Kriget mot Sigismund

Från Rilpedia

Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Kriget mot Sigismund
Sigismund at horse.jpg
Sigismund till häst
Datum 1598 - 1599
Plats Sverige
Utfall Karl IX segrar; Stilleståndet vid Stångebro
Stridande

Sweden-Flag-1562.svgSverige
Flaga Rzeczpospolitej Obojga Narodow.svg Polen-Litauen
Sweden-Flag-1562.svg Svenska lojalister
Befälhavare
Sweden-Flag-1562.svg Hertig Karl Flaga Rzeczpospolitej Obojga Narodow.svg Sweden-Flag-1562.svgSigismund
Styrka
Okänd Okänd
Förluster
Okänt Okänt

Kriget mot Sigismund var ett krig mellan hertig Karl, sedermera Karl IX, och Sigismund, kung av Sverige och Polen. Det varade mellan 1598-1599 och kallas även Avsättningskriget mot Sigismund, eftersom konflikterna kretsade kring att få Sigismund avsatt från Sveriges tron. Kriget resulterade i att Sigismund avsattes från Sveriges tron och att hertig Karl, tog över styrelsen och i slutändan även tronen.

Innehåll

Bakgrund

När Sveriges dåvarande kung, Johan III, dog 1592 fick hans son Sigismund, kung av Polen sedan 1587, tillträde till den svenska tronen. Då uppstod motsättningar. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste levande son, gillade inte att brorsonen och katoliken Sigismund skulle ta över makten i ett rike som lika gärna skulle kunna vara hans.

Efter att Sigismund krönts till svensk kung den 19 februari 1594 bestämde han att inga riksdagar fick hållas utan kungens tillåtelse. Trots detta sammankallade Karl till en riksdag i Söderköping hösten 1595. Under riksdagen lyckades han driva fram sin vilja. Hertigen blev utsedd till riksföreståndare med ”råds råde”, vilket betyder att han skulle styra Sverige tillsammans med riksrådet under kungens bortovaro från riket. Strax efteråt meddelade adeln i Finland med den av Sigismund tillsatte ståthållaren över detta område, Clas Eriksson Fleming, i spetsen, att de inte accepterade besluten. De sympatiserade med kungen och tyckte att Karl var en ohyfsad upprorsman. Som en motattack drog Karl igång ett uppror mot Fleming, kallat Klubbekriget, bland bönderna i Österbotten.

Fleming lyckades slå ner upproret men avled i april 1597. Ungefär samtidigt kom ett brev från Sigismunds högkvarter i Polen som sade att kungen inte accepterade hertig Karl som riksföreståndare. Då tog hertigen till en taktik som hans far använt sig av, nämligen att säga upp sig. Responsen blev dock inget vidare för Karl: kungen accepterade avskedsansökan och lade hela makten på riksrådet.

Trots den besvärliga situationen sammankallade hertig Karl till en ny olaglig riksdag samma år, denna gång i Arboga. Bara ett av riksråden kom. Anledningen var att Karls mål att avsätta Sigismund nu låg i klar dager, och männen förstod att det var en seriös revolt på gång. När hertig Karl hotade de frånvarande männen med hårda straff tappade några modet. Erik och Arvid Stenbock, Erik Larsson Sparre, Erik Brahe och Sten Banér flydde direkt till Sigismund.

Hertig Karl kunde därför ta över en stor del av landets mäktiga slott och på så sätt fick han kontroll över nästan hela riket. Problemet var Finland, där Clas Flemings änka vaktade Åbo slott. Men efter psykologisk krigföring lyckades Karl och hans anhängare erövra slottet i Åbo. Det sägs att när hertigen gick in i slottskappellet fick han se Clas Flemings lik i en kista. Han ska ha sagt: ”Om du nu levat hade ditt huvud icke suttit mycket säkert.” Då skulle änkan Ebba Stenbock gått fram och svarat: ”Om min salige herre levat, så hade Ers Nåde aldrig kommit här in.”

När Sigismund fick reda på vad som hänt i Finland tappade han tålamodet. Kungen kunde inte acceptera hertig Karls respektlösa handlingar. Han bestämde sig för att ta till våld.

Korvtåget och Kalmars fall

Hertig Karl, sedermera Karl IX
Sigismund, kung av Polen och Sverige

I februari 1598 samlade Sigismund ihop en här bestående av endast 5 000 man. En större armé hade föreslagits, men avfärdats då Sigismund väntade sig att svenska trupper skulle sluta sig till honom och inte ville stöta sig med dessa.

Rådgivarna och kungen räknade med att få militärt stöd från Finland och Estland. De ville även ha hjälp av Danmark och Sigismundvänliga delar av Sverige. Diplomaten Laski skickades iväg, men Danmark visade inget intresse.

I maj började Sigismunds män röra sig norrut. Hären samlades i Marienburg, där livländaren Jürgen Farensbach utsågs till befälhavare. Det var tänkt att hären skulle transporteras från Danzig till Sverige med svenska skepp. Men de svenska ständerna nekade. De vägrade låna ut fartyg till honom så länge han umgicks med främmande krigsfolk. Det fanns en utspridd misstänksamhet mot Sigismund och hans katolska krigare. Därför lovade ständerna att skydda hertig Karl och de andra som gjorde motstånd mot kungen.

Eftersom svenskarna vägrade hjälpa till med transporten, tvingades Sigismund köpa och beslagta skepp. När han fått tag i hundra stycken kunde armén sätta kurs mot Sverige. Resan över havet tog lång tid på grund av dåliga vindar. Därför kunde en samordnad attack mellan finnarna och Sigismunds polska soldater inte genomföras. De finska soldaterna, under ledning av stathållaren Arvid Stålarm, gick i land i Uppland en vecka innan Sigismund landsteg. Hertig Karl var på väg till Kalmar när finländarna invaderade Uppland. Han red genast mot Stockholm får att skydda staden.

Under tiden försökte tre professorer, Nicolaus Olai Bothniensis, Laurentius Paulinius och Ericus Jacobi Skinnerus, stoppa de finska Sigismundlojalisterna. De fick med sig upplandsbönderna, och efter några mindre strider drog sig Stålarms mannar tillbaka. De kände sig hotade av hertig Karls flotta, och hade order om att inte dra sig in i några större strider. Denna händelse har något märkligt kallats korvtåget, eftersom bönderna erövrade finnarnas korvfyllda massäckar. Korvtåget var en liten seger för hertig Karl. Det största hotet var på väg söderifrån.

I slutet av maj 1598 landsteg Sigismunds armé i Avaskär på svensk mark. Kungen inledde fredligt genom att skicka iväg diplomaten Laski till Kalmar för att förhandla. Hans uppgift var att övertyga befälhavarna om att öppna stadens portar. Förhandlingarna ledde dock ingenstans. Istället tog kungen med sig sina soldater och vandrade mot Kalmar. Hären stannade alldeles framför staden. Planen var att skrämma befälhavarna så att de låste upp portarna. För att ge ett ännu mer skräckingivande budskap hotade Sigismund med hårda straff samt att dra in alla barns adelskap. Skräckpropagandan lyckades bra och kungen fick göra sitt efterlängtade intåg den 1 augusti.

Krigets intensiva period

Sigismunds truppförflyttningar under Kriget mot Sigismund

Efter Kalmars fall fick hertig Karl stora problem. Den polska armén lockade till sig svenska anhängare. Med hjälp av adeln och krigsbefälet i Götaland erövrades Stockholm enkelt. Huvudstaden hade nämligen inget militärt försvar. Därefter anslöt sig Upplands rytteri, och dessutom mobiliserades nya trupper i Finland och Estland.

En grupp av sändebud från Brandenburg, Preussen och Mecklenburg åkte febrilt mellan hertig Karls och Sigismunds läger i tre veckor för att försöka rädda freden. Trots den stora arbetsinsatsen misslyckades de, eftersom varken hertigen eller kungen ville ge sig. Sigismund seglade med sitt fotfolk till Stegeborg den 11 augusti. Ryttarna tog landsvägen till samma mål. Karls situation var inte den bästa. De enda ljuspunkterna för tillfället var att Johan Nilsson Gyllenstierna, Stockholms förre befälhavare, lyckats fly från Stockholm och att den svenska flottan vägrade ansluta till den polska.

Sigismund hade kontroll över Stockholm, nyckeln till Sverige. Till Karls lättnad kom det dock en tredje ljuspunkt inom kort. Sigismunds drabbades av otur och hans flotta seglade rakt in i ett våldsamt oväder. Hundratals krigare kastades över däck och omkom. Denna incident ändrade läget dramatiskt. Plötsligt var det kungen som befann sig i en utsatt situation. Den 22 augusti steg han i land vid Stegeborg med endast 100 män. Deras omständigheter blev inte precis bättre av att hertig Karls utvilade armé fanns i närheten. En liten tröst för Sigismund var att hans anhängare hade erövrat Älvsborgs och Gullbergs fästningar i andra delar av landet. I området kring Stegeborg hade hertig Karl dragit sig tillbaka till Linköping. Därifrån kunde han spärra av tillförseln av trupper till Sigismund. Kungen var omringad av totalt 5 000 man.

Den 28 augusti bröt hertig Karl och hans soldater upp från Linköping. De slog läger vid Mem, några kilometer nordväst om Stegeborg. Samtidigt pågick förhandlingar mellan parterna. Hertigen begärde klara besked från kungen, vilka tolkades av Sigismund som att ett anfall var nära. Hans egen armé satt i en fälla, men det fanns trupper på andra håll som kunde vara till hjälp. Hans Vejer fick order om att anfalla svenskarna i ryggen, västerifrån. En annan officer, Farensbach, ställde upp i slagordning framför fienden. Karl svarade genast.

På morgonen den 8 september gick svenskarna till anfall mot Sigismund och Slaget vid Stegeborg utkämpades. Svenskarna fick en riktig mardrömsstart och efter några timmar var Sigismunds seger klar. Därför gav kungen storsint order om att avbryta dödandet.

De förlorande svenskarna drog sig snabbt tillbaka till lägret vid Mem. Förlusterna räknades till 300 man, men det var ändå prestigen som sved mest för Karl. Han kände sig extra förödmjukad när Sigismund uppträdde storsint. Allting blev så påfrestande att den vanligtvis envise Karl ville avgå och fly med sin familj från landet. Några högt uppsatta officierare lyckades dock övertala hertigen att stanna kvar.

Förhandlingar återupptogs och de ledde till två dagars tillfällig vapenvila. Under dagarna ägde många truppförflyttningar rum. Sigismund kallade på fler soldater från Polen, samtidigt som den svenska flottan seglade mot kusten. Kungen hade kontroll över läget ända tills den svenska flottan, under ledning av Joachim Scheel, lade sig utanför Stegeborg. På grund av dåliga vindar hade detta inte varit möjligt tidigare. Men väl på plats ändrade rollerna karaktär igen. Karl kunde höja kraven i förhandlingarna, eftersom Scheel hade med sig nya soldater. Flottan blockerade även Sigismunds truppförstärkningar från Polen.

Sigismund kände sig genast hotad och tog blockaden som en krigsförklaring. Därför lämnade han och polackerna Stegeborg för att gå mot Linköping den 20 september. Hertig Karls armé följde genast efter. Natten till den 25 september rök mindre delar av härarna ihop i en mindre strid.

Målning över Slaget vid Stångebro. Okänd konstnär.

På morgonen den 25 september 1598 drabbade härarna samman rejält i slaget vid Stångebro. Hertig Karl vann en avgörande seger som resulterade i att Sigismund tvingades gå med på hårda villkor. Karl krävde att kungen skulle skicka hem hela sin här, men själv stanna och vänta på en riksdag. Utöver detta tillfångatogs flera svenskar som stått på Sigismunds sida. Dessa avrättades senare under Linköpings blodbad 1600.

Uppgörelsen avslutades med att hertig Karl och Sigismund åt en middag på Linköpings slott. Den pressade kungen, som fruktade sitt liv utan sin här och som insett att han förlorad det politiska spelet, flydde dagarna efter till Polen. Samtidigt som fördraget slöts i Linköping pågick konflikter i Dalarna. Där hade en Sigismundvänlig fogde, vid namn Jacob Neaf, försökt resa dalfolket mot hertig Karl. Det blev tumult. Neaf avrättades och dalkarlarna drog på det så kallade Nävtåget (1598), brännande och mördande ner mot Brunnbäcks färja. I Västergötland slog hertig Karls anhängare Karl Karlsson Gyllenhielm ner upploppet.

År 1599

Kungen hade planerat att återkomma till Sverige, vilket ökade moralen hos hans anhängare. Planerna genomfördes dock aldrig. Men kriget tog inte slut. Det fortsatte några månader med att Karl försökte ta tillbaka de städer som fortfarande tillhörde Sigismund.

Han började med att tillsätta en ny stadsledning i Stockholm. Sedan skällde han ut borgarna, som enligt hans mening inte försvarat staden tillräckligt. Allting avslutades med att många sattes i fängelse, bland annat ärkebiskopen Abraham Angermannus som stött Sigismund.

Sedan marscherade svenska trupper, under ledning av Karl Karlsson Gyllenhielm, iväg mot Kalmar för att belägra staden. Johan Larsson Sparre försvarade murarna och slottet i hopp om att kungen skulle återvända till Sverige. Men han fick aldrig någon hjälp och natten mellan den 1 mars och 2 mars stormades staden. Gyllenhielm och Samuel Nilsson fick order att anfalla den norra porten. Hertig Karl själv ledde anfallet mot den västra porten. Efter en kort och intensiv strid lyckades Karls män klättra över murarna. Tillfället att erövra Kalmar slott i samma drag misslyckades eftersom soldaterna började plundra staden.

Dagarna efter visade det sig att slottet var mer uthålligt än väntat. Johan Larsson Sparre höll svenskarna borta och till slut anlände sex polska fartyg. Dessa drevs dock tillbaka av fyra mindre fartyg och artillerield från svenskarna inne i staden. När polackernas skepp inte kunde göra någonting försvann hoppet för försvararna inne i slottet. Den 12 maj gav de upp. Därefter tillfångatogs Johan Larsson Sparre och hans närmaste män, bland andra Christoffer Andersson Stråle också kallad grip och Lars Rålamb.

Efter Kalmars stormning och erövring flyttades krigets tyngdpunkt till Finland. Fäste efter fäste började erövras i juli. Först ledde Hans Klasson Bielkenstierna och Peder Stolpe kampen mot Sigismundanhängarna, men den 19 augusti övertog Karl befälet. Med hjälp av flottan krossade han de sista resterna och i september var alla Sigismunds anhängare borta.

Efterspel och konsekvenser

Sigismund avsattes officiellt från Sveriges tron på ett riksdagsmöte i Stockholm den 24 juli 1599. Han fick sex månader på sig att meddela om han ville sända sin son Vladislav som tronföljare till Sverige. Villkoret var att pojken skulle uppfostras i den evangeliska läran. Om Sigismund inte accepterade kraven tänkte ständerna se sig om efter en annan kung.

I februari 1600 sammankallade hertig Karl rikets ständer till Linköping. Eftersom Sigismund inte kommit med något svar, utgick ständerna från att han inte ville blanda sig i trontillträdet. Därför utsågs hertig Karl till kung Karl IX av Sverige. Konsekvenserna blev förödande för de personer som stött Sigismund. Under Linköpings blodbad rensade den nye kungen bort de mest framstående Sigismundanhängarna.

Under vintern och våren 1600 ockuperade Karl även den svenska delen av Estland. Anledningen var att slottsherrarna där hade visat sympatier för Sigismund. Denna ockupation blev inledningen till det andra polska kriget.

Se även

Personliga verktyg
På andra språk