Från Rilpedia

Den här artikeln saknar källhänvisningar. Förbättra gärna artikeln genom att lägga till pålitliga källor (helst fotnoter). Material som inte kan verifieras kan ifrågasättas eller tas bort. (juni 2009)

Liberala ungdomsförbundet
Förbundsordförande	Frida Johansson Metso
Förbundssekreterare	Anna Broman
Grundat	1934
Huvudkontor	Stora Nygatan 2A, Stockholm
Antal medlemmar	1 238 (7:e)
Politisk ideologi	Liberalism, socialliberalism
Moderparti	Folkpartiet liberalerna
Närstående organisation(er)	Liberala studenter
Internationellt samarbetsorgan	International Federation of Liberal & Radical Youth (IFLRY)
Europeiskt samarbetsorgan	Liberal Youth Movement of the European Community (LYMEC)
Webbplats	www.luf.se

Liberala ungdomsförbundet (LUF), före 1991 Folkpartiets ungdomsförbund (FPU), är politiskt ungdomsförbund till folkpartiet liberalerna.

Ordförande sedan december 2006 är Frida Johansson Metso. Antalet medlemmar (2005) under 25 år är, enligt bidragsansökan till Ungdomsstyrelsen, 1 238 personer.

Förbundet utger tidskriften Liebling, som under olika titlar publicerats sedan 1911.

Innehåll 1 Historia 2 Politik 3 Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006 4 Organisation 4.1 Distrikt 4.2 Liberala studenter 4.3 Källor 5 Förbundsordförande 6 Förbundssekreterare 7 Referenser 8 Externa länkar

Historia

LUF kan sägas ha sitt ursprung i den radikala studentföreningen Verdandi på 1880-talet. Under mellankrigstiden fanns både ett liberalt och ett frisinnat ungdomsförbund, som båda senare gick upp i Folkpartiets Ungdomsförbund.

Förbundet bildades 1934 med Bertil Ohlin som förste ordförande. Samtliga folkpartiledare från och med Bertil Ohlin har med två undantag (Bengt Westerberg, som var ordförande i arbetsutskottet samt Jan Björklund, som var andre vice ordförande) tidigare varit ordförande i ungdomsförbundet.

Under 1960-talet upplevde FPU en höjdpunkt i sin historia, då förbundet med bl.a. Per Ahlmark och Ola Ullsten som ordförande spelade en framträdande roll i debatten och påverkade moderpartiet i radikal riktning. Radikalismen kunde ta sig avancerade uttryck. Enligt Lars Leijonborg, som uttalade sig i TV 1 i början av 70-talet, hände det att FPU-are "också i förbundsstyrelsen år efter år röstar på VPK"^[1] Den fristående tidskriften Liberal debatt (vars redaktion vid tiden var övertagen av frihetliga socialister) uppgav att "Den vulgära antikommunismens tid är förbi i FPU och Liberala förbundet, och u-ländernas situation och möjlighet har alltmer kommit att analyseras i termer av imperialism och social revolution."^[2]

U-landsengagemanget var starkt vid denna tid. FPU arrangerade en demonstation vid riksdagsdebatten i februari 1971 där man krävde en höjning av u-hjälpen till 5 % av bruttonationalproduktionen år 1980. Det skulle motsvara ungefär halva Sveriges dåvarande statsbudget.^[3] På senare år har kravet minskat till ett uppfyllande av enprocentsmålet för utlandsbiståndet.

FPU bekämpade också "gubbväldet" i Folkpartiet och bidrog till att introducera nya kampanjmetoder i svensk politik och fick med anledning därav benämningen "halmhattarna". Denna period i förbundets historia övergick i början av 1970-talet i inre stridigheter, som kulminerade vid ordförandevalet 1971, då ordföranden Per Gahrton med en rösts övervikt slogs ut av Lars Leijonborg. Även vid kongressen 1974 blev det ordförandestrid, mellan sittande ordföranden Johan Schück och utmanaren Billy Olsson. Schück hade fått kritik efter att han i en radiointervju avfärdat det upprop som ett antal distriktsordföranden undertecknat, som ställde sig negativt till en föreslagen sammanslagning av CUF och FPU. Schück förlorade ordförandestriden men stannade ändå kvar på kongressen och deltog i debatterna.

Under senare delen av 1970-talet ebbade falangstriderna ut, och förbundet lämnade till stor del vänsterradikala dragen. En definitiv uppgörelse med de "gahrtonistiska" kvarlevorna kom genom antagandet av ett nytt ekonomiskt program 1985, författat av dåvarande förbundsstyrelseledamöterna Jan Björklund och Madeleine Sjöstedt, som tydligt tog ställning för marknadsekonomi.

Vid kongressen 1991 beslöts att FPU skulle byta namn till LUF. Detta beslut hängde ihop med att folkpartiet lagt till "liberalerna" i partinamnet.

Det tidiga 1990-talet dominerades av Europafrågor. LUF engagerade sig starkt för svenskt EU-medlemskap, och senare i utvecklingen mot fred på Balkan. LUF var även pådrivande i valet av Maria Leissner till partiledare i folkpartiet efter Bengt Westerberg.

Vid kongressen 1999 vann utmanaren Birgitta Ohlsson ordförandestriden mot valberedningens förslag Karin Ekdahl. Under Ohlssons tid drev LUF frågor som feminism, internationell solidaritet och avskaffande av monarkin.

Birgitta Ohlsson efterträddes 2002 av Fredrik Malm. Internationell demokrati och skolfrågor var framträdande under Malms ordförandetid.

FPU:s och LUF:s historia finns beskriven i böckerna Alla tiders FPU (1984) och Alla tiders Luf (2004).

Politik

LUF har under de senaste decennierna varit pådrivande i frågor som gällt

1. demokrati
2. mänskliga rättigheter
3. fri rörlighet, migrationspolitik
4. bistånd
5. minoritetsskydd

LUF har en tydligare socialliberal profil jämfört med moderpartiet. De senaste åren har LUF drivit framförallt demokratifrågor.

Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Huvudartikel Spionaffären i den svenska valrörelsen 2006

Den 4 september 2006 polisanmälde socialdemokraterna ett dataintrång i socialdemokraternas interna nätverk, som ska ha bedrivits under längre tid. Affären fick två partitjänstemän i folkpartiet och en distriktsordförande inom LUF att avgå från sina poster. 10-11 april 2007 hölls rättegången mot Niklas Sörman, Per Jodenius, Niklas Svensson, Johan Jakobsson, Niki Westerberg och Nicklas Lagerlöf.

Organisation

LUFs organisation består av 21 olika distrikt. De tre största distrikten är Stockholm, Skåne och Väst. Det högsta beslutande organet är kongressen som hålls varje år.

Distrikt

Blekinge Dalarna Gotland

Gävleborg Halland (nedlagd) Jämtland/Härjedalen

Jönköping Kalmar Kronoberg

Norrbotten Skåne Stockholm

Södermanland Uppsala Värmland

Väst Västerbotten Västernorrland

Västmanland Örebro Östergötland

Liberala studenter

Liberala Studenter
Förbundsordförande	Pär Gustafsson
Generalsekreterare	Erik Åslin
Grundat	1947
Huvudkontor	Stora Nygatan 2, Stockholm
Politisk ideologi	Liberalism
Moderparti	Folkpartiet liberalerna
Närstående organisation(er)	Liberala ungdomsförbundet
Webbplats	www.liberalastudenter.se

Liberala studenter (LS) är ett nätverk inom Liberala ungdomsförbundet. Det har sitt ursprung i det tidigare Liberala studentförbundet, som var en egen organisation fram till mitten av 1990-talet. LS består av ett antal lokalklubbar - bland annat i Göteborg, Linköping, Mälardalen, Skåne, Stockholm och Uppsala - och ett presidium på riksplan. Presidiet består sedan november 2008 av Pär Gustafsson (ordförande), Isabel Sommerfeld (vice ordförande) och Patrick Krassén (andre vice ordförande).

1947 bildades Sveriges liberala studentförbund (SLS), som ett riksförbund för sedan tidigare existerande lokala liberala studentklubbar. Under de första verksamhetsåren deltog SLS i internationellt arbete inom bland annat World Federation of Liberal and Radical Youth (WFLRY, idag IFLRY), som också bildats 1947. Viktiga frågor som förbundet drev under 1950-talet var studiefinansiering och studentdemokrati.

Under 1960-talet gav förbundet ut ett antal skrifter om olika politiska frågor i serien Fakta och Åsikt, till exempel om jordbrukspolitik, Europa och stadsbyggnadsfrågor. Förbundets hållning var intellektuellt resonerande, med en kritisk hållning gentemot ideologisk dogmatism. Författaren Herbert Tingsten var en viktig inspirationskälla.

Mot slutet av 1960-talet gled förbundet vänsterut och radikaliserades samtidigt, i takt med att mycket av samhällsdebatten gick åt samma håll. Man tog alltmer intryck av anarko-syndikalism, större tilltro fästes till den ekonomiska planeringens möjligheter och kritiken mot folkpartiet, borgerligheten och USA blev starkare. Efter namnbyten till först Frihetlig Vänster och sedan till Frihetliga Socialisters Förbund, upplöstes förbundet 1972 och återstartades året efter som Liberalt studentforum, som 1974 bytte namn till Liberala studentförbundet (LSF).

Under 1970- och 80-talen fokuserades förbundets arbete främst på studentkårpolitik, men även internationella demokratifrågor och ekonomisk politik. I mitten av 1990-talet upplöstes LSF som självständigt förbund och övergick till att bli ett studentnätverk inom Liberala ungdomsförbundet. På senare år har LS drivit frågor som kårobligatoriets och fribeloppstakets (det senare gällande studiestöd) avskaffande, kvalitetssatsningar i högskolan och arbetsmarknadsreformer.

Mellan 1948 och 1972 utgav förbundet tidskriften Liberal Debatt, som numera utges av en fristående stiftelse.

I december 2007 utgavs jubileumsboken 60 år av radikalism om studentförbundets och det nuvarande nätverkets historia, författad av Patrick Krassén och Erik List.

År	Ordförande	Vice ordförande
2009	Pär Gustafsson	Isabel Sommerfeld	Patrick Krassén
2008	Pär Gustafsson	Daniel Andersson	Isabel Sommerfeld
2007	Peter Giesecke	Anna Neuman	Andrei Muntmark
2006	Peter Giesecke	Lisa Elvingsson	Erica Pizzignacco
2005	Johan Skarendahl	Karin Svanborg	Emelie Lindqvist
2004	Johan Britz	Hanna Hellquist	David Salsbäck
2003	Johan Britz	Hanna Hellquist	Mats Bergman
2002	Fredric Skälstad	Maria Weimer
2001	Stina Morian	Fredric Skälstad
2000	Stina Morian	Rickard Ydrenäs

Källor

• Krassén, Patrick; List, Erik: 60 år av radikalism, Liberala studenter, Stockholm 2007. 

Förbundsordförande

Förbundssekreterare

Bertil Ohlin, 1934–1939 Lennart Hartmann, 1939–1945 Gunhild Palmqvist, 1945–1948 Nils Schön, 1948–1950 Sven Wedén, 1950–1952 Gunnar Helén, 1952–1954 Bengt Johnson, 1954–1957 Sven Åsbrink, 1957–1959 Göran C.-O. Claesson, 1959–1960 Per Ahlmark, 1960–1962 Ola Ullsten, 1962–1964 Gustaf Lindencrona, 1964–1966 Thomas Hammarberg, 1966–1969 Per Gahrton, 1969–1971 Lars Leijonborg, 1971–1973 Johan Schück, 1973–1974 Billy Olsson, 1974–1975 Bonnie Bernström, 1975–1977

Christer Nilsson (numera Christer Hallerby), 1977–1979 Peter Örn, 1979–1983 Maria Leissner, 1983–1985 Torbjörn Pettersson, 1985–1987 Lars Granath, 1987–1989 Lotta Edholm, 1989–1991 Fredrik Malmberg, 1991–1995 Karin Karlsbro, 1995–1997 Erik Ullenhag, 1997–1999 Birgitta Ohlsson, 1999–2002 Fredrik Malm, 2002–2006 Frida Johansson Metso, 2006–

Siewert Jacobsson, 1953–1954 David Wirmark, 1954–1956 Åke Johansson, 1956–1957 Stig Gustin, 1957–1957 Sune Persson, 1957–1959 Olle Palmborg, 1959–1960 Erland Törngren, 1960–1961 Ernst Klein, 1961–1961 Gabriel Romanus, 1961–1963 Margareta Holmstedt, 1963–1963 Carl Tham, 1963–1964 Håkan Mankefors, 1964–1966 Olle Wästberg, 1966–1969 Bo Edvardson, 1969–1971 Bo Winander, 1971–1973 Lennart Rohdin, 1973–1974 Håkan Holmberg, 1974–1975 Tomas Berglund, 1975–1976 Staffan Herrström, 1976–1978

Bertil Östberg, 1978–1981 Maria Leissner, 1981–1983 Birgitta Rydell, 1983–1984 Torbjörn Pettersson, 1984–1985 Erik Wassén, 1985–1987 Bernt Kjellander, 1987–1989 Petter Liljeblad, 1989–1991 Joachim Quiding, 1991–1993 Louise Nilson, 1993–1995 Åsa Malmström, 1995–1996 (förtroendepost inom styrelsen) Mattias Rådström, 1996–1997 Åsa Malmström, 1997–1999 Leif Lanke, 1999–2000 Magnus Simonsson, 2000–2002 Robin Govik, 2002–2004 Nina Larsson, 2004–2006 Jimmy Drushammar, 2006–2007 Anna Broman, 2007–

Referenser

1. ↑ TV 1 1971-05-17, cit. ur Christoffer Jolin: Vänstervridningen, s. 207, Malmö 1972, Vox.
2. ↑ "Nej till EEC", ledare i Liberal Debatt 8/1970.
3. ↑ Västerbottens-Kuriren 1971-02-07.

Externa länkar

• Liberala ungdomsförbundet – officiell webbplats
• Liberala studenter

Sveriges riksdagspartiers ungdomsförbund
Ung Vänster	SSU	Grön Ungdom	CUF	LUF	KDU	MUF