Högskolor och universitet i Sverige

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Svenska högskolor)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif

Högskolor och universitet i Sverige är benämningar på de högsta institutionerna för utbildning i Sverige. De svarar under Högskoleverket.

Svenska universitet rankade bland världens 200 främsta, 2003-2008
Rankning inom Sverige (internationellt)
Källa: Academic Ranking of World Universities (2008) [1]
Universitet 2003 2004 2005 2006 2007 2008
Karolinska institutet 1 (39) 1 (46) 1 (46) 1 (38) 1 (53) 1 (51)
Uppsala universitet 2 (59) 2 (74) 2 (74) 2 (65) 2 (66) 2 (71)
Stockholms universitet 4 (97) 4 (97) 3 (84) 3 (86) 3 (86)
Lunds universitet 3 (93) 3 (92) 3 (92) 4 (90) 4 (97) 4 (97)

Innehåll

Historik

Titeln som äldsta universitet är omstridd, men tre orter brukar nämnas i diskussionen.

  • Lunds akademiska bana påbörjas redan 1425, då staden ännu tillhör Danmark. Då inrättades nämligen Nordens första universitet, Lunds studium generale. Denna skola upphörde med sin verksamhet i samband med den danska reformationen 1536, varför Högskoleverket anser att Lunds universitet (grundat 1666) inte kan räkna sitt ursprung i Studium Generale i Lund.
  • Verksamheten vid Uppsala universitet grundades visserligen år 1477 men låg nere under större delen av 1500-talet. Universitetet har varit i oavbruten verksamhet sedan 1595.
  • Universitetet i Greifswald (1456),[2] som ibland nämns som Sveriges äldsta universitet, brukar normalt inte räknas in i listan eftersom det grundades nära två sekler innan området blev svenskt.

Uppsala universitet inrättades efter påvlig bulla och privilegiebrev från riksrådet. Sägenartat sägs det att när dåtidens svenska styresmän fick höra att Danmark var på väg att söka tillstånd för att få inrätta ett universitet i Köpenhamn så skyndade man sig till Rom för att hinna före danskarna med Uppsalas ansökan. Köpenhamns universitet grundades också mycket riktigt först 1479. På samma anekdotartade sätt [källa behövs]sägs danskarna också ha spelat en roll i grundandet av universitetet i Lund. Planen var från början att skapa ett götalandsuniversitet i Linköping, men behovet av att försöka försvenska de gamla danska kolonierna gjorde slutligen att universitetet i stället förlades till Skånelanden. Linköping fick därmed vänta ända till 1975 för att få sitt universitet.

De äldsta svenska (dåvarande Sverige) universiteten som ännu är aktiva anses idag vara:

Under 1700-talets upplysning försköts den vetenskapliga diskussionens fokus från universiteten till Stockholm. Tidens nya vetenskapliga institutioner blev de kungliga akademierna. Flera av dessa bedrev dessutom utbildning, särskilt inom de konstnärliga ämnena. Å andra sidan var fortfarande flera ledande naturvetare professorer i Uppsala, däribland Celsius och Linné. En viktig skillnad mellan dessa och huvudstadens upplysningsmän var att akademiska publikationer fortfarande skrevs på latin, samtidigt som folkspråkets användning var en viktig poäng för dem som drev upplysningen. Först kring år 1800 etablerades svenskan och tyskan som dominerande språk i vetenskapliga publikationer vid svenska universitet.

Under 1800-talet var Uppsala universitet något av en konservativ bastion. Ändå var det under denna period som grunden lades för det moderna universitetsväsendet. Inspirationen hämtades framförallt från Tyskland och från det universitet som Wilhelm von Humboldt grundat i Berlin. Fokus för denna tradition var undervisning grundad på forskning bedriven vid statliga men relativt självstyrande universitetet dominerade av sina professorer. I Sverige blev professorsmakten stark men samtidigt tillsattes professorerna av Kungl. Maj:t. Humboldtmodellen hade heller inte varit den enda möjligheten. Alternativa system byggdes upp i framförallt Storbritannien och Frankrike, det förstnämnda baserat på Oxfords och Cambridges uppfostrande collegebaserade system och det sistnämnda på separata yrkesutbildningar inom ramen för grandes ecoles. Behovet av en nya universitetsutbildning var emellertid lika för alla dessa länder eftersom den växande ämbetsmannastaten började använda sig av akademisk meritering som urvalsmodell. Liksom Tyskland valde man i Sverige att rekrytera framförallt jurister till den högre statsförvaltningen. I Storbritannien fokuserade man istället på examina från humanistiska elitutbildningar.

Universitetens omvandling skedde successivt. Från och med 1852 var universitetskanslern en nationell ämbetsman med ansvar för både Uppsala och Lunds universitet (som vid den tidpunkten var de enda i Sverige). Vid sidan av kanslern fanns en prokansler och en rektor för varje universitet. I Uppsala var ärkebiskopen prokansler och i Lund biskopen av Lund. Rektorn var den som skötte det faktiska ledningsarbetet. Fram till 1876 roterade den posten mellan konsistoriets medlemmar. I och med 1876 års universitetsstatuter infördes istället ett system där rektorn valdes av konsistoriet. Successivt infördes liknande valprocedurer också för andra akademiska poster som tidigare roterat bland professorerna. 1876 var också det år då filosofiska fakulteten i Uppsala delades upp i en humanistisk och en naturvetenskaplig fakultet. Samtidigt infördes sakkunnigutlåtanden vid tillsättning av professorer. Detta var ett resultat av specialiseringen: man ansåg sig inte längre kunna anta att alla professorer var tillräckligt insatta i alla ämnen för att kunna bedöma kandidaternas kompetens. I och med detta blev tillsättningsförfarandet alltså betydligt mer disciplinsinternt.

Under 1800-talet och början av 1900-talet grundades också flera nya privata institutioner för högre utbildning. Nämnas kan t.ex. Chalmers slöjdskola som grundades 1829. Den vetenskapliga nivån ökades successivt och 1927 förstatligades skolan och erkändes som jämbördig med KTH (grundat 1827 och med anspråk på vetenskaplig nivå sedan 1867). Andra privata utbildningsanordnare var Stockholms högskola (1878) och Handelshögskolan i Stockholm (1909). Under andra halvan av 1900-talet förstatligades högskolesystemet. Under 1970- och 1980-talen var Handelshögskolan i Stockholm Sveriges enda privata utbildningsanordnare på universitetsnivå.

Samtidigt byggdes högskolesystemet ut. Studentantalet vid Uppsala universitet tredubblades t.ex. under tiden 1880-1945, från 1 500 till 4 500. Nya högskolor upprättades, bland annat i Göteborg (1891). 1936 avskaffades prorektorsposterna i Uppsala och Lund (som fram till dess hade innehafts av respektive biskop). Därmed hade den sista organisatoriska kopplingen mellan universitetsväsendet och kyrkan avskaffats. Vid de nya högskolorna hade den aldrig funnits.

Den mest omfattande utbyggnaden ägde dock rum under 1960- och 1970-talet. Göteborgs högskola blev universitet 1954 medan Stockholms högskola förstatligades och blev universitet 1960. Under de följande årtiondena upprättades ett antal filialer och regionala högskolor. Dessa hade dock inledningsvis en betydligt lägre status än universiteten och de etablerade fackhögskolorna. Tillväxten ställde ökade krav på administration. Från 1964 var universitetskansler titeln på chefen för en central statlig myndighet: i tur och ordning Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskoleämbetet, Kanslersämbetet och Högskoleverket. Under efterkrigstiden byggde man också upp en nationell organisation av forskningsråd för projektfinansiering av teknisk, samhällsvetenskaplig, humanistisk och naturvetenskaplig forskning. Parallellt med detta grundades också organ för finansiering av sektorsforskning.

Nästa omfattande reformperiod inleddes 1968 då utbildningsministern/ecklesiastikministern Palme genom UKAS och PUKAS omorganiserade utbildningen i riktning mot mer helhetliga utbildningsprogram. Trots kårhusockupationer och andra protester genomfördes reformerna i stora drag. Det var också under det därpå följande decenniet som de konstnärliga högskolorna började inordnas i det akademiska systemet.

Under Per Unckels tid som utbildningsminister (1991-1994) överfördes rätten att tillsätta professorer från regeringen till universitetsstyrelserna. Det var också då som löntagarfonderna avskaffades och pengarna placerades i stiftelser till förmån för forskning och kultur, mestadels forskning. Stiftelser som Riksbankens Jubileumsfond (som nu förstärkts med den s.k. kulturvetenskapliga donationen), Mistra och Stiftelsen för Strategisk Forskning har sedan dess hört till de mer betydande aktörerna i svensk forskningsfinansiering.

Samtidigt ändrades högskolelagen så att privata utbildningsanordnare återigen kunde få examensrätt och statliga bidrag på villkor som likställde dem med de anslagsfinansierade statliga högskolorna (men inte med universiteten). Handelshögskolan i Stockholm upphörde därmed att vara ett särfall. Chalmers Tekniska Högskola och Högskolan i Jönköping omvandlades till företag ägda av stiftelser inrättade med hjälp av löntagarfondspengar. Det uttalade syftet var att undersöka stiftelseformens lämplighet som ägare av universitet och därmed lägga grunden för framtida reformer. Andra privata utbildningsanordnare som har tillkommit inkluderar bland annat Teologiska högskolan i Stockholm.

Universitet eller högskola?

Enligt Högskoleverket ligger skillnaden mellan en högskola och ett universitet i rätten att utfärda examina på forskarutbildningsnivå, så kallat vetenskapsområde. Universiteten har generell rätt att utfärda examen i forskarutbildning. Två sätt förekommer för att kringå examensrätten; det vanligaste är att bilda samarbeten mellan universitet och högskolor, så att den forskarstuderande kan antas och examineras vid universitetet medan det i praktiken är högskolan som står för utbildningen. Alternativt kan en högskola tilldelas vetenskapsområde, vilket medför rätt att bedriva forskarutbildning inom just det vetenskapsområdet. (Enskilda utbildningsanordnare kan på ett liknande sätt tilldelas examensrätt på forskarutbildningsnivå, oftast inom ett ännu mera avgränsat område såsom ett visst angivet ämne.)

Tre av universiteten har inte ordet universitet i sitt namn, nämligen Karolinska institutet, Kungliga tekniska högskolan och Chalmers tekniska högskola. De har sedan 1906, 1927 respektive 1937 haft rätt att utfärda doktorsexamen (tidigare doktorsgrad) men har av historiska skäl behållit sina väl inarbetade namn, som i fallet teknisk högskola dessutom länge ansetts vara en tydligare beskrivning av verksamheten än en universitetsbeteckning. Beteckningen "institut" var under 1800-talet och större delen av 1900-talet en vanlig beteckning på det som senare kallades fackhögskolor. Historiska exempel är Teknologiska institutet, Chalmers tekniska institut och Farmaceutiska institutet. I den engelskspråkiga världen heter flera tekniska högskolor fortfarande Institute of Technology, exempelvis Massachusetts Institute of Technology.

Historiskt har universitetsstatusen även inneburit rätt till statliga forskningsanslag. Sedan 1997 har dock alla universitet och högskolor fasta forskningsresurser från riksdagen, även om universitetens fakultetsanslag är avgjort större än högskolornas forskningsanslag.

Prövning för universitetsstatus

För att få benämnas universitet ansöker högskolan till regeringen som låter Högskoleverket pröva om högskolan når upp till de kvalitetskrav som ställs för universitetsstatus. Efter prövningen föreslår Högskoleverket sedan regeringen att avslå eller bevilja ansökan. Av Högskoleverkets webbplats framgår att det krävs att högskolan:

  • har grundutbildning och forskning som är väl etablerad och av god vetenskaplig kvalitet.
  • har en tillräcklig omfattning av grundutbildningen och utbildning inom ett antal ämnesområden.
  • har en tillräcklig omfattning av forskningsverksamheten och forskning inom ett antal ämnesområden.
  • har praktiska förutsättningarna, till exempel lokaler och utrustning, att bedriva grundutbildning och forskning.
  • har goda internationella kontakter inom grundutbildning och forskning.
  • uppfyller kraven för att självständigt inrätta professurer och utfärda doktorsexamen.

Sedan Högskoleverkets tillkomst 1995 har regeringen beslutat att Högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro ska benämnas universitet från 1 januari 1999. Mitthögskolan fick universitetsstatus 1 januari 2005 och kallas därefter Mittuniversitetet. Följande högskolor har tilldelats vetenskapsområde:

Ett förhållande som komplicerar saken är att många högskolor, till exempel Högskolan i Kalmar, kallar sig university i sitt engelska namn, trots att den officiella översättningen av högskola är university college.

Kritik av regeringens universitetspolitik

De nya universiteten som tillkom under regeringen Persson har inte varit helt oomtvistade; i fallen Växjö och Örebro fattades regeringens beslut mot Högskoleverkets avrådan. Med utgångspunkt i bedömargruppernas utvärdering menade verket att de båda lärosätena saknade tillräcklig bredd och vetenskapliga kvalitet.

Högskolor som aspirerar på universitetsprivilegier har framfört kritik mot regeringens senfärdighet i att hantera inkomna ansökningar och oviljan att ge ökade forskningsanslag som kan användas för att underbygga en universitetsansökan. Malmö högskola och Södertörns högskola ansökte om universitetsstatus redan år 2002, men ärendena har ännu inte behandlats av regeringen. Högskolan i Borås lämnade in en ansökan i maj 2005.

Kreativiteten hos de högskolor som nekas universitetsstatus är dock stor.

  • Södertörns högskola har övervägt att bilda vad man kallar ett nätverksuniversitet tillsammans med KTH och KI. En särskild utredare lämnade hösten 2005 en utredning om högskolans organisation till utbildningsdepartementet, vari långtgående förslag till hur samverkan mellan olika lärosäten kan förenklas presenteras. Om förslaget så småningom leder till lagändringar kan det avsevärt förenkla bildandet av ett nätverksuniversitet av Södertörnsk modell.
  • Den ansökan som Högskolan i Borås lämnat fokuserar på att få status som "landets första professionsuniversitet". Till skillnad från befintlig forskarutbildning som försörjer akademien med fler forskare vill Högskolan i Borås inrikta sina forskarutbildningar på att kompetensförsörja arbetslivet.
  • Samarbetet mellan Örebro universitet och Mälardalens högskola har också kritiserats för att vara en dold universitetsansökan från Mälardalens sida.

Den nytillträdde universitetskanslern Anders Flodström uttalade i augusti 2007 att Sverige behövde färre snarare än fler universitet, och förespråkade sammanslagningar bland existerande universitet snarare än att befordra fler högskolor till universitet.

Svenska universitet och fackhögskolor med universitetsstatus

Listan över svenska universitet anges i Högskoleförordning (1993:100), bilaga 1, och ordnas efter det datum då staten inrättat universitetet eller lämnade univeristetsrättigheter till högskolan. Sveriges lantbruksuniversitet placeras dock sist av universiteten.

Därtill kommer universitet där staten inte är huvudman:

Högskolor som tilldelats vetenskapsområde:

Därtill kommer högskolor där staten inte är huvudman som tilldelats vetenskapsområde

Bilagan i sin helhet finns i högskoleförordningen.

Ekonomiska förutsättningar

Fördelning av anslag till högskolor och universitet sker i enlighet med systemet med ersättning per helårsstudent och helårsprestation, oftast kallade hås och håp.

Se även

Källor

Mats Benner 2001: Kontrovers och konsensus. Vetenskap och politik i svenskt 1990-tal, SISTER skrifter nr. 1, Stockholm: SISTER.

Tobias Harding, 2001: ”Mångfald för kvalitet” En jämförande studie av KTH och Chalmers i efterdyningarna av den senares omdaning till stiftelse genom reformen 1994, magisteruppsats i statsvetenskap, Stockholm: Stockholms Universitet.

Sheldon Rothblatt 1997: The Modern University and Its Discontents, Cambridge: Cambridge University Press.

Ulf Sandström och Tobias Harding 2002: ”Forskningsrådens påtvingade gränslöshet” i Ulf Sandström (red.): Det nya forskningslandskapet: Perspektiv på vetenskap och politik, SISTER skrifter nr. 5, Nora: Nya Doxa.

Ulf Sandström och Tobias Harding 2002: ”Tvärvetenskap och forskningspolitik” i Lennart Lennart Sturesson, Jane Summerton, Kajsa Ellegård & Svante Beckman (red.): Spänningsfält: Tekniken - Politiken - Framtiden, Stockholm: Carlssons. [1]

Noter

  1. ↑ Shanghai Jiao Tong University (2007). ”Academic Ranking of World Universities”. Institute of Higher Education, Shanghai Jiao Tong University. http://www.arwu.org/. Läst 2008-02-19. 
  2. ↑ (tyska) Greifswalds universitets webbplats
  3. ↑ Icke att förväxla med Åbo Akademi
Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/H%C3%B6gskolor_och_universitet_i_Sverige"
Personliga verktyg