Mode
Från Rilpedia
- För andra betydelser, se Mode (olika betydelser).
 |
Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (mars 2009) |
Mode, (latin: modus), betyder sätt, fason, rytm, mått, gräns; något som är förenligt med tidens rytm och smak, alltså det som är modernt. Ordet används framför allt, men inte uteslutande, beträffande kläder. Jämför stil, trend och subkultur. Mode kan spegla den rådande tidsandan, kan ta sig uttryck i kläder, arkitektur, målarkonst eller musik. Inom givna kulturella gränser kan en person höja sin status i gruppen genom att ändra klädedräkten.
Modehistorien speglar samtidigt kultur som historia.
| ” | Om jag finge välja bland den brokiga massa böcker som kommer ut hundra år efter min död, vet ni vilken jag skulle ta?...Nej, jag skulle inte ta en roman i detta framtida bibliotek och inte heller någon historisk bok, ty i den mån den innehåller något av intresse är den också en roman. Min vän, jag skulle helt simpelt välja en modejournal för att se hur kvinnorna klär sig ett sekel efter min bortgång. Och dessa klädtrasor skulle säga mig mer om framtidens människor än alla filosofer, författare, predikanter och vetenskapsmän. |
” |
Viss klädsel är endast avsedd för vissa tillfällen – uniform, arbetskläder, folkdräkt, högtidsdräkt – och är, bland annat just därför, ofta mindre påverkade av modetrender; jämför klädkod.
Mode och variation
Den europeiska föreställningen om att modet är ett uttryck för den individuella personligheten snarare än ett rent kulturellt uttryck tog sin början i Central- och Sydeuropa på 1500-talet: Tio olika porträtt av tyska och italienska män från samma tid kan visa tio helt olika hattar. Emellertid satte fortfarande den lokala kulturen gränserna, som Albrecht Dürer har visat i sina verkliga eller iscensatta bilder av skillnaderna mellan modet i Nürnberg och Venedig vid 1400-talets slut (se bilden till höger). Med upplysningstiden kom en ökad uppfattning om varje människas individuella värde, även om modet i perioder har varit fylld av många "måsten" även sedan dess.
Modet hos den europeiska överklassen kom med ett ökat kulturellt utbyte att bli mer synkroniserat under 1700-talet. Färger och mönster ändrades från år till år,[1] men skärningen och längden på en herres rock förändrades långsammare, liksom skärningen på damernas klänningar. Männens mode påverkades av militära modeller och modeväxlingar har följt krigsskådeplatserna, där de adliga officerarna kunde iaktta utländska stilar: Ett exempel är slipsens ursprung.
Modets växlingar började komma snabbare på 1780-talet när franska gravyrer, som visade de senaste trenderna i Paris, började spridas. Runt 1800 klädde sig alla i Västeuropa på samma sätt; lokala variationer kom att bli ett uttryck för provinsiell kultur och sedan ett uttryck för den konservativa bondebefolkningen.[2]
Klädmodet har varit ett sätt för människor att uttrycka olika känslor eller samhörighet med andra människor i flera årtusenden. I västerlandet av idag har folk stora möjligheter till variation vid valet av kläder, särskilt för kvinnor; för män är variationsmöjligheterna uppenbart mindre. Hur en människa klär sig kan återspegla personens personlighet eller särskilda preferenser. När personer som har kulturell status börjar använda vissa typer av kläder kan detta påverka modet och starta en ny trend. Folk som gillar eller respekterar dem tar ofta efter och klär sig i liknande kläder.
Modet kan variera inom samma samhälle, beroende på ålder, socialklass, generation, yrke och bostadsort hos dem som använder kläderna, på samma sätt som modet växlar över tid. En äldre person som klär sig enligt det rådande ungdomsmodet kan uppfattas som konstig i såväl äldres som yngres ögon. Uttrycket "modeslav" används för att beskriva den som alltid ser sig tvungen att följa de allra senaste modetrenderna. Genom massframställningen har priserna på kläder sänkts och idag är det möjligt för de flesta att följa le dernier cri ("sista skriket").
Det finns människor som säger ordet "mode" med ett ringaktande tonfall, men de facto är det sålunda att modet är en del av det dagliga livets kultur och en färgglad illustration till detta vårt liv på jorden.
- ↑ Peter Thornton: Baroque and Rococo Silks
- ↑ James Laver; Fernand Braudel
Modets växlingar
Modet förändras hela tiden, det ligger i själva definitionen av begreppet. Förändringarna är ofta snabbare än hos många andra kulturella uttryck, som språk och filosofi.
Människor i vår tid har en hittills aldrig upplevd frihet att genom klädvalet uttrycka individualitet och personlig smak. Likväl måste vi hålla oss inom vissa bestämda normer - vi kan strunta i en del extrema modenyheter och ändra på en del detaljer för att de bättre skall passa ålder och personlighet, men att helt negligera modetrender kan vi inte. Detta eftersom modet även kommer till uttryck i arkitektur, målar- och möbelkonst och alla andra föremål som vi har i vår närmaste omgivning.
Klädedräkten skapades ursprungligen för att skydda mot värme alternativt kyla och tjänstgjorde först i andra hand som prydnad.
Med modets växlingar kom löften om ett skönhetsideal som människor har kommit att tro på och böja sig för - ett slags modets diktatur. Skönhetsidealen har skiftat genom tiderna, från den yppiga kvinnofiguren på 1500-talet till nutiden slanka linje.
En av de vanligaste tendenserna har varit att överdriva kroppens proportioner - antingen att framhäva eller dölja vissa partier. Exempel på detta är medeltidens putande mage, den överdrivet smala midjan i mitten på 1850-talet och när kvinnan började visa benen, vilket skedde på 1920-talet.
Den mest populära detaljen inom kvinnomodet har varit storleken på urringningen, dekolletaget. Detta var modernt redan på Kreta under 17:e århundradet före Kristus, och återkom sedan på medeltiden, då mer eller mindre hela bysten visades (bland annat beskrev en reformator, som brändes i Konstanz 1415 detta mode med dessa ord: De har så djup och vid urringning att vem som helst kan se den mjälla huden på halva bröstet.
Under renässansen, med dess stränga spanska mode, förbjöds dekolletaget, men återkom senare under barocken och rokokon. Under Napoleons tid var det populärt med närapå genomskinliga tyger.
Modet genom århundradena
Sengotiken, det fransk-burgundiska modet
1300-talet var ett århundrade då modet undergick en revolutionerande förändring för båda könen. I mitten av 1300-talet gick klädedräkten, som under medeltiden i stort sett bestått av olika variationer av tunikor, till en dräkt som avslöjade kroppens konturer och underströk de fysiska skillnaderna mellan könen. Inspirationen kom under 1300-och 1400-talen från Italien, Frankrike och framför allt Burgund. 1400-talets Burgund omfattade inte endast norra delen av dagens Frankrike, utan även Belgien och Nederländerna. Det var ett rikt land med ett högt utvecklat näringsliv och invånarna levde i relativt stor rikedom.
Modet blev under denna tid mycket mer avslöjande och könsbetonat; det var under denna tid byxor blev modernt för män, medan de tidigare under romartiden och medeltiden hade burit tunikor liksom kvinnorna. Byxorna var trikåer och könet täcktes av en så kallad blygdkapsel; tunikorna kortades av tills de förvandlades till skjortor, över vilka man började bära korta jackor och ibland längre rockar, som dock var öppna framtill. Klänningen hittades också på då kvinnornas tunika blev figursydd; vid 1350 slitsades den vida tunikan upp över den snäva undertunikan och avslöjade kvinnans figur, något som fick kyrkan att kalla detta mode "helvetefönster"; även urringningar blev moderna vid denna tid. Denna överklänning blev snart figursydd och delade sig i liv och kjol, vilket uppfann också kjolen. En annan sak som väckte opposition var att kvinnans hår, som enligt kyrkans påbud, åtminstone för gifta kvinnor, varit övertäckt av en slöja fram till 1350, nu började synas; man började bära genomskinliga slöjor, och dessa draperades och arrangerades upp till hattliknande hårklädslar som inte längre kunde täcka håret utan lät det titta fram här och var.
Kostbara tyger, dyrbara smycken, gyllene klockor och bjällror hörde till "vardagsklädseln". Bland de som dikterade modet återfanns Karl den djärve; hans klädsel beskrevs av samtida som "mycket prunkande och något överdriven". En karakteristisk detalj var de slanka och spetsiga formerna, i såväl huvudbonader som kläder och skor. Furstar och prinsar fick ha skospetsar som var två och en halv gånger fotlängden, rikt folk en gång fotlängden och vanligt folk en halv gång fotens längd. Härifrån kommer talesättet "att leva på stor fot". En annan detalj var mi-parti, vilket innebar att plagget delades i två olikfärgade hälfter. Detta utvecklades vidare till att plaggets högra och vänstra sida kunde vara olikt skuret, till exempel kunde högra ärmen vara vid och den vänstra smal. För kvinnornas del blev de berömda strutthattarna, sk "hennins" moderna, upplevde sin storhetstid ca 1450 och försvann på 1490-talet.
Renässansen
Under renässansen växlade klädedräkten oerhört mycket och speciellt italienarna var synnerligen modemedvetna. 1500-talet kan delas in i två modeperioder; den tysk-italienska 1500-1550, och den spanska 1550-1618. Under 1500-talet förändrades den slanke unge mannen och den spröda kvinnan till en stark man med breda armar respektive en mogen kvinna med fylliga former.
För männen gällde bland annat breda ärmar - upp till 50 centimeter i genomskärning och zimarran, som var en överrock med växlande längd och pälskantade öppningar för armarna. Det var under denna tid det var modernt med de karakteristiska, uppslitsade ärmar senare tider ofta associerar med perioden; den övre ärmen var uppslitsad, och skjortans tyg tilläts pösa ut genom hålen. Puffärmar och puffbyxor var moderna för män. För kvinnan var den enkla underklänningen (gamurran) med långa ärmar och rundskuren kjol, och över den bars en elegant överklänning, i klara, ljusa färger, vars kjol öppnade sig över den ofta dyrbara underkjolen framtill. Man bar en hätta med slöja, men håret tilläts synas på framsidan. Detta mode var mycket färgstarkt.
Under renässansen kom också det spanska modet, som nådde sin höjdpunkt under Filip II av Spanien. Det var ett strängt mode, med styva, obekväma kläder och kvarnstenskrage alternativt spetsprydd pipkrage. Under denna tid liknade mannens och kvinnans dräkt varandra på överkroppen och skilde sig bara under midjan; midjan var hårt åtsnörd, ärmarna var långa och hårt stoppade för båda könen. Under midjan tillkom för kvinnans del vida skört över den första, trumformade krinolinen, vertugallen, och för mannens del hårt stoppade och stela knäbyxor. Andra detaljer var kläder av broderat tyg med ärmar av avvikande material samt spetsmanschetter. Mannens hår kunde vara både kortklippt och axellångt. Kvinnans hår syntes nu för första gången helt och hållet, under endast en liten hätta som nästan bara var en hårprydnad; det skulle vara högt uppsatt, och peruker var vanliga. Mestadels hade man obetäckt huvud; det blev modernt med hög panna, och kvinnorna flätade in pärlor i frisyren. Färgerna var ofta mörka, förutom vid det engelska hovet.
Under trettioåriga kriget (1618-1648) kom modet att förändras mycket och bli betydligt mer bekvämt och ledig för båda könen. Den spanska kragen, krinolinen, de styvt stoppade ärmarna, midjorna och byxorna försvann. Båda könen bar löst sittande kläder utan midja under 1630-talet, männens byxor var mjuka och vadlånga, kjolen föll lätt och ledigt till golvet för att till sist släpa något. Man bar vita spetskragar och spetsmanchetter, och färgerna var fortfarande mörka. Midjan återkom för båda könen på 1650-talet. Både män och kvinnor lät håret falla fritt ner över axlarna. Modet krävde mörkt hår, och blondiner färgade håret med ett svart pulver. Det var även populärt med en mask över ögonen och kappor med kapuschong samt pälsmuff.
Modet under Ludvig XIVs tid (Barock)
Modet undergick ännu en förändring då Frankrike blev modenation på 1660-talet. Under denna tid kom peruken att bli ett betydelsefullt element i klädedräkten. Modet växlade snabbt, samtida källor nämner upp till sju gånger per år.
Mansdräkten blev plötsligt viktigare än kvinnodräkten - mansklädseln "femininiserades" och en viktig detalj var de vida, knäkorta och nedtill spetsprydda benkläderna, som påminde om en kjol, s.k. "petticoat breeches" eller rhengrevebyxor på svenska, vilka dock försvann runt 1680. Under senare delen av 1600-talet kom rocken, s.k. just-au-corps, i bruk. I början var den snäv med lågt sittande fickor och oftast överdådigt dekorerad så att nästan hela rocken täcktes, men runt 1690 vidgades den så att skörtet blev avsevärt större och broderierna blev något mindre aggressivt framträdande. Männen började också knyta en duk om halsen, kravatt, oftast av spetskantat linne, och detta blev en föregångare till slipsen.
Under 1660-och 1670-talet stod kvinnodräkten mycket riktigt i skuggan av mansdräkten, men även denna förändrades; de mörka färgerna försvann och ersattes av gult, smaragd och äppelgrönt och rött, midjan kom tillbaka, åtsnörd med hård korsett, urringningen blev djupare, ärmarna blev kortare och kjolarna draperades bakåt i släp. Vid 1680 blev även kvinnomodet mer avancerat och ändrade silhuett; kjolarna draperades nu så strakt bakåt att de påminde om turnyrer, ärmarna hade fått den form de skulle ha under hela 1700-talet; snäva, armbågskorta och med spetsvolang som manchett. Den största nyheten på kvinnosidan var fontangen, som blev modern på 1680-talet och sedan kom att ingå i den spanska nationaldräkten, det var en mössa eller en hårprydnad av plisserat, stärkt tyg som stod rakt upp från huvudet över ansiktet. Frisyren var från början knut i nacken och lockar vid sidorna, men efter fontangen blev modern sattes det upp över pannan i ett moln av lockar.
Runt 1700 var det populärt bland både herrar och damer att bära kravatt "à la Steinkirk", en löst knuten, relativt lång, kravatt som sedan träddes genom rockens sjunde hål. Den sades ha uppkommit i slaget vid Steinkirk 1692, då soldaterna fått bråttom och inte hunnit knyta kravatterna så som det var tänkt. Silkesstrumporna blev populära, så populära att det lät inrättas en manufaktur i närheten av Paris med tvåhundra vävstolar för tillverkning av silkesstrumpor.
Modefärgerna, som varit mörka i hundra år, blev nu mer färggranna; under denna tid var scharlakansrött, rosa och himmelsblått, emedan Ludvig XIV personligen föredrog brunt. Under denna tid uppkom även de första skönhetsplåstren, de så kallade moucherna. Dessa små svarta ting, utformade till minimalt små hel- eller halvmånar, stjärnor eller hjärtan, ansågs förhöja ansiktets tjuskraft.
Rokokon 1730-1789
Rokoko kallas det mode som var populärt under tidsperioden 1730-1780. Ordet Rokoko betyder överdrivet. Frankrike var modenationen under 1700-talet.
Modet började förändras för båda könen i och med kungens död 1715. År 1718 blev styvkjolen modern; detta var ett slags krinolin, men till skillnad från 1800-talets krinolin, bredde den sig ut enbart åt sidorna, vilket gjorde den betydligt mer bekväm att röra sig i och sitta i. År 1730 var det mode färdigutvecklat, som skulle vara ganska oförändrat fram till 1770. För kvinnans del en klänning, som var öppen framtill och togs på som en rock över en underkjol och knöts fast med rosetter på framsidan över en hårt åtsnörd korsett och styvkjolen, som kallades panier eller pocher. Ärmarna räckte till armbågen och avslutades med en volang. Mannen bar en rock över en väst, skjorta och snäva knäbyxor. Dessa grundmodeller för mansdräkten och kvinnodräkten kvarstod oförändrade i fyrtio år. De enda nyheterna var att klänningen 1750 fick ett släp, som räckte från axlarna till marken, och att styvkjolen växte för att nå sitt maximum under 1740-talet. Detta påverkade även mansdräkten; männen bar knälånga skört som stärktes både vid rock och väst och stod ut så även de liknade krinoliner. Dessa styva kjolar och skört minskade på 1760-talet.
Under denna tid förändrades inställningen till färger, och pastellfärger blev moderna; de populäraste färgerna under rokokon var pärlgrått, ljusblått, ljusgrönt och rosa. Mörka färger bars sällan under rokokon, förutom blodrött.
Det ansågs även vackert att vara mycket blek, så puder användes i stora mängder av både män och kvinnor. Pudret som användes innehöll bly, och det var inte ovanligt att man blev sjuk på grund av blyförgiftning, men man förstod inte förrän senare att detta berodde på pudret.
Under nästan hela 1700-talet bar männen håret långt och hopfäst i en hästsvans. Under nästan hela 1700-talet bar kvinnorna håret slätt intill huvudet, med två korkskruvslockar över en axeln. De höga, pudrade frisyrer som vi nu associerar med 1700-talet, var i själva verket bara moderna i knappt tjugo år; under 1770-talet och 1780-talet. År 1771 lades Marie Antoinettes hår upp i en sådan frisyr, och de blev därefter snabbt moderna. De byggdes allt högre upp, dekorerades med fantasifulla hårprydnader, som små skepp, tygblommor, etc och pudrades vita. De äldre generationerna förfasade sig över ungdomens överdrifter. Det förekom att dessa figurer fastnade i takkronorna och fattade eld, och många kvinnor fick sitta på golvet i vagnen då de reste för att få plats med frisyren. Snart började peruker användas. Även mannens peruker blev högre under denna tid, men inte lika höga som kvinnans. Detta överdrivna mode varade bara under 1770-talet. Under 1780-talet var frisyrerna inte längre höga, snarare bredde de ut sig åt sidorna, vilket var mer praktiskt; de dekorerades inte längre, nu blev de i stället modernt med hattar i stället för hårprydnader, och hatten blev viktigare än frisyrern. Under 1780-talet pudrade man fortfarande håret, men inte längre med vitt, utan med grått puder; snart blev det dock modernt att bära hårt utan puder. Även mansfrisyren följde kvinnofrisyren i detta.
Även klädmodet förändrades med frisyrrevolutionen; då de höga frisyrerna blev moderna 1770 försvann styvkjolen och användes sedan bara till balklänningar; till vardagsklänningar krympte styvkjolen bort till en liten kudde på baksidan som påminde om turnyren. År 1783 lanserade Maria Antoinette linneklänningen; en vit tunika som bands fast om midjan med ett brett skärp i mörkare färg; detta fortsatte att vara högsta mode i tio år och de pastellfärgade sidentygerna började försvinna. Även mansdräkten förändrades; rock och väst blev snäva och släta, pastellerna försvann.
Empiren (1804-1815)
Empiren har fått sitt namn efter Napoleon, som 1804 lät kröna sig till kejsare. I själva verket var detta endast fortsättningen på en stil som blivit modern redan tio år tidigare. Den kan dock delas in i två perioder; 1794-1804, och 1804-1815.
Redan då rokokon hade avlösts av den klassiska stilen under 1780-talet hade modet förenklats; 1783 hade tunikan lanserats, en klänning som bands om midjan endast med ett skärp. År 1794 hade denna moderiktning fullbordats då midjan försvann från klänningen. Detta mode var inspirerat från antiken och ville efterlikna det klassiska modet; dessa klänningar var skurna med midjan direkt under bysten, och kjolen i tunna material, ibland nästan genomskinliga, och många små veck, gärna skuren lite för långa, så de skrynklade sig vid fötterna som på de antika statyerna kring mjuka, klacklösa skor. Linne var modetyget.
Detta mode förändrades och förnyades då Napoleon kom till makten. Han ogillade de halvt genomskinliga linnetygerna och ville gynna sidenindustrin. Därmed blev sidenet modernt år 1803, vilket också gjorde att klänningen måste skäras annorlunda för att materialet skulle falla vackert; klänningen skars nu med midjan fortfarande under bysten men nu med helt slät front, med veck endast baktill, och puffärmar blev moderna. Utanpå kunde man ha en långärmad, kort jacka i mörkare färg än klänningen, som oftast var ljus; modefärgerna var vitt, ljusblått och ljusrosa. Kvinnornas hår var, för första gången sedan antiken, ofta kort.
För männens del innebar denna period inte många förändringar; knäbyxor bars fortfarande,ofta så snäva att de sprack, men man hade även börjat bära stövlar, medan rockens och västen skört var smala och släta. Under den första perioden låg även mannens väst högt upp, byxorna räckte till bröstet och man bar vida och spretiga kragar och halsdukar, men vid Napoleons makttillträde förändrades även den till ett mer diskret mode. Det var dock just nu som männens mode började få de kännetecken som under 1900-talet skulle uppfattas som typiskt "manligt"; männens hår blev kortklippt, och mansdräktens färger blev mörka.
Restaurationen (1815-1830)
Under restaurationen inträffade en reaktion inom modet. Dessa år förkortades klänningen till att sluta ovanför fotknölarna och ärmarna blev långa; färger och mönstrade tyger blev moderna och klänningarna var inte längre enkla utan dekorerades nu med volanger, rosetter och tygblommor. Kvinnornas hår skulle nu åter vara långt, lockigt, uppsatt i vida frisyrer under vida hattar dekorerade med blommor och plymer, och parasoller blev moderna. Midjan började också krypa nedåt.
Även mansmodet förändrades; knäbyxorna började försvinna och långbyxan blev modern; håret blev visserligen inte långt, men var inte längre snaggat utan lockat till ett moln, och kravatter, halsdukar och scarfes var moderna för män, nu uppträdde också den höga hatten. Den modemedvetne mannen representerades av dandyn, vars främste representant var Beau Brummell.
Biedermeier och romantik (1830-1855)
1830-talet representerade artonhundratalets första "extrema" mode. Detta koncentrerades på kvinnornas ärmar; puffärmar blev moderna, korta till aftonklädsel, långa till vardags, fodrades med styvnader och växte sig så stora och vida åt sidan att kvinnor fick gå sidledes in genom dörrarna; detta mode nådde sitt maximum 1834, varefter puffen på ärmen halkade ned under armbågen, där den hade krympt bort år 1840. Den andra stora förändringen var att midjan nu hade nått sin naturliga plats och korsetten därmed hade återkommit, vilket skulle åstadkomma svåra hälsoproblem under 1800-talets gång. Ett annat extremt mode var den nya hattmodellen bahytten, med skärm runt ansiktet som knöts under hakan; under 1830-talet var dessa skärmar oerhört stora i omfång runt ansiktet och dekorerade med blommor, plymer, band och fjädrar. Kragarna skulle vara vida till puffärmarna, och man använde nu diskreta färger, som ljuslila, brunt och grått; rutiga tyger var också moderna. Kjolen blev vidare och visade fötterna.
Under 1840-talet försvann alla extrema tendenser och ett diskret mode ersatte 1830-talets överdrifter; ärmarna blev snäva, bahyttens brätten blev smalare, kjolen sänktes till golvet. Det var nu som frisyren med korkskruvslockar, som man associerar med 1800-talet, var modern.
För mannens del innebar denna tid en total mörkläggning av dräkten, som skulle vara till långt in på 1900-talet; endast västen och halsduken fick ha färg, och en man skulle klä sig diskret och utan överdrifter. Långbyxor och hög skorstenshatt var nu en självklarhet. Mannen skulle vara slätrakad och kortklippt, men under 1840-talet var det också modernt med lockigt, axellångt hår, vilket då ansågs respresentera den romantiske poeten.
Den andra rokokon (1855-1870)
Kännetecknande för denna epok i modehistorien var från 1856 krinolinen, som krävde enorma tygmängder. Kjolarnas omfång hade växt under många år, och 1855 blev det nödvändigt att uppfinna en ställning för att befriar kvinnorna från de många underkjolarna; detta var gjort under 1855-1856. För att tillverka dessa krinoliner behövdes stora mängder metalltråd, i genomsnitt 90 alnar metalltråd per klänning. En annan detalj var korsetten, modern sedan 1830-talet, som snördes så hårt som möjligt för att kvinnan skulle få en supersmal midja (getingmidja). Korsetten krävde sina offer; en paristidning berättade 1859 om en 23-årig kvinna, som beundrades av alla för sin slanka midja. Hon avled två dagar efter en bal och obduktionen visade att hennes korsett hade snörts så hårt att levern genomborrats av tre revben. Det blev även modernt med volanger, och år 1859 hade kejsarinnan Eugénie av Frankrike 103 volanger på sin balklänning. Krinolinen förvandlades så småningon till en halvkrinolin, som 1870 hade utvecklats till turnyren.
Frisyren var under denna tid slät, samlad och uppsatt i nacken för att inte rivalisera med krinolinens vidd. Det hade också blivit tillåtet för en kvinna att sminka sig, vilket hade ansetts vara oanständigt sedan empirtiden.
Mannens klädedräkt hade aldrig varit mer diskret; helt mörk, även vad gällde väst och halsduk, med hög hatt, utan färg, och med en rock som nu knäpptes runt hela framsidan så varken väst eller byxor syntes; långbyxorna var vida. Dock hade de påverkats av kvinnomodet så även män nu i många fall använde korsett. Håret var kort och slätkammat, och det hade också blivit modernt med mustascher och skägg. Det var också nu slipsen utvecklades.
Stilblandningen i slutet av 1800-talet
1870 hade turnyren blivit modern, en kudde eller ställning av stålfjädrar, vilken avsåg att ge kjolen en bakåt pösande form; kjolarna draperades nu konstfärdigt bakåt och hade långa släp. Denna var modern fram till 1888, förutom under åren 1877-1882, då man bar en snävare version av samma draperade klänning utan turnyr. Klänningarna hade vanligtvis spetsiga urringningar, och en populär detalj var solfjädern och det spetsbesatta parasollet. Håret sattes högt upp, och blev på 1890-talet vid åt sidorna med knut uppe på huvudet.
År 1888 blev turnyren omodern, och kjolen blev skuren i trattform utan veck; under 1890-talet blev också de gamla puffärmarna från 1830-talet moderna igen.
Damerna erhöll också råd om vilka färger som bäst passade hud- och hårfärg. Till exempel ansågs att blondiner med fördel alltid kunde ikläda sig blått, att brunetter passar i mer intensiva färger och att svart, grått och vitt är färger som passar de flesta. Det rekommenderades försiktighet i användandet av färgen violett.
Sekelskiftet 1900
Kläderna blev enklare och silhuetten var slank; midjan betonades och axlarna poängterades genom volanger alternativt en pelerin. Hattar med plymer eller band gjorde att figuren föreföll längre. Mansdräkten bestod av kavaj, väst och byxor.
1900-talet
Det första världskriget kom att påverka modet på ett genomgripande sätt. På 1920-talet blev klänningen ett smalt rör, som hängde ledigt på kroppen. Kort hår (s.k. "bobbat" hår) blev modernt och det som en gång ansetts som kvinnans främsta prydnad föll offer för saxen. År 1925 visades knät för första gången. Hollywood kom att influera kvinnoidealet, som till exempel med Clara Bow, flickan med "det". Framför allt blev det moderna kvinnomodet inte tänkbart utan långbyxor.
Kjollängden har kommit att variera; till exempel kom Christian Diors The New Look våren 1946, där kjolen skulle sluta 24 cm ovanför fotknölen. Coco Chanel kom att påverka kvinnomodet med den lilla svarta, och med Mary Quant kom på 1960-talet minikjolen och strumpbyxan. 1960-talet markerade även startdecennium för bikinin. Till de efterföljande modena hör hippie-modet på 1970-talet med långt hår i mittbena, fransiga väskor och naturfärger; disco-modet i övergången mellan 1970- och 80-tal med stora sprayade hår och glittrande trikåer (stilikoner var John Travolta och Charlies Angels tjejerna), samt grunge-modet under tidigt 1990-tal (med Kurt Cobain som stilikon).
2000-talet
En retrokultur växer under början av 2000-talet fram i modesammanhang. Kläddesigners hämtar inspiration från klassiska plagg, ofta från 1950-talets något banbrytande klädstil och modskulturen från 1960-talet. Att utforma en personlig stil kryddad med moderiktiga basplagg och/eller accessoarer börjar bli viktigare än att följa de tidsenliga direktiven till fullo.
Män börjar allt mer intressera sig för mode, som ett resultat av mäns allt större intresse för utseende och stil i allmänhet. Skönhetsproduktsföretag, klädbutiker och modevärlden riktar alltmer in sig på marknaden för män.
Också en del blandat mode som kännetecknat tiden 1780-1840 kommer tillbaka på vissa punkter. Rokokon tros komma tillbaka, framförallt i arkitektursammanhang. Den enhetliga stilen som länge kännetecknat hus lär vara på väg att ersättas av en, framförallt, mer rokokoinspirerad byggnadsstil - men även funktionalismen är på väg tillbaka på denna punkt.[källa behövs]
Citat gällande mode
- Kläderna göra mannen'moro' (Quintilianus)
- Dräktens snitt antyder bärarens intellekt och begåvning, färgens hans känsla och hjärtelag (Thomas Carlyle)
- Kläder är den enda medicin som mer nyttar än skadar kvinnan (Jean Paul)
- Modet är det som blir omodernt (Coco Chanel)
- Dårarna uppfinner modet, de kloka följer det (franskt ordspråk)
- Den som vill vara fin får lida pin (okänd)
- Jag använder klänningar en enda gång och sedan ger jag bort dem. Därför går de ut oftare än jag. (Birgitte Bardot)
- Fashion is in the sky, in the street, fashion has to do with ideas, the way we live, what is happening (Coco Chanel)
- Fashion fades, style is eternal (Yves Saint Laurent)
Källor
- R. Broby-Johanssen, "Kropp och kläder; Klädedräktens historia"
