Arianism

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Denna artikel är en del i serien Kristendom
Skrifter Bibeln • GT • NT Apokryferna Psalmböcker
Personer Jesus Kristus Jungfru Maria Apostlarna • Paulus, Petrus Kyrkofäderna Helgon
Tro Jesu uppståndelse Treenigheten Frälsning Trosbekännelserna Eskatologi
Sakrament Dop Konfirmation Bikt Äktenskap De sjukas smörjelse Prästvigning Eukaristi
Dagligt liv Söndag • Bön Kyrka • Gudstjänst Präst Mission • Predikan
Böner Herrens bön Sinnesrobönen Ave Maria • Gloria Patri
Helgdagar Kyrkoåret Advent • Jul Fasta • Påsk • Pingst Tacksägelsedagen Kristi himmelfärdsdag Alla helgons dag
Reformationen Stora schismen 1054 Jan Hus • Martin Luther Jean Calvin • Zwingli
Riktningar Ortodox • Katolsk Anglikansk • Presbyteriansk Lutherdom • Liberalteologi Nyevangelism • Metodism Baptism • Evangelikal Pentekostalism • Karismatisk Trosrörelsen • Adventism Antitrinitarism • Unitarism
Övriga Jehovas Vittnen Mormoner Arianer Markioniter Montanister
Kristendom

Arianism är en kristen teologisk lära, som härrör från presbytern Arius från Alexandria (cirka 260-336).

Enligt arianismen är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. Det har funnits en tid när Guds Son ännu inte skapats. Fadern (Gud) har skapat Sonen ur intet, senare än vid tidens början. Även om Sonen är Faderns fullkomligaste verk är de väsensskilda och Guds Son kallas Son endast i samma mening som människorna kallas Guds folk. På samma sätt är Den Helige Ande Faderns näst fullkomligaste verk. Fadern är alltså ensam störst, vilket Jesus tydligt vittnade om i evangelierna (se Johannesevangeliet 14:28). Treenighetsbegreppet är således, inom arianismen, ett falskt och hädiskt sätt att beskriva Gud. Bibelverser såsom Joh. 14:28 och Joh. 17:20-26, där Jesus ber "Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss," menade Arius demonstrerar att enheten hänvisar till tanke och vilja, och inte en fysisk treenighet.

Arianismen hade tidvis stora framgångar men fördömdes av biskop Alexander av Alexandria år 319 och därefter vid kyrkomötet i Nicaea år 325, där man fastslog att Guds son har samma gudomlighet som Fadern (se Nicaenska trosbekännelsen). Arianerna förvisades och uteslöts. Kejsar Konstantin upphävde fördömandet redan 327. Kejsar Konstantius II gjorde på 340-talet arianismen till en dogm i imperiets statsreligion. Men biskop Alexander och hans efterträdare Athanasius vägrade att återuppta Arius i kyrkan. Efter årtionden av förbittrade uppgörelser mellan Arius' och Athanasius' anhängare, "den arianska striden", fördömdes arianismen vid Första konciliet i Konstantinopel 381.

Eftersom Wulfila, goternas förste biskop, var arian fick arianismen stor spridning bland germanfolken, som länge höll fast vid läran. Vid synoden i Toledo 589 bekände sig visigoterna till den romersk-katolska läran, men bland langobarderna kvarlevde arianismen in på 700-talet.

Nuförtiden betraktas arianismen av de dominerande kyrkorna som kätteri. Att så skulle bli fallet var dock inte givet på den tid då dessa lärostrider rasade intensivt. Ortodoxa kyrkor håller fast vid den Nicaenska trosbekännelsen från Konstantinopel. I romersk-katolska kyrkan och andra västliga kyrkor har det emellertid skett ett par tillägg, av vilka det ena har relevans för uppfattningen av Treenigheten som någonting helt annorlunda än det som Arius tänkte sig. I Toledo 589 fastslogs nämligen att Den Helige Ande utgår inte bara från Fadern utan från både Fadern "och Sonen". Senast i början av 1000-talet blev denna dogm uttryckligen lagd till trosbekännelsen med formuleringen "filioque" ("och Sonen"). Tillägget har spelat en viktig roll i schismen mellan den västliga och den östliga grenen av den katolska kyrkan. Fastän både västliga katoliker och östliga ortodoxa tar avstånd från arianismen genom den Nicaenska trosbekännelsen, gör de det således på lite olika sätt. Den unitariska rörelsen står för en liberal lära med rötter i en anti-nicaensk teologi.

Fysikern Isaac Newton (som bland annat utvecklade teori och matematik för gravitationen) var ursprungligen anglikan, men förkastade senare treenighetsläran och såg Jesus och Den Helige ande som skapelser av en överlägsen Gud. Formellt fastnade han för den arianism som existerade som en gren i kristendomens tidigaste historia. ^[1]

Se även

• Unitarism
• Antitrinitarism
• Anomoeanism‎
• Kristologi
• Theoderik den store
• Asterius Sofisten
• Aëtius av Antiochia
• Akakios av Caesarea
• Auxentius av Milano
• Ostrogoter
• Treenighetsläran
• Kritik mot Treenighetsläran

Källor

1. ↑ Aherents.com (2006) Religion of History's 100 Most Influential People