Carl Gustaf Ekman

Från Rilpedia

(Omdirigerad från C. G. Ekman)
Hoppa till: navigering, sök
Wikipedia_letter_w.pngTexten från svenska WikipediaWikipedialogo_12pt.gif
rpsv.header.diskuteraikon2.gif
Carl Gustaf Ekman
Carl Gustaf Ekman
Ämbetsperiod(er):
7 juni 1926
2 oktober 1928

7 juni 1930
6 augusti 1932
Företrädare: Rickard Sandler
Arvid Lindman
Efterträdare: Arvid Lindman
Felix Hamrin
Födelsedatum: 6 oktober 1872
Födelseplats: Munktorp, Västmanlands län
Dödsdatum: 15 juni 1945
Dödsplats: Stockholm, Stockholms län
Maka: Laura Ekman (née Widlund)
Politiskt parti: Frisinnade folkpartiet
Ministärer: Regeringen Ekman I
Regeringen Ekman II

Carl Gustaf Ekman, född 6 oktober 1872 i Munktorp, död 15 juni 1945 i Stockholm, var en svensk politiker (frisinnad) och tidningsman, som var statsminister 1926-28 och 1930-32. Han var riksdagsman 1911-32 (första och andra kammaren), förtroenderådets ordförande i frisinnade landsföreningen 1923-34 och partiledare för Frisinnade folkpartiet 1924-32.

Ekman gifte sig 1900 med Laura Ekman (född Widlund), med vilken han hade fyra barn.

Biografi

Carl Gustaf Ekman föddes i Munktorp i Västmanlands län, som son till soldattorparen Carl Ekman och Josefina Säfström. Han började arbeta som dräng vid tolv års ålder, slukade allt vad han kom åt att läsa, fick förtroendeuppdrag i nykterhetsrörelsen och blev anställd funktionär. Befordrades som 25-åring till chef för Nykterhetsvännernas sjuk- och begravningskassa i Eskilstuna. Utnämndes 1908 till chefedaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren. Hans försök att nå riksdagen stupade på den stora socialdemokratiska dominansen i industristaden Eskilstuna, men sedan liberalerna 1911 lyckats placera honom i första kammaren för Gävleborgs läns valkrets, etablerade han sig snabbt som ledare för den frisinnade fraktionen och landets ledande agitator för ett totalt alkoholförbud. 1913 flyttade han till Stockholm som chefredaktör för Aftontidningen. Han behöll sitt Gävleborgsmandat i första kammaren till 1922, då han bytte till Stockholms läns och Uppsala läns valkrets. Åren 1929-1932 satt han i andra kammaren för Stockholms stads valkrets.

Carl Gustaf Ekmans andra regering år 1930.

Ekman blev 1920-talets mest inflytelserike och omdiskuterade politiker. Inom socialdemokratin uppfattades han som en "klassförrädare" då han med arbetarbakgrund gått över till de borgerliga. Därtill var han arkitekten bakom flera socialdemokratiska regeringars fall: Brantings 1923 och Sandlers 1926, men också högerregeringen Lindmans fall 1930. Denna maktpositionen hade han nått efter det att han varit en drivande kraft bakom liberala samlingspartiets sprängning 1923. Motsättningarna i alkoholförbudsfrågan efter folkomröstningen 1922 nådde en kulmen mellan liberaler som var emot förbud och frisinnade som var för. Ekman blev ledare för det nybildade Frisinnade folkpartiet.

Som partiledare verkade han för att stärka de frisinnades inflytande genom samarbete omväxlande åt höger och vänster. Han skänkte begreppet vågmästeri ett ansikte, först via riksdagens utskott ("utskottsparlamentarismen") och sedan i regeringsställning. Den som behärskar mitten behärskar spelet, löd hans maktpolitiska strategi som byggde på att inget block hade klar majoritet i riksdagen.

Efter Sandlers fall 1926 blev Ekman statsminister första gången. Han la tyngdpunkten än till höger, än till vänster och klarade sig bättre än de flesta väntat. Han löste den gamla surdegen om kommunalskatten, som fällde regeringen Edén, med en lag om proportionell skatt, som gäller än idag. Ekman slutförde också en genomgripande skolreform. Efter högerns valframgångar 1928 fick han lämna över regeringsmakten till Lindman.

Ekman återkom 1930 då han och Per Albin Hansson fällt regeringens förslag om höjda spannmålstullar. Denna andra period som statsminister blev svår. Den internationella depressionen efter börskraschen 1929 hade nått Sverige med problem för både industri och jordbruk. Med sin traditionellt sparsamma attityd hade Ekman svårt att godta en expansiv stimulanspolitik i tidens anda.

Till dessa svårigheter kom i Kreugerkraschens spår en debatt om ekonomiska bidrag från Kreuger som Ekman personligen tagit emot å partiets vägnar. När Ekman först förnekade förekomsten av ett av dessa bidrag, ledde den offentliga debatten till att han ansåg sig tvungen avgå som statsminister en månad före riksdagsvalet 1932, som blev ett stort nederlag för de frisinnade. Ekman kom aldrig tillbaka till politiken. Och mindre än två år efter hans avgång var hans parti borta - åter sammanslaget med liberalerna under namnet Folkpartiet. Inte ens Ekmans motståndare trodde han hade skott sig på Kreuger, som för övrigt givit bidrag till alla partier utom kommunisterna, men Ekmans motstridiga besked användes för att misstänkliggöra honom och därmed bli av med en svår politisk motståndare.

Omdömet om honom har i hög grad kommit att präglas av vågmästarpolitiken och av skandalen som ledde till hans avgång, vilket inte ger rättvisa åt hans resultatinriktade politik under en orolig tid då någon varaktig politisk majoritet inte kunde åstadkommas. Han avled i Stockholm 15 juni 1945.

Litteratur

  • Waldemar Svensson, C.G. Ekman, (1972)
  • K. Fant, Ångerstolen, (1978).
  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970, band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988), band 1, s. 232

Se även


Företrädare:
Raoul Hamilton
Frisinnade landsföreningens ledare
1923–1933
Efterträdare:
David Bergström (tjänstgörande)
Företrädare:
Nils Edén (Liberala samlingspartiet)
Frisinnade folkpartiets partiledare
1924–1932
Efterträdare:
Felix Hamrin
Företrädare:
Ernst Wigforss
Sveriges finansminister
1926
Efterträdare:
Ernst Lyberg
Företrädare:
Rickard Sandler
Sveriges statsminister
1926–1928
Efterträdare:
Arvid Lindman
Företrädare:
Arvid Lindman
Sveriges statsminister
1930–1932
Efterträdare:
Felix Hamrin


Personliga verktyg