fullgjorde sina skyldigheter!". Skulle man driva restaurangrörelse på landbygden på 1800-talet med någon lönsamhet gällde det att både ha skinn på näsan och ta vara på de inkomstkällor som stod till buds.
Wilhelmina Skogh var ofta först med att utnyttja ny teknik i sin hotellverksamhet. För att underlätta kommunikationen mellan sina avlägset belägna hotell ansökte hon hos Kungl. Maj:t att få uppföra privata telefonlinjer mellan hotellen på sträckorna Storvik-Bollnäs respektive Storvik-Gävle innan rikstelefonnätet var utbyggt i trakten. Hon lyckades få tillstånden mot villkoret att hon inte fick ta betalt för telefoneringen, vilket var förbehållet staten. Genom att utnyttja befintliga statsägda telegrafstolpar och dra parallella teleledningar kunde telefonlinjerna upprättas på relativt kort tid. "För mig var anläggningen till ofantlig nytta då jag nu kunde ge mina order per telefon till min betjäning om inköp etc. och de resande kunde personligen få tala med mig på vilket kontor jag än var" skriver hon i sina memoarer. När rikstelefonnätet långt senare byggdes ut i området skänkte hon sina telefonlinjer till staten mot att hon skulle få telefonera gratis mellan sina hotell. Hon såg också till att det infördes ångvärme (dåtiden centralvärme) och elektricitet på hotellen med ångmaskinsdrivna el-generatorer och lärde sig själv en hel del av det tekniska genom att bl. annat studera ångmaskinslära för att inte stå handfallen om det uppstod ett fel och serviceingenjören inte fanns tillgänglig.
För att kunna dra ner på det dyra köttet och erbjuda en nyttigare kost i sina restauranger införde hon mer grönsaker som en naturlig del av måltiderna. Grönsakerna tog hon till stor del från egna anlagda grönsaksodlingar i växthus. Hon såg också till att det alltid stod färska blommer på borden. Detta var nyheter för svenska restauranger. Idéerna hade hon fått under sina många utlandsresor till främst Frankrike, Tyskland och Italien.
Wilhelmina Skogh var också en av de första som såg möjligheterna, genom järnvägens utbyggnad, att locka hit utländska penningstarka turister för att öka beläggningen på hotellen. Hon reste bl. annat till Thomas Cooks resebyrå i London och startade ett samarbete för att ordna paketresor med högklassig logi inkluderat jakt och fiske genom att arrendera rättigheter av traktens markägare. Hon fick på så sätt välbärgade engelsmän och andra att upptäcka Sverige som ett turistland, i synnerhet landskapen Gästrikland, Hälsingland och Dalarna där det på den tiden fanns enorma orörda vildmarker, idealiska för jakt på storvilt och fiske. Därmed blev hon också en av de stora pionjärerna på turismens område i Sverige vilket i hög grad ökade traktens inkomster och skapade med tiden också nya utländska affärskontakter inom många områden för svenska företagare.
Inför den stora Stockholmsutställningen 1897, ombads hon av utställningskommittén att ta ansvaret för de 6 stora bostadshus på Strandvägen i Stockholm som skulle hyras in för att fungera som hotell under utställningen. Wilhelmina hanterade själv hela projektet. Kontrakt tecknades med fastighetsägarna för 90 dagars disposition och flera hundra rum försågs med nya möbler, linne etc. I respektive hus inrättades ett ringsignalsystem från varje lägenhet till ett gememsamt portierrum. Hon drog också in elektricitet till viss del för att få elektriskt ljus i vestibuler och trappuppgångar.
The Grand Lady
Wilhelmina Skogh nådde sin höjdpunkt i sin yrkeskarriär när hon den 1 april 1902 utsågs till verkställande direktris (VD), för Grand Hôtel i Stockholm. Hennes allra största projekt i sitt yrkesverksamma liv blev uppförandet av "annexet" Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården som byggdes under åren 1905-1909 på tomten bakom det ursprungliga hotellet som upptogs av ett stort stall[3] för hovets hästar. Royal byggdes till viss del med medel ur prinsessan Sophia Albertinas stiftelse som också stod som byggherre under uppförandet och efter färdigställandet som delägare. Senare friköptes hela Royal från Kungahuset av Grand Hôtel. Idén till Royal fick hon vid sin allra första resa till Paris. Grand Hôtel Royal med Vinterträdgården, 15 m i takhöjd med plats för 800 sittande gäster blev en för den tiden helt unik festlokal som till och med överträffade förebilden i Paris, där det ingick tropiska växter, gräsmattor och en stor vattenfontän[4] mitt i salen och utgör än idag en hörnsten i vad hotellet kan erbjuda i form av inkvartering och festlokaler.
Wilhelmina drev Grand Hôtel med fast hand och övervakade noggrant hur personalen skötte sig och att gästerna blev bemötta på ett föredömligt sätt. En anteckningsbok fanns tillhands där personalen skulle föra in alla små som stora önskemål och klagomål från gästerna, där Wilhelmina också gjorda egna anteckningar. Ett exempel på detta är en anteckning av någon i personalen från den 8 februari 1902; "Bankir Burman[5] klagar över en butelj whisky som inte kommit till rätta". Wilhelminas kommentar till detta; "Bankir Burman skall ha sin whisky åter och kyparen skall förhöras och om han inte kan klargöra saken på ett tillfredställande sätt avskedas han vid första nästa fel."
Grand Hôtels ekonomi blev hårt ansträngd genom bygget av Royal kombinerat med den allmänna nedgången i samhällsekonomin vid denna tid som medförde att beläggningen på hotellen i Sverige sjönk kraftigt. Hon avgick, enligt uppgift inte helt frivilligt, som VD för Grand Hôtel den 15 december 1910. I sin memoarbok nämner hon grosshandlaren Liljewalchs avgång från styrelsen p.g.a. av sjukdom under 1908, "till stor skada för Grand Hôtel", som en bakomliggande huvudanledning till hennes avgång.
Villa Foresta
Omkring år 1906-1907 när AB Herserud började sälja tomter i Herserud på Lidingö, köpte Wilhelmina Skogh hela fastighetskvarteret Södermanland som gränsade mot Carl och Olga Milles fastighet på Herserudsklippan och uppförde där, mellan åren 1908-1910, sin mycket originella Villa Foresta efter förebilder från de medeltida riddarborgar hon hade sett på sina många resor till Italien via Rhendalen i Tyskland. Italien tillhörde Wilhelminas favoritland när det gällde matkultur där hon bl. annat fick idéerna till att införa mer grönsaker i den svenska restaurangrörelsen och hon döpte sitt nya hus efter sitt efternamn Skogh - skog på italienska; foresta. Arkitekter var Ernst Stenhammar och Edvard Bernhard, samma arkitekter som hon hade anlitat för projektet Grand Hôtel Royal. I uppdraget låg att använda kalksten från Gotland som byggnadsmaterial för den nedre borgdelen. Hon använde Villa Foresta som privatbostad fram till 1922, på senare tid även kombinerat med en reguljär restaurangrörelse, men inkomsterna från restaurangrörelsen blev inte tillräckliga för att täcka kostnaderna för den stora fastigheten och hennes ekonomiska situation blev akut. Hon försökte en tid att donera hela fastigheten till Lidingö stad (dåvarande köping) för användning i kommunal verksamhet som sjukhem eller dylikt mot att hon skulle få uppbära en årlig livränta så länge hon levde, men staden avböjde erbjudandet med hänvisning till Lidingös ansträngda ekonomi vid den tiden. Hon blev därför tvingad att sälja hela fastigheten för att kunna betala av sina banklån och förlorade därmed också den enda inkomstkälla hon hade haft i restaurangrörelsen på Foresta. Ett aktiebolag bildades som 1922 tog över fastigheten inklusive alla inventarier.
De sista åren
När hon lämnade VD-posten på Grand Hôtel 1910 och sålde sina aktier i hotellet, hade hon lyckats få inskrivet att vid behov kostnadsfritt få disponera en mindre våning på hotellet så länge hon levde, inklusive fri mat. En våning på två rum och kök inrättades i det Bolinderska palatset. Där bodde Wilhelmina Skogh under relativt små omständigheter de resterande fyra åren av sitt liv. Hon hade dock råd att resa en del och ägnade sig också åt olika typer av mekaniska experiment. Bland annat konstruerade hon en elektrisk mangel och en glättningsapparat (glätta -släta ut ex. linne), båda avsedda för hemmabruk.
Wilhelmina Skogh avled på fredagsförmiddagen den 18 juni 1926. Uppgifter från olika källor gör gällande att hon tog sitt liv genom en överdos av sömnmedel och hittades medvetslös aktuell dödsdag.[6] Hon ligger begraven i familjegraven på Stockholms Norra begravningsplats vid Lindhagens kulle. Gravmonumentet, som hon själv bekostade när hennes man avled på hösten 1904, pryds av en stor ängel skulpterad ur ett solitt marmorblock[7].
Citat från tidningsintervjuer med W. Skogh
I en tidningsintervju 1911, när hon hade bjudit in pressen till visning av sin Villa Foresta, uttalande hon följande:
"Huset är för stort men jag har varit van vid så stora förhållanden att jag skulle vantrivts om jag genast kommit över i små. Jag har det som en övergång."
Vidare när hon summerar sitt yrkesliv:
"Man ska ha en stark tro på det man gör och vill göra så att intet talande eller funderande från andra får rubba ens avsikter. Det främmande inflytandet gör bara oreda och försvagar. Även om det ser aldrig så omöjligt ut så går det om man har en fast tro på det. Jag har nog fordrat mycket av mina tjänare och många har inte fyllt måttet. Men alla som ville arbeta har följt mig och de har kunnat gå i elden för mig. Med så många som jag haft, kan jag verkligen säga, att talet om det försämrade tjänstefolket är överdrivet. Men det gäller alltid att dålig herre har dålig dräng. De blir inte rätt behandlade och till det oriktiga bemötandet räknar jag att det krusas för mycket. De ska ha sitt reellt och riktigt, men också prestera arbete reellt och riktigt."
Utmärkelser
Wilhelmina Skogh tilldelades Vasamedaljen den 6 oktober 1896 och H.M. Konungens medalj (tidigare benämnd "hovmedaljen") i 8:e storleken i guld i högblått band, den 5 april 1909.
Bildgalleri
 Wilhelmina Skoghs första arbetsplats, restaurang Strömparterren. En tidig teckning av folklivet vid restaurangen från 1841. |
 Storviks Järnvägsstation & Hotell omkring år 1880. Hotellet i bakgrunden till höger om stationshuset byggdes av Wilhelmina 1878. |
 Bollnäs Järnvägshotell som Wilhelmina förvärvade 1884. Bild från ett vykort omkring 1885-90. |
 De fastigheter på Strandvägen i Stockholm som användes som hotell under Stockholmsutställningen 1897. Foto: Holger Ellgaard |
 Villa Foresta med el-driven hiss upp på Herserudsklippan. Foto: 1915 |
 Entrén till Grand Hôtel Royal. Foto: Januari 1909. |
 Vinterträdgården i Grand Hôtel Royal. Foto: Januari 1909. |
Referenser
Fotnoter
- ↑ Bilar var ytterst ovanliga vid sekelskiftet 1900. Merparten av alla transporter skedde med häst och vagn eller kärror som drogs för hand. På bilden av Grand Hôtel från 1901 syns ett 10-tal hästdroskor uppställda framför hotellet i väntan på kunder.
- ↑ Enligt säker källa föddes hennes son Gustav (fadern är okänd) i Stockholm men placerades ganska snart på ett barnhem och adopterades senare av en familj i Bollnäs som Wilhelmina kände väl. Han tog sig namnet Skogh vid 15 års ålder och sågs ibland på Grand Hôtel i Stockholm när Wilhelmina var VD för hotellet.
- ↑ Gatunamnen Stallgatan och Hovslagargatan på Blasieholmen minner om den tid då hovstallet låg på tomten bakom det ursprungliga Grand Hôtel.
- ↑ Fontänen togs bort vid en renovering 1923 och såldes till Paul U. Bergström, grundare av varuhuset PUB i Stockholm. Fontänen står utanför Villa Paulsro på Bosön på Lidingö.
- ↑ Bankir Burman var Axel Burman som lätt bygga det hus som numera är känt som Burmanska palatset och som idag ingår i Grand Hôtel.
- ↑ Uppgifterna har ännu inte bekräftats av ett obduktionsprotokoll eller annat skriftligt läkarutlåtande.
- ↑ Konstnären till skulpturen på gravmonumentet är inte känd.
Källor
- Eric & Nils Forsgren, Lidingö-Människor & Miljöer, 1995. ISBN 91-630-3812-9
- Wilhelmina Skogh, Minnen och upplefvelser, 1912: ISBN 91-7160-977-6
- Grand Hôtel, Stockholm - Historia (hotellets webbplats)
- Bollnäs kommun, kommunhistoria
- Sveriges Kungahus
