Finska inbördeskriget

Från Rilpedia

(Omdirigerad från Finska frihetskriget)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Finska inbördeskriget
300px
Jägare i de vita skyddskårerna deltar i en militärparad i Vasa 1918
Datum 27 januari15 maj 1918
Plats Finland
Utfall Vita Finland segrar, rysk militär lämnar landet, självständigheten tryggas, djup splittring bland finländarna.
Stridande
Flag of Finland 1918 (state).svg
Vita Finland

Jägare
Skyddskåren
Värvade soldater
Svenska frivilliga
Tysk militär
Red flag.svg
Röda Finland

Röda gardet
Ryska frivilliga
Rysk militär
Befälhavare
Gustaf Mannerheim Ali Aaltonen
Eero Haapalainen
Eino Rahja
Adolf Taimi
Evert Eloranta
Kullervo Manner
Styrka
80 000–90 000 finländska,
14 000-15 000 tyska
80 000–90 000 finländska,
4 000–10 000 ryska
Finlands historia
Förhistoria
Medeltiden
Nya tiden
Finska kriget
Storfurstendömet
Finlands självständighet
Inbördeskriget
Mellankrigstiden
Vinterkriget
Fortsättningskriget
Lapplandskriget
Efterkrigstiden
Nutiden

Tidsaxel
Statsöverhuvuden
Statsministrar
Fil:ValkoinenSuomi.jpeg
Propagandakarta över vita och röda Finland. Fabrikören Isak Räisänen i Uleåborg lät privat trycka ett flygblad med texten "Voiko punainen valkoisen valloittaa?" ("Kan en röd erövra en vit?").

Finska inbördeskriget pågick januari till maj 1918. I Finland har benämningarna varit omstridda och väcker alltjämt känslor. De vita har kallat det frihetskriget eller det röda upproret, medan de röda föredragit klasskriget, brödrakriget, eller finska revolutionen[1]. Vilken beteckning man använder speglar oundvikligen vilken sida man anser hade rätt, inbördeskriget är dock den vedertagna neutrala benämningen[2]. Terminologin handlar om vilka synpunkter man vill prioritera, man behöver inte nödvändigtvis i sak underkänna motståndarnas beskrivningar. Under det första halvseklet var frihetskriget standarduttryck i den vetenskapliga litteraturen; radikaliseringen från 1960-talet medförde ett uppsving för inbördeskriget.[källa behövs]

Den röda sidan ansågs vara upprorsmän i den finska lagstiftningens mening och kom därför att dömas för högförräderi och/eller uppror då man tog dess personal till fånga, inte som krigsfångar. De flesta stater i Europa tillämpade dödsstraff för dessa högmålsbrott. Under de röriga förhållanden som uppstår i krig används ofta ståndrätt som juridiskt förfarande för att avkunna dom. Efter avslutade fientligheter uppstod specialdomstolar att hantera de stora mängder med upprorsmän man då hade. Med tiden normaliserades domslut och domsförfaranden, men inledningsvis avkunnades stora mängder dödsdomar och verkställdes stora mängder avrättningar i krigets anda och med krigets metoder.

Inbördeskriget utkämpades mellan de "röda" socialdemokraterna och den "vita" konservativt ledda finländska senaten. De röda erhöll visst stöd från den nyinrättade bolsjevikiska regimen i Ryssland, medan de vita fick stöd från Tyskland och i begränsad utsträckning av Sverige. Kriget slutade med seger för den vita sidan.

Sammantaget dog omkring 37 000 personer i samband med kriget. Av dessa var det drygt 20 000 från den röda sidan som arkebuserades eller avled i de fångläger som upprättades av den vita sidan.

Innehåll

Bakgrund och den röda offensiven

Revolterande ryska matroser från slagskeppet Petropavlovsk i Helsingfors hamn, sommearen 1917.
Rödgardister från Pukkila.
Röda befälhavare till häst.

Det finska Inbördeskriget kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. I detta hänseende förblir inbördeskriget en intressant detalj under en turbulent tid i världshistorien. Man hade sedan några år förberett ett frihetskrig mot Ryssland, bland annat genom att i hemlighet skicka tusentals unga män till Tyskland för att få militärutbildning, den s.k. Jägarrörelsen, och genom att träna stridsteknik med frivilliga i skyddskårerna. Vid oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P.E. Svinhufvud, landet för självständigt, vilket omedelbart understöddes av Folkkommissariatet i Moskva. Den 4 januari 1918 kom Rysslands officiella erkännande av Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna. Därpå utsågs Svinhufvud till riksföreståndare, och tillsammans med lantdagens borgerliga majoritet utarbetades planen på att göra Finland till en monarki, under den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen.

Efter att ryska trupper med stöd av de konservativa upplöst det socialdemokratiskt kontrollerade parlamentet genomfördes ett nyval där de borgerliga fick majoritet. Vänsterpartierna lämnade då lantdagen och det politiska samarbetet och slog in på revolutionens väg. De socialistiska "röda gardena" stod snart i opposition mot de borgerliga "vita" skyddskårerna, de röda gardena beväpnade med vapen från de ryska trupperna. Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat (som var tsarens gamla lydregering i landet) förklarats vara regeringstrupper. Samma dag inrättades Vörå krigsskola för att skyndsamt ge befälsutbildning åt en kontingent på 700 man. I allmänhet kom de vita trupper att bestå av värnpliktiga inkallade enligt Lagen om allmän värnplikt med endast 1100-15000 frivilliga, medan röda gardena å andra sidan bestod av en majoritet frivilliga. Totalt kom båda sidornas styrkor att uppgå till ungefär hundratusen man vardera.

Den 27 januari gav Mannerheim skyddskårerna order om att avväpna de ryska förbanden i Österbotten. Operationen gick mycket smidigt, i de flesta fall gav sig ryssarna utan strid och några större förluster led man aldrig. De röda i Österbotten gjorde inget motstånd. Inom några få dagar var Österbotten erövrat, och landskapet med sin engagerade och nästan eniga befolkning blev ett centrum för den vita sidan. Vasa kom att fungera som det vita Finlands huvudstad under inbördeskriget.

Ovetande om varandras åtgärder gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors samma dag order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet. Revolutionen var därmed ett faktum, varvid merparten av senaten slutligen flydde till Vasa. De röda kontrollerade södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet.

Striderna inleddes med ett rött anfall på bred front. Även mindre mängder ryska soldater kämpade på den röda sidan, som dock aldrig kompromissade om Finlands självständighet. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar.

Under tiden hade den vita regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18-25 februari landsteg den av tyska armén tränade 27:e jägarbataljonen för att säkra den planerade tyska monakrin, vilken kom att utgöra en välbehövlig grund för den vita krigssmakten. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män, som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Sammanlagt hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i "jägarrörelsen".

Den 1 mars ingick den röda revolutionsregeringen och bolsjevikregeringen i Ryssland ett avtal som gav de röda medborgerliga rättigheter i Ryssland och vice versa.

Den röda terrorn

Offer för röd terror i Kyrofors.

De rödas verksamhet kännetecknades inte bara av regelrätta krigshandlingar utan också av mord på försvarslösa personer. Det rörde sig om utrensningar av enstaka politiker som Antti Mikkola och olika ståndspersoner, t.ex. fabriksdirektör Albert von Julin, lantbruksrådet F. af Hällström på Olkkala herrgård med sonen Eljas, och Gösta Björkenheim, VD för Kymmene-bolaget, liksom alla bolagets 19 tjänstemän. Oftast var det dock folk med anknytning till skyddskårerna eller sådana som sökte sig till Österbotten på flykt eller i avsikt att ansluta sig till de vita (av 2 700 personer togs cirka fem procent fast och arkebuserades, endast i obetydlig grad togs fångar som fick leva), eller också krigsfångar. Även om man hade mer förståeliga motiv att döda vissa grupper än andra så räknas i kategorin mord endast in obeväpnade och försvarslösa människor. Man hade för vana att släppa personer som man arresterat för att sedan skjuta dem i ryggen.[3]

Denna terror, som hade förelöpare under storstrejken i november, inleddes samtidigt som striderna. Under de fem första dagarna mördades 88 personer (58 procent civila) Den 31 januari ägde massakern i Suinula rum, där 90 krigsfångar skulle arkebuseras, men av någon orsak dödade man endast 17 och sårade 25. Händelsen ledde till en gemensam protest från Englands, Italiens och Sveriges konsulat. Fram till sista februari miste åtminstone 703 människor livet (64,6 procent civila), vartill kommer 99 röda som dödades av röda (av kriminalitet, hämnd på klassförrädare eller av misstag). Under senare delen av februari minskade terrorn, vilket kan bero bland annat på att den värsta blodtörsten stillats, att det vita motståndet i Nyland (det var här som majoriteten av morden skedde) övervunnits och att större delen av de röda gardena skickats till fronten och inte hade tillfälle att bete sig som förr. I mars mördades 205 personer (75 procent civila). I april kom en ny våg när man insåg att spelet var förlorat. Under denna månad fram till upprorets slutgiltiga krossande den 6 maj begicks 697 mord. Terrorn ändrade dessutom karaktär. Civilbefolkningen blev nu i mycket högre grad offer än i början av kriget. Hämndlystnad tycks ha varit en viktig drivkraft. Men man tänkte sig också att en gallring skulle göra det lättare när man en dag återvände tillsammans med segerrika sovjetarméer. Man började också bränna och förstöra gårdar, byggnader, kyrkor och en hel ort, Vammala. I Kouvola upprättades en "avrättningscentral", dit många prominenta personer fördes och där drygt hundra fångar avrättades.[4]

En del röda, framförallt äldre partiveteraner såsom Yrjö Mäkelin, protesterade mot terrorn. Sammanlagt publicerades 15 sådana artiklar i röda tidningar under krigstiden. I praktiken var kritikerna utsatta för press och stämplades fort som kontrarevolutionära.[5]

Gärningsmännen för den röda terrorn

De som dömdes för brott mot liv hade högre bildningsnivå än den genomsnittlige rödgardisten. Fullständig folkskola hade genomgåtts av 5, 2 % (jämfört med 0,9 % av rödgardisterna). Av de dödsdömda hade 34,9 % gått igenom folkskolan. En vanlig uppfattning bland de vita var att bödlarna, inklusive ledande personer, bestod av kriminella element som släppts ur fängelset. Det är en oriktig generalisering utifrån några enstaka fall. I själva verket var en färre andel av de dödsdömda kriminellt belastade än övriga dömda, och det rörde sig om mindre allvarliga brott.[6]

Ungefär 35 procent av morden har uppklarats.[7]

Ansvaret för den röda terrorn

Den röda terrorn blev en belastning för Finlands folkkommissariat och dess förhoppningar att vinna sympati och erkännande utomlands annat än i det bolsjevikiska Ryssland. Till och med det socialdemokratiska Sverige utgjorde ett problem. Folkkommittén gjorde en mängd proklamationer där man tog avstånd från terror och deklarerade sina humana ideal. Man väntade sig en snabb och lätt seger, varför hårda metoder i början tedde sig mindre nödvändiga. I en hemlig dagorder krigets första dag avråddes från huliganaktioner och egenmäktighet. Samtidigt utmålade man de vita som "slaktare" och "vilddjur" som företrädde ett "medeltida skräckvälde" - något som inte var ägnat att dämpa rödgardisternas mordlust.[8]

De internationella protesterna bemötte "utrikesminister" Sirola dock med att hävda att de röda gardena var mer eller mindre självständiga och att revolutionsregeringen inte kunde göra något för att hejda deras framfart, och förresten var det oändamålsenligt att lägga sig i deras angelägenheter.[9]

Befälet för bataljonen vid Helsingfors Röda Garde gick öppet in för terror. Bland annat hade de beordrat mordet på Mikkola. De hänvisade till den allmänna opinionen och menade att det vore lönlöst att försöka få de enskilda rödgardisterna att avstå från avrättningar av krigsfångar. Vid blodbadet i Suinula tycks man ha handlat på order uppifrån och en utifrån inspirerad våldsideologi synes förklara incidenten bättre än stundens ingivelse. Också flera andra massmord tyder på instruktioner från högre instans. Till exempel hade enligt en kompanichef chefen för stridsoperationerna runt Borgå, Kustaa Salminen, gett order att inga fångar fick tas och att de vita skulle likvideras innan diplomater från Sverige och andra länder hann dokumentera något.[10]

Folkkommittén tillsatte undersökningskommittéer, bland annat i fråga om mordet på lantdagsman Mikkola. Men när det visade sig att mördarna var vid fronten gjorde man ingenting mer och den högsta ansvariga kunde man inte identifiera. Ordföranden meddelade att man inte kunde komma längre på grund av rödgardisternas fientliga inställning till ärendet. Redaktör Hannes Uksila gav utlopp för sin harm över massmordet den 10 mars i Norrmark i ett privat brev till Kullervo Manner och Eero Haapalainen: "Männen är fortfarande på fri fot, varför det är uppenbart att de skyddas av befälet; Man vågar i alla fall inte ingripa. - Fångar mördas, tillfångatagna skjuts, röveriet är helt allmänt. Man kan med all rätt kalla oss en rövarhop....Hittills har inte ett enda brott bestraffats.[11]

Aprilterrorn kan till stor del spåras till Eino Rahja som hade en central befälsställning på det tavastländska frontavsnittet. Han gav order om att alla fångar skulle skjutas vid reträtten. Vid tvångsuttagningen till arbetskompanier hade han redan tidigare befallt att de som inte ville eller kunde arbeta skulle skjutas. Avrättningarna följer i spåren av Rahjas resor, som började direkt efter ett sammanträde i Viborg som gav Kullervo Manner diktatoriska fullmakter. Vid ett par massmord på järnvägen i Metsäkansa (24 april) respektive Tyrvis (14-15 april) har gärningsmännen utpekat staberna i Toijala och Tyrvis [12]

I Kouvola avrättningscentral var terrorn uppenbart välorganiserad. Avrättningarna utfördes av samma "undersökningskommitté" som existerat i krigets början och leddes av Vihtori Saarinen, som uppträdde med osedvanlig grymhet, och de lokala staberna hade stått för domarna.[13]

Medlemmar av den vita skyddskåren i Nummi
Ruiner i Tammerfors efter att staden intagits av de vita

Vit motoffensiv och avslutning

I mars kom den vita storoffensiven igång. Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstyrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt, då han inte ville hamna i något beroendeförhållande till Tyskland. Klockan 0600 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. Slaget om Tammerfors skulle bli krigets verkliga vändpunkt. Den 5 april intog de vita staden efter att ha kuvat ett synnerligen blodigt och hårt rött motstånd. Omedelbart efter slaget inleddes systematisk arkebusering av "röda" fångar och oskyldiga civila.

Den 3 april landsteg tyska trupper i södra Finland. De röda klarade inte av att försvara Helsingfors mot de annalkande tyska trupperna den 12-13 april 1918. De röda kapitulerade och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 20 april nådde tyska och vita trupper kontakt efter att Lahtis hade fallit.

Även på Karelska näset hade vändningen inträffat. Där bröt de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautu - varvid byn totalförstördes under de hårda striderna - och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. De rödas ledare Kullervo Manner befann sig i Viborg när de vita trupperna gick till anfall. Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Ryssland. Den 5 maj 1918 kapitulerade de sista revolutionärerna i Pyttis. Den 16 maj höll den vita armén i överbefälhavare Mannerheims åsyn ett högtidligt intåg längs Norra esplanaden i Helsingfors, och kriget var därmed slut.

Striderna hade resulterat i ungefär 3 400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3 100. Därtill stupade 600 ryska soldater på den röda sidan och 300 tyska soldater på den vita. En omfattande terror pågick bakom fronten där långt fler dödades än i striderna.


Den vita terrorn

Röda fångar på Sveaborg efter inbördeskrigets slut.
Röda fångar arkebuseras i Länkipohja.
Antal döda
Dödsorsak Röda Vita Andra Totalt
Döda i strid 5,199 3,414 790 9,403
Avrättade eller mördade 7,370 1,424 926 9,720
Dog i fångläger 11,652 4 1,790 13,446
Dödad efter frigivning från fångläger 607 - 6 613
Saknade 1,767 46 380 2,193
Andra orsaker 443 291 531 1,265
Totalt 27,038 5,179 4,423 36,640
Källa: Riksarkivet

En del röda aktivister avrättades direkt efter arrestering, andra efter att de tilldelats dödsdom av fältdomstol. Många arbetarbrigadister dog också p.g.a. de dåliga förhållandena i interneringslägren efter kriget. Den röda terrorn under kriget drabbade de vita men efter kriget skördade den vita terrorn flera offer totalt. Enligt officiella siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i samband med kriget. Över 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar efter krigsslutet. Statistiken visar att de kvinnliga fångna arbetarbrigadisterna som var särskilt hatade av den vita sidan dog i ännu högre grad än de manliga. Bland annat fästningen Sveaborg liksom kasernområdet i Dragsvik förvandlades till fångläger, där ett stort antal fångar svalt ihjäl eller gick under i epidemier i sommarhettan. Efter påtryckningar från västmakterna förbättrades förhållandena i lägren men de blev ändå en svart episod i Finlands historia. Allt som allt kostade kriget det finska folket 35 000 döda, vidare satt över 80 000 röda fångar i läger vid krigsslutet. De flesta av de fångar som ännu var vid liv frigavs samma år eller 1919.

På grund av det tyska sammanbrottet den 11 november 1918 förverkligades aldrig planerna på en finländsk monarki. Fredrik Karl av Hessen hade valts till kung av Finland men tillträdde aldrig utan avsade sig tronen. Istället kunde den västsinnade Mannerheim tillträda som riksförståndare. Han var i London för att söka allianser för ett anfall mot Sovjet-Ryssland och återupprätta den ryska monarkin.

Finland kom dock inte att delta i det vita angrepp i Ryssland som företogs av flera västmakter och det exilryska centralrådet i Paris. När Finland fick förfrågan om att ryska vitgardister skulle få använda finskt territorium för att anfalla Petrograd förhöll sig Mannerheim positiv. Finland ville dock först ha garantier från det exilryska centralrådet i Paris om att erkänna Finlands självständighet. Ett sådant besked ville inte centralrådet ge eftersom det skulle äventyra Petrograds säkerhet, vilket gjorde att Finland inte gick med i kriget mot Sovjet-Ryssland. Trots att den vita sidan vann kriget mot den röda så kunde man alltså inte ansluta sig till den vita sidan i det internationella kriget mot de röda därför att man inte ville riskera sin självständighet.

Gärningsmännen för den vita terrorn

Ansvaret för den vita terrorn

Sveriges roll

I Sverige var högern för den vita regeringen och yrkade på vapenleveranser. I deras tidningar förekom förslag om ett försvarförbund, vilket dock ej vann gehör i partiledningen och riksdagsgruppen som höll fast vid neutraliteten. De svenska socialisterna hade hamnat i en djup idékonflikt; de kände viss naturlig samhörighet med de röda, samtidigt som de principiellt fördömde dem på grund av upproret och terrorn. En finsk anhållan om vapenleveranser till de vita avslogs. Socialdemokraterna var dock splittrade i denna fråga, och koalitionspartnern liberalerna tillstyrkte anhållan. Däremot tilläts transitering av vapen över Bottenviken med godkännande av den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Erik Palmstierna. Transitering landvägen ansågs för känslig på grund av risken för oroligheter bland arbetarna i Norrland.[14]

Sverige erbjöd sig vid upprepade tillfällen att medla, men ingendera parten var intresserad av dessa framstötar.

Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och den anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.

De första svenska frivilliga anlände till Torneå 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av kapten Hjalmar Frisell och skickades till fronten 26 mars.

Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den "blodiga skärtorsdagen" 28 mars och deltog därefter i stormningen av staden, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till Sveriges förre statsminister) stupade. Därefter deltog man i offensiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis. Efter slaget övertogs ledningen för brigaden av överste Harald Hjalmarson.

Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1 100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden. Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret.

Även svenska flygare gjorde insatser för den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskolaLjungbyhed och av flygbaronen Carl Cederström vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige och svenskar deltog i de vitas "flygvapen" där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.

Svenska brigadens organisation

  • Gevärskompani (Nils Wickström)
  • Gevärskompani (Lars Valter Runeberg)
  • Kulsprutekompani (Erik Reichenberg)
  • Pionjäravdelning
  • Skidlöpardetachement
  • Sjukvårdsgrupp
  • Musikkår

Flygplan levererade till inbördeskriget från Sverige

Normalt avslogs ansökan från mobiliserade flygförare att resa till Finland, Gösta Carlson som genomförde en leveransflygning utan att ha fullgjort sin militära tjänstgöring och dessutom saknade tillstånd, skickades hem omedelbart av Mannerheim som ogillade att någon kom över till Finland utan vederbörligt tillstånd. Bland de övriga militära flygarna som fick tillstånd att tjänstgöra i Finländska flygvapnet finns Allan Hygerth, Per Svanbeck, Clas Sparre och Bengt Unander-Scharin samt ett antal civila flygare.

Ålandsexpeditionen 1918

Sverige skickade även en expedition till Åland. Expeditionen sändes till Åland den 13 februari 1918 för att hämta de ålandsbor som önskade bli överförda till Sverige, men uppdraget utvidgades till att omfatta även en medling mellan ryska soldater och rödgardister under ledning av den revolutionära verkställande kommittén å ena sidan och Sydvästra Finlands Skyddskår å andra sidan. Den 21 februari slöts i Mariehamn ett fredsfördrag mellan de stridande parterna som även avväpnades. Den 5 mars anlände tyska trupper till Åland och uppgiften att avhysa de ryska soldaterna övertogs av de tyska trupperna. Den 15 mars var Åland utrymt och de svenska trupperna började då lämna Åland.

Litteratur

  • Efter 1809, Bernces förlag, 1970
  • Finland 1917-20, Del 2; Ett folk i kamp, Ohto Manninen
  • Finlands historia 4, Henrik Meinander, Schildts, 1999
  • Leino, Olle: Utsikt från skillnaden (1997); ISBN 951-50-0864-6
  • Linna, Väino: Högt bland Saarijärvis moar
  • Suomen puolustusvoimat, ennen ja nyt; Maanpuolustuskorkeakoulu, historian laitos, 1998
  • Terror och tragik. Anteckningar av Gerda Schybergson (2000)
  • Uola, Mikko, "Seinää vasten vain!" (1995)
  • Ylikangas, Heikki: Vägen till Tammerfors (1995)
  • Mannerheim, friherre Gustaf Minnen
  • Hamilton greve Gilbert I fält
  • Sture Holmberg: Röd galenskap – vit terror (2005)

Referenser

  1. Norrskensflamman den 29 januari 1918
  2. Nationalencyklopedien
  3. Jaakko Paavolainen: Röd och vit terror. Finlands tragedi, s. 53, 58f., 62f., 80. Stockholm 1986, Askelin & Hägglund.
  4. Paavolainen 1986, s. 56f., 61, 70f., 73f., 78-81.
  5. Paavolainen 1986, s.69f.
  6. Paavolainen 1986, s.90-93.
  7. Paavolainen 1986, s. 89.
  8. Paavolainen 1986, s. 48-51.
  9. Paavolainen 1986, s. 52.
  10. Paavolainen 1986, s. 53-54, 57f., 60.
  11. Paavolainen 1986, s. 67, 69f.
  12. Paavolainen 1986, s. 75-77.
  13. Paavolainen 1986, s. 81f.
  14. Juhani Paasivirta: Finland år 1918 och relationerna till utlandet, s. 99-106. Helsingfors 1962, Schildts.

Externa länkar

Se även

Personliga verktyg