Richard Nixon
Från Rilpedia
 |
|
| USA:s 37:e president | |
|---|---|
| Ämbetsperiod: | |
| 20 januari 1969 – 9 augusti 1974 | |
| Vicepresident: | Spiro Agnew (1969–73) Gerald Ford (1973–74) |
| Företrädare: | Lyndon B. Johnson |
| Efterträdare: | Gerald Ford |
| USA:s 36:e vicepresident | |
| Ämbetsperiod: | |
| 20 januari 1953 - 20 januari 1961 | |
| President: | Dwight D. Eisenhower |
| Företrädare: | Alben W. Barkley |
| Efterträdare: | Lyndon B. Johnson |
| {{{nummer3}}} | |
| Ämbetsperiod: | |
| {{{ämbetsperiod3}}} | |
| Information | |
| Födelsedatum: | 9 januari 1913 |
| Födelseplats: | Yorba Linda, Orange County, Kalifornien |
| Dödsdatum: | Fredag 22 april 1994 |
| Dödsplats: | New York City, New York |
| Hustru: | Patricia Nixon |
| Politiskt parti: | Republikanerna |
Richard Milhous Nixon, född 9 januari 1913, död 22 april 1994, var USA:s president mellan 1969 och 1974. Dessförinnan var han vicepresident under Dwight D. Eisenhower 1953-1961. Han är den ende i USA:s historia som blivit vald till vicepresident två gånger och president två gånger.
Nixons tid som president är omskriven av två orsaker: dels hans diplomatiska utrikespolitik kopplad med en mild konservativ inrikespolitik, dels att han är den förste och ende amerikanske president som har avgått. Han avgick för att inte riskera att bli avsatt av kongressen i en riksrätt. Den så kallade Watergateaffären hade då lett till att största delen av det amerikanska folket tappat förtroende för Nixon, mindre än två år efter att han blivit omvald med 521 av de 538 elektorrösterna.
Som president indexerade Nixon socialförsäkringssystemet, inrättade en federal drogpolitik, förespråkade hårdare vapenlagar (eftersom han tyckte att en idealisk värld inte innehöll handeldvapen), avskaffade guldmyntfoten helt, skapade det amerikanska miljödepartementet EPA och införde det första verkliga kvoteringsprogrammet för svarta.
Innehåll |
Bakgrund
Nixon föddes i Yorba Linda i Kalifornien, som en av sönerna till Francis (Frank) Nixon och Hannah Milhous. Hans mor kom från en tysk familj och var kväkare. Hon hoppades att Nixon skulle bli missionär och uppfostrade honom till att aldrig dricka, dansa eller svära. Hans far, som ägde en affär, var från början metodist, men hade blivit kväkare.
Tidigt i Nixons liv dog två av hans bröder, Arthur och Harold, av tuberkulos.
Nixon var duktig i skolan, och blev ordförande i studentföreningen på Whittier High School. Han gillade Shakespeare och latin, och kunde recitera långa stycken utantill. Harvard gav honom ett stipendium, men eftersom det inte täckte alla utgifter kunde han inte börja studera där, vilket kan vara en orsak till hans senare antipati mot människor som studerat vid östkustuniversiteten.
Trots att Nixon var intresserad av amerikansk fotboll och tränade med collegelaget, lyckades han aldrig bli uttagen till matcherna. Det var under den tiden som hans framtänder slogs ut och ersattes med en framträdande brygga som senare gav karikatyrtecknarna något att överdriva.
År 1934 började Nixon studera juridik vid Duke University, men villkoret för att få behålla sitt stipendium var att han var tvungen att få mycket goda betyg. Vid ett tillfälle var han så nervös för sina betyg att han övertygade en vän att bryta sig in i rektorns kontor för att kontrollera filerna. När den incidenten kom fram, åratal senare, rapporterade pressen det som "Nixons första inbrott".
Efter examen försökte Nixon få jobb på de finare advokatbyråerna i New York. Han lyckades inte, och har sagt att det berodde på att de bara ville ha studenter från Ivy League-universitet. Enligt noteringar från de intervjuerna som kom fram i och med Watergate, berodde det på att Nixon framstod som "för lömsk".
Det ledde till att Nixon återvände, tog advokatexamen och flyttade till en småstad där han arbetade på en advokatbyrå som drevs av en vän till familjen. Det var under den tiden han träffade sin fru, Pat, en high school-lärare i Whittier, när de spelade i samma pjäs. De gifte sig den 21 juni 1940.
Under andra världskriget tjänstgjorde Nixon i flottan trots att han inte var tvungen. Han arbetade i en butik, Nick's Snack Shack, och steg i graderna. Han blev slutligen örlogskapten (Lieutenant Commander) och bedömdes vara en utmärkt ledare.
Politisk karriär
Nixon invaldes i representanthuset 1946, efter vad som har beskrivits som en ohederlig och aggressiv politisk kampanj (en stil som han skulle fortsätta med, och som sägs ha startat den nuvarande trenden).[källa behövs] Bland de övriga nykomlingarna, i den första republikanska majoriteten sedan Herbert Hoover var president, fanns också Nixons framtida rival John F. Kennedy från Massachusetts. De två fick sina kontor bredvid varandra och blev goda vänner.
Nixon var medlem i den kongresskommitté som verkställde Marshallplanen, som hjälpte det krigsdrabbade Europa. Han klättrade snabbt på den politiska stegen, via flera aggressiva kampanjer som antikommunist, till exempel mot Alger Hiss, och 1948 blev han omvald till representanthuset.
År 1950 invaldes Nixon i senaten, efter en kampanj där han utmålade sin motståndare Helen Gahagan Douglas som kommunistsympatisör och kallade henne "Pink Lady". Under den kampanjen fick han av tidningen The Independent Review smeknamnet "Tricky Dick", som alltid skulle förfölja honom.
Han blev 1952 vald till vicepresident under den nya presidenten Dwight D. Eisenhower. Då var han 39 år, den näst yngste vicepresidenten någonsin, efter en ovanligt snabb klättring på den politiska stegen. Från nyvald representant till vicepresident på bara sex år. Rekordet har endast slagits av Nixons egen vicepresident som gick från countychef till vicepresident på sex år. Snart blev han dock anklagad för att ha använt statliga fonder privat. Han höll då ett berömt TV-tal som har blivit kallat "the Checkers speech" (efter ett omnämnande av hans döttrars cockerspaniel Checkers) vilket ledde till att han friades från anklagelserna och till och med fick ökat stöd.
Under sin vicepresidenttid utmärkte sig Nixon genom att han blev tvungen att inta presidentposten vid hela tre tillfällen när Eisenhower var sjuk. Landet förberedde sig flera gånger under 1950-talet på att Nixon skulle bli president, eftersom Eisenhower var gammal och hade så dålig hälsa; tills Ronald Reagan var president vid 77 års ålder var Eisenhower den äldsta personen att ha varit president.
Trots att Nixon allmänt betraktas som en av de mest intellektuella av USA:s presidenter, uppvisade han ett något anti-intellektuellt drag under kampanjen 1952, då han kritiserade den mycket intelligente demokratiske presidentkandidaten Adlai Stevenson för att vara ett "egghead" (motsvarar ungefär "nörd").
Valet 1960
I valet 1960 var Nixon republikanernas presidentkandidat. Han förlorade mot John F. Kennedy, som ironiskt nog var en av Nixons vänner.
Många analytiker tror att förlusten berodde på den första TV-sända president-debatten, där Nixon hade skäggstubb, var sjuk efter en knäskada och hade en kostym som syntes dåligt i svartvita TV-apparater. Han förväntades vinna väljare med sin utrikespolitik, men tittarna såg en man som svettades ymnigt i en kostym som smälte in i bakgrunden, medan Kennedy såg bekväm ut i sin väl valda kostym och med sitt solbrända ansikte. Dock har forskare senare hävdat att väljare som lyssnade på debatten via radio fick ett bättre intryck av Nixon. Dessutom fick Nixon inte mycket stöd av den sittande presidenten, Eisenhower. Eisenhower sade till och med, när Nixon ställde upp i presidentvalet 1960, som svar på frågan vilka beslut Nixon hade varit med att beslutat under vicepresident-tiden; "If you gave me a week I might think of one". Detta fick Nixons kampanj i gungnig.
Nixon förlorade 1962 ett val till att bli guvernör i Kalifornien och anklagade därpå media för att ha favoriserat hans motståndare Pat Brown. Efter att ha sagt att det var hans sista presskonferens, tillade han "You won't have Nixon to kick around any more", något som en del senare har pekat på som en dålig förlorares undanflykt medan andra tyckte det var bra att han sade ifrån till pressen. Nixon har upprepade gånger sagt efteråt att han aldrig ångrat vad han sade på presskonferensen.
Nixon som president
Men Nixon ändrade sig, skaffade ett höginkomstjobb och breddade sitt politiska kontaktnät. 1966 reste han landet runt och talade sig varm för republikanska partiet. 1968 gjorde han en uppseendeväckande politisk comeback genom att besegra Hubert H. Humphrey i presidentvalet. Han blev därmed den 37:e presidenten, och den förste vicepresidenten som blev vald till president utan att efterträda den president som han tjänade under.
Hans stora väljarstöd kom från vad han kallade den tysta majoriteten av konservativa amerikaner som ogillade hippie-kulturen och antikrigsrörelsen. Hans i efterhand berömda vallöfte var att han hade en "hemlig plan" att för att göra slut på Vietnamkriget. Han lovade att "nytt ledarskap kommer att avsluta kriget och vinna freden i Stilla havet". Metoden för att göra det visade sig bli att dra tillbaka amerikanska trupper och istället låta sydvietnameserna föra Vietnamkriget mer på egen hand. Denna så kallade vietnamisering av kriget var en del av Nixondoktrinen. USA:s inblandning i kriget minskade visserligen, men det dröjde fyra år till med strategiska bombningar, och fler bomber än under hela andra världskriget.
Under Nixons administration påbörjades en massiv bombning av Kambodja i mars 1969 för att förstöra det man trodde vara FNL:s högkvarter. Planen hemlighölls för både allmänheten och USA:s kongress, och till och med de högsta ledarna för de olika amerikanska försvarsgrenarna. När Nixon senare skulle ställas inför riksrätt togs dessa märkliga ordergångar upp, och åklagaren övervägde att inkludera det som en särkild anklagelse i rättegången, men beslutade sig slutligen för att släppa det. Nixons beslut att bomba förvärrade inte bara kriget. Tillsammans med en kupp där Kambodjas ledare Norodom Sihanouk byttes ut mot Lon Nol ledde det till att Kambodja destabiliserades och till att stödet ökade för röda khmererna, en kommunistisk gerillarörelse som senare skulle ta över makten i landet.[1] Nordvietnamesiska armén hade dock använt Kambodja för transporter till FNL i södra Vietnam.
Den 20 juli 1969 samtalade Nixon med Neil Armstrong och Buzz Aldrin under Apollo 11:s historiska besök på månen. Tillsammans med astronauternas namn och autografer finns Nixons underskrift på de plaketter som lämnades på månen av Apollo 11 (1969) och Apollo 17 (1972).
Under Nixon intervenerade USA i Chiles inrikespolitik. Man stödde högern, och när vänsterledaren Salvador Allende vann presidentvalet i Chile 1970 var USA involverade i försök att stoppa honom från att få och behålla makten. Huruvida amerikanerna var direkt inblandade i militärkuppen 1973, där Allende störtades, är dock en omtvistad fråga.
När Kina och Sovjetunionens relation knakade i början av 1970-talet, bestämde sig Nixon för att förbättra relationerna med Kina för att utpressa Sovjet. 1972 blev Nixon därför den första amerikanske presidenten att besöka Kina. Sovjet reagerade direkt, och Nixon inbjöds till att besöka Moskva (vilket heller ingen amerikansk president gjort tidigare) samma år. Mötet blev framgångsrikt och två nedrustningsavtal skrevs under, ett om antirobotrobotar (ABM-avtalet) och ett om strategiska vapen (SALT 1).
I sin syn på det federala domstolsväsendet var han en strikt konstruktionist. Därför utnämnde han den federale appellationsdomaren Warren Burger som var en stark kritiker av Warrendomstolens juridiska liberalism till chefsdomare 1969. Han utnämnde vidare Harry Blackmun 1970 samt Lewis Powell, Jr och William Rehnquist 1971 (de tog sina ämbetsplatser i början av 1972) .
Nixons presidentskap kännetecknades, trots att Nixon var en stark antikommunist, även fortsättningsvis av goda relationer (avspänning) till Sovjet.
I valet 1972 vann Nixon igen, med det största stödet i amerikansk historia (mer än 60%), över George McGovern. Den starkaste rivalen till Nixon, Edmund Muskie, hade fått sin kampanj saboterad, troligen på Nixons order (Negative Campaigning).
Watergate
- Huvudartikel: Watergate
Under återvalskampanjen 1972 greps fem inbrottstjuvar i det demokratiska partiets högkvarter i Watergate, ett kontorskomplex. Det blev början på en serie skandaler med kopplingar till Vita huset. Bland annat avslöjades en lista över Nixons fiender och olika "fula knep".
Fil:Nixon Resignation.ogg Fil:Nixon Resign.ogg Den följande skandalen avslöjade Nixonadministrationens korruption och olagligheter. Nixon försökte tona ner det som politiskt rävspel, men när hans medhjälpare avgick, kom mer och mer av Nixons försök att dölja sanningen för media, domstolarna och kongressens utredningar. Nixon fuskade med skatten, fick olagliga kampanjdonationer, beordrade hemliga bombningar, och förföljde fiender med statliga byråer, avlyssningar och inbrott. Nixons vicepresident, Spiro Agnew, avgick i oktober 1973 efter en mutskandal, men Nixon hängde kvar med orden "I am not a crook". När fler av Nixons samtal beordrades fram och avslöjade hur involverad Nixon var, förlorade han stödet av många i sitt eget parti. Det blev värre efter Lördagkvällsmassakern den 20 oktober 1973, när Nixon beordrade att specialåklagaren i Watergate-skandalen, Archibald Cox, skulle avskedas. Den 9 maj 1974 inleddes riksrättsförhandlingarna mot Nixon. Några månader senare släpptes de slutgiltiga bevisen, ett avlyssningsband där Nixon gav tillåtelse till en utbetalning av pengar till de skyldiga till Watergate-inbrottet.
När det stod klart att Nixon nästan helt säkert skulle bli fälld av kongressen, avgick Nixon den 9 augusti 1974, efter att han föregående dag hållit ett tal till nationen. Han erkände aldrig att han gjort något fel, även om han senare medgav att han inte brukat sitt goda omdöme tillräckligt.
Nixons tid som president färgades mycket av Nixons personlighet och allmänhetens bild av den. Satirtecknare och komiker överdrev Nixons griniga enstörighet, skäggstubbiga haka, sluttande axlar och rynkade, svettiga ögonbryn, så att det till slut blev svårt att avgöra var karikatyren slutade och presidenten började. Han försökte förändra den bilden genom att delta i populära TV-program som Laugh-In, ofta med tvåfinger-V-tecknet (för "seger" eller "fred") med båda händerna.
I september 1974 gav president Gerald Ford (Nixons andre vicepresident som han själv hade utnämnt och på det sättet i princip satt på presidentposten) honom en full amnesti, vilket förhindrade alla möjligheter att få Nixon fälld. Då spekulerades det om att Nixon avgick så att Ford skulle bli president i utbyte mot att han sen benådade Nixon, något som har förekats och är idag inte troligt eftersom Ford inte ville bli president utan talman i representanthuset. Ford sa att han benådade Nixon för att landet skulle kunna gå vidare och inte splittras i en lång rättegångsprocess, något som Ford på senare år skulle prisas för. Man tror också att benådningen var en stor anledning till att Ford inte blev vald i valet 1976.
Tiden efter presidentskapet
Nixon lyckades efter ett par år återfå allmänhetens förtroende, och blev konsult åt både republikaner och demokrater i Vita huset, framför allt i utrikespolitiska frågor.
Han skrev flera böcker efter att han pensionerat sig från politiken, inklusive sina memoarer – som han stilfullt öppnade med I was born in a house my father built, på svenska "jag föddes i ett hus som min far hade byggt."' Den 18 april 1994 fick Nixon en allvarlig stroke. Det konstaterades att en blodpropp i hjärtat hade lossnat och transporterats till hjärnan. Han blev allt sämre, men hade kunnat räddats om han inte hade vägrat att ligga i respirator. Den 22 april dog Nixon, 81 år gammal. Han begravdes bredvid sin fru, Pat, som avlidit tio månader tidigare, i Yorba Linda.
Enligt familjens önskemål fick Nixon inte en statsbegravning, men president Bill Clinton, fd utrikesminister Henry Kissinger och senatens majoritetsledare Bob Dole talade. De tidigare presidenterna Gerald Ford, Jimmy Carter, Ronald Reagan och George H.W. Bush var också där tillsammans med representanter från 88 länder.
Nixon efterlämnade två döttrar och fyra barnbarn.
Kuriosa
- Den 28 december 1968 gifte sig Julie Nixon, Richards dotter med David Eisenhower, barnbarn till president Dwight D. Eisenhower.
- Under tiden i det militära lärde sig Nixon att spela poker (ännu ett tabu för kväkare), och blev snabbt den bäste pokerspelaren i flottan. Han sägs ha vunnit över 10 000 dollar vid krigets slut.
- Nixon är en av endast två presidenter som var kväkare. Den förste var Herbert Hoover.
- År 1937 sökte den unge Nixon arbete som FBI-agent. Ansökan finns bevarad i FBI:s arkiv (se [2]).
- Genom ett sammanträffande var Nixon i Dallas tidigare på dagen den 22 november 1963, samma dag som John F. Kennedy mördades. Nixon talade inför arbetare på en Pepsi-fabrik. Han sa sig själv ha gråtit över förlusten av sin vän.
- Han är den enda person som valts till vicepresident och president två gånger vardera, dock har ingen suttit av alla mandatperioder.
Bibliografi och källor
- The Memoirs of Richard Nixon (1978)
- In the Arena: A Memoir of Victory, Defeat and Renewal (1990)
- No More Vietnams (1985)
- Beyond Peace (1994)
- Nixonland (2008)
- Artikeln är delvis en översättning från artikeln Richard Nixon i engelskspråkiga Wikipedia, 28 oktober 2005.
Externa länkar
- Wikimedia Commons har media som rör Richard Nixon
|
|||||||||||||||||||||||
|
|||||||||||||||||||
