Stockholms blodbad

Från Rilpedia

Texten från svenska Wikipedia

Stockholms blodbad skildrat i Blodbadstavlan

Stockholms blodbad var den rannsakning och efterföljande avrättningar som ägde rum i Stockholm 7 november-9 november 1520. Händelserna påbörjades direkt efter Kristian II:s kröning till svensk kung när gästerna på kröningsfesten kallades till ett möte på slottet. Ärkebiskop Gustav Trolles krav på ekonomisk kompensation för bland annat Stäkets rivning ledde till frågan om den tidigare riksföreståndaren Sten Sture den yngre och hans anhängare hade gjort sig skyldiga till kätteri. Med stöd i kanonisk rätt avrättades uppskattningsvis 82 personer de följande dagarna. Bland de avrättade återfanns många inom aristokratin som hade stött Sturepartiet under de föregående åren.

Bakgrund

Ruinerna av Almarestäket omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna.

Den 80-årige ärkebiskopen i Uppsala, Jakob Ulvsson, avgick 1514. I enlighet med kanonisk rätt föreslog han som sin efterträdare den 26-årige Gustav Trolle, son till den tidigare riksföreståndaren Erik Trolle. Av påven Leo X fick Gustav Trolle dennes skydd för den under ärkebiskopen lydande borgen Almarestäket och länet omkring detta. Påven gav också Gustav Trolle rätt att utlysa interdikt över den eller de som bestred denna rätt, det vill säga att personen i fråga inte skulle få ta del av de kyrkliga sakramenten och delta i gudstjänsten. Påven gav honom också rätt att hålla en militär trupp på 400 man samt absolution för vad denna trupp kunde tänkas göra.^[1]

När Gustav Trolle återvände till Sverige från Rom i september 1515 fick han veta att riksföreståndaren Sten Sture den yngre dragit in länet kring Almarestäket. Gustav Trolle hävdade att länet för evig tid hade överlåtits till ärkebiskopsätet medan Sten Sture hävdade sin rätt att dra in och förläna län. Gustav Trolle började förbereda sig på en militär sammandrabbning genom att samla förråd och förstärka Almarestäket med kanoner. Sten Sture försökte få riksrådet med sig för att göra en väpnad insats mot ärkebiskopen men då utan framgång.^[2]

Under hösten 1516 inledde Sten Sture med väpnade trupper en belägring av Stäket. Denne menade att då Gustav Trolle varken avlagt trohetshed till riksföreståndaren eller sin ed till riksrådet måste han ha avlagt trohetsed till någon annan. Denne måste vara den danske kungen Kristian II och Gustav Trolle skulle då vara landsförrädare. Vid ett ständermöte i Arboga vid nyåret 1517 fick Sten Sture fortsatt mandat att belägra Stäket. Försök från biskopar att medla mellan Sten Sture och ärkebiskopen avvisades av Sten Sture. Vid ett riksmöte i Stockholm i november 1517 förklarades Gustav Trolle skyldig och mötet beslutade att riva Almarestäket. I det av riksmötet utfärdade dombrevet, även kallat "sammansvärjningsbrevet", förklarades ärkebiskopen skyldig till högmålsbrott och att borgen skulle rivas ned. De närvarande lovade att bistå varandra om domkapitlet eller ärkebiskopen skulle bannlysa dem.^[3]

Ärkebiskopen tvingades kapitulera före årsskiftet 1518 och fängslades i Västerås slott. Kort senare avsade han sig ämbetet som ärkebiskop.^[4] Ärkebiskopen av Lund bannlyste med stöd av den kanoniska rätten våldsverkarna, det vill säga uteslöt dem helt från den kyrkliga gemenskapen med gudstjänster, begravningar och andra sakrament, men om denna bannlysning har beaktats i Sverige är okänt. 1519 gav påven ärkebiskopen av Lund och biskopen av Odense tillstånd att med alla medel arbeta för att Gustav Trolle släpptes fri, Almarestäket återuppbyggdes och att kyrkan fick ersättning för skadan. Påven gav också biskoparna rätt att bannlysa de skyldiga samt utfärda interdikt över Sverige om Sten Sture inte hörsammade detta samt bemyndigande att be om bistånd från de världsliga myndigheterna. Med stöd i detta utfärdade biskoparna både bannlysning och interdikt.^[5]

Den danske kungen Kristian II inledde i januari 1520 ett militärt anfall mot Sverige. Kristian ansåg sig ha rätt till den svenska tronen eftersom han genom en särskild valförsamling i maj 1499 utvalts till svensk tronföljare.^[6] Den militära truppen bestod av mellan 6 000 och 7 000 man, främst värvade legotrupper från Pommern, Brandenburg, Sachsen och Frankrike. Sten Sture och de svenska trupperna intog ställningar vid Åsunden i Västergötland men tvingades retirera. De danska trupperna delades upp och rörde sig norrut genom Västergötland och Östergötland. Sten Sture dog i början av februari, efter att ha sårats vid Slaget på Åsundens is två veckor tidigare. I början av mars erkände det svenska riksrådet Kristian II som svensk kung. Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna som ledde försvaret av Stockholm vägrade dock ge upp. Kristian II hade inte råd med en långvarig belägring av Stockholm, omgivet av stadsmur och en stark besättning på Stockholms slott, och var därför angelägen att nå en lösning med försvararna.^[7]

Försvararna ville ha amnesti för att ge upp och ett amnestibrev utfärdades av Kristian II den 5 september. I brevet gav Kristian II amnesti till avlidne Sten Sture, hans änka Kristina Gyllenstierna och alla deras medhjälpare för allt vad de gjort mot Kristian själv och unionskungarna Hans och Kristian I. Amnestin gällde också allt det som Sturepartiet gjort mot kyrkan, inklusive Stäkets rivning. Kristina och hennes anhängare garanterades också att också få behålla alla egendomar och förläningar. I ett särskilt brev gavs också amnesti för Stockholms stad.^[8]

Den 7 september överlämnades Stockholms slott till kung Kristian II. Söndagen den 4 november kröntes han till kung av Sverige i Storkyrkan.

Rannsakningen

"Tre Kronor från Slottsbacken", oljemålning av Govert Camphuysen från 1661.

Efter kröningen följde en kröningsfest på Stockholms slott som pågick i tre dagar. Gästerna kallades onsdagen den 7 november till slottets stora sal. Inför alla gäster och kungen framträdde den avsatte ärkebiskopen Gustav Trolle och framförde de krav på ekonomisk ersättning som kyrkan ställde för rivningen av Almarestäket, ersättning för stölder från Uppsala domkyrka och ärkebiskopsgården, ersättning för att ärkebiskopen och biskop Jakob Ulvsson hade suttit fängslade i Stockholm och biskop Otto i Västerås hade suttit inlåst på Västerås slott. Sten Stures anhängare hade också bland annat tvingat präster att hålla gudstjänst trots att interdikt var utfärdat. Gustav Trolle krävde därför en ekonomisk ersättning på över en miljon mark lödigt silver. Som skyldiga räknade ärkebiskopen upp Sten Sture, hans änka Kristina Nilsdotter Gyllenstierna, hennes mor Sigrid Eskilsdotter, riksrådet Måns Gren, riksrådet Joakim Brahe, riksrådet Erik Ryning, riksrådet Kristiern Bengtsson, frälseman Mikael Nilsson (Halvhjort av Ärnäs), frälseman Olof Valram, slottsfogde Erik Kuse, frälseman Klas Kyle, slottsfogden Olof Björnsson (Halvmåne), Bengt Eskilsson (Skällnäsätten), Erik Nilsson, Eskil Nilsson, borgarna Peder Skräddare, Sven Hök, Peder Smed samt samtliga borgmästare och rådmän i Stockholms stad.^[9]

Gustav Trolle avslutade med att påstå att de uppräknade hade gjort sig skyldiga till "uppenbart kätteri". Inom den kanoniska rätten betydde det att den anklagade hade manifesterat sitt kätteri på ett så utstuderat sätt att vidare bevisning inte var nödvändig.^[10]

Efter att ärkebiskopens krav hade framställts började en rannsakning där de anklagade fick tillfälle att yttra sig. Kristina Gyllenstierna presenterade det så kallade sammansvärjningsbrevet där Almarestäkets rivning hade beslutats och där utfärdarna förklarat sig ha för avsikt att hålla ihop mot eventuella påföljder från kurian i Rom. En av utfärdarna var Linköpings biskop Hans Brask som dock hävdade att han mot sin vilja tvingats till detta, vilket han på något sätt kunde visa. Enligt folklig tradition skedde detta genom att det under hans sigill fanns en lapp med texten "Härtill är jag nödd och tvungen". Rannsakningen pågick hela dagen och på kvällen blev flera av deltagarna gripna. Biskoparna Mattias och Vincent fängslades för sig, övriga fängslades i slottstornet.^[11]

Kätteri

Följande dag sammanträdde en grupp på fjorton präster på slottet för att ta ställning till om de anklagade verkligen gjort sig skyldiga till kätteri. I gruppen ingick ärkebiskopen, biskoparna av Västerås, Linköping och Odense, domprosten Göran Turesson, ärkedjäknen Verner från Linköping, ärkedjäknen Larens Andreæ från Strängnäs, dekanen Jöns, doktor Peder Galle, doktor Erik Geting, dominikanmunken Laurens, kanikerna Mattis och Henrik från Uppsala samt kaniken Sven från Skara. Gruppens uppgift blev att svara på om de gärningar som Gustav Trolle föregående dag räknat upp var uppenbart kätteri mot kyrkan.^[12]

I 1500-talets teologiska litteratur var begreppet kätteri utförligt beskrivet. Med kätteri menades dels hæresi, dels schisma. Antoninus av Florens verk Summa sacræ theologiæ, iuris pontificii et Cæsarei var vida spridd vid den här tiden och i den beskriver Antoninus vilka två krav som krävs för att hæresi ska föreligga: dels att man förnekar något i Bibeln eller något som kyrkan fastslagit som normgivande för tron, dels att man frivilligt har anslutit sig till en felaktig lära och att man av envishet vägrar att inse de religiösa sanningar som kyrkan lär ut. Vidare menar Antoninus att schisma betyder att någon av fri vilja väljer att vägra underkasta sig påven och den kyrkliga gemenskapen.^[13]

I sin klagoskrift hade Gustav Trolle anklagat sina motståndare dels för brott vad gäller de kyrkliga ämbetsmännen, dels brott vad gäller kyrkans egendom. Den kyrkliga lagstiftningen vad gäller detta hade slagits fast i det femte laterankonciliet 1514 och straffet var bannlysning. Gustav Trolle menade också att hans motståndare hade tvingat stiftets präster att hålla gudstjänst trots att ärkebiskopen i Lund utfärdat interdikt. Straffet för detta var enligt kanonisk rätt bannlysning.^[14]

Påven Innocentius III beslutade 1199 att egendom som tillhörde kättare skulle beslagtas och beslutet slogs fast vid det fjärde laterankonciliet 1215. Om kättarna var klerker tillföll egendomen kyrkan, i andra fall tillföll egendomen statsmakten. Statsmakten var också förpliktigad att verkställa de straff som utfärdades i kyrkliga mål. Kätteri ansågs vara ett majestätsbrott då man ansåg att brottet riktade sig mot Gud och gärningen hade sedan 1200-talet varit belagd med dödsstraff: bränning på bål. Med stöd av en bulla utfärdad av Gregorius IX kunde även anhängare till en kättare dömas till samma straff i deras egenskap av coheretici.^[15]

Påven Gregorius IX utfärdade 1235 ett dekret med innebörden att den som har ingått en trohetsed mot någon som gjort sig skyldig till hæresi är löst från denna ed. Inom den kanoniska rätten kom detta att vidgas så att det vid den aktuella tiden var gällande rätt att en kristen var löst från varje förbindelse eller ed som givits till en kättare.^[16]

De församlade prästerna kom fram till att dessa gärningar verkligen var uppenbart kätteri. I sitt svar, sententian, angav de församlade prästerna inget straff utan de anklagade överlämnades till den världsliga rättvisan, Kristian II, att verkställa det i praxis fastställda straffet: bränning på bål. Enligt kanonisk rätt hade Kristian II ingen rätt att ompröva ett domslut från en andlig domstol. Huruvida gruppen av präster verkligen var en andlig domstol har det rått olika uppfattning om bland historikerna och svaret på den frågan avgör om de efterföljande avrättningarna är juridiskt legitima.^[17]

Avrättningarna

Två scener från Blodbadstavlan. Till vänster halshuggs de två biskoparna; till höger grävs kistan med Sten Sture d.y:s kropp upp.

Avrättningarna på Stortorget utanför Stockholms slott började vid middagstid den 8 november med att biskoparna Mattias och Vincent halshöggs med svärd. Efter det avrättades 15 adelsmän med svärd. Därefter hängdes Stockholms borgmästare och rådmän från en galge som uppförts på torget. Följande dag avrättades adelsmännens tjänstefolk och andra medhjälpare. Den 10 november tändes stora bål på Södermalm på den plats där Katarina kyrkogård senare anlades och där brändes kropparna efter de avrättade. Sten Sture den yngres grav i Svartbrödraklostret grävdes upp och liket kastades också på bålet.^[18]

Med stöd av sententian avrättades mellan 50 och 60 personer. I denna utpekades Sten Sture den yngre och ytterligare 17 namngivna personer samt borgmästare och rådsmän i Stockholms stad. Utöver dessa avrättades en stor grupp människor som inte hade utpekats i Gustav Trolles klagoskrift. Mickel Nilsson och Klas Kyle, tidigare slottsfogdar på Stockholms slott undslapp straff och Kristina Gyllenstierna och Sigrid Banér hamnade istället i fängelse. De två biskoparna Mattias och Vincens hörde inte heller till de anklagade, trots det blev de de första att avrättas och deras avrättning stred i varje fall mot kanonisk rätt.^[19]

Det finns olika uppgifter om det exakta antalet avrättade i Stockholm. Enligt bödeln Jörgen Homuth avrättades 82 personer, det vill säga 20-30 personer utöver de av Gustav Trolle utpekade.

Medan avrättningarna pågick skrev Kristian II ett brev till påve Leo X i Rom där han förklarade att det under rannsakningen den 7 november upptäckts att Sturepartiet hade tänkt att tända eld på slottets krutförråd och att slottsvakterna när detta upptäckts blivit så rasande att de gått till anfall mot Sten Sture den yngres anhängare och att i den kalabaliken hade även biskoparna Mattias och Vincent dödats.^[20]

Avrättade

Enligt Ericson Wolke (2006) avrättades följande personer i Stockholm den 8-9 november 1520^[21]:

Ansvaret

Även om det yttre förloppet i samband med händelserna kan rekonstrueras finns det också brister som gör att det är svårt att svara på om avrättningarna var planerade i förväg eller var ett resultat av en improvisation. Bland historiker har man försökt att svara på vilket ansvar som ligger på kungen och vilken roll rådgivare som Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak spelade.

Den danske historikern Carl Ferdinand Allen ansåg att blodbadet var planerat i förväg av Kristian II. Den danske professorn i historia Caspar Paludan-Müller ansåg att det inte var planerat men att Kristian II tog tillfället i akt, uppmanad av Didrik Slagheck och Jens Andersen Beldenak. Den svenske historikern professor Gottfrid Carlsson lade ansvaret på kungen medan hans samtida kollega professor Lauritz Weibull istället friade Kristian II och lade huvudansvaret på Gustav Trolle. Professor Nils Ahnlund lade skulden på Kristian II och hans rådgivare Jens Andersen Beldenak och Didrik Slagheck. Professor Curt Weibull lade precis som sin bror Lauritz huvudansvaret på Gustav Trolle. Professor Lars-Erik Larsson lägger ansvaret på kungen och ser Gustav Trolles krav på ekonomisk kompensation som ett medel för kungen att göra sig av med Sturepartiet. Samma uppfattning som Larsson har också professor Lars Ericson Wolke.^[22][23] Professor Dick Harrison lägger huvudansvaret på Kristian II men anser att det är oklart vem som varit den drivande kraften.^[24]

Efterverkningar

Larsson (2003) tolkar händelserna som att kung Kristian utnyttjade omständigheterna för att göra sig av med oppositionen inom Sturepartiet och att händelserna efteråt jävar en sådan tolkning. I Finland avrättades Tavastehus länsherre Åke Göransson Tott samt riksrådet Nils Eskilsson (Banér). Domprosten och biskopen Hemming Gadh hade under många år varit både Sten Sture den äldres och Svante Nilssons förtrogne med bland annat diplomatiska uppdrag. 1518 blev han dock tillfångatagen av danskarna och arbetade därefter för Kristian. På sommaren 1520 hade han haft en viktig roll i förhandlingarna om att överlämna Stockholms slott. På hösten 1520 hade Gadh skickats till Finland för att på Kristians vägnar ta kontroll över slotten där. Detta lyckades också men den 16 december 1520 avrättades Hemming Gadh genom halshuggning vid Raseborgs slott.^[25][26]

Kristian lämnade Stockholm efter jul för sin eriksgata. Denna resa användes för att gripa och avrätta de som uppfattades som Kristians fiender. I Norrköping, Linköping och Vadstena avrättades Sturepartiets anhängare och i Jönköping avrättades en rad personer, bland andra den tidigare fogden i Västbo, Lindorm Ribbing. Ribbing ansågs ha ansvaret för ett uppror i Finnveden som tagit sin början under hösten. Munkarna i klostret Nydala ansågs ha stött detta uppror och abbotten Arvid och andra på klostret avrättades genom dränkning. Kristian avbröt därefter sin eriksgata och återvände till Danmark.^[27]

I januari 1521 utbröt nya uppror i Småland som riktades mot kungens ämbetsmän. Kristian hade utnämnt Sören Norby till fogde i Kalmar men denne kunde inte kuva upproret och i mars 1521 kontrollerades hela Småland utom Kalmar av upprorsmännen. Den tidigare slottsfogden i Stockholm, Klas Kyle, hade undsluppit straff i Stockholm men hörde till de frälsemän som anslöt sig till det småländska upproret. Under 1521 spred sig upproren till andra delar av Sverige (se Gustav Vasas revolt mot danskarna). I augusti 1521 valdes upprorsledaren Gustav Vasa i Vadstena till Sveriges riksföreståndare.^[28]

Referenser

Noter

1. ↑ Larsson (2003), s. 422
2. ↑ Larsson (2003), s. 423-424
3. ↑ Larsson (2003), s. 425-426
4. ↑ Larsson (2003), s. 426
5. ↑ Weibull (1949), s. 151
6. ↑ Larsson (2003), s. 382
7. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 110-112
8. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 116
9. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 130-132
10. ↑ Weibull (1949), s. 191
11. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 134-136
12. ↑ Weibull (1949), s. 200
13. ↑ Weibull (1949), s. 189
14. ↑ Weibull (1949), s. 190
15. ↑ Weibull (1949), s. 190-193, s. 198-199, s. 203
16. ↑ Weibull (1949), s. 209
17. ↑ Weibull (1949), s. 202; Ericson Wolke (2006), s. 136-137
18. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 137-143
19. ↑ Weibull (1949), s. 204-206
20. ↑ Weibull (1949), s. 162-163
21. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 145-148
22. ↑ Ericson Wolke (2006), s. 166, s. 211-221
23. ↑ Larsson (2003), s. 446
24. ↑ Dick Harrison: Sveriges historia. Medeltiden, Liber, Stockholm 2002, sid. 340. ISBN 91-47-05115-9. 
25. ↑ Larsson (2003), s. 446
26. ↑ ”"Hemming Gadh"”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=179183. Läst 12 augusti 2008. 
27. ↑ Larsson (2003), s. 448
28. ↑ Larsson (2003), s. 449-451

Tryckta källor

• Lars Ericson Wolke: Stockholms blodbad, Prisma, Stockholm 2006. ISBN 9151843803. 
• Lars-Olof Larsson: Kalmarunionens tid, Bokförlaget Prisma, Stockholm 2003, Andra upplagan. ISBN 9151842173. 
• Lauritz Weibull: Nordisk historia. Forskningar och undersökningar. Del III. Från Erik den helige till Karl XII, Natur och kultur, Stockholm 1949. ISBN 9968047465. 

Externa länkar