Hästvandring
Från Rilpedia
Hästvandring eller enbart så kallad "vandring" var en anordning som användes för överföring av dragkraften från ett djur, vanligen hästar men också oxar eller åsnor, via en transmission för drivning av olika typer av maskiner som tröskverk, uppfordringsanordningar för transport av malm och vatten ur gruvor och liknande. Hästen som "motor" i kontinuerlig drift användes redan under antiken och företrädesvis när när det inte fanns tillgång till strömmande vattendrag.
Innehåll |
Uppbyggnad och funktion
Hästvandringen bestod vanligen av ett horisontellt anordnat trähjul med tillräckligt stor diameter för att en eller flera hästar skulle kunna gå runt i en cirkel med fasta seldon fäst till hjulets periferi. Hjulet drev en vertikalt anordnad huvudaxel som via en vinschtrumma med pålindade linor kunde vinscha upp malm från en gruva, en så kallad "hästvind", eller via sinnrika utväxlingssteg i en transmission kunde överföra effekten till en maskin i en fabrik med önskat varvtal.
Hästvandringens avgivna effekt
En vanlig arbetshäst kan kortvarigt utveckla maxmalt cirka 5 hk (3900 W) men för kontinuerligt arbete under en hel arbetsdag med enbart kortare vilopauser för att dricka och äta kraftfoder, cirka 0,5-0,6 hk (cirka 420 W). Med exempelvis 4 hästar, motsvarande totalt cirka 2,5 hk, jämförbart med en relativt stor ångmaskin av de allra tidigaste modellerna på slutet av 1700-talet, kunde exempelvis vävstolar i textilfabriker drivas utan byte av hästar under cirka 10 timmar. Hästen kunde gå med en hastighet av cirka 3 km per timme, d.v.s. avverkade en vandringssträcka på 30 km per dag. Vid behov kunde man också lätt byta ut hästarna för skiftesgång. Man räknade med 6 arbetsdagar i veckan och en vilodag.
Alternativa drivmotorer med naturkraft
Väderkvarnen var också ett alternativ som "drivmotor" innan ångmaskinen kom i mer allmänt bruk, men den hade den stora nackdelen att inte kunna erbjuda en kontinuerlig drivkraft genom att den var alltför beroende av väder och vindstyrka, utan användes företrädesvis för malning av spannmål där man passade på när det var lagom vindstyrka.
Med hästvandringen kom olika typer av tidiga maskinelement som glidlager och växlar att utvecklas starkt, som senare också fick en användning när ångmaskinen började se dagens ljus, där man till en början bara bytte ut hästarna mot ångmaskinen som drev ett hjul, oftast via remdrift.
I Sverige med god tillgång på strömmande vattendrag var vattenhjul den vanligaste formen av drivkraft innan ångmaskinen kom i bruk. Vattenhjulet drev en huvudaxel in till fabrikslokalen där kraften fördelades ut genom olika utväxlingssteg.
