Ren

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Härk)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
?Ren
Nordamerikansk ren (caribou, Rangifer t. caribou)
Nordamerikansk ren (caribou, Rangifer t. caribou)
Systematik
Domän: Eukaryoter
Eukaryota
Rike: Djur
Animalia
Stam: Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam: Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass: Däggdjur
Mammalia
Ordning: Partåiga hovdjur
Artiodactyla
Familj: Hjortdjur
Cervidae
Släkte: Rangifer
C. H. Smith, 1827
Art: Ren
R. tarandus
Vetenskapligt namn
§Rangifer tarandus
Auktor: Linné, 1758
Underarter

se text

Blue morpho butterfly2 300x271.jpg
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
Europeisk ren i Finland

Renen (Rangifer tarandus) är ett arktiskt hjortdjur som förkommer på tundran i norra Eurasien, norra Nordamerika, på Grönland och flera arktiska öar. Tidigare fanns arten även i den tempererade klimatzonen. Renen utgör den enda arten i släktet Rangifer. Den utmärker sig genom att det är det enda hjortdjuret där både hanen och honan har horn som pryder deras huvud. Det är även det enda hjortdjuret som till större delen har blivit domesticerade. I Nordamerika kallas renar för caribou. Denna beteckning övertogs från ett indianskt folk som heter Mi'kmaq.

Innehåll

Utseende

Renen är ett medelstort till stort hjortdjur. Kroppslängden ligger mellan 120 och 220 cm medan vikten varierar beroende på kön, ålder, årstid och levnadsområde. Den varierar vanligtvis mellan 60 och 170 kg och rentjuren är oftast lite större än renkon. Djurets mankhöjd ligger mellan 90 och 140 cm. Pälsen är lång och tät med en mörk gråbrun färg. Färgen är ibland ljusare, särskild hos domesticerade djur, och under vintern tydligt ljusare än under sommaren. Underarten R. t. pearyi har till exempel under hela året en nästan vit färg. På så sätt får renen ett kamouflage som skyddar djuret mot fiender. Dessutom finns en tät underpäls som skydd mot kylan.

I motsats till andra hjortdjur finns hos renar horn hos bägge könen. Hornen består av förgrenade, asymmetriska stänger. Hos vissa individer förekommer vid hornens spets en skovel. Tidigare antogs att skoveln används för att rensa marken från snö. Hornen är ofta uppdelade i två mindre koncentrerade kronor (se bild). Hannen har oftast den ståtligaste kronan. Den blir 50 till 130 cm lång medan honans krona har en storlek av 20 till 50 cm. Gamla rentjurar tappar hornen i december, ungtjurar och renkon under våren.

Renens klövar är tvådelade och hårda och gör det möjligt för djuret att röra sig över stenig och lerig mark.

Utbredning

Renens utbredningsområde är huvudsakligen tundran. Den förekommer till och med på arktiska ögrupper som Svalbard och Ellesmere Island. Innan vintern vandrar vilda renar till sydligare och varmare trakter. Vinterkvarteren i den nordliga taigan ligger ibland upp till 5 000 km från sommarkvarteren.

I Europa finns söder om polcirkeln några isolerade populationer, till exempel i norska Hardangervidda. I Nordamerika sträcker sig utbredningsområdet längre söderut. Under senaste istiden fanns renar även i Centraleuropa och i Nordamerika vid den mexikanska gränsen.

Underarter

I flera regioner på jorden blev renen på grund av jakt sällsynt. Idag finns uppskattningsvis 4 miljoner vilda och 3 miljoner domesticerade renar. Tre fjärdedelar av de vilda renarna förekommer i Nordamerika och ungefär tre fjärdedelar av de tama i Sibirien.

Arten Rangifer tarandus uppdelas i tio till tjugo underarter. Till dessa räknas:

  • R. t. tarandus (Linné, 1758), förekommer i Lappland och i norra Ryssland väster om Uralbergen. Den finns idag nästan uteslutande som domesticerade djur. Den europeiska vildrenen har tidigare haft en vidsträckt utbredning i Sverige, Norge och Finland men har reducerats kraftigt som en följd av jakt och i takt med att renskötselns utveckling utsatte vildrenen för direkta utrotningsförsök. I dag är det bara bestånden i Dovrefjäll - Rondane i Norge som är genetiskt rena vildrenar av den ursprungliga rasen.
  • R. t. fennicus, skogsrenen, utrotades i Sverige runt 1865, lever vild endast i östra Karelens barrskogar. Den har något längre ben, större klövar och smalare hornkrona än tamrenen.
  • R. t. sibericus, i norra Sibirien.
  • R. t. valentinae, i olika ryska bergsregioner, till exempel i Uralbergen och Altaj.
  • R. t. phylarchus, från Manchuriet över östra Sibirien till Kamtjatka och Sachalin.
  • R. t. platyrhynchus, på Svalbard med omkring 11 000 individer.
  • R. t. pearsoni, Novaja Zemlja.
  • R. t. groenlandicus (Linné, 1767), på Grönland, Northwest Territories i Kanada, Nunavut.
  • R. t. caribou (Gmelin, 1788) i Kanada från British Columbia till Newfoundland, även i Northwest Territories, Nunavut och Yukon, några flockar når under vandringen även Idaho och Washington.
  • R. t. granti (J. A. Allen, 1902), Alaska.
  • R. t. pearyi (J. A. Allen, 1902), arktiska öar i Kanada, listas av IUCN som hotad underart.
  • R. t. dawsoni, på Queen Charlotte Islands vid Kanadas västra kustlinje, är utdöd.

Underarterna skiljs huvudsaklig efter pälsens färg och kroppens storlek. Underarten R. t. caribou är till exempel mörkare än underarten R. t. tarandus. De minsta renarna lever på öar. Så är underarten R. t. platyrhynchus i genomsnitt 15 % mindre än renar på det europeiska fastlandet.

Levnadssätt

Europeisk ren

Renar är ständigt på vandring. Medan vilda renar har särskilda vandringstider utvandrar domesticerade djur aldrig till andra distrikt utan håller sig i ett stort område. Under vandringstiden bildar vilda renar flockar med 100 000 individer eller fler. I Alaska är en flock känd med 500 000 djur. Utanför vandringstiden uppdelas flocken i mindre grupper med tio till hundra individer. Dessa grupper består oftast bara av hannar eller honor. I varje grupp finns en hierarki som rättar sig efter hornens storlek. Ibland förekommer även ritualliknande strider.

Hos domesticerade djur bildas efter parningstiden som inträffar mellan september och oktober större hjordar. Medan renkorna och deras kalvar som föds i april-juni umgås tillsammans i en stor hjord, lämnar hanarna storflocken och grupperar sig i småflockar på 3-5 individer. Brunsten börjar i september då sarvarna samlar ett harem och försöker skrämma bort rivaler. Vajorna kan bli könsmogna som tidigast 6 månader gamla, men normalt vid 1,5 års ålder. Vajorna föder 1 kalv om året upp till att de blir 12-14 år.

Den nyfödda kalven är mycket självständig och kan redan en timme efter födelsen gå. Pälsen består av luftfyllda hår som skyddar djuret mot kylan. Under blöta och kalla väderförhållande är dödligheten mycket hög trots att kalven har förmåga att öka sin värmeproduktion fem gånger utöver det normala. Renen blir oftast 12 till 15 år gammal men det finns även individer som blivit 20 år.

Födan är på sommaren mestadels gräs och blad, och på vintern renlav eller andra lavar.

Renen har de naturliga fienderna snöskred och laviner samt rovdjuren varg, järv, lodjur och björn, men även örnar slår ibland renkalvar. Dräktiga renkor har också överlevnadsstrategin att kasta kalven vid fara, till exempel när den jagas av rovdjur. I Sverige har rovdjuren varit mindre besvärande. En vanlig parasit hos ren är kormflugan, som orsakar bulor i renens hud.

Ren och människa

Rensläde i Ryssland
Renskötsel i Sverige.

Uppskattningsvis finns det cirka.3 miljoner tama renar. De används huvudsakligen som boskapsdjur, men även som dragdjur och speciellt i Sibirien som ridrenar.

Förhistoriska europeiska människor livnärde sig troligtvis på renen genom jakt, och tämjandet anses av en del ha startat under medeltiden (1500-talet). Samer, samojeder, ostjaker, evenker, jukagirer, tjuktjer och korjaker livnär sig fortfarande på renskötsel i norra Skandinavien och Sibirien. I regioner med mindre tillgång till växter och byggmaterial används nästan varje kroppsdel av renen: till exempel deras hud till läder samt deras ben och horn till verktyg. De ryska samerna och de sibiriska renskötarna har minskat i antal efter Sovjetunionens fall och "förgubbats" (kvinnorna lämnar levnadssättet). Huvudsakliga inkomsten bland nordskandinaviska renskötare kommer från försäljning av renkött. (Se Renskötsel)

På grund av att renar tål låga temperaturer flyttades under 1900-talet domesticerade djur till utvalda regioner i Grönland, Alaska och norra Kanada. Invånarna i dessa områden hade tidigare jagat vilda renar men inte använt dem som husdjur. Även på några subantarktiska öar som Sydgeorgien och Kerguelen används renar för att försörja den huvudsakligen av forskare bestående befolkningen.

Samer har sysslat med rennäring sedan århundraden, och det finns därför många fackord på samiska som har med renskötsel att göra. Man kan med ett ord beskriva en rens ålder, kön, färg etc. vilket är behövligt för att peka ut en ren i en flock. Den samiska benämningen "sarv", eller sarves som det egentligen heter på lulesamiska, betyder rentjur, och "härk", eller härgge, betyder kastrerad rentjur. "Vaja" eller vátjav, betyder renkon. Boatsoj är en ren av obestämd ålder, kön etc. och ällo är en hel flock. Det förekommer olika stavningar på samiska på grund av att det finns flera olika samiska dialekter.

Det kanske inte ligger så mycket sanning i sägnen om att kastrering i gamla tider utfördes genom att bita sönder testikeln. Vad man däremot gjorde var att bita av sädesledaren och i egentlig mening inte kastrera den, utan göra en form av sterilisering.

Renar i Sverige

I Sverige har den något större vildrenen varit utrotad sedan 1800-talet, medan det i Norge fanns små grupper kvar in på 1900-talet. Vildrensstammen i Norge fridlystes mellan 1902-06 vilket har bidragit till att den än idag finns kvar i norra Norge. Vanligtvis skiljer man hos såväl vildren som tamren mellan fjäll- och skogsren, där fjällrenen är något större eller har mörkare päls än skogsrenen. Fjällrenen flyttar upp till kalfjällen eller tundrorna inför sommaren, ungefär då myggen börjar komma, medan skogsrenen vistas i skogarna. I Sverige kontrolleras renens vandringar av samerna med hjälp av helikoptrar, skotrar och terrängfordon. Även längre förflyttningar av stora hjordar ner till kustområderna med lastbil är vanligt.

Det vilda beståndet av ren, vildrenen, betraktas som utdött i Sverige och är upptaget på Rödlistan: RE (försvunnen)

Renen i populärkulturen

Se jultomtens renar. (Rudolf med röda mulen)

Källor

Se även

Externa länkar

Personliga verktyg