Principatet

Från Rilpedia

Version från den 21 februari 2009 kl. 18.31 av FriskoBot (Diskussion)
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
Romerska riket
Historia
Organisation
Kultur
redigera

Principatet benämns en period mellan 27 f.Kr. och 284 e.Kr i det romerska rikets historia.

Innehåll

Reformering

Den sena romerska republiken hade präglats av ständiga inbördeskrig och hade i praktiken upphört att fungera vid tiden för slaget vid Actium. Segraren i detta slag, Octavianus, blev efter detta Romarrikets förste kejsare och som sådan känd som Augustus.

En av orsakerna till alla inbördeskrig var uppbyggnaden av armén, som gjorde det lätt för makthungriga generaler att skapa arméer, som i första hand var lojala mot dem och inte mot den romerska staten. Under Augustus tid togs därför steget att permanent införa en yrkesarmé där alla soldater, inklusive alla befäl, var lojala mot kejsaren. Dessutom var republikens förvaltning inte anpassad för ett ständigt växande imperium. Augustus vidtog därför en rad åtgärder för att skapa en riktigt stabil stat; de viktigaste reformerna redovisas i annan artikel. Augustus reformer var lyckade då riket upplevde få inbördeskrig de följande 200 åren.

Kejsaren var förvisso enväldig, även om hans absoluta makt inledningsvis doldes bakom en republikansk fasad. Makten vilade dock på bräckliga grunder. För att behålla makten var han ytterst beroende av stödet från armén och inte minst från den egna livvaktsstyrkan, praetoriangardet. Denna kom under de kommande seklen att åtskillga gånger avsätta och mörda kejsare, som de inte var nöjda med. Senaten fanns kvar, men var i praktiken endast som en maktlös kvarleva från republiken. Kejsaren måste emellertid även undvika att stöta sig med senatsaristokratin om han inte ville riskera att bli mördad av denna.

Det kejserliga Romarriket hade ingen skriven författning. En stor fråga var därför hur tronföljden skulle säkras när en kejsare dött. Den löstes från Augustus tid och cirka 200 år framåt vanligtvis av att kejsaren adopterade (många gånger vuxna människor), som skulle efterträda honom. Detta system fungerade med några undantag väl fram till slutet av 100-talet, efter att Nero begått självmord år 68 och kaos rått åren 68-69, då man hade hela fyra kejsare. Nästan ingen kejsare ärvde riket på samma sätt som i senare monarkier, då äldsta barnet ärvde tronen efter fadern.

Expansion

Vid tiden för införandet av kejsardömet kontrollerade Rom nästan allt land runt Medelhavet. Ändå skulle riket växa ytterligare det kommande seklet. Augustus erövrade Alpområdet, södra Tyskland och resterande landdelar runt Medelhavet. Claudius (reg 41-54 e kr) invaderade Britannia och införlivade större delen av ön med det expanderande imperiet. Augustus försökte också införliva allt land mellan Rhen och Elbe men efter en kort tids ockupation fick man dra sig tillbaka år 9 e. Kr. efter att tre romerske legioner blivit förintade av germanska stammar i Slaget i Teutoburgerskogen). Slaget anses vara väldigt viktigt då romarna efter detta drog sig tillbaka till Rhen och aldrig mera försökte införliva Germanien i riket.

Storhetstiden

Utrikespolitiskt stod Romarriket på höjden av sin makt under 100-talet e.Kr. Vid Trajanus död år 117 sträckte det sig från Atlanten i väster till Persiska viken i öster och från Skottland i norr till Egypten i sydost. Efterträdaren Hadrianus avstod dock från att behålla Mesopotamien och Armenien som Trajanus erövrat och lade i stället resurserna på att förstärka gränsförsvaret. De kommande 300 åren skulle det ske ytterst få ändringar i rikets gränser. Under nästan hela kejsartiden förekom det emellanåt uppror i de erövrade provinserna eller hos bundsförvanter. Dessa uppror bekämpades alltid med brutalt våld. Ett av de mer kända av dessa uppror är det judiska upproret år 66-70. Judarna bjöd länge motstånd, men till slut kunde de inte stå emot övermakten. Jerusalem intogs och templet i stadens centrum jämnades med marken, bortsett från västra muren (klagomuren).

De första seklen e.Kr. hade det Romerska riket ingen allvarlig konkurrent som den obestridda supermakten i Europa och Mellanöstern. Det enda rike i världen som motsvarade Romarriket storleksmässigt var Kina och det finns klara belägg på kontakter mellan de två stormakterna. Partherriket, som omfattade hela området mellan Eufrat och Indusfloden, var visserligen en riktig stormakt men de krig som emellanåt blossade upp mellan Romarriket och Partherna visade bara att romarna var överlägsna. Under Trajanus tid som kejsare erövrade man Mesopotamien och intog även Partherrikets huvudstad Ktesifon och det fanns planer på en slutgiltig erövring av hela Partherriket. Efter Trajanus död år 117 skrinlades dock dessa planer och romarna drog sig tillbaka från Mesopotamien och Armenien.

Inrikespolitisk hade Augustus reformer av förvaltningen bidragit till att skapa stabilitet i riket, men även om det för lång tid framöver var sällsynt med inbördeskrig, så innebar reformerna inte någon demokratisering av samhället. Tvärtom utvecklades runt de enväldiga kejsarna en kult som innebar att kejsarna efter sin död kunde förklaras som gudar. Under andra hälften av 100-talet hade denna kult gått så långt att kejsarkulten blev en statsreligion (se även Kristendomen segrar och kejsarkult). Alla som vägrade att erkänna kejsarens gudomlighet bestraffades med döden. Detta gjorde att den växande skaran kristna drabbades av svåra förföljelser.

Ekonomiskt var emellertid så gott som hela 100-talet en blomstringstid för Romarriket. Det allmänna välståndet steg (vilket dock inte hjälpte de allra fattigaste som fortfarande var väldigt många) och de krig som emellanåt fördes i rikets utkanter märktes inte mycket i det vardagliga livet för folkflertalet. Eftersom man nu hade en yrkesarmé behövde folkflertalet inte gå ut i strid.

200-talets kris

Under början av 200-talet började Romarriket emellertid att få problem. Dels började germanfolken i norr att angripa riket allt häftigare och i öster hade partherriket störtats och i stället hade sassaniderna tagit makten i nuvarande Iran och Afghanistan. Sassaniderna visade sig vara mycket svårare motståndare än partherna och stora delar av 200-talet hade man stora problem att försvara östgränsen. På flera håll förekom också våldsamma uppror mot kejsarmakten, bland annat i Syrien, som krävde stora truppinsatser för att slå ned.

De ökade hoten utifrån ledde till att militären fick allt större betydelse. Åren 235-284 styrdes Romarriket av en rad generaler, de s.k. soldatkejsarna. Nu var även den lugna tiden med få inbördeskrig och statskupper förbi. De flesta soldatkejsare mördades och satt ofta bara några år på tronen. Periodvis delades också riket upp mellan flera olika kejsare. Ibland fanns det till och med flera självutnämnda kejsare, vilket fick inbördeskrig som följd.

De allt högre utgifterna för militären bidrog också starkt till att skapa en djup ekonomisk kris. Staten hade stora problem att få in de skatteintäkter som var nödvändiga för att betala alla utgifter för statskassan. Den romerska staten drabbades av en kraftigt stigande inflation och till slut bröt myntsystemet samman och man övergick i stor utsträckning till att betala med naturaprodukter.

Romarriket var illa ute under stora delar av 200-talet. Att riket ändå inte kollapsade på grund av alla yttre hot och inre stridigheter, visar att det var en i grund och botten oerhört stark statsbildning. Mot slutet av 200-talet var krisen övervunnen, men det romerska rike som framträdde ur krisen var på många sätt annorlunda än det tidiga kejsardömet. Det som hade skett var ett slags förspel till vad som skulle komma att ske under kommande århundraden, ett steg på väg till det medeltida samhället och ekonomiska systemet. Man kan se många tecken mot den långsamma utvecklingen mot feodalism. År 212 erhöll alla invånare förutom slavar romerskt medborgarskap.

Kejsare under Principatet

Julisk-claudiska ätten

Revolutionskejsare

  • År 69 brukar kallas det första fyrkejsaråret.

Flaviska ätten

Adoptivkejsare

Arvkejsare

Militärkejsare
År 193 brukar kallas det andra fyrkejsaråret.

Severiska ätten

Soldatkejsarna

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Principatet"
Personliga verktyg