Kristi återkomst
Från Rilpedia
| Denna artikel är en del i serien Kristendom |
|
 |
|
|
Skrifter |
|
|
Personer |
|
|
Tro |
|
|
Sakrament |
|
|
Dagligt liv |
|
|
Helgdagar |
|
|
Reformationen |
|
|
Riktningar |
|
|
Övriga |
|
 Kristendom |
|
I evangelierna lovar Jesus Kristus uttryckligen sina lärjungar att han skall komma tillbaka. Vissa av dessa löften kan anses hänvisa till uppståndelsen från de döda, medan andra, i synnerhet i samband med himmelsfärden, definitivt avser återkomsten vid tidens slut. Enligt dominerande kristen teologi har Kristus försonat Gud med människan (anhängare av den subjektiva försoningsläran menar i stället att Kristus försonat människan med Gud) och gjort det möjligt för människan att träda in i gemenskap med Gud, vilket är detsamma som att få evigt liv. I den tidiga kyrkan myntades uttrycket, ännu mycket i bruk i den det kristna Österlandet, att Kristus ”övervann döden genom döden.” I princip håller alltså kristen teologi den avgörande segern över död och synd för vunnen. Dess fullkomnande och uppenbarande kommer emellertid inte att ske förrän vid ”tidens slut”, då Kristus skall återkomma och ”döma de levande och de döda.”
Innehåll |
Kristi återkomst i Bibeln
Idén om Kristi återkomst är grundad på Jesu egna ord:
- Om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är. (Joh 14:3)
Den grekiska termen i Nya Testamentet är parousia (παρουσία), och betyder "ankomst" och även "närvaro". (Detta översätts till adventus på latin, ur vilket vi fått ordet advent.) Detta ord används t.ex. i Matteusevangeliets 24:e kapitel, som är en av de centrala nytestamentliga texterna om Jesu återkomst och tidens slut.
- ... man skall få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. (Jesus i Matt 24:30)
- Håll er därför vakna, ty ni vet inte vilken dag er herre kommer. (Jesus i Matt 24:42)
Kristi återkomst utlovas även på andra ställen:
- Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har sett honom fara upp till himlen. (Änglarnas löfte till lärjungarna i Apost 1:11)
- Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först... (Paulus i 1 Thess 4:15-16)
- I de sista dagarna kommer det hånare, som styrs av sina egna begär och som hånar er och frågar: "Hur blir det med löftet om hans ankomst?" (Petrus i 2 Pet 3:3-4)
Uppenbarelseboken använder inte ordet parousia, men talar om tidens slut och ett ”tusenårsrike” som ibland har uppfattats som föregående Kristi återkomst och slutet och ibland har förlagts till efter Kristi återkomst. Se tusenårsriket.
Tolkningar
Den vanligaste tolkningen bland kristna teologer och bibelläsare är att Kristi återkomst är en verklig, framtida händelse. Däremot finns det olika syn på detaljerna.
Somliga menar helt enkelt att Kristi återkomst är en verklig, synbar händelse. Andra tror att Gud kommer att ta till sig alla kristna, i vad som kallas uppryckandet (engelska "rapture") och därefter låta människorna klara sig själva på jorden. Under denna tid kommer de som omvänder till kristendomen att bli förtryckta av antikrist som kommer att regera på jorden till dess att Kristus återkommer. Denna tro är särskilt utbredd i USA där den påverkat populärkulturen, med böcker och filmer som Left Behind.
Det har emellanåt gjorts olika försök att utifrån bibliska profetior räkna ut när Jesus återkommer. (Se t.ex. den stora besvikelsen.) Dessa försök har dock misslyckats. Vanligtvis avstår kristna från sådana kalkyler, inte minst eftersom det enligt evangelierna är omöjligt att veta exakt när återkomsten äger rum[1].
En mer sällsynt tolkning är den s.k. preteristiska synen där man tror att utsagorna om Jesu återkomst/ankomst uppfylldes redan under Jesu tid.
Liberalteologin tolkar vanligen texterna som främst symboliska, och att återkomsten inte nödvändigtvis syftar på någon verklig händelse.
Utveckling inom den kristna kyrkan
Den tidiga kyrkan
Inom kyrkan var till att börja med tron på Jesu snara återkomst så stark att de nya kristna sålde allt de ägde för att vara redo för hans ankomst (pengarna ansågs böra räcka till dess). Under det första århundradet vandrade profeter omkring mellan de olika lokala kyrkorna och upprätthöll den starka eskatologiska accenten. Så småningom bildades emellertid strukturer som skulle stå sig under en längre väntetid.
Man kan betrakta den starka kätterska rörelse som Montanus startade (montanism) som en sista revolt mot kyrkans anpassning till ”tiden och världen.” Montanus höll sig för den Helige Andes inkarnation och hans talrika anhängare levde ytterst enkelt och i intensiv väntan på Kristi återkomst, precis som de allra första kristna. Under tiden hade dock förståelsen för evangeliet fördjupats och teologin utvecklats. Den stormiga episoden med Montanus gav anledning till att deklarera profetismens era som avslutad, och den kristna kyrkan har sedan dess inte haft några offentliga profeter.
Senare utveckling
Vid slutet av det första årtusendet vaknade millennarismen till liv i en primitiv form och på sina håll flydde människor i Europa till bergen, i enlighet med Kristi varningar. Man tolkade det första årtusendet som tusenårsriket och räknade alltså med att tiden nu skulle vara slut. Intressanta, sekulära varianter på detta kunde observeras även vid slutet av det andra årtusendet i Västerlandet, men det saknades inte heller spektakulära kristna massrörelser av klassiskt snitt – de mest omtalade ägde rum i Sydkorea.
I början av 1700-talet svepte upplysningen fram över Europa och många av de kristna teman som hade präglat samhället till dess dök upp i nya former. De stora förändringarna i samhället gav upphov till ångest bland många troende, liksom även den skarpa kritiken mot kyrkan, vetenskapens framsteg (som av många upplevdes som en rad segrar över religionens ”obskyrantism”) och den ökande sekulariseringen. Olika kristna grupper, främst inom den nordamerikanska protestantismen, började kalkylera enligt Bibeln för att komma fram till vilket år man kunde vänta sig Jesu återkomst. Många ansåg att den skulle ske år 1844, vilket William Miller beräknat. När så inte skedde ledde detta till vad som kallas den stora besvikelsen. Ur resterna av denna besvikelse växte så småningom Sjundedagsadventisterna fram. Adventisterna har liksom alla radikalt eskatologiska rörelser numera blivit till ett vanligt kristet samfund (med vissa judaiserande drag).
Islam
Löftet om återkomsten har spelat en mycket betydelsefull roll under hela den efterföljande historien, både inom och utom kyrkan. Islam anammade tron på Jesu återkomst, då han skall lägga världen under sig och själv underkasta sig Gud (eftersom termen ”underkasta sig” är synonym med ”muslim” har detta gett upphov till den folkliga tron att Jesus ”skall bli muslim” vid tidens slut. I själva verket säger även Paulus att han skall lägga allt under sig och sedan själva underkasta sig Fadern, varefter Gud skall bli ”allt i alla.”).
Det finns skäl att betrakta även islam som en stark och mera varaktig reaktion på kyrkans minskade intresse för Kristi återkomst. En stor del av Koranen handlar om tidens slut, straffet för de syndiga och belöningen för dem som har levt med slutet inför sina ögon. En del kristna teologer (Georges Khodr, Olivier Clément samt även islamologen Louis Massignon) betraktar islam som en påminnelse för de kristna om vikten av att eskatologin präglar varje aspekt av den troendes liv.
Inom islam skall Jesus föregås av Mahdin.
Andra religioner
Religionshistoriskt sett liknar läran om Kristi återkomst Qaim, den nye Buddha.
Referenser
Se även
- eskatologi
- tusenårsriket
- Herrens Härlighet
- kristendom
- kyrkan
- profeter
- profetior
- religion
- teologi
- Gud
