Östersjön
Från Rilpedia
.jpg)
Östersjön, även kallat Baltiska havet eller Baltiska sjön, är ett cirka 413 000 kvadratkilometer stort och upp till 459 meter djupt innanhav med bräckt vatten, beläget i norra Europa. Östersjön gränsar politiskt i väster till Danmark och Sverige, i öster till Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen, i söder till Polen och Tyskland.
Utfartsleder är genom Öresund, Lilla Bält och Stora Bält. Vid Åland avgränsas ett särskilt bäcken som kallas Bottenhavet. Vid Umeå finns ännu ett smalt ställe, Norra kvarken, som skiljer Bottenhavet från Bottenviken. Från den egentliga Östersjöns norra del sträcker sig åt öster Finska viken (mellan Finland och Estland) och Rigabukten.
Vid stränderna och i skärgårdarna är Östersjön på vintern täckt med is. Bottenviken är alltid helt isbelagd under delar av vintern, likaså de inre delarna av Finska viken. Bälten och Öresund är vissa år överfrusna med drivis och packis[1][2]. 1658 tågade Karl X Gustav med en svensk armé över Bälten.
I Östersjön finns flera stora öar som Gotland, Öland, Bornholm, Dagö, Ösel, Åland och Rügen.
Större floder som mynnar i Östersjön: Neva, Wisła, Oder, Daugava, Njemen, Dalälven, Torneälv, Kemi älv, Ule älv, Narva.
Större städer vid Östersjökusten: Sankt Petersburg, Stockholm, Helsingfors, Gdansk, Riga, Szczecin, Gdynia, Kaliningrad, Tallinn (ibland räknas även Köpenhamn och Malmö samt Klaipeda).
Innehåll |
Geologisk utvecklingshistoria
Östersjön liknar i viss mån en stor flodbädd, med sina två ”bifloder”, Finska viken och Bottniska viken. Geologiska översikter visar att det fanns en flod i området före Pleistocen: Eridanos. Multipla nedisningar under pleistocen grävde ut flodbädden till en havsbassäng. Vid tiden för den senaste mellanistiden, Eem-interglacialen, fanns en öppen förbindelse mellan Östersjön och Vita Havet.
De avgörande faktorer som bestämde Östersjöns utveckling sedan den senaste istidens slut var hur den fasta grundens påverkats av istäckets tyngd och den efterföljande isostatiska återjusteringen, dvs. landhöjningen i kombination med de förbindande kanaler som det kunde finna till Nordsjön-Atlanten antingen genom sund vid Danmark eller vad som nu är Sveriges stora insjöar plus förbindelsen via Ladoga-Onega till Vita havet och Norra Ishavet.
När inlandsisen drog sig tillbaka, för ungefär 11 000 år sen, var Östersjön ett hav med delvis helt andra konturer än idag. Genom landets höjning avspärrades småningom dess portar, och Östersjön blev en sötvattensjö. Först därefter öppnades genom landsänkning i sydväst de nuvarande avloppen som blev i början både bredare och djupare än idag, varigenom Atlantens saltvatten fick bättre tillträde. Genom ny landhöjning blev avloppen åter förträngda, vilket ledde till vattnets alltjämt pågående sakta utsötning. Kringliggande länders nivåförändringar pågår fortfarande med ett höjningsmaximum vid ångermanländska kusten.
Det finns flera föregångare till det som vi idag kallar för Östersjön. Flera av sjöarna och haven har fått namn efter marina organismer, till exempel Littorina-snäckan, som utgör tydliga markörer på förändrad vattentemperatur och salthalt:
| Östersjön före Östersjön |
|
Historia
Romarna kallade Östersjön Mare Suebicum eller Mare Sarmaticum. Vikingarna färdades över sjön under vikingatiden. Sedan tog Hansan över under Medeltiden. Danmark och Tyska orden var viktiga östersjömakter fram till den svenska stormaktstiden, då Sverige tog över som regionens ledande stat. Under Krimkriget 1854-1856 förde Frankrike och Storbritannien fram sina krigsflottor på Östersjön, då de angrep Sveaborg i konflikten med Ryssland. Under 1871 enades Tyskland, vilket gjorde stora delar av Östersjöns södra kust tysk. Delar av första världskriget till sjöss. 1920 återförenades Polen med Östersjökusten. Under andra världskriget blev Östersjöregionen återigen föremål för konflikt, då Tyskland och det dåvarande Sovjetunionen ockuperade Polen och de baltiska staterna. Under det kalla kriget låg Östersjön i gränslandet mellan öst och väst. Åren 1969-1988 grälade Sverige och Sovjetunionen om gränsdragningen till havs i Östersjön. Under 1980-talet och 1990-talet fick miljöförstörningen i Östersjön stor uppmärksamhet. 1992 bildades Östersjörådet. En annan uppmärksammad händelse på Östersjön var då båten M/S Estonia förliste på Östersjön i svår storm, och hundratals ombordvarande omkom. Sedan den 1 maj 2004 ingår hela Östersjöns kust i EU-medlemsländer, med undantag av Sankt Petersburg och Kaliningrad.
Övergödning
Östersjön har under senare delen av 1900-talet drabbats av en måttlig övergödning genom tillförsel av näringsämnen. I Egentliga Östersjön har siktdjupet minskat från cirka 10 meter år 1914-1939, till 7 meter under perioden 1969-1991 [3]. Huruvida det är fosfor, kväve eller båda dessa näringsämnen som långsiktigt styr algtillväxten i olika delar av Östersjön råder det delade meningar om[4]. När näringsämnen tillförs ökar algtillväxten, vid vissa förhållanden som algblomning, varefter dött organiskt material faller till botten. Där förbrukas syrgasen av nedbrytare, och hypoxi (syrgasbrist) uppstår. I den syrefattiga miljön frisläpps tidigare bundet fosfor från sedimentet vilket förvärrar algblomningarna. Dessutom ligger vattnet i Östersjön i två skikt med lite blandning. Överst ligger vatten med låg salthalt och under detta ligger ett saltare vattenlager. Gränsskiktet mellan sötare och saltare vatten vid cirka 75 meters djup kallas haloklin. Sedan början av 1980-talet har stora inflöden av syrerikt saltvatten från Kattegatt skett mer sällan än tidigare, vilket har bidragit till problemen med bristande cirkulation och syresättning av bottenvattnet. Östersjön är således drabbat av syrebrist både till följd av övergödning samt minskat vatteninflöde genom Öresund och bälten.
Östersjöns namn på andra språk
På germanska språk (förutom engelska) heter havet Östersjön, exempelvis danska (Østersøen), holländska (Oostzee), tyska (Ostsee), isländska/färöiska (Eystrasalt) och norska (Østersjøen).
I finskan används den svenska termen Östersjön (Itämeri) på grund av ländernas långa gemensamma historia, trots att havet ligger väster om Finland. I Estland heter havet dock Västersjön (Läänemeri).
På engelska används benämningen Baltiska havet (Baltic Sea), och likaså på de flesta andra språk exempelvis lettiska (Baltijas jūra), litauiska (Baltijos jūra), latin (Mare Balticum), franska (Mer Baltique), italienska (Mar Baltico), portugisiska (Mar Báltico), spanska (Mar Báltico), polska (Morze Bałtyckie eller Bałtyk), kroatiska (Baltičko more), ryska (Baltijskoje More (Балтийское море)) och ungerska (Balti-tenger).
 Algblommning på Ölands ostkust, juli 2005. |
 Dito |
Se även
Källor
- ↑ MERI, rapport 27. [1]
- ↑ Finnish Institute of Marine Researchs hemsida [2]
- ↑ Sandén, P. och Håkansson, B., 1996. Limnology and Oceanography, 41: 346-351.[3]
- ↑ Boesch, D., m. fl., 2006. Eutrophication of Swedish Seas. Naturvårdsverkets rapport 5509. [4]
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Östersjön, 1904–1926 (Not).
Externa länkar
|
|||||
|
||||||||
