Kungsfiskare

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
icon_anmal.gif
rp-wp-sv.gif
?Kungsfiskare
Status i världen: Livskraftig (lc)
Status i Sverige: Sårbar
Kungsfiskare av underarten A. a. ispidafotograferad i Polen
Kungsfiskare av underarten A. a. ispida
fotograferad i Polen
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Fåglar
Aves
Ordning: Praktfåglar
Coraciiformes
Underordning: Kungsfiskare
Alcedines
Familj: Alcedinidae
Släkte: Alcedo
Art: Kungsfiskare
Vetenskapligt namn
§Alcedo atthis
Auktor: Linné, 1758
     Häckningsområde      Häcknings- & övervintringsområde     Övervintringsområde
     Häckningsområde
     Häcknings- & övervintringsområde
     Övervintringsområde
Underarter

Se text
Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Kungsfiskare (Alcedo atthis) är en liten kungsfiskare som delas in i cirka sju underarter och har en palearktisk häckningsutbredning. I stora delar av sitt utbredningsområde är den en stannfågel, men den flyttar om vintern från de områden där floder och åar fryser till is.

Denna sparvstora fågelart har kungsfiskarnas typiska profil med kort stjärt, stort huvud och lång näbb. Den är blå på ovansidan och orange på undersidan. Den lever vid trädkantade åar och floder och ses ofta när den flyger lågt över vattnet i rak, snabb flykt samtidigt som den lockar. Trots sin färgstarka fjäderdräkt kan den vara svår att få syn på när den spanar efter fisk då den sitter blick stilla på en gren som sticker ut över vattnet. Den lever främst på fisk som den fångar genom att dyka lodrätt, och dess syn har anpassats för att den ska kunna se sitt byte under vatten. Den lägger sina högblanka vita ägg i ett bohål i slutet av en tunnel som den gräver i en sandig strandbrink.

Innehåll

Taxonomi och utbredning

Denna art beskrevs först av Linné i hans verk Systema naturae 1758 under det vetenskapliga namnet Gracula atthis.[1] Det vetenskapliga namnet härstammar från latinets alcedo, "kungsfiskare" (från grekiskans alkuon) och Atthis, som var en vacker ung kvinna som levde på Lesbos, och som var Sapphos favorit.[2]

Släktet Alcedo omfattar ett antal små, till största delen fiskätande kungsfiskare. Kungsfiskarens (A. atthis) närmsta släktingar utgörs av tre likande blåryggade, och orangebröstade arter: Menintingkungsfiskare (A. meninting), Alcedo semitorquata och Alcedo hercules.[3]

Utbredning

Kungsfiskaren har ett stort utbredningsområde som sträcker sig över stora delar av Europa, Asien och norra Afrika, främst söder om 60oN. Den är en vanlig häckningsfågel i merparten av sitt eurasiska utbredningsområde. I Nordafrika förekommer den främst om vintern men en mindre population häckar i kustområdena i Marocko och Tunisien.

Flyttning

I områden där klimatet är milt året runt är den en stannfågel men den flyttar ifrån de häckningsområden som fryser vintertid. Merparten övervintrar i de södra delarna av utbredningsområdet men ett antal korsar Medelhavet till Afrika eller flyttar över de Malaysiska bergen in i Sydostasien. Kungsfiskare flyttar främst nattetid och vissa häckande individer i Sibirien flyttar mer än 3,000 km för att nå sina vinterkvarter.[4]

Underarter

Kungsfiskaren delas ofta upp i sju till åtta underarter:

Förekomst i Sverige

Kungsfiskaren i Sverige har etablerat sig under 1900-talet men den är en randpopulation. Kärnan i det svenska häckningsområdet finns i södra delarna av landet i Östergötland, Småland och Skåne men den återfinns även längre norrut, exempelvis i Västmanland. På vintern flyttar drar de sig undan is och snö och förekommer då oftare vid åmynningar och dylikt närmare kusten där isen inte lägger sig. Under kalla vintrar skattas beståndet hårt och kan vissa år tappa upp till 90-95% av individerna.

Utseende, fältkännetecken och läte

A. a. bengalensis i Kolkata

Denna art har en typisk profil för en kungsfiskare med sin korta stjärt, kompakta kropp, små fötter, korta hals, stora huvud och oproportionerligt långa, raka och dolkformade näbb. Den har en kroppslängd på 17-19,5 cm varav näbben utgör omkring 4 cm,[5], har ett vingspann på 24-26 cm och väger 34–46 g.[6]. Dess fjäderdräkt är färgstark och lysande och skiftar i ton beroende på hur ljuset faller.[5] Den adulta hanen hos den västeuropeiska underarten A. a. ispida har grönblå hjässa, nacke, vingar och stjärtspets, klart ljusblå (skiftar från azur till kobolt) rygg och övergump.[5] Undersidan och en kindfläck (örontäckarna) är varmt orangefärgade medan strupen och en fläck som sträcker sig bak mot nacken på halssidan är kritvit. Fötterna är röda och näbben helsvart.

Honan är identisk med hanen förutom att hennes undre näbbhalva under häckningstid har en orangeröd bas.[5] Juvenilen är lik de adulta men med en dovare fjäderdräkt med en grönare ovansida och ljusare undersida. Dess näbb är helsvart och fötterna är gråtonade.[5]

Nominatformen A. a. atthis fotograferad i Italien.

Den sitter upprätt, ofta mycket stilla när den spanar efter fisk vilken den fångar genom att lodrätt dyka i vattnet. Ibland ryttlar den.[5] Dess flykt är snabb, rak och sker ofta lågt över vattnet. Den slår de korta rundade vingarna så fort att det svirrar och det är då man bäst ser den ljusblå ryggen.[6]

Förväxlingsrisker med andra arter inom släktet

A. a. japonica (eller A. a. bengalensis) i Japan.

I Nordafrika, Europa och Asien norr om Himalaya är detta den enda blå kungsfiskaren. I södra och sydöstra Asien kan den förväxlas med inte mindre än sex andra små blå- och orangefärgade kungsfiskare, men dess orangefärgade örontäckare skiljer den från alla andra arter förutom den juvenila närbesläktade Menintingkungsfiskare (A. meninting), och i områden där båda arter förekommer kan de bara skiljas i fält genom mindre tydliga skillnader i huvudteckning.[4]

Läte

Huruvida kungsfiskaren sjunger eller inte är mycket omdiskuterat. Exempelvis skriver Svensson et al (1999) att dess sång sällan hörs och att den består av en enkel ramsa där locklätesliknande toner upprepas i en hackig och ojämn rytm,[5] medan Fry, Fry & Harris (1999) menar att den inte alls har någon sång.[4] Locklätet yttras ofta i flykten och består av ett kort vasst visslande zii eller chee, och ibland zii-ti. Vid upphetsning upprepas lätet i kortare serier och de kan då också ha ett hårdare shrit-it-it. Ungarna lockar med ett vibrerande läte.[4]

Läte från kungsfiskaren (mp3)

Underarternas morfologiska variationer

A. a. bengalensis i Kolkata

Underarterna skiljer sig åt genom den blågröna tonen på ovansidan och på intensiteten på den orangefärgade undersidan, men även storleksmässigt och underarten varierar med upp till 10% mellan den största och minsta. Underarterna söder om Wallacelinjen har de kraftigaste blå ovansidorna och delvis blå örontäckare.[4]

  • A. a. atthis - i jämförelse med ispida har den grönare hjässa, ljusare undersida och är något större.
  • A. a. bengalensis - är mindre och ljusare är den västeuropeiska underarten.
  • A. a. taprobana - dess ovansida är blåare och inte grönblå och den har samma storlek som bengalensis.
  • A. a. floresiana - ser ut som taprobana, men det blåa är mörkare och örontäckarna är orangefärgade men med några blå fjädrar.
  • A. a. hispidoides - fjäderdräkten är djupare färgad än hos floresiana, det blå på manteln och övergumpen har en lila nyans och örontäckarna är blå.
  • A. a. solomonensis - den största av de syostasiatiska underarterna. Den har blå örontäckare och har en mer lila nyans i det blåa än hispidoides, som den hybridiserar med.

Biotop

Fil:Common Kingfisher- different races.jpg
Två underarter av kungsfiskare: Till vänster A. a. taprobana och till höger A. a. bengalensis som vintertid båda kan förekomma i Indien.

I tempererade områden bebor kungsfiskaren klara, långsamrinnande vattendrag som floder och åar, men även sjöar, som där strandbrinken är väl bevuxen. Den befinner sig ofta i buskage med grenar som hänger över grunda vatten där den jagar. Vintertid uppträder oftare närmre kusterna där den födosöker vid flodmynningar, hamnar och klippiga kustremsor. Tropiska populationer återfinns vid långsamrinnande floder, åar i mangrovebiotoper och träsk.[4]

Kungsfiskaren är en god indikator på vattenkvalitet då de tätaste häckningspopulationerna återfinns i områden med klart vatten, vilket är förutsättningen för att fågeln ska ha god sikt då den dyker efter fisk, samtidigt som strandbrinken ska vara väl bevuxen med träd och buskar. Denna typ av biotop har alltid mycket god vattenkvalitet.[7]

Beteende

Häckning

Kungsfiskare i flykten.

Som alla kungsfiskare är den mycket territoriell. Den måste äta cirka 60% av sin kroppsvikt varje dag och därför är det viktigt att behålla kontrollen över en passande sträcka av ett vattendrag. De lever ensamma största delen av året. Om en annan individ dyker upp inom territoriet visar båda parter upp sig från sina sittpinnar och slagsmål kan förekomma då fåglarna förösker greppa varandras näbbar och hålla den under vattnet. De bildar par på hösten men båda individer behåller separata territorier som i snitt mäter minst 1 km, men kan mäta upp till 3.5 km och de delar inte territorium förrän till våren.[4]

Uppvaktningen påbörjas med att hanen jagar honan samtidigt som han lockar. Sedan följer en rituell matning vilket ofta följs av parning.[6]

Hålhäckande arter spenderar ofta mycket tid med att bada och putsa sig.

Bohålan placeras i slutet av en tunnel som paret tillsammans gräver ut ur en vertikal sandbrink, men ibland även ett sandtag eller liknande. Den raka, svagt uppåtsluttande tunneln är normalt 60–90 cm lång och avslutas med en bohåla.[6] Bohålan fodras inte men fylls snart med sönderfallna fiskbenspybollar och mynningen med träck.[8]

Kungsfiskaren lägger normalt mellan fem till sju högblanka vita ägg. I extremfall förekommer kullar med två till tio ägg. I genomsnitt mäter det nästan helt sfäriska äggen 1.9 cm gånger 2.2 cm, och väger cirka 4.3 g, där 50% utgörs av skalet.[2] En till två ägg i varje kull kläcks aldrig på grund av att den ruvande fågeln inte kan täcka dem alla med kroppen. Båda föräldrar ruvar i omgångar om dagen men bara honan på natten. Äggen kläcks efter 19 till 21 dagar, och de hjälplösa ungarna stannar i boet i ungefär 24–25 dagar, ofta längre.[3] När de är stora nog drar sig ungarna mot utgången där föräldrarna lockar dem genom att mata dem vid öppningen. Efter att ungarna lämnat boet är de genast självständiga och sprider snabbt ut sig i omgivningen i jakt på egna territorier.[9] Kungsfiskaren producerar två till tre kullar per år men det finns observationer av upp till fyra.[9]

Hot och nativitet

sommaröversvämningar kan spoliera många häckningar.

De första dagarna för en flygg kungsfiskare är riskfylld. Vid sina fösta dyk, vilket den genomför ungefär fyra dagar efter att den lämnat boet så riskerar den att fjäderdräkten blir så vattenfylld att den dunknar.[4]. Det är bara ungefär hälften av de ungarna som överlever mer än två veckor efter att de blivit flygga. Merparten av kungsfiskarna dör av köld eller svält och en hård vinter decimerar populationen avsevärt. Översvämningar sommartid är ett annat hot som både kan leda till att bohålorna vattenfylls eller att de djupare vattnet försvårar fisket vilket leder till att kullen svälter. 25% av årsungarna överlever så att de själva kan häcka och på samma sätt är det bara 25% av de adulta individerna som överlever från en häckningssäsong till nästa.[10] Den äldsta funna ringmärkta kungsfiskaren var 21 år.[11]

Arten saknar mer eller mindre naturliga fiender. Markrovdjur som grävling, mink och räv plundrar ibland boet, och emellanåt faller fåglar offer för rovfåglar som duvhök. Andra hot utgörs av katter, råtter, kollisioner med fordon och fönster, eller störningar under häckningen och eftersom de befinner sig högt upp i näringskedjan är de också mycket känsliga för miljögifter som ackumuleras i kroppen.[10]

Kungsfiskaren var under den viktorianska eran mycket populär att stoppa upp och dess fjärdrar användes för hattproduktion.

Status

Kungsfiskaren är i Sverige upptagen på Röda listan som sårbar med förbehåll (VU* D).

Föda

Kungsfiskare med byte

Den söker sin föda i snabb flykt nära vattenytan eller sitter på grenar ovanför vattnet och dyker ner för att fånga bytet. Oftast är det fisk som tas.

Referenser

Noter

  1. ↑ Linné (1758) Systema naturae, sid:109. Taxonet A. a. ispida beskrivs på sidan 115 som Alcedo ispida
  2. ↑ 2,0 2,1 ”Kingfisher Alcedo atthis [Linnaeus, 1758”]. Bird facts. British Trust for Ornithology. http://blx1.bto.org/birdfacts/results/bob8310.htm.  Retrieved 21 August 2008
  3. ↑ 3,0 3,1 Fry, Fry & Harris (1999) 8–11
  4. ↑ 4,0 4,1 4,2 4,3 4,4 4,5 4,6 4,7 Fry, Fry & Harris (1999) 219–221
  5. ↑ 5,0 5,1 5,2 5,3 5,4 5,5 5,6 Svensson et al (1999) Fågelguiden
  6. ↑ 6,0 6,1 6,2 6,3 Snow & Perrin (1998) 956–958
  7. ↑ Peris, S. J.; Rodriguez, R. (1996). "Some factors related to distribution by breeding Kingfisher (Alcedo atthis L.)". Ekologia Polska 54, (1–2): 31–38. 
  8. ↑ Coward (1930) 284–287
  9. ↑ 9,0 9,1 Staav & Fransson (2000) Norden Fåglar
  10. ↑ 10,0 10,1 ”Survival and threats”. Kingfisher. Royal Society for the Protection of Birds. http://www.rspb.org.uk/wildlife/birdguide/name/k/kingfisher/survival_and_threats.asp.  läst 23 augusti 2008
  11. ↑ ”Longevity list of birds ringed in Europe”. Kingfisher. EURING. http://www.euring.org/data_and_codes/longevity-voous.htm.  läst 23 augusti 2008

Källor

Delar av artikeln är översatt från engelska wikipedias artikel [Kingfisher], läst 2008-10-05, där följande källor anges:

  • Cocker, Mark; Mabey, Richard (2005). Birds Britannica. London: Chatto & Windus. ISBN 0701169079. 
  • Coward, Thomas Alfred (1930). The Birds of the British Isles and Their Eggs (two volumes). Frederick Warne.  Third edition, volume 1.
  • Fry, C. Hilary; Fry, Kathie; Harris, Alan (1999). Kingfishers, Bee-eaters and Rollers. London: Christopher Helm. ISBN 0713652063. 
  • Linnaeus, C (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii).  Mall:La icon
  • Sinclair, Sandra (1985). How Animals See: Other Visions of Our World. Beckenham, Kent: Croom Helm. ISBN 0709933363. 
  • Snow, David; Perrins, Christopher M (editors) (1998). The Birds of the Western Palearctic (BWP) concise edition (2 volumes). Oxford: Oxford University Press. ISBN 019854099X. 

Övriga källor

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.: Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält., Albert Bonniers förlag, Stockholm 1999, första upplagan, sid. 220-221. ISBN 91-34-51038-9. 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar

Hämtad från "https://sv.rilpedia.org/wiki/Kungsfiskare"
Personliga verktyg