Schweiz historia

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Den här artikeln behandlar Schweiz historia.

Schweiz har haft en särställning i Europas historia genom sitt centrala, men ändå isolerade läge i Alperna. Den egentliga historia av staten Schweiz börjar först 1848 när landets nya författning slogs fast men tre föregångare brukas medräknas till statens historia.

1. Det gamla edsförbundet var en lös sammanslutning av olika länder som fanns i området där staten Schweiz idag finns. Förbundet grundades av kantonerna Uri, Schwyz och Unterwalden och erhöll genom fredsavtal en omfattande autonomi från Tysk-romerska riket. Området utökades och 1648 fick regionen genom westfaliska freden internationell suveränitet.
2. Helvetiska republiken (1798 – 1803)
3. Mellersta edsförbundet (1803 – 1848)

Schweiz historia före 1291

De äldsta spåren av boplatser i Schweiz härrör från Moustérienkulturen. I grottor som beboddes av Moustérienmänniskorna har 50 000 år gamla rester av träkol hittats. Ytterligare fynd har dokumenterat renjakt inom Magdalénienkulturen under den äldre stenåldern. Parallellt under yngre stenåldern utbredde sig Rössenkulturen i norr och Cortaillodkulturen centralt i Schweiz samt i västra delen av landet, därefter Horgenkulturen. Under brons- och järnåldern var keltiska stammar verksamma i det schweiziska området. En viktig kultur var La Tène-kulturen, döpt efter en fyndplats nära Neuchâtelsjön. Kultuen etablades sannolikt under 600-talet f.Kr. och spåren av den upphör på 50-talet f.Kr. det vill säga vid den tid då det Romerska riket ockuperade Gallien. År 58 f.Kr. lät Julius Cæsar anlägga staden Aventicum i området. Aventicum var den största staden i Civitas Helvetiorum. Under kejsar Vespasianus upplevde Aventicum en storhetstid med upptill 20 000 invånare. Kristendomens inflytande ökade på 300-talet. Vid slutet av 400-talet dominerade burgunder och alemanner utvecklingen i Schweiz. Aventicum var biskopssäte under den tidigkristna perioden fram till år 585 då episkopatet flyttade till Lausanne. Det mesta av Schweiz inlemmades på 530-talet i det frankiska väldet. När sedan väldet styckades genom fördraget i Verdun 843 kom östra Schweiz att ingå i Ludvig den tyskes Östfrankiska rike för att sedermera ingå i det tysk-romerska riket. Västra delen av Schweiz hamnade först under Lothars administration, sedan i kungariket Burgund och för att 1032 integreras i det tysk-romerska riket. Nya furstehus som hertigarna av Zähringen och huset Habsburg, ökade sin makt över det schweiziska området på 1100- och 1200-talen. När den ursprungliga linjen av hertighuset Zähringen utslocknade 1218 med härtigen Berthold V, förklarades stora delar av Schweiz riksomedelbara av den Tysk-romerske kejsaren Fredrik II.

Edsförbundets uppkomst

Den 1 augusti 1291 slöt sig de så kallade urkantonerna Schwyz, Uri och Unterwalden samman till ett förbund, det så kallade edsförbundet. Samarbetet kom tillstånd för att skapa enighet mot två yttre motståndare, dels det Tysk-romerska riket, dels furstehuset Habsburg. Båda motparterna försökte öka sitt inflytande på det schweiziska territoriet under 1200-talets senare del. En källa till konflikt med Tysk-Romerska riket var att huvudvägen mellan Tyskland och Italien passerade Schweiz. Habsburgska lantgrevar dominerade områdena Thurgau, Aargau och Zürichgau och var nära att lägga större delen av det nuvarande Schweiz under sig men led nederlag i slaget vid Morgarten 1315, då habsburgskt rytteri krossades av edssvurna trupper. Efter ytterligare segrar för de edssvurna mot österrikiska armékårer, anslöt sig flera distrikt till edsförbundet: Luzern (1332), Zürich (1351) Glarus och Zug (bägge 1352) samt Bern (1353). Efter ett halvsekel med strider slöt edsförbundet och Habsburgarna fred 1389. Därefter tilltog Edsförbundets kraftmätning med Burgund. Flera fältslag utkämpades parterna i mellan. I ett av dessa, vid Nancy 1477, stupade Burgunderhertigen Karl den djärve. Internt hade förbundet svårt att hålla ihop under 1400-talet, men genom en överenskommelse 1481 avstyrdes en brytning mellan städerna och landsbygdskantonerna. Edsförbundets strider med tyska arméer - även kända under namnet Schwabiska ligan - blev intensiva 1499. Edsförbundet krigade framgångsrikt och genom freden i Basel ökade Edsförbundets självständighet ordentligt. Bland annat var schweizarna inte längre skyldiga att betala rikskatt till Tysk-romerska riket. Den tysk-romerska rikskammarrättens miste också allt inflytande över de schweiziska områdena.

De edsvurnas trupper var fruktade under 1400- och 1500-talet och runt i Europa efterfrågades schweiziska soldater för uppdrag som legoknektar och livgardister. Det påvliga Schweizergardet grundat 1506 lever kvar från denna epok. 1500-talet inledde med konflikter mellan edsförbundet och Frankrike. Ett fredsfördrag 1521 ökade Frankrikes inflytande, bland annat fick landet rätt att rekryta soldatämnen i Schweiz.

Reformation och motreformation

Mellan 1513 och 1798 ingick 13 kantoner, 10 orter och 3 skyddsorter i edsförbundet. Det fanns också områden som var underlagda en eller flera kantoners gemensamma administration. En politisk församling för hela edsförbundet fanns också, Tagsatzung. Kantonernas förhållande till den katolska kyrkan var den enskilt viktigaste politiska frågan under 1500-talet. Reformationen blev startpunkten för en lång rad strider mellan katolska och protestantiska kantoner och den konfessionella frågan förblev en källa till konflikt på schweiziskt område fram till napoleonkrigen.

Några av den katolska kyrkans fränaste kritiker (Huldrych Zwingli och Johannes Calvin) var verksamma i Schweiz under seklet. Zürichprästen Zwingli hade anslutit sig till reformationen 1523. Zürich och fem andra kantoner bröt på 1520-talet med den katolska kyrkan medan de sju resterande kantonerna förblev påvetrogna.

Genève utvecklades under 1500-talet till ett centrum för reformärta krafter. Staden anslöt sig först till ett förbund med Bern och Fribourg på 1520-talet. Strax därpå kom Gèneve med i edsförbundet. Trestadsalliansen tillkom för att bilda en enad front mot Savojen. 1536 kom till Genève den franske reformatorn Johannes Calvin. Genève utropades som egen republik, men de starka banden till edsförbundet bibehölls. Calvin hade brutit med en katolska kyrkan 1532. 1538 tvingades han bort från staden. Calvin återvände 1541 och styrde Genéve med ambitionen att skapa en gudsstat utifrån doktrinen att välstånd är guds sätt att belöna mänskliga dygder som flit och sparsamhet. Calvins regim var sträng. Bland annat förbjöds sång och musik, inklusive orgelmusik i kyrkorna. Under Calvins tid grundades Genèveakademin 1559 ur vilken dagens Genèveuniversitet utvecklades.

De reformärta och de katolska falangerna utkämpade två inbördeskrig om respektive läras utbredning, de så kallade Kappelerkrigen 1529 och 1531. I 1531 års krig dödades Zwingli. Freden som följde löste den religiösa konflikten på så sätt att varje kanton självständigt bestämma över sin trostillhörighet.

I Schweiz anfördes motreformationen av kardinalen Carlo Borromeo. Denne grundade i Milano ett särskilt seminarium för utbildning av katolska schweiziska präster. Under motreformationen fick de katolska kantonerna en mäktig bundsförvant i den spanske regenten Filip II. 1586 bildade de katolska kantonerna alliansen Der Goldener Bund (Gyllene förbundet), även kallat Borromeiska förbundet. Pakten innebar att de allierade kantonerna lovade att försvara varandra mot inre och yttre hot samt försäkrade att hålla fast vid den katolska tron. Politiskt vann katolicismen en seger när Bern tvingades avträda Chablais och Pays de Gex till Savojen 1567. Katolikernas ställning var stark, men bröts 1712, genom ett religionkrig mot protestantiska kantoner.

Ancien Régime 1648–1798

Revolutionära stämningar spred sig till Schweiz från Frankrike efter 1789 bland annat genom aggitatörna Peter Ochs och Frédéric-César de La Harpe. Ochs mål var att ersätta edsförbundet med en modern stat, med stark centralmakt efter franskt mönster och försvagade kantoner Sedan franska armédivisioner marscherade in i Schweiz våren 1798 utropade Peter Ochs den Helvetiska republikens tillblivelse den 12 april 1798. Från rådhusbalkongen i Aarau, staden som blev republikens huvudstad.

"Fransktiden": Helvetisiscm 1798–1814

Revolutionskrigen och Napoleonkrigen skakade om Schweiz rejält. Efter att franska trupper marscherat in i landet 1798 ombildades edsförbundet till den så kallade Helvetiska republiken utfrån en ny regeringsform. Centralmakten stärktes på och kantonernas inflytande reducerades. Tryckfriheten och religionsfriheten lagstadgdes. En ny grundlag 1803 förvandlade Schweiz till en lydstat under fransk kontroll. Samtidigt fick landet en administrativ indelning i 19 kantoner. 1813, sedan Frankrikes krigslycka vänt, återinfördes det decentraliserade styrelseskicket från tiden före 1798. Vid Wienkongressen 1815 kom dåtidens stormakter att garantera Schweiz full neutralitet i förhållande till andra stater.

Schweiz som statsförbund 1814-1847

Huvudartikel: Sonderbundkriget

Enligt den nya författningen bildade kantonerna ett löst sammanhållet statsförbund. Under trycket av de revolutionära stämningar som rådde i Europa 1830 fick liberalismen fotfäste även i Schweiz, särskilt i traditionellt protestantiska kantoner. Kantonerna drog åt olika håll, ekonomiskt och konfessionellt och motsättningarna kulminerade i ett inbördeskrig 1847, sedan sju kantoner två år dessförinnan brutit sig loss och bildat ett Sonderbund. I kriget som blev kortvarigt segrade de protestantiska folkrikare kantonerna.

Den moderna förbundsstaten

Den segrande sidan framtivinga långtgående politiska förändingar. Den nya grundlagen från 1848 inskränkte kantonernas makt. En centralregering med säte i Bern styrde den politiska kursen. Genom en grundlagsändring 1874 infördes principen med folkomröstningar för beslutsfattande på nationell nivå.

Stabilitet och utveckling

Detta korta avsnitt behöver utökas.

1900-talet

När första världskriget utbröt förklarade sig Schweiz neutralt. Sommaren 1917 utmanades landets neutrala ställningstagande efter avslöjandet att försvarsministern Arthur Hoffmann deltagit i tysk-ryska förhandlingar angående eldupphör på östra fronten. Matbrist föranledde folkliga protester. I november 1918 utbröt oroligheter på Zürich gator. Militär sattes in mot demonstrationerna. I protest mot detta ubröt landsomfattande strejker.

Andra världskriget

Under krigsåren hävdade Schweiz officiellt att landet är neutralt. Regeringen befarade angrepp såväl från Italen som från Nazityskland och mobiliseringen i landet var omfattande. Under krigsåren hindras över 24 000 hjälpsökande att inresa i Schweiz. Ett mindre nazistiskt parti förespråkade anslutning till Tyskland, dock helt utan framgång.

Efterkrigstiden och europeisk integration

Efter världskrigen höll Schweiz fast vid neutraliteten i utrikespolitiken. Alplandet omfattades av Marshallplanen. Samtidigt profilerade sig landet som en knutpunkt för internationellt samarbete genom att vara säte för bland annat flera av Förenta nationernas underorgan. Sedan början av 1960-talet har Schweiz varit med i Europarådet och i OECD. Landet var ett av de ursprungliga EFTA-länderna. 2002 gick Schweiz med FN.

Genom en folkomröstning 1971 fick kvinnor rösträtt vid nationlla val. Schweiz första kvinnliga minister tillträdde 1984.

2000-talet

Detta korta avsnitt behöver utökas.

Den 10 september 2002 blev Schweiz medlem i FN, Förenta Nationerna.

Källor

GEO Special. nr. 3 2008. s 119-121. ISSN 0723-5194

 Denna historierelaterade artikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.