Från Rilpedia

Carnegie Investment Bank AB, före detta dotterbolag till det börsnoterade holdingbolaget D. Carnegie & Co AB (publ), är en oberoende nordisk investmentbank med säte i Stockholm. Den 10 november 2008 övertogs Carnegie av Riksgälden som i dagsläget (februari 2009) arbetar med att sälja bolaget vidare till riskkapitalbolagen Altor och Bure. Ursprungligen grundades företaget som ett handelshus och bryggeri i Göteborg 1803. Bryggeriet såldes 1932 och företaget är numera enbart verksamt på finansmarknaden.^[1] D. Carnegie & Co köpte försäkringsmäklaren Max Matthiessens firma 2007. Carnegie och Max Matthiessen hade tidigare samarbetat.

Innehåll 1 Historia 1.1 Bakgrunden[2] 1.2 Handelshuset[3] 1.3 Bruksverksamheten byggs upp[4] 1.4 Bruksverksamheten monteras ned[5] 1.5 Finansverksamheten[7] 1.6 Dagens investmentbank 2 Donationer 3 Carnegieaffären 4 Finanskrisen 2008 5 Källor 5.1 Noter 6 Externa länkar

Historia

Bakgrunden^[2]

Den skotske adelsmannen George Carnegie gick i landsflykt efter att ha deltagit på den förlorande sidan i jakobitupproret och slaget vid Culloden Moor mot den engelska tronen 1746. Förklädd lyckades han lämna England via London och hamnade i Göteborg. 1758 grundade han ett handelshus, byggde upp en stor förmögenhet och en skara inflytelserika vänner i staden, bland andra landsmännen John Hall och Thomas Erskine, landsflyktig av samma skäl som Carnegie. År 1765 återvände han till Skottland men senare anlände hans son David Carnegie den äldre, (född 8 februari 1772, död 10 januari 1837) till Göteborg för att gå i lära hos faderns vänner Hall och Erskine. Den 4 maj 1803 skapade han tillsammans med tidigare kollegan och blivande kommerserådet Jan Lamberg en handelsverksamhet under namnet D. Carnegie & Co.

Handelshuset^[3]

Inledningsvis importerades bland annat lin, salt, vin samt kolonialvaror, medan exporten utgjordes av traditionella skandinaviska produkter som sill, tran, tjära och trävaror. I verksamheten ingick en betydande rederiverksamhet som änkan till affärsbekantskapen David Mitchell överlät på handelshuset. Trots en mycket turbulent period i nordeuropeisk historia blomstrade affärerna i Göteborg. Carnegies engelska kontakter i kombination med Sveriges svala intresse för kontinentalsystemet, Napoleon Bonapartes försök till handelsblockad mot England, ledde till att Göteborgs hamn fick en särställning i Europa, och under tiden blev D. Carnegie & Co ett av de större handelshusen i staden.

Efter Napoleons nederlag 1813 blev den europeiska handeln med England åter fri vilket ledde till en kraftig tillbakagång för Göteborgs näringsliv. Samtidigt blev David Carnegie, som företrädare för fordringsägarna, indragen i den Hallska konkursen i Göteborg. Processen kom att kosta stora resurser till dess att tvisten slutligen bilades 1826 men bidrog i hög grad till handelshusets kraftiga tillväxt.

Efter att kontinentalsystemet fallit koncentrerade handelshuset D. Carnegie & Co på handel med järn och trävaror. 1828 gick Lambergs son Gustaf in som delägare och 1836 bjöd David Carnegie Sr in sin brorson David Carnegie den yngre som delägare.

Bruksverksamheten byggs upp^[4]

David Carnegie den yngre (1813–1890) utbildades vid Eton men skickades som 17-åring till en anställning vid farbroderns verksamhet i Göteborg. Han visade snabbt prov på affärssinne. Blott 23 år gammal, på en konkursauktion, köpte han Lorentska porter- och sockerbruken vid Klippan som vid tiden var Göteborgs största industriföretag. Köpet gjordes privat men med farbroderns goda minne och köpeskillingen uppgick till 200 350 riksdaler.

David Carnegie den äldre saknade manliga bröstarvingar. När han dog 1837 blev hans änka Anna Christina (född Beckman) delägare i firman fram till sin död 1840. Gustaf Lamberg lämnade företaget 1841. När David Carnegie den yngre stod som ensam ägare till handelshuset uppgick socker- och porterbruken i handelshusets verksamhet och 1845 avvecklades järn- och trävarurörelsen.

Abraham Robert Lorent, Lorentska socker- och porterbrukens tidigare ägare, inledde tillverkningen av porter år 1817. Samma år förbjöds import av utländsk porter till Sverige, vilket gav bryggeriet monopol på den populära drycken. Tre olika varianter tillverkades inledningsvis; Brown Stout av högre kvalitet, Draft Porter samt en ljusare maltdryck under namnet Ale.

Trots de goda förutsättningarna hade verksamheten svårt att klara av de tyngande räntebetalningarna. A. R. Lorent och hans bror P. E. Lorent sköt till betydande kapital och övertalade svågern John Nonnen att göra göra likaledes. Nonnen kämpade med driften av företaget men vid A. R. Lorents död 1833 försattes dödsboet i konkurs, så småningom också bruket.

Genom tidigare affärsförbindelser hade David Carnegie stort förtroende för Nonnen och Nonnen såg möjligheterna för bruket. En förutsättning för att Carnegie skulle investera i det konkursade bruket var att Nonnen fortsatte som företagsledare. Bägge tänkte rätt. Investeringen i socker- och porterbruken visade sig bli en magnifik affär. Fyra år efter köpet var årsvinsten enbart i sockerverksamheten större än hela köpeskillingen.

Under andra halvan av 1800-talet stod bruket för 30 % av Sveriges totala sockerproduktion. Omkring 1850 hade Carnegies bruk cirka 300 direkt anställda, varav en tredjedel vid porterbruket. Årsproduktionen låg kring en halv miljon liter porter. Inledingsvis svarade bryggerinäringen för drygt hälften av företagsgruppens vinst men andelen föll snart till mindre än en tiondel. Skälet var inte en tillbakagång för Carnegies porter utan att sockerraffinaderiets verksamhet växte mycket snabbt.

Efter Nonnens död 1845 övertog David Carnegies vän Oskar Ekman ledningen för företagsgruppen. 1861 kunde Oscar Ekman trappa ned på sin arbetsbörda när hans bror, tidigare sjöofficeren Emil Ekman, invigdes i affärerna. Oscar Ekman hade många andra engagemang, bland annat var han länge ordförande i det 1864 grundade Skandinaviska Kreditaktiebolaget, numera en del av SEB.

En ny glansperiod för portern kom under 1860- och 1870-talen då produktionen och antalet anställda steg kraftigt. För att klara expansionen krävdes säkra leveranser av glasbuteljer. Årnäs Glasbruk, som gick i konkurs 1868, köptes in på exekutiv auktion varefter glasbrukets produktionskapacitet byggdes ut. Portertillverkningens ekonomiska stabilitet behövdes eftersom sockerbruken samtidigt genomgick en turbulent period med stigande konkurrens och kraftiga prisfluktuationer. Sockermarknaden var på väg mot en nödvändig koncentration.

1907, kort efter att Oscar Ekman avlidit, bildades Svenska Sockerfabriksaktiebolaget på Grand Hôtel i Stockholm. Sockerbolaget var Sveriges största företag och svarade för 97 % av landets totala sockerproduktion.

Bruksverksamheten monteras ned^[5]

När sockerrörelsen sålts omstrukturerades verksamheten och "gamla" D. Carnegie & Co likviderades 1909. Verksamheten i Carnegie stod nu på två ben: porterbryggeriet och en fastighetsrörelse där bl.a. Årnäs glasbruk ingick.

Oscar Ekmans ättlingar kontrollerade 36 % av aktierna, David Carnegie den yngres son James 20 % och Emil Ekmans ättlingar 14 %. Oscar Ekmans svärson, Karl Langenskiöld, var i egenskap av ordförande i "gamla" D. Carnegie & Co den som ledde likvidationen.

Under första världskriget, infördes ransonering på malt. Åtgärden slog hårt mot porterbolaget och värre blev det 1917 när systemet med motbok på alkoholhaltiga drycker infördes. 1920 övertog AB Vin- & Spritcentralen bryggeriet för en summa som i dagens penningvärde uppgår till cirka 183 Mkr. 1938 såldes Carnegiebryggeriet vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige som än idag tillverkar en ölsort under namnet Carnegie.^[6]

Glasbruket såldes så småningom till PLM.

Finansverksamheten^[7]

I samband med att industriverksamheterna avyttrades ändrades företagets inriktning. I början av 1960-talet hade Carnegie omvandlats till ett förvaltningsbolag. Vinsterna från försäljningarna placerades i börsnoterade aktier och 1964 köptes den närstående bankirfirman Langenskiöld.

Bankirfirman var en liten och oansenlig verksamhet som arbetade mest med ägarfamiljernas affärer. 1964 börsintroducerades företaget och 1967 flyttades all verksamhet till Stockholm. 1968 övervägdes en försäljning av bankirfirman men istället kom en ny glansperiod att inledas året därpå när de unga stjärnmäklarna Erik Penser och Thomas Fischer erbjöd företaget sina tjänster. Under 1968 uppgick firmans omsättning till 21 Mkr. Året därpå hade den stigit till 337 Mkr. Antalet anställda fyrfaldigades på tre år.

1980, samma år som Langenskiöld bytte namn till Carnegie Fondkommission, blev Erik Penser störste ägare i investmentbolaget Asken, som i sin tur ägde 35 % av aktierna i Carnegie. Carnegie var samtidigt näst störste ägare i Asken. Samma år gjordes en första utlandsetablering när det till 75 % ägda Londonbaserade Carnegie International bildades. Under 1980-talet rekryterades fler namnkunniga "stjärnor" till verksamheten som Mats Qviberg och Johan Björkman.

1983 köpte huvudägaren Asken detaljhandelskoncernen JS Saba. 1985 köpte sedan Saba Investmentbolaget Carnegie, inklusive Carnegie Fondkommission. D. Carnegie & Co blev moderbolag med ett detaljhandelsben och ett finansben att stå på.

1988 såldes Saba till Axel Johnson AB för 3,5 miljarder kronor och det tidigare pressade Yggdrasil hade fått andrum. Elva dagar efter försäljningen av Saba meddelades att statliga PK-Banken köpt Carnegie Fondkommission för 2,7 miljarder kronor. Det som väckte ilska inom vissa politiska kretsar var att Erik Penser genom affären fick ett ägande på 23 % i PK-banken. Affären hade negativa effekter på Carnegies verksamhet. Samtidigt som Sverige var på väg in i en finansiell överhettning som inom några år skulle förbytas i en mycket svår finanskris, valde flera nyckelpersoner att lämna företaget.

Dagens investmentbank

I slutet av 1980-talet bedrev Carnegie en expansion utanför Sverige som leddde till betydande verksamheter i framför allt övriga nordiska länder, en position som bolaget fortfarande har. Förutom Danmark, Finland, Norge och Sverige har koncernen verksamheter i Luxemburg, Schweiz, Storbritannien och USA.

1994 sålde Nordbanken (tidigare PK-banken) majoriteten i Carnegie till brittiska Singer & Friedlander medan personalen köpte resterande aktier. Idag är Invik, som ägs av isländska Milestone, största ägare i Carnegie med drygt 10 % av aktierna medan personalen kontrollerar cirka 12 % av aktierna.^[8]

Dagens Carnegiekoncern består av: Securities (analys- och mäkleritjänster till institutionella investerare), Investment Banking (Rådgivning inom förvärv, fusioner och försäljningar samt finansiella transaktioner och produkter), Asset Management (kapitalförvaltning), Private Banking (personlig bankservice för förmögna privatpersoner, stiftelser och företag) samt det under 2007 köpta Max Matthiessen (oberoende pensions- och försäkringsrådgivare). År 2006 uppgick företagets intäkter till 4 475 Mkr och vid årets slut fanns det ca 1200 personer anställda.^[9]

Carnegie har kontor på Gustav Adolfs torg 18, och fanns tidigare även i Tändstickspalatset; båda adresserna i Stockholms innerstad.

Donationer

Redan under handelshusets första tid donerades betydande summor till anställdas pensioner och välgörande ändamål. 1886, i samband med 50-årsfirandet av övertagandet av de Lorentska bruken, donerade företaget 100.000 kronor till en understödsfond för arbetarna. David Carnegie själv bidrog med 50.000 kronor. Både David Carnegie och Oscar Ekman gjorde stora donationer till offentliga institutioner som Göteborgs universitet. Carnegie Art Award instiftades 1998 i syfte att lyfta fram samtida nordisk konst. Med en total prissumma på 2,1 Mkr årligen är Carnegie Art Award ett av världens största konstpriser.

Carnegieaffären

Den 8 maj 2007 meddelade Carnegie att man upptäckt att resultatet i företagets tradingverksamhet kraftigt överskattats till följd av överträdelser av de interna reglerna. Den negativa nettoeffekten på företagets nettoresultat uppskattades till en början till 128 Mkr. I ett nytt pressmeddelande den 24 maj meddelade företaget att den fortsatta utredningen visat på liknande överskattningar under perioden 2005–2007 och att den sammanlagda negativa nettoeffekten på företagets nettoresultat uppgick till 227 Mkr. Av pressmeddelandet framgick även att tre personer som verkat inom tradingen polisanmälts. Tre personer hade under perioden kraftigt övervärderat sina tradingpositioner och resultat, vilket ledde till att 175 Mkr för mycket betalades ut i bonus till de anställda.^[10]

Den 28 september tilldelade Finansinspektionen (FI) Carnegie en varning och företaget tilldöms att betala den högsta möjliga straffavgiften, 50 miljoner kronor. Dessutom tvingas Carnegie att byta ut verkställande direktör och styrelse.^[11]

Samtidigt som inspektionen kritiserade Carnegies ledning för bristande kontroll har Finansinspektionens egna revisorer inte haft några anmärkningar på kontrollsystemen eller värderingarna under de aktuella åren.^[12]

Som en följd av FI:s skarpa kritik kände Carnegie sig nödgade att avsäga sig det uppdrag man tilldelats av svenska staten att bistå vid utförsäljningen av OMX och SBAB.^[13]

Carnegie har överklagat finansinspektionens beslut, bland annat med motiveringen att inspektionens utredning har haft så stora brister att beslutet bygger på sakfel och att inspektionen saknar stöd i lagen för sitt beslut. Den 28 november 2007 dömde Stockholmsbörsens disciplinnämnd Carnegie till ett vite på 6,8 Mkr till följd av de mäklare som "manipulerat marknadspriser för att dölja tidigare avsiktliga felvärderingar", en formulering som Carnegie anser ger företaget stöd i tvisten med Finansinspektionen.^[14]

Förre börschefen Kerstin Hessius och tidigare professorn i finansiell ekonomi, Gabriel Urwitz har i debattartiklar kritiserat Finansinspektionens agerande och ifrågasatt den juridiska grunden för besluten.^[15][16]

Finanskrisen 2008

Huvudartikel: Finanskrisen 2008

Sommaren 2008 blev det känt att Carnegie riskerar en förlust om 225 miljoner kronor på krediter till norrmannen Jostein Eikeland. Den 24 oktober 2008 föll Carnegies aktie med 40 %. Detta berodde till en stor del på finansmannen Maths O. Sundqvist, som de senaste åren gjort sig känd för spekulation på börsen.^[17]

Den egna handeln med aktier och optioner har minskats dramatiskt. Tradingportföljen har minskats med 13 miljarder tredje kvartalet 2008. Samtidigt minskar Carnegie utlåningen.

Men Carnegie hade vid kvartalets slut kvar positioner i sin trading på brutto 16,8 miljarder kronor, varav 11,8 miljarder i aktier och 5 miljarder i derivat. Av derivaten har Carnegie enligt rapporten använt teoretiska priser på 27 % av värdpapperen, eftersom marknadspriser saknas. Carnegies utlåning uppgår till drygt 16 miljarder varav 5,3 till allmänheten.^[18]

Den 10 november 2008 kl 15.00 förlorade Carnegie Investment Bank AB sitt banktillstånd. Minuterna efter tog Riksgälden över ägandet av Carnegie Investment Bank AB samt Max Matthiessen. ^{[19] [20]}.

11 februari 2009 offentliggjorde Riksgälden att de nya ägarna kommer bli riskkapitalbolagen Altor och Bure som köper Carnegie Investment Bank och Max Matthiessen för 2,2 miljarder kronor. Affären kommer ta ca tre månader att genomföra.^[21]

Källor

Noter

1. ↑ D. Carnegie & Co 1803–1953, red. Artur Attman, AB John Antonssons Boktryckeri, Göteborg 1953.
2. ↑ "Carnegie", åttasidig informationsskrift på engelska, utgiven av D. Carnegie & Co, utgivningsår oklart
3. ↑ Carnegie de två första seklen, Carl Uggla, Ekerlids förlag, 2003
4. ↑ Carnegie de två första seklen, Carl Uggla, Ekerlids förlag, 2003
5. ↑ Carnegie de två första seklen, Carl Uggla, Ekerlids förlag, 2003
6. ↑ http://www.carlsbergsverige.se/Drycker/ol/Sidor/CarnegieStarkPorter.aspx
7. ↑ Carnegie de två första seklen, Carl Uggla, Ekerlids förlag, 2003
8. ↑ Dagens Industri, www.di.se
9. ↑ Carnegies årsredovisning 2006
10. ↑ Debattartikel (28 september 2007). ”Carnegieskandalen: FI följer Aktiespararnas linje”. Aktiespararna. http://www.aktiespararna.se/artiklar/Opinion/Carnegieskandalen-FI-foljer-Aktiespararnas-linje/. 
11. ↑ FI varnar Carnegie, ger straffavgift på 50 miljoner kr och byter ut VD och styrelse, pressmeddelande, Finansinspektionen
12. ↑ http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_27237.e24
13. ↑ Carnegie requests to be released from the assignments for the Swedish government, pressmeddelande, Carnegie
14. ↑ http://www.e24.se/branscher/bankfinans/artikel_118647.e24
15. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=702110
16. ↑ Carl Björk (22 november 2007). ”Hessius sågar FI:s Carnegiehantering”. Dagens Industri. http://di.se/Nyheter/?page=/Artiklar/Hessius_sagar_FI_s_Carnegiehantering.aspx%3FArticleID%3D2007%5C11%5C22%5C258596%26words%3Dhessius%252ccarnegie%26SectionID%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter. Läst 29 oktober 2008. 
17. ↑ Stefan Lundell; Karolina Palutko Macéus (25 oktober 2008). ”Sundqvist: "Risk och möjligheter i allt man gör"”. Dagens industri. http://di.se/Nyheter/?page=/Avdelningar/Artikel.aspx%3Fstat%3D0%26ArticleID%3D2008%255c10%255c25%255c308006%26SectionId%3DEttan%26menusection%3DStartsidan%3BHuvudnyheter. Läst 29 oktober 2008. 
18. ↑ http://www.e24.se/analys/foretagochbors/artikel_814995.e24
19. ↑ www.dn.se (2008-11-10)
20. ↑ [1] Information från Riksgälden
21. ↑ http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=882688

Externa länkar

• Carnegies webbplats